Den Dolda Kampen. Evig Kärlek

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Evig kärlek… * Han (Jesus) levde för att hjälpa människorna i deras nöd… * Trogna mot sanningen… * Stort mörker… * Valdenserna… * Sanningens förkämpe (Martin Luther)… * De sökte efter frihet i den nya världen… * Nytt ljus i Nya världen… * Stjärnfallet… * Det stora uppvaknandet… * Besvikna… * Att skörda storm… * Hemligheten uppenbaras… * Frihet och lag… * Guds oföränderliga lag… * Förberedelse för domen… * En titt i protokollet… * Varför finns depression, sjukdom och död… * Universellt krig…? * Liv efter döden?... * Spiritismen… * Själen är inte odödlig... * De ogudaktiga skall inte plågas för evigt… * Supermakten talar… * Vad påvemakten strävar efter… * Uppenbarelsebokens 13:e kapitel… * Den nära förestående konflikten… * Satans list… * Bibeln är ett säkert skydd… * Den sista varningen… * Nödens tid… * Guds folks befrielse… * Jordens ödeläggelse… * Konfliktens slut…

Evig kärlek

”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv” (Johannes 3:16)

Han levde för att hjälpa människorna i deras nöd.

Jesus stod på toppen av Oljeberget och såg ut över Jerusalem. Ingenting skymde templets praktfulla byggnader. När solen gick ned belyste dess strålar de snövita marmorväggarna och reflekterades från torn och tinnar.

Varje israelit kände glädje och hänförelse över denna syn. Jesus sinne däremot var uppfyllt av helt andra tankar. ”När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den.” Lukas 19:41.

Men han grät inte över sig själv, trots att han väl visste vart han var på väg. Framför honom låg Getsemane, platsen för de själskval som närmade sig. Fårporten fanns också inom synhåll. Genom den hade offerdjuren under århundraden letts till slakt. Fårporten skulle också öppnas för honom när han skulle passera igenom den ”lik ett lamm som förs bort till att slaktas”. (Jesaja 53:7). Inte långt därifrån låg Golgata, platsen där han skulle korsfästas. På den stig som Kristus snart skulle komma att vandra, måste det stora mörkrets skräck falla när han skulle offra sig själv för våra synder.

Han grät inte över sig själv utan över de tusentals människor i Jerusalem, som var dömda till undergång. Jerusalem hade hedrats mer av Gud än alla andra städer. Om Israel som nation hade hållit fast vid troheten mot Herren, skulle Jerusalem ha bestått till evig tid, utvalt av Gud. I stället var det avfällighet och uppror som utmärkte detta folks historia.

Ljusets och härlighetens Herre hade under tre år gått in och ut bland sitt folk. Utan eget hem vandrade han fattig och arm för att hjälpa människorna i deras svårigheter och minska deras nöd och försökte övertala dem att ta emot livets gåva. Israel hade emellertid vänt sig bort från sin mest trofaste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla förmaningar hade föraktats, hans råd hade ringaktats och hans varningar väckt åtlöje. Hoppets och förlåtelsens timme gick snabbt mot sitt slut.

När Kristus såg ut över Jerusalem, såg han för sin inre blick hur en hel stad, ett helt folk, skulle drabbas av undergång. Han hörde arméer marschera och förbereda sig till strid. Han hörde röster från mödrar och barn gråta efter bröd i den belägrade staden. Han såg lågor uppsluka dess heliga, vackra hus, dess palats och torn. I deras ställe återstod nu endast en hög rykande ruiner. När han såg framåt i tiden såg han förbundets folk utspritt i alla länder.

Kristus såg Jerusalem som en symbol på världen på så sätt att den utmärks av otro och uppror och kommer att drabbas av Guds vedergällande dom.

Himmelens majestät i tårar! Denna scen visar vilken svår uppgift det är också för Allmakten att frälsa dem som överträtt Guds lag från konsekvenserna av deras lagöverträdelse. När Jesus såg framåt i tiden till den sista generationen, såg han att världen då skulle vara insnärjd i ett bedrägeri som liknade det som blev orsaken till Jerusalems ödeläggelse. Judarnas stora synd var att de förkastade Kristus. Den kristna världens stora synd skulle bli att förkasta Guds lag, som utgör grunden för hans regering i himlen och på jorden. Miljoner som är fångna i synd, förslavade av Satan, dömda att drabbas av den andra döden (Fotnot 1), kommer att vägra att lyssna till sanningens ord, när det framställs för dem.

Lärjungarna reagerade med respektfylld fruktan och bävan på Kristi förutsägelse om att templet skulle bli ödelagt. Framtiden hemlighölls av barmhärtighet för lärjungarna. Kristus talade bara om för dem de stora dragen i de mest framträdande händelserna, som skulle inträffa strax före tidens slut. Hans förutsägelser omfattade två händelser: dels skildrade de ödeläggelsen av Jerusalem, dels framställde de ödeläggelsen av hela världen på den sista stora dagen.

Judarna hade genom att hårdnackat förkasta Guds nåd och barmhärtighet förorsakat att Guds beskydd togs ifrån dem. Satan fick därigenom tillfälle att behärska dem som han ville. Ödeläggelsen av Jerusalem är en fruktansvärt allvarlig varning för alla som inte tar emot Guds nåd utan motsätter sig hans barmhärtiga förmaningar. I den utvalda stadens öde kan vi se undergången av en värld, som har förkastat Guds nåd och föraktat hans lag.

Människor bör se till att de inte åsidosätter den undervisning som de möter i Kristi ord. Världen är inte mer villig att sätta sin tilltro till budskapet för denna tid, än judarna var att ta emot Frälsarens varning när det gällde Jerusalem. Herrens dag kommer att överrumpla den som är likgiltig och inte sätter sin tillit till Gud. Se 1 Tessalonikerbrevet 5:2-6.

Trogna mot sanningen

När Jesus avslöjade Jerusalems öde för sina lärjungar och vilka händelser som skulle inträffa i samband med hans andra ankomst, uppenbarade han också vilka erfarenheter som hans folk skulle genomgå från hans himmelsfärd fram till hans återkomst i makt och härlighet för att rädda dem. När hans blick trängde längre in i framtiden, såg han de våldsamma, förödande stormar som skulle möta hans efterföljare under kommande tider av mörker och förföljelse. Med några få korta, men betydelsefulla ord förutsade han vilka prövningar som världens härskare skulle utsätta Guds församling för.

Den hedniska världen insåg att om evangeliet skulle segra, skulle dess egna tempel och altaren ödeläggas. Därför gjorde den allt för att utrota kristendomen. Förföljelser utbröt. Dessa började under Nero (se Fotnot 2) och fortsatte mer eller mindre intensivt under flera hundra år. De kristna blev anklagade för de mest fruktansvärda förbrytelser. De påstods vara orsaken till stora olyckor, hungersnöd, jordbävningar och pest. Många kastades för vilda djur eller brändes levande i amfiteatrarna. Somliga korsfästes, andra kläddes i skinn från vilda djur och kastades in på arenan så att hundar fick slita dem i stycken. Stora människomassor samlades för att njuta av skådespelet och mottog de döendes ångestrop med skratt och applåder.

Var Kristi efterföljare än sökte tillflykt blev de jagade som vilda djur. Därför måste de gömma sig på öde, isolerade platser. De kom ihåg Herrens ord om att när de blev förföljda för Kristi skull, skulle de glädja sig och jubla, därför att deras lön skulle bli stor i himlen. Profeterna hade ju förr i tiden blivit förföljda på samma sätt. De var glada över att anses värdiga att lida för sanningens skull. Därför ljöd deras segersånger mitt i de knastrande lågorna. De riktade trons blick uppåt och såg Kristus och änglarna, som med det största intresse betraktade dem från himlen och gladde sig över deras ståndaktighet. Från Guds tron talade en röst till dem: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.” Uppenbarelseboken 2:10.

Satans ansträngningar att med våld utplåna Kristi församling misslyckades. De som arbetade för Gud blev ihjälslagna, men Guds verk gick fortfarande framåt. Evangeliet vann fortsatt spridning och dess anhängare växte i antal. ”Ju oftare vi mejas ner av er dess mer växer vi i antal. De kristnas blod är ett utsäde.” Tertullianus, Apologeticum, paragraf 50.

