White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 2. De Kristna blir förföljda

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 2. De Kristna blir förföljda

Då Jesus upplyste Sina lärjungar om Jerusalems öde och händelserna i samband med Sin andra ankomst, förutsade Han också de erfarenheter, som Hans folk skulle göra från det ögonblick Han togs ifrån dem, tills Han skulle komma åter i makt och härlighet, för att befria dem.

Från Oljeberget såg Frälsaren de stormar, som apostlamenigheten skulle bli utsatt för. I det att Han lät blicken tränga ändå längre in i framtiden, såg Han de häftiga, ödeläggande orkaner, som skulle dra fram över Hans anhängare under de kommande århundradenas mörker och förföljelse. I några få korta, men ytterst betydelsefulla, meningar förutsade Han det bemötande, som världens härskare skulle visa Guds församling. Kristi lärjungar skulle vandra på samma ödmjukhetens, vanärans och lidandets stig som sin Mästare. Alla de, som skulle komma till tro på Hans namn, skulle bli utsatta för samma hat, som världens Frälsare mötte.

Den nystiftade församlingens historia visar, att Frälsarens ord gick i uppfyllelse. Jordens och helvetets makter bekrigade Kristus i form av Hans efterföljare. Hedendomens företrädare insåg, att de hedniska templen och altarna skulle tillintetgöras, i fall evangeliet segrade. Därför samlade de sina krafter, för att få slut på kristendomen. Förföljelsens eldar tändes. De kristna berövades sin egendom och jagades bort ifrån sina hem. De ”fick utstå en hård kamp och mycket lidande.” Hebréerbrevet 10:32. De ”utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse.” Hebréerbrevet 11:36. Stora skaror beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Adelsmän och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dödades utan förskoning. Kristi efterföljare jagades som vilda djur överallt, där de sökte sin tillflykt. De tvingades till att gömma sig på ensliga och öde platser. De ”led brist, blev plågade och misshandlade. Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor.” Hebréerbrevet 11:37, 38. Tusentals fann skydd i katakomberna.

Under kullarna utanför Rom hade långa gångar grävts i jorden och i klippgrunden. Dessa mörka irrgångar sträckte sig flera kilometer utanför stadens murar. På dessa underjordiska tillflyktsorter begravde Kristi efterföljare sina döda, och här fann de ett hem, då de misstänkliggjordes och förklarades fredlösa. När Livgivaren kallar på dem, som har utkämpat den goda striden, skall mången person, som har lidit martyrdöden för Kristi skull, komma ut ur dessa skumma hålor.

Jesu vittnen bevarade sin tro obesmittad under de fruktansvärdaste förföljelser. Fastän de berövades alla bekvämligheter och måste undvara solskenet samt inrätta ett hem i jordens mörka, men gästfria, sköte, beklagade de sig inte. De ingöt tro, tålamod och hopp hos varandra, och uppmuntrade varandra till att utstå nöd och brist. Inte ens förlusten av alla jordiska tillhörigheter kunde få dem att förneka tron på Kristus. Prövningar och förföljelser tjänade som de trappsteg, som förde dem närmare vilan och belöningen.

De erinrade sig Mästarens ord om, att de skulle glädja och fröjda sig, då de blev förföljda, för deras lön skulle bli stor i himmelen; ty så hade profeterna förföljts före dem. Liksom Guds tjänare fordom, ”torterades [de], och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse.” Hebréerbrevet 11:35. De gladde sig åt, att de aktades värdiga att lida för sanningens skull, och mitt i de sprakande lågorna uppsteg deras segersånger. Med trons öga såg de Kristus och änglarna luta sig ut över himmelens bröstvärn och följa dem med det djupaste intresse och betrakta deras trofasthet med gillande. Från Guds tron hörde de en röst, som sade: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.” Uppenbarelseboken 2:10.

Den Ondes ansträngningar, för att förstöra Kristi menighet med våld, blev fruktlösa. Den stora strid, i vilken Kristi lärjungar offrade livet, upphörde ej, då dessa trofasta banérförare föll på sin post. De segrade i nederlaget. Guds medarbetare blev dräpta, men Hans verk gick stadigt framåt. Evangeliet vann allt större utbredning, och antalet anhängare ökade. De trängde in i trakter, där inte ens Roms örnar kunde nå fram. En kristen, som gick till rätta med de hedniska ämbetsmännen, som främjade förföljelsen, sade: Ni kan ”döda oss, pina oss och fördöma oss, men Er orättfärdighet är beviset på, att vi är oskyldiga och Er grymhet gagnar Er inte heller.” Denna bidrog bara än mer till, att få andra att anta deras tro. ”Ju oftare Ni mejar ned oss, desto mera växer vårt antal. De kristnas blod är ett utsäde.”

Tusentals fängslades och dödades, men andra trädde till för att fylla deras plats. De, som blev blodsvittnen för sin tro, var Kristi egendom för alltid och räknades av Honom som segervinnare. De hade utkämpat den goda striden och skulle få ta emot härlighetskronan vid Kristi återkomst. De kristnas lidanden förde dem närmare varandra och närmare deras Förlösare. Det goda föredöme, som de gick före med under sina liv, och det vittnesbörd de avlade vid sin död, var en stadig rekommendation till fördel för sanningen. Och var man minst skulle vänta det, trädde Satans undersåtar ut ur hans rike och ställde sig under Kristi banér. För att uppnå bättre utfall i kriget mot Guds rike, beslutade Satan att ställa sitt banér i den kristna kyrkan. Om det bara ville lyckas att vilseleda de kristna och få dem till att misshaga Gud, skulle de mista sin kraft och bli ett lätt byte.

Den store motståndaren sökte nu att uppnå det med list, som det inte lyckats honom att uppnå med våld. Förföljelsen upphörde och avlöstes av de farliga frestelser, som heter timlig framgång och världslig ära. Avgudadyrkare uppmuntrades till, att anamma vissa delar av den kristna tron, medan de förkastade andra och väsentliga sanningar. De bekände sig till att tro på Jesus som Guds Son och på Hans död samt uppståndelse, men de kände ingen övertygelse om synd och insåg inte nödvändigheten av, att ångra sin synd och få ett nytt hjärta. De gjorde själva vissa eftergifter och föreslog, att även de kristna skulle göra eftergifter, så att de alla tillsammans kunde förenas i tron på Kristus.

Nu befann församlingen sig i en ohygglig fara. Fängelse, tortyr, bål och svärd var välsignelser i jämförelse härmed. Somliga av de kristna stod fast och sade, att de inte kunde ingå någon kompromiss. Andra var inställda på, att ge visst avkall på sin tro och sluta sig samman med de människor, som delvis hade antagit den kristna tron. De hävdade, att detta måhända skulle bidra till, att dessa personer bleve fullständigt omvända. Det var en kvalfull tid för Kristi trofasta efterföljare. Satan var i färd med, att nästla sig in i kyrkan under kristlig kappa, för att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort ifrån sanningens ord.

Till sist gick flertalet av de kristna med på att sänka kraven, och kristendomen och hedendomen ingick förbund. Fastän avgudadyrkarna påstod sig vara omvända, och anslöt sig till kyrkan, höll de fast vid sin avgudadyrkan. De bytte bara ut sina avgudabilder mot bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och helgonen. Avgudadyrkandets farliga surdeg, som nu kommit in i kyrkan, satte igång sitt ödeläggande verk. Osund lära, vidskepliga bruk och avgudaceremonier inlemmades i kyrkans tro och gudstjänst. Då Kristi efterföljare slöt sig samman med avgudadyrkarna, blev den kristna tron fördärvad, och kyrkan miste sin renhet och kraft.

Det var dock några, som inte lät sig ledas på villovägar. De fortfor att vara trogna mot sanningens upphovsman och tillbad Gud allena.

Kristi bekännande efterföljare har alltid bestått av två grupper. Den ena betraktar Frälsarens liv och vinnlägger sig kraftfullt om, att rätta till sina brister och komma att likna den stora förebilden; den andra gruppen försöker att undvika de tydliga, praktiska sanningar, som avslöjar deras villfarelser.

Även då förhållandena i kyrkan var som bäst, bestod dess medlemmar inte uteslutande av trofasta, rena och uppriktiga människor. Vår Frälsare lärde, att människor, som syndar med avsikt, inte skall tas upp i menigheten; och ändå valde Han ut män med bristfällig karaktär och lät dem njuta frukterna av Sin undervisning och Sitt exempel, för att ge dem möjlighet till, att se sina fel och rätta till dem. Det fanns en förrädare ibland de tolv apostlarna. Judas blev inte vald på grund av sina karaktärsbrister, utan trots dem. Han upptogs ibland lärjungarna, för att han av Kristi undervisning och föredöme skulle lära sig, vari en kristlig karaktär består, och bli uppmuntrad till att inse sina fel, ångra dem och genom Guds nåd luttra sin själ i lydnad mot sanningen. Men Judas vandrade inte i det ljus, som Gud i Sin nåd lät skina på honom. Han öppnade vägen för Satans frestelser, genom att dagtinga med synden. Hans onda karaktärsdrag blev det förhärskande hos honom. Han lät mörkrets makter ta herraväldet över sitt sinne och blev vred, då han tillrättavisades för sina fel. Detta medförde, att han begick den fruktansvärda förbrytelsen att förråda sin Mästare.

