White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 40. Ett fattas Dig

Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtionde Kapitlet: Ett fattas Dig

Grundat på Matteusevangeliet 19:16-22; Markusevangeliet 10:17-22; Lukasevangeliet 18:18-23.

”När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: ’Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?’”

Den unge mannen, som framställde denna fråga, var en överhetsperson. Han hade en stor förmögenhet och beklädde en hög förtroendepost. Han hade sett den kärlek Jesus visade de små barnen, han hade sett, hur ömt Han tog upp dem i Sina armar, och han fattades av kärlek till Frälsaren. En längtan efter, att bli Mästarens lärjunge, väcktes till liv inom honom. Han var så djupt gripen, att han – då Jesus fortsatte Sin väg – sprang efter Honom och böjde knä vid Hans fötter och framställde uppriktigt och allvarligt den fråga, som var så viktig för hans egen själ och som är ödesavgörande för varje människovarelse: ”’Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?’”

”’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud”, sade Jesus.

Jesus ville pröva den unge mannens uppriktighet och få honom att säga, i vilket avseende han ansåg Honom vara god. Förstod han, att den han talade med, var Guds Son? Vad var hans hjärtas uppriktiga mening?

Denne överhetsperson hade en hög tanke om sin egen rättfärdighet. Han ansåg sig egentligen inte vara bristfällig i något avseende, men ändå var han inte fullt tillfredsställd. Han hade en känsla av, att han behövde något, som han ännu inte ägde. Kunde Jesus inte välsigna honom, såsom Han välsignat de små barnen, och så fylla hans själs begär?

I Sitt svar på denna fråga sade Jesus honom, att lydnad för Guds bud vore nödvändig, om han ville erhålla evigt liv, och Han återgav några av de bud, som anger vår plikt mot våra medmänniskor. Överhetspersonens svar var positivt eller jakande: ”’Mästare, allt detta har jag hållit ända från min ungdom. Vad fattas mig ännu?’”

Kristus blickade in i den unge mannens ansikte, som om Han velat läsa Hans livs historia och utforska hans karaktär. Han älskade honom, och Han hungrade efter, att ge honom den nåd, den frid och glädje, som skulle förvandla hans karaktär.

”’Ett fattas dig”, sade Han. ”Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’”

Kristus drogs till denne unge man. Han visste, att han var uppriktig i sin försäkran: ”allt detta har jag hållit ända från min ungdom.” Frälsaren längtade efter, att ge honom den andliga klarsyn, som skulle få honom att inse nödvändigheten av hjärtats fulla överlåtelse och en Kristuslik godhet. Han längtade efter, att i honom finna en ödmjuk och ångerfull själ, som var medveten om, att hans innerligaste kärlek skulle tillhöra Gud och att hans brist skulle döljas i Kristi fullkomlighet.

Jesus såg i denne överhetsperson just den hjälp Han behövde, om blott den unge mannen ville bli Hans medarbetare i frälsningens verk. Om han ställde sig under Kristi ledning, skulle han få kraft till, att göra det goda. På ett framträdande sätt kunde han företräda Kristus, ty han ägde egenskaper, som skulle göra honom, om han stode i förbindelse med Kristus, till en kraft för Gud ibland människorna. Jesus, som såg hans innersta väsen, älskade honom. Kärlek till Kristus hade också tänts i hans hjärta, ty kärlek föder kärlek. Kristus längtade efter, att se honom som Sin medarbetare. Han längtade efter, att få göra honom lik Sig Själv – till en spegel, som återgav Guds härlighet. Han längtade efter, att utveckla hans utmärkta egenskaper och helga honom i Sin tjänst. Om den unge mannen överlåtit sig själv åt Kristus, skulle han ha utvecklats i Kristi atmosfär. Hur annorlunda skulle ej hans framtid ha tett sig, om han hade gjort detta val!

”’Ett fattas dig”, sade Jesus. ”Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’” För Kristus låg denne överhetspersons själ blottad. Endast ett fattades, men det var av livsavgörande betydelse. Han behövde Guds kärlek i sitt hjärta. Denna brist skulle, om den ej avhjälptes, visa sig vara ödesavgörande för honom. Hela hans natur skulle bli fördärvad, och njutningslystnaden och själviskheten skulle få frodas. För att ta emot Guds kärlek, måste han övervinna kärleken till sig själv.

Kristus ställde den rike ynglingen inför ett prov. Han kallade honom, att välja mellan den himmelska skatten och världslig storhet. Den himmelska skatten tillförsäkrades honom, om han ville följa Kristus. Men jaget måste besegras, och hans vilja måste ställas under Kristi kontroll. Det var den fullkomlighet, som är av Gud, vilken erbjöds den unge mannen. Han hade förmånen, att kunna bli ett barn åt Gud och en Kristi medarvinge till den himmelska skatten. Men då måste han ta upp korset och följa sin Mästare på självförnekelsens väg.

Kristi ord innehöll egentligen denna uppmaning: ”välj i dag vem ni vill tjäna” (Josua 24:15). Valet överlämnades åt honom. Jesus brann av längtan efter hans omvändelse. Han hade visat honom den svaga punkten i hans karaktär, och med djupt intresse avvaktade Han utgången, medan den unge mannen övervägde frågan. Om han beslöt att följa Jesus, måste han lyda Honom i allt. Han måste offra sina ärelystna planer. Med vilken allvarlig och ivrig längtan såg inte Frälsaren på den unge mannen! Skulle han säga ja till den Helige Andes maning?

Kristus framställde de enda antagbara villkoren, för att denne överhetsperson skulle komