White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 4. Hans Stjärna

 Tidsåldrarnas Längtan

Fjärde Kapitlet: Hans Stjärna

Grundat på Matteusevangeliet 2.

”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ’Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.’”

De vise männen från Österlandet var filosofer. De tillhörde en stor och inflytelserik klass, som räknade inom sina led män av ädel börd, män, som var i besittning av såväl lärdom som rikedom. Många av dem levde högt på folks lättrogenhet. Andra åter var uppriktiga män, som begrundade Försynens spår i naturen, och dessa var kända för redbarhet och visdom. Till dessa senare hörde de vise män, som kom för att se Jesus.

Guds ljus lyser ständigt i hedendomens mörker. Då dessa filosofer studerade stjärnevärlden och sökte att avslöja dess dolda hemligheter, såg de Skaparens härlighet. I sitt sökande efter mera kunskap och ljus vände de sig till de hebréiska Skrifterna. I deras eget land förvarades profetiska skrifter, som förutsade att en gudomlig lärare skulle uppträda. Bileam tillhörde dessa Österns magiker, ehuru han en tid var en Guds profet. Genom den Helige Ande hade han förutsagt Israels framtida blomstringstid och Messias’ ankomst. Hans förutsägelser hade levat kvar i traditionerna under århundraden. Men i Gamla Testamentets Heliga Skrifter var Frälsarens ankomst tydligare framställd. Filosoferna tog med glädje emot vissheten om, att Hans ankomst var nära och att världen skulle fyllas med kunskapen om Guds härlighet.

De vise männen hade sett ett hemlighetsfullt ljus lysa på himlen den natt, då Guds härlighet flödade över kullarna i Betlehem. Då ljuset försvann, trädde en strålande stjärna fram och stannade kvar på himlavalvet. Det var ej en fixstjärna, ej heller en planet, och fenomenet väckte det livligaste intresse. Denna stjärna var en avlägsen skara skinande änglar, men därom var de vise männen okunniga. De hade likväl det starkaste intryck av, att denna stjärna var av särskilt stor betydelse för dem. De rådförde sig med präster och filosofer och sökte i de gamla urkundernas pergamentsrullar. Bileam säger i sin profetia: ”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel” (Fjärde Moseboken 24:17). Kunde denna sällsamma stjärna ha blivit sänd som ett förebud om den utlovades ankomst? Dessa filosofer hade med glädje tagit emot den himlasända sanningens ljus, nu lyste den för dem i större klarhet. Genom drömmar uppmanades de, att gå och söka efter den nyfödde fursten.

Liksom Abraham gick åstad på Guds befallning, ”utan att veta vart han skulle komma” (Hebréerbrevet 11:8), och liksom Israels barn genom tron följde molnstoden på vägen till löftets land, gick dessa hedningar åstad, för att söka den utlovade Frälsaren. Österlandet hade ett överflöd på dyrbara skatter, och de vise männen kom inte tomhänta. Det var sed, att bära fram gåvor som hyllningsgärd åt furstar och andra personer av hög rang. Nu skulle de dyrbaraste gåvor, som landet kunde visa upp, bäras fram till Honom, genom vilken alla jordens folk skulle bli välsignade.

Det var nödvändigt, att resa om natten, för att behålla stjärnan i sikte, men de färdande fördrev tiden med att återge traditionella utsagor och profetiska uttalanden om Den de sökte. Vid varje viloställe rannsakade de profetiorna, och övertygelsen om att de var ledda av Gud, fördjupades. Medan de hade stjärnan framför sig som ett yttre tecken, hade de en inre övertygelse genom den Helige Ande, som utförde Sitt verk i deras hjärtan och fyllde dem med hopp. Fastän lång, var dock deras resa lycklig och förväntansfull.

De har nått Israels land och färdas nedför Oljeberget med Jerusalem i sikte, och se, stjärnan, som lett dem under hela den långa, tröttsamma färden, dröjer en stund över templet och försvinner sedan ur deras åsyn. Med ivriga steg skyndar de sig vidare i förväntan om, att få höra nyheten om Messias’ födelse från varje tunga. Men de frågar förgäves. När de kommer in i den heliga staden, går de till templet. Bestörta finner de, att ingen vet något om en nyfödd konungason. Deras frågor framkallar inga glädjeyttringar, utan snarare förvåning och fruktan, blandat med förakt.

Prästerna är traditionernas vårdare. Men de framhäver sin egen religion och håller på sin egen värdighet, medan de ringaktar greker och romare såsom varande hedningar och större syndare, än andra. De vise männen är inga avgudadyrkare – i Guds ögon är de mycket högre aktade, än de, som bekänner sig tillbe Honom, och likväl betraktar judarna dem som hedningar. Inte ens hos dessa utvalda vårdare av heliga ting finner dessa ivriga frågor något gensvar.

Ryktet om de vise männens ankomst spred sig snabbt genom Jerusalem. Deras egendomliga ärende väckte oro ibland folket, som snart trängdes kring Herodes’ palats. Den lömske edomiten blev förskräckt vid tanken på möjligheten av en tronpretendent. Oräkneliga mord hade fläckat hans väg till tronen. Han var hatad av folket på grund av sitt främmande blod. Hans enda säkerhet var Roms ynnest. Men denne nye furste hade högre, rättmätiga krav. Han var född till tronen.

Herodes misstänkte, att prästerna svurit sig samman med främlingarna, för att åstadkomma oro ibland folket och störta honom från tronen. Han dolde emellertid sina misstankar, fast besluten att omintetgöra deras planer med överlägsen list. Han kallade samman översteprästerna och de skriftlärde, för att fråga ut dem om de heliga urkundernas utsagor om platsen för Messias’ födelse.

Troninkräktarens fråga sårade emellertid de judiska prästernas stolthet, i synnerhet därför att frågan hade blivit väckt av främlingar. Den likgiltighet, varmed de vände sig till de profetiska pergamentsrullarna, retade den avundsjuke tyrannen. Han misstänkte, att de försökte att dölja sin kännedom om saken. Med en myndighet, som de ej vågade att trotsa, befallde han dem, att noggrant undersöka, vilken plats profetian utpekade som den väntade konungens födelseort. ”De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten:

Du Betlehem i Juda land,

inte är du minst bland Juda furstar,

ty från dig skall utgå en furste,

som skall vara en herde för mitt folk Israel.”

Herodes bjöd nu in de vise männen till enskilt samtal. En storm av vrede och fruktan rasade i hans hjärta, men han visade ett yttre lugn och tog emot främlingarna hövligt. Han frågade ut dem om tiden för stjärnans framträdande och tycktes hälsa med glädje underrättelsen om Kristi födelse. Han bad dem: ”’Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.’” Med dessa ord tog han avsked av dem och lät dem fortsätta sin väg till Betlehem.

Prästerna och de äldste i Jerusalem var nog inte så okunniga om Jesu födelse, som de lät påskina. Ryktet om änglarnas besök hos herdarna hade utan tvivel spritts i Jerusalem, men de skriftlärde hade behandlat hela saken som ovärdig deras uppmärksamhet. De själva borde ha funnit Jesus och varit redo, att ledsaga dessa främlingar till Hans födelseort, men i stället fick de vise männen fästa deras uppmärksamhet på Messias’ födelse. ”’Var är judarnas nyfödde konung?”, frågade de. ”Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.’”

Nu utestängde stolthet och avundsjuka ljuset från deras liv. Om det budskap, som herdarna och de vise männen framförde, bleve mottaget, skulle det försätta prästerna och de skriftlärde i en långt ifrån avundsvärd belägenhet och vederlägga eller förneka deras anspråk på, att vara bärare av Guds sanning. Dessa skriftlärde skulle aldrig gå med på, att ta emot undervisning av dessa, som de kallade för hedningar. Aldrig kunde Gud, menade de, förbigå dem och träda i förbindelse med okunniga herdar och oomskurna hedningar!