Alla de människor, som inte helt vänder ryggen åt det onda, samtidigt som de skyler sig under en kappa av gudsfruktan, hatar dem, som krossar deras frid, genom att fördöma deras syndiga vandel. När tillfälle ges, bär de sig åt precis som Judas och förråder dem, som har försökt att rätta till deras fel med deras eget bästa för ögonen.

Apostlarna stötte också på församlingsmedlemmar, som bekände sig till gudsfruktan, samtidigt som de i hemlighet utövade synd. Ananias och Safira uppträdde som bedragare, då de föregav sig ge Gud ett odelat offer, medan de begärligt behöll en del själva. Sanningens Ande avslöjade dessa hycklares sanna karaktär för apostlarna, och Guds domar avlägsnade denna mörka fläck från menigheten. Detta omisskännliga bevis på, att Kristi Ande rannsakade församlingen, satte skräck i hycklarna och syndarna. De kunde inte fortsätta att umgås med människor, som till vandel och karaktär ständigt företrädde Kristus.

Då Kristi efterföljare utsattes för prövningar och förföljelser, var det blott de personer, som var villiga att offra allt för sanningens skull, som ville vara Hans lärjungar. Menigheten var därför förhållandevis ren, så länge som förföljelsen pågick. Då den upphörde, godkändes nyomvända, som inte var så uppriktiga och gudhängivna, och nu kunde Satan vinna fotfäste. Men det föreligger ingen överenskommelse mellan ljusets furste och mörkrets furste, och det kan heller inte förekomma någon överenskommelse mellan deras efterföljare. Då de kristna gick med på att sluta förbund med människor, som bara var delvis omvända från hedendomen, beträdde de en stig, som förde längre och längre bort från sanningen. Satan jublade över, att det lyckats honom att bedra så många av Kristi efterföljare. Nu utövade han påtryckning mot dem och eggade dem till, att förfölja de återstående, som fortsatt var trogna Gud. Det fanns inga, som bättre förstod att motarbeta den sanna, kristna tron, än de personer, som en gång hade varit dess försvarare. Dessa avfallna kristna förenade sig nu med sina hedniska meningsfränder och riktade sina vapen mot de viktigaste delarna hos Kristi lära.

De, som önskade att förbli trofasta, måste kämpa en förtvivlad kamp mot de villfarelser och vederstyggligheter, som infördes i kyrkan under andlig täckmantel. Bibeln erkändes ej som trons rättesnöre. Religionsfrihetens princip betecknades som kätteri, och dess talesmän hatades och landsförvisades.

Efter en lång och hård kamp beslutade de få trofasta, att de skulle avbryta förbindelsen med den avfallna församlingen, om den fortsatt vägrade att förkasta lögnen och avguderiet. De var på det klara med, att skilsmässa var oundviklig, om de skulle lyda Guds Ord. De tordes inte se mellan fingrarna med villfarelser, som skulle riskera deras barns och barnbarns tro. De var beredda på att göra vilken som helst eftergift, som var förenlig med deras trohet mot Gud, för att bevara friden och enheten; men de ägde den överbevisningen, att själva friden var för dyr, om den säkrades på bekostnad av principerna. Om enhet bara kunde uppnås, genom att offra sanning och rättfärdighet, måtte det hellre råda oenighet, ja, krig.

Det skulle gagna både kyrkan och världen, om de principer, som besjälade dessa trofasta själar, åter väcktes till liv i hjärtat hos de människor, som bekänner sig till att tjäna Gud. Det råder i dag en förfärlig likgiltighet rörande de lärosatser, som är kristendomens stöttepelare. Den uppfattningen vinner allt mera terräng, att dessa principer inte har någon väsentlig betydelse. Detta ger vind i seglen åt Satans redskap, och följden blir, att falska teorier och ödesdigra villfarelser, som trofasta människor förr i tiden bekämpade och avslöjade med fara för sina liv, i dag betraktas med välvilja av tusenden, som hävdar, att de är Kristi efterföljare.

De tidiga kristna var i sanning ett säreget folk. Deras tadellösa vandel och orubbliga tro verkade som en ständig tillrättavisning, som ödelade syndarens frid. Även om de var få till antalet och varken hade pengar, rang eller fina titlar, var de en skräck för de gudlösa, varhelst deras karaktär och tro blev kända. Därför hatade de gudlösa dem, liksom den gudlöse Kain hatade Abel. De människor, som försökte att frigöra sig från den Helige Andes hämmande band, mördade Guds folk av samma orsak, som Kain mördade Abel. Det var också av denna orsak, som judarna förkastade och korsfäste Frälsaren. De betraktade Hans rena och heliga karaktär som en ständig tillrättavisning på grund av deras egenkärlek och fördärv. Ända från Kristi tid till i dag, har Kristi trogna lärjungar varit hatade av de människor, som älskar synden och vandrar på dess väg.