Satan planerade därför att strida mer framgångsrikt mot Guds regering genom att resa sin fana mitt i den kristna församlingen. Det som den store bedragaren inte kunnat åstadkomma genom makt, försökte han nu utföra genom list. Förföljelsen upphörde och i dess ställe tog ett farligt, lockande tillstånd med materiellt välstånd och världsligt anseende sin början. Avgudadyrkarna övertalades att ta emot en del av den kristna tron, medan en del andra viktiga kristna trosläror förkastades. De påstod att de tagit emot Jesus som Guds Son och att de trodde på hans död och uppståndelse. Däremot var de inte överbevisade om synd och kände inte något behov av omvändelse eller sinnesändring. Eftersom de hade gett efter i några avseenden föreslog de att de kristna skulle göra detsamma, så att de alla kunde enas om tron på Kristus.

Församlingen hamnade nu i en fruktansvärd fara. Fängelse, lidande, eld och svärd var välsignelser jämfört med dessa förhållanden. En del kristna var orubbliga. Andra var villiga att ge efter på vissa punkter av sin tro. Satan hade klätt sig i kristendomens kappa. Med list tog han sig in i församlingen för att förstöra de kristnas tro och genom villfarelser leda dem bort från sanningen.

De flesta kristna gick till sist med på att sänka kraven. En sammansmältning av kristendom och hedendom kom till stånd. Avgudadyrkarna, som bekände sig vara omvända och slöt sig till församlingen, höll emellertid fast vid sitt avguderi. De bytte bara ut föremålen för sin avgudadyrkan genom att tillbe bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och ”helgonen”. Villoläror, vidskepliga riter och hedniska seder införlivades med den kristna tron och gudstjänsten. I samma utsträckning som Kristi efterföljare förenade sig med avgudadyrkarna fördärvades den kristna tron och församlingen förlorade sin renhet och kraft. Trots allt fanns det några som inte lät sig vilseledas av dessa bedrägerier. De fortsatte att vara trogna mot honom som är Sanningen och tillbad endast Gud.

Satan jublade över att han lyckats vilseleda så många av Kristi efterföljare. I fortsättningen satte han in sin kraft på att öka sitt inflytande över dessa och att sporra dem till att förfölja dem som fortfarande var trogna mot Gud. Dessa som avfallit från sin kristna tro förenade sig nu med sina halvhedniska trosfränder och tillsammans inriktade de sin kamp mot de mest väsentliga dragen i Kristi lära.

Av dem som ville förbli trogna Kristus och stå fasta mot de bedrägerier och styggelser, som under helig förklädnad hade införts i församlingen krävdes en ihärdig kamp. Bibeln blev inte erkänd som den enda normen för kristen tro. Läran om religionsfrihet betraktades som villolära. De som försvarade den blev hatade och dömdes till att leva som fredlösa.

Efter långa och svåra motsättningar insåg de trofasta att en brytning var absolut nödvändig. De vågade inte acceptera villfarelser som undergrävde deras andliga liv och ge ett föredöme som skulle sätta deras barns och barnbarns tro i fara. De tyckte att själva samarbetet skulle bli alltför dyrköpt om de skulle ge avkall på sina principer. Om enighet kunde uppnås enbart genom att kompromissa med sanning och rättfärdighet, låt det då bli oenighet, ja till och med krig.

Stort mörker

Aposteln Paulus förutsade det stora avfallet. Han skriver att innan Herrens dag kommer, ”måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Vidare talar han om för sina bröder att ”redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. 2 Tessalonikerbrevet 2:3,4,7. Redan då såg han att villfarelser, som skulle bereda vägen för påvemaktens utveckling, smög sig in i församlingen.

Steg för steg fullbordade ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Hedniska seder trängde nästan omärkligt in i den kristna församlingen. Benägenheten att kompromissa mellan hedendom och den sanna tron hölls tillbaka så länge den kristna församlingen utsattes för våldsamma förföljelser, men då dessa upphörde och kristendomen trängde in i kungliga hov och palats, övergav man den anspråkslösa enkelhet som Kristus och hans apostlar hade visat. Förfallet ökade nu snabbt. Hedendomen, som sett ut att vara besegrad, blev nu segraren. Dess villfarelser, seder och vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare.