De beslöt sig för, att visa sitt förakt för det budskap, som upprörde konung Herodes och hela Jerusalem. Inte ville de heller gå till Betlehem, för att själva se, hur det förhölle sig. De fick också folket att tro, att intresset kring Jesus endast var en fanatisk rörelse. Här började prästernas och de skriftlärdes förkastande av Kristus. Från denna stund växte deras stolthet och halsstarrighet till avgjort hat mot Frälsaren. Medan Gud öppnade vägen för hedningarna, slöt judarna till dörren för sig själva.

Ensamma färdades de vise männen bort från Jerusalem. Nattens skuggor lägrade sig över nejden, då de lämnade stadsportarna bakom sig, men till sin stora glädje såg de åter stjärnan och leddes så till Betlehem. De hade ej tagit emot sådana uppgifter som herdarna angående Jesu uppehållsort och torftiga omgivningar. Då de efter sin långa resa kommit i beröring med de judiska ledarna, hade de blivit svårt missräknade över deras likgiltighet och hade lämnat Jerusalem med mindre tillförsikt än de hade, då de anlände till staden.

I Betlehem fann de ingen kunglig livvakt, utposterad för att beskydda den nyfödde konungen. Inga av världens ansedda män hörde till Hans uppvaktning. Jesus låg i en krubba. Hans föräldrar, enkelt allmogefolk, var Hans enda beskyddare. Kunde det vara Den, om vilken det var skrivet: ”Det är för lite för dig,… att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns” (Jesaja 49:6)?

”Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess moder. Då föll de ner och tillbad det”. De upptäckte det gudomligas närvaro i denna yttre ringhet. De gav sina hjärtan åt Honom såsom till sin Frälsare. Och de lade ned för Hans fötter sina gåvor – ”guld, rökelse och myrra.” Vilken tro! De ord, som Jesus senare uttalade om den romerske hövitsmannen eller befälhavaren, kunde även ha sagts om de vise männen från Österns länder: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro” (Matteusevangeliet 8:10).

De vise männen hade inte genomskådat Herodes’ avsikter beträffande Jesus. Då ändamålet med deras resa var uppnått, gjorde de sig i ordning att återvända till Jerusalem i avsikt, att meddela Herodes resans lyckliga utgång. Men i en dröm tog de emot en gudomlig befallning om, att ej åter träda i förbindelse med honom. Därför undvek de Jerusalem och tog en annan väg hem till sitt land igen.

På samma sätt fick Josef en varning om, att fly till Egypten med Maria och barnet. Ängeln sade: ”’Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’” Josef lydde utan dröjsmål och anträdde resan redan samma natt i skydd av mörkret.

Genom de vise männen riktade Gud den judiska nationens uppmärksamhet på Sonens födelse. Deras efterforskningar i Jerusalem, det intresse som därigenom väcktes och även Herodes’ avundsjuka, vilken tilltvingade sig de skriftlärdes uppmärksamhet, föranledde många att på nytt granska profetiorna angående Kristus och den stora händelse, som nyligen ägt rum.

Satan beslöt sig för, att utestänga det gudomliga ljuset från världen, och han använde sin yttersta list, för att förgöra Frälsaren. Men Han, som varken slumrar eller sover, vakade över Sin älskade Son. Han, som lät manna regna från himmelen och gav Elia mat under hungersnöden, beredde en tillflykt för Maria och Jesusbarnet i ett hedniskt land. Och genom de gåvor, som bars fram av de vise männen från Österns länder, försåg Herren dem med medel för resan till Egypten och vistelsen i det främmande landet.

Österns vise var ibland de första, som välkomnade Återlösaren. Deras gåvor var de första, som lades för Hans fot. Vilken underbar förmån hade de inte, att tjäna Jesus med den gåvan! Det offer ett hjärta ger av kärlek till Gud, vill Han ära, och Han skall välsigna det, så att det blir till nytta i Hans verk. Om vi har gett våra hjärtan till Jesus, skall vi även bringa Honom våra gåvor. Vårt silver och guld, våra dyrbara jordiska tillhörigheter, våra intellektuella förmågor skall oförbehållsamt helgas åt Honom, som älskat oss och utgett Sig Själv för oss.

Herodes väntade med största otålighet på de vise männens återkomst. Då tiden gick, utan att de lät höra av sig, väcktes hans misstankar. De skriftlärdes ovillighet, att ange platsen för Messias’ födelse, tycktes ge vid handen, att de genomskådat hans verkliga syfte och att de vise männen avsiktligt undvikit honom. Han blev ursinnig vid den tanken. Hans listiga plan hade misslyckats, nu återstod blott att tillgripa våld. Han skulle göra detta kungabarn till en varnagel. Dessa högmodiga judar skulle få se, vad de hade att vänta, om de försökte att sätta en konung på tronen.

Soldater sändes genast till Betlehem med order om, att döda alla gossebarn, som var två år gamla och därunder. De fredliga hemmen i Davids stad fick nu bevittna dessa skräckscener, som profeten Jeremia förutsagt sex hundra år i förväg: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.”

Denna hemsökelse hade judarna själva dragit över sig. Om de vandrat inför Gud i ödmjukhet och trohet, skulle Han på ett underbart sätt ha oskadliggjort konungens ursinne. Men de hade själva skilt sig från Gud genom sina synder och stött bort Hans Helige Ande, som var deras enda skydd. De hade inte rannsakat Skrifterna med önskan om, att göra Guds vilja. De hade dröjt vid de profetior, som kunde tydas till deras förmån och upphöjelse samt tjäna som bevis för, att Gud försmådde alla andra folk. Det var deras stolta berömmelse, att Messias skulle komma som en konung, för att besegra sina fiender och trampa ned hedningarna i sin vrede. Härigenom eggade de upp hat mot sina behärskare. Genom denna vilseledande framställning av Kristi uppdrag, hade Satan tänkt att förgöra Kristus, men nu kom fördärvet över deras egna huvuden.

Denna våldsgärning var den sista, som förmörkade Herodes’ regering. Strax efter mordet på dessa oskyldiga barn blev han tvungen att underkasta sig den dom, som ingen kan avvända. Han dog en fasansfull död.

Återigen fick Josef, som var kvar i Egypten, en befallning om, att återvända till Israels land. Josef hade tänkt sig, att finna ett hem i Betlehem, eftersom Jesus var en ättling av Davids hus. Men då han hörde, att Arkelaus hade blivit regent i Judéen efter sin far, fruktade han att faderns avsikter mot Jesus skulle fullföljas av sonen. Av Herodes’ söner visade Arkelaus den största likheten med fadern. Redan vid hans tronbestigning hade ett upplopp ägt rum i Jerusalem, varvid tusentals judar föll för de romerska soldaternas svärd.

Åter blev Josef ledd, att söka en skyddad tillflyktsort för sin familj. Han återvände till Nasaret, och här vistades Jesus, tills Han var trettio år, ”för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” Galiléen stod också under en av Herodes’ söners regentskap, men befolkningen här var mycket mer uppblandad med utlänningar. På grund härav trädde de utpräglat judiska intressena i bakgrund. Jesu anspråk skulle här i långt mindre grad väcka de maktägandes avundsjuka.

Sådant var det mottagande Frälsaren fick röna, då Han kom till denna jord. Det var icke lätt, att ens för Hans barnaår finna en lugn och säker tillflyktsort. Gud kunde ej anförtro Sin älskade Son åt människorna, ehuru Han kom, för att rädda dem. Gud måste sända Sina änglar, för att ledsaga och skydda Honom, tills Hans uppgift på jorden var fullbordad – då Han dog för deras hand, som Han kommit för att frälsa.