Hur kan evangeliet då kallas för ett fridens budskap?

Då Jesaja förutsade Messias’ födelse, sade han, att Messias skulle kallas för ”Fridsfurste”. Då änglarna förkunnade för herdarna, att Kristus var född, sjöng de över Betlehems marker: ”’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” Lukasevangeliet 2:14. Dessa profetiska uttalanden tycks strida mot Kristi ord: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Matteusevangeliet 10:34. Rätt förstådda, råder det dock full överenskommelse mellan dessa utsagor. Evangeliet är ett frälsningsbudskap. Om kristendomen bleve antagen och efterlevd, skulle den bringa frid, samklang och lycka på hela jorden. Kristi religion danar broderskap mellan alla dem, som erkänner dess lära.

Det var Jesu uppgift, att försona människorna med Gud och därmed med varandra. Men som helhet står världen under Satans – Kristi värste fiendes – kontroll. Evangeliet innehåller livsprinciper, som står i skarp motsättning till världens människors vanor och önskningar, och därför gör de uppror mot det. De hatar den renhet, som avslöjar och fördömer deras synder, och förföljer och dödar dem, som uppfordrar dem till att rätta sig efter evangeliets rättfärdiga och heliga krav. Det är i denna betydelse, som evangeliet kallas för ett svärd, eftersom dess upphöjda sanningar framkallar avsky och strid.

Att det är Herren, som tillåter, att de gudlösa förföljer de rättfärdiga, har varit en gåta för många, som är svaga i tron. Det finns likväl några, som är redo att kasta tron på Gud över bord, för att Han låter det gå de gudlösa gott, medan de bästa och renaste pinas och plågas av de gudlösa. Hur, frågar de, kan en rättfärdig, nådig och allsmäktig Gud tillåta, att sådan orätt begås, och att sådant förtryck förekommer? Detta är en fråga, som vi inte skall befatta oss med. Gud har gett oss tillräckliga bevis på Sin kärlek, och vi skall inte tvivla på Hans godhet, för att vi inte kan fatta det sätt Han leder oss på.

Då Frälsaren förutsåg det tvivel, som Hans lärjungar skulle bli plågade av under sina prövande och mörka stunder, sade Han: ”Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.” Johannesevangeliet 15:20. Jesus led mera för oss, än någon av Hans efterföljare kan komma att lida på grund av onda människors grymhet. De människor, som utsätts för tortyr och görs till blodsvittnen, följer bara i Guds käre Sons spår. ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte,”. Andra Petrusbrevet 3:9. Han varken glömmer eller försummar Sina barn, utan Han ger de gudlösa tillfälle att visa sitt sanna ansikte, för att de, som önskar att göra Hans vilja, inte skall ta miste på dem. Det är dock även en annan avsikt med, att de rättfärdiga slängs i prövningens ugn; det är ägnat att rena dem. Vidare skall de med sitt exempel överbevisa andra om, att deras tro och gudsfruktan är äkta, och slutligen skall deras rättskaffens vandel tjäna till, att fördöma de gudlösa och otrogna.

Gud tillåter, att det går de gudlösa gott, och att de avslöjar sitt hat inför Honom, för att alla skall kunna se, att Han är rättfärdig och nådig, när Han tillintetgör dem, efter det att de har fyllt sin syndabägare. Vedergällningens dag närmar sig med stormsteg. Då kommer alla de, som har överträtt Hans lag och förtryckt Hans folk, att få sitt rättmätiga straff för de gärningar, som de har utfört, och all grymhet och orättfärdighet mot Guds folk kommer att straffas, som om det hade riktats mot Kristus. Det är en annan och viktigare fråga, som borde uppta kyrkan i dag. Aposteln säger, att ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” Andra Timoteusbrevet 3:12. Vad är då grunden till, att förföljelsen till stor del tycks ha upphört? Den enda grunden härtill är, att kyrkan har anpassat sig till världens skick och därför inte väcker motstånd. Den gängse kristendomen i vår tid är inte av den rena och heliga typ, som utmärkte kristendomen på Kristi och apostlarnas tid. Kristendomens synbara popularitet i världen orsakas blott och bart av, att den ger efter för synden, att man betraktar de stora sanningarna i Guds Ord med liknöjdhet, och att det förekommer så litet levande gudsfruktan i församlingen. Låt bara samma tro och kraft, som utmärkte församlingen i dess första tid, väckas till liv igen, så kommer förföljelsen att blossa upp på nytt och bålen kommer åter att tändas.