Detta samgående mellan hedendom och kristendom resulterade i att den ”laglöshetens människa” som omtalas i profetian utvecklades. Detta enorma system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt och utgör ett exempel på hans ansträngningar att själv sätta sig på Guds tron och härska över jorden efter sin vilja.

Det är en av den romersk-katolska kyrkans främsta läror, att påven är det synliga huvudet för hela den kristna kyrkan, att han har fått sig tilldelad den högsta auktoriteten över biskopar och präster i alla delar av världen. Han har kallats ”Herren Gud påven” och har förklarats ofelbar. Han kräver att bli hyllad av alla människor. Men de som fruktar och ärar Gud bemöter denna trotsiga självförhävelse på samma sätt som Kristus bemötte den listige fiendens enträgna uppmaningar: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du tjäna.” Lukas 4:8.

Satan visste mycket väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägerier och motstå hans makt. För att Satan skulle kunna upprätthålla sin makt över människorna och stärka den påvlige tronrövarens auktoritet måste han hålla dem okunniga om Bibeln. Det var förbjudet att sprida Bibeln under flera hundra år. Karaktärslösa präster och prelater tolkade dess lära för att stödja sina egna anspråk.

När man avlägsnat Bibeln, som avslöjar villfarelser, kunde Satan påverka människor att följa hans vilja. Profetian hade förklarat att påvedömet skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar.” Daniel 7:25. För att de som vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet underlätta att de skenbart tog emot kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Detta hedniska system gavs så småningom laga kraft vid ett allmänt kyrkomöte. För att fullborda sitt vanhelgande verk tog sig den romersk-katolska kyrkan friheten att avlägsna det andra budet från Guds lag, det bud som förbjöd tillbedjan av avbilder, och att dela det tionde budet i två för att bevara antalet. Satan, som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förändrade också det fjärde budet och försökte upphäva den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Moseboken 2:2,3), och i dess ställe upphöja den första dagen i veckan, som hedningarna firade som ”solens hedervärda dag” (Fotnot 3). Alla kristna hade hållit den riktiga sabbaten helig under de första århundradena. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap för att nå sitt mål. För att folkets uppmärksamhet skulle riktas mot söndagen gjordes den till en högtidsdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänst på denna dag. Den blev även betraktad som en dag för vila. Sabbaten hölls emellertid fortfarande helig.

Den store bedragaren hade ännu inte fullbordat sitt verk. Då och då hölls stora kyrkomöten där kyrkans främsta män från alla delar av världen samlades. Vid nästan varje sådant kyrkomöte blev sabbaten som Gud hade instiftat något lägre värderad, medan söndagen blev upphöjd i motsvarande grad. På detta sätt blev den hedniska högtidsdagen till slut hedrad som en gudomlig institution. Bibelns sabbat förklarades vara en kvarleva från judendomen. Den som firade den blev fördömd.

På femhundratalet blev påvedömet fullt etablerat. Man erkände den romerska biskopen som hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade gett plats för påvedömet. ”Draken” hade gett vilddjuret ”sin makt och sin tron och stor myndighet”. Uppenbarelseboken 13:2. Nu började de 1260 åren med påvligt förtryck som hade förutsagts i profetiorna i Daniels bok och Uppenbarelseboken, se Daniel 7:25, Uppenbarelseboken 12:6, 13:5-7. De kristna tvingades att välja. Antingen måste de ge upp sin trohet mot Gud och godta påvemaktens ceremonier och tillbedjan eller tyna bort i fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i giljotinen.

När den romersk-katolska kyrkan besteg tronen, började den mörka tidsåldern. Tron flyttades över från Kristus, dess sanna grund, till påven i Rom. Om någon avvek från hans krav, ansåg man att det var tillräckligt för att döma överträdaren till de strängaste straff, både till kropp och själ. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi inte vänta oss annat än svek, bedrägeri och en förnedrande ogudaktighet. Detta var en farlig tid för Kristi församling. Man glömde bort evangeliet. Religiöst formväsen ökade och människorna trycktes ned av stränga påbud.

Många som påstod sig vara omvända, höll fast vid sina hedniska läror. De fortsatte inte bara själva att studera dessa, utan tvingade dem också på andra som ett medel till att vinna större inflytande ibland hedningarna. På detta sätt trängde allvarliga villfarelser in i den kristna tron. Framträdande bland dessa var läran att människan är odödlig i sig själv och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romersk-katolska kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. Från samma grund uppkom också den falska läran om de ogudaktigas eviga pina, som tidigt införlivades i de påvliga trossatserna.

Nu var vägen förberedd för att kunna införa ytterligare en hednisk uppfinning, som den romerska kyrkan gav namnet skärselden, som användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och vidskepliga folkmassorna. Denna villolära stärkte tron på att det finns en plats där deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall straffas med eld för sina synder, tills de har blivit renade och får tillträde till himlen.

Ytterligare en förfalskning behövdes för att den romersk-katolska kyrkan skulle kunna dra nytta av sina anhängares fruktan och laster. Detta lyckades man åstadkomma genom läran om avlat. Full förlåtelse utlovades för alla synder, i det förflutna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört. Villkoret för detta var att de skulle delta i påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket undervisades också om att de genom att ge pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar, som plågades i skärselden. Med de medel som flöt in för detta ändamål, fyllde den romerska kyrkan sina skattkammare och kunde upprätthålla den prakt, lyx och lastbarhet som påvarna hängav sig åt. Ändå påstod de sig vara representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud.

Herrens nattvard, så som den instiftats i Bibeln, hade ersatts av mässoffrets avgudaoffer. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen bli ”Kristi kropp och blod”. Kardinal Wiseman, The Real Presence of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in the Blessed Eucharist, Proved from Scripture, föreläsning 8, del 3, paragraf 26. Med hädiskt övermod påstod de öppet att de hade makt att skapa Gud, alltings Skapare. Man krävde att kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda villolära som förolämpade himlen. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet.

Påvedömet hade blivit världens tyrann. Kungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens förordningar. Under århundraden hade den romersk-katolska kyrkans läror tagits emot ovillkorligt och i vidaste bemärkelse. Dess ritualer utfördes med vördnad och dess högtidsdagar firades allmänt. Aldrig sedan den tiden har påvemakten uppnått en sådan hög rang, härlighet eller makt.

Men ”påvedömets middagstid var världens midnatt”. J. A. Wylie, The History of Protestantism, band 1, kapitel 4. Bibeln var nästan okänd, inte bara för folket utan också för prästerna. Precis som fariséerna från förr hatade påvekyrkans ledare det ljus som avslöjade deras synder. Eftersom Guds lag, normen för rättfärdighet, hade avlägsnats, kunde de utöva en obegränsad makt och hänge sig åt lastbarhet utan återhållsamhet. En moralisk och intellektuell förlamning hade drabbat kristenheten. Detta blev följden av att förkasta Guds Ord.

Valdenserna

I varje tidsålder har det funnits vittnen för Gud – människor med tro på Kristus som den ende medlaren mellan Gud och människan, som betraktade Bibeln som den enda normen för livet och som höll den bibliska vilodagen helig. I länder som låg utanför påvemaktens område fanns det i många århundraden grupper av kristna som var nästan helt fria från påvligt fördärv. Dessa kristna trodde på Guds lags eviga giltighet och firade den bibliska vilodagen i enlighet med det fjärde budet. Församlingar som höll fast vid denna tro och lära existerade i centrala Afrika och bland armenierna i Asien.

Av dem som stod emot påvemaktens övergrepp stod emellertid valdenserna främst. Bakom bergens höga bålverk – som under alla tidsåldrar har varit ett skydd för de förföljda och förtryckta – fann valdenserna en tillflyktsort. Här bevarade sanningens vittnen den ursprungliga tron i tusen år. Valdenserna var bland de första i Europa som fick en översättning av Bibeln. Hundratals år före reformationen hade de Bibeln handskriven på sitt eget språk.

Fromheten hos dessa Kristi efterföljare kännetecknades av renhet, enkelhet och innerlighet. De värderade sanningens principer högre än jordisk egendom, vänner, släkt, ja till och med högre än livet självt. Dessa principer försökte de allvarligt att inpränta i de ungas hjärtan. Exemplar av Bibeln var sällsynta. Därför lärde man sig Bibelns dyrbara ord utantill. Genom tålmodigt, oförtröttligt arbete, ibland i djupa, mörka grottor i jorden som upplystes av facklor, skrev de av Bibeln vers för vers, kapitel för kapitel. En del av valdensernas ungdomar sändes ut från deras skolor i bergen till läroanstalter i franska och italienska städer. Där fanns bättre möjligheter till studier och för att utveckla tanke och iakttagelseförmåga än i deras hemtrakter i bergen.

Valdenserna förstod att Gud fordrade mer av dem än att de endast skulle bevara sanningen ren i sina egna församlingar. De insåg att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset de hade fått lysa på dem som satt i mörker. Varje predikant hade fått en utbildning i något yrke, och missionärerna utförde sitt verkliga arbete under förklädnad av ett sådant världsligt yrke. Vanligtvis valde de att utbilda sig till köpmän eller till kringresande handelsmän.

Själva existensen av detta folk, som höll fast vid den gamla församlingens tro, var en ständig påminnelse om den romersk-katolska kyrkans avfall och väckte därför det bittraste hat och den värsta förföljelse. Deras vägran att avstå från Bibeln var också en överträdelse som den romersk-katolska kyrkan inte kunde tolerera. Den bestämde sig för att utplåna dem från jorden. Nu började de fruktansvärda korstågen mot Guds folk i deras hem bland bergen. De förföljelser som under många århundraden drabbade dessa gudfruktiga människor uthärdade de med ett tålamod och en ståndaktighet som hedrade deras Frälsare.

På detta sätt vittnade valdenserna för Gud århundraden före Martin Luthers födelse. De var spridda över många länder och sådde reformationens säd, som växte sig bred och stark på Luthers tid. Och den skall fortsätta att växa till tidens slut genom dem som är villiga att lida allt för ”Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (Upp 1:9).

Sanningens förkämpe.

Gud beredde vägen för den stora reformationen. Främst bland dem som kallades till att leda församlingen från påvemaktens mörker till en renare tro, stod Martin Luther (Fotnot 4). Han var nitisk, ivrig och hängiven Gud. Han visste inte om någon annan fruktan än gudsfruktan och erkände ingen annan grund för tron än Bibeln.

Luthers gudsfruktan gjorde honom uthållig när det gällde att utföra sina planer och ledde till stor ödmjukhet inför Gud. Han insåg alltid, att han var beroende av Gud. Han försummade aldrig att börja varje dag med bön, och i sitt hjärta bad han alltid om Guds vägledning och stöd. ”Att be flitigt är den bästa hälften av studierna.” –D´Aubigné, band 2, kapitel 2.

När Luther en dag undersökte böckerna i universitetsbiblioteket (i Erfurt), fann han en latinsk bibel. En sådan bok hade han aldrig sett förut. Med en blandning av respekt och vördnad bläddrade han i Bibeln. Med klappande hjärta läste han livets Ord för sig själv. Då och då gjorde han uppehåll och utbrast: ”Ack, om Gud ville låta mig få en sådan bok.” - D´Aubigné, band 2, kapitel 2.

Luther blev prästvigd och kallades till en professur vid universitetet i Wittenberg. Han började hålla föreläsningar över Bibeln. Stora skaror lyssnade med glädje på honom. Hans klara och kraftiga framställning av sanningen överbevisade dem. Hans brinnande hängivenhet rörde deras sinnen.

I ett påbud som utfärdats före Luthers besök i Rom, hade påven utlovat avlat till var och en, som ville krypa på knä uppför ”Pilatus trappa”. Luther kröp en dag vördnadsfullt uppför denna trappa, när plötsligt en tordönsstämma tycktes säga till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” – Romarbrevet 1:17. Han ställde sig snabbt upp på sina fötter och skyndade därifrån. Efter denna händelse såg han klarare än tidigare vilken villfarelse det är att lita på mänskliga gärningar för att nå frälsning. När han lämnade Rom hade denna villfarelse inte längre någon plats i hans sinne.

Efter det att Luther kommit tillbaka från Rom blev han utnämnd till teologie doktor vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han större frihet än någonsin att ägna sin tid åt att utforska Bibeln, som han älskade så högt. Han förklarade bestämt att de kristna inte skulle godta någon annan lära än den, som grundade sig på Bibelns auktoritet.

Den romersk-katolska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. För att samla in medel till uppbyggnad av St. Peterskyrkan i Rom erbjöd påvens delegater avlatsbrev. Ett tempel för tillbedjan av Gud skulle byggas för pengar, som anskaffats genom försyndelser mot Gud.

Även om Luther fortfarande var en sträng katolik, uppfylldes han av avsky på grund av avlatshandlarnas hädiska fräckhet. Många i hans egen församling hade köpt avlatsbrev. Luther gick nu frimodigt in i sitt arbete som en försvarare av sanningen. Från predikstolen hördes hans innerliga, allvarliga varningar. Han förklarade syndens nedbrytande natur och sade att människan omöjligt kan minska syndens skuld eller undgå dess straff genom egna gärningar. Ingenting annat än ånger inför Gud och tro på Kristus kan frälsa syndaren. Kristus nåd kan inte köpas. Den är en fri gåva.

Luther beslöt att protestera ännu kraftigare mot detta skriande missbruk. Luther anslöt sig till de folkskaror som redan var på väg mot kyrkan. På kyrkdörren satte han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran.

Hans teser tilldrog sig allmän uppmärksamhet. I dessa teser visade Luther, att varken påven eller någon annan människa hade fått makt att förlåta synder och att efterskänka straff för synd. Han visade också tydligt, att Guds nåd, som uppenbaras i evangeliet, ges fritt till alla som söker den genom omvändelse och tro.

De frågor Luther framställde spreds på några få dagar över hela Tyskland. Efter några veckor var de kända över hela kristenheten. Många uppriktigt troende katoliker läste dessa teser med stor glädje och kände igen Guds röst i dem. De kände inom sig att Herren i nåd hade sträckt ut sin hand för att hejda den ström av fördärv som utgick från påvestolen.

Många framstående personer både inom kyrkan och i samhället var övertygade om att hans teser var riktiga, men de insåg snart att ett godkännande av dessa sanningar skulle medföra stora förändringar. Att upplysa och reformera folket skulle i själva verket innebära att man undergrävde den katolska kyrkans auktoritet. Det skulle hejda tusentals av de penningströmmar, som nu flöt in i dess skattkammare. Därigenom skulle de påvliga ledarnas överdåd och lyx starkt begränsas. Om folket fick lära sig att tänka och handla som ansvariga personer och att endast förtrösta på Kristus för sin frälsning, skulle påvestolen omstörtas och deras egen auktoritet tas ifrån dem. På grund av detta förkastade de den kunskap, som Gud erbjöd dem. De intog en fientlig inställning till sanningen och Kristus genom att sätta sig upp mot den person, som Gud hade sänt för att ge dem ljus.

Luther bävade när han såg på sig själv – en ensam person, som satte sig upp mot jordens mäktigaste herrar. Men Gud lät honom inte bli helt missmodig. När mänskligt stöd saknades, såg han upp endast till Gud och gjorde den erfarenheten, att han med fullkomlig trygghet kunde stödja sig på Guds allsmäktiga arm. En rådsförsamling krävde att reformatorn skulle inställa sig inför den. Den tyske kejsaren gav till sist sitt medgivande till detta. Luther kallades att inställa sig inför riksdagen (Fotnot 5).  

Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets mest framstående män. Ingen människa hade någonsin framträtt inför en mer imponerande församling än den som Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför.

En djup tystnad vilade över den stora församlingen. Så steg en kejserlig ämbetsman fram. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och begärde, att reformatorn skulle besvara två frågor. Erkände han dem som sina skrifter? Hade han för avsikt att ta tillbaka de åsikter, som han framställt i dem? Sedan titlarna hade lästs upp, erkände Luther att dessa skrifter var författade av honom. ”Beträffande den andra frågan”, sade han, ”… skulle det vara övermodigt och oklokt av mig, om jag svarade utan betänketid. Jag kunde då lätt påstå mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver… Därför ber jag i all ödmjukhet ers kejserliga majestät om att ge mig tid, så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” – D´Aubigné, band 7, kap 8.

Följande dag skulle han infinna sig för att ge ett slutgiltigt svar. Det var inte för sin egen säkerhet, som han kämpade med Gud, utan för evangeliets seger. I sin fullständiga hjälplöshet satte han all sin tillit till Kristus, den mäktige befriaren. Han blev stärkt genom den förvissningen, att han inte skulle uppträda ensam inför riksdagen. Friden återvände till hans själ. Han gladde sig över att han fick tillåtelse att upphöja Guds Ord inför nationernas ledare.

Lugn och med inre frid, men ändå med stor och ädel frimodighet, stod Luther som Guds vittne bland världens stora män. Den kejserlige ämbetsmannen frågade nu om han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin lära. Luther svarade med en lugn och ödmjuk röst, utan häftighet eller lidelse. Han uppträdde tillbakadraget och respektfullt. Samtidigt visade han en tillit och en glädje, som förvånade de församlade. ”Jag skall försvara mig, såsom Kristus gjorde”, sade han. ”Har jag talat orätt, så visa att det var orätt.” … ”Vid Guds barmhärtighet vädjar jag till ers kejserliga majestät, högt ärade furstar och alla män av varje rang, att bevisa för mig från profeternas och apostlarnas skrifter, att jag har fel. Så snart jag blir överbevisad, skall jag genast ta tillbaka varje villfarelse och bli den förste som kastar mina böcker i elden.” Samma källa, band 7, kap 8.

De som envist tillslöt sina ögon för ljuset blev förbittrade över kraften i Luthers ord. Riksdagens talman sade med vrede: ”Du har inte besvarat frågan. Vi kräver ett klart och bestämt svar: Vill du ta tillbaka eller vill du inte?”

Reformatorn svarade: ”Eftersom ers kejserliga majestät och ni höga herrar kräver ett klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge er det, och det är detta: Jag kan inte låta min tro underkastas vare sig påven eller kyrkomötena, eftersom det är uppenbart att de ofta har misstagit sig och motsagt sig själva. Om jag därför inte överbevisas med vittnesbörd ur Bibeln så varken kan eller vill jag ta tillbaka, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Må Gud hjälpa mig! Amen!” – D´Aubigné, band 7, kap. 8.

Riksdagens talman sade: ”Om du inte tar tillbaka, kommer kejsaren och rikets stater att överlägga om vilka åtgärder som skall vidtas mot en oförbätterlig kättare.”

Luthers vänner, som med stor glädje hade hört hans ädla försvar, darrade när de hörde dessa ord. Men doktorn själv sade lugnt: ”Må Gud vara min hjälpare. Jag kan inte ta tillbaka någonting.” (samma, band 7, kap. 8).

Om reformatorn hade gett efter på en enda punkt, skulle Satan och hans härskaror ha segrat. Men hans orubbliga fasthet blev medlet till kyrkans frigörelse. Inflytandet från denne ende man, som vågade tänka och handla självständigt i andliga angelägenheter, skulle komma att påverka kyrkan och världen, inte bara under hans egen tid utan också under alla kommande generationer.

Fotnot 1: Bibeln lär oss att de orättfärdiga skall uppstå till dom på den yttersta dagen, och därefter drabbas av den andra döden, se Uppenbarelseboken 20:4-6.

Fotnot 2: Nero var romersk kejsare mellan år 54 e Kr och 68 e Kr.

Fotnot 3: Tio Guds Bud framställs i 2 Moseboken 20:1-17. Söndagen, ”solens hedervärda dag”, heter ju ”Sunday” på engelska som bokstavligen betyder ”soldag” (bara för att ta ett exempel).

Fotnot 4: Martin Luther levde mellan 1483 och 1546.

Fotnot 5: Detta skedde år 1521.

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”, ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannesbrevet 1:7, 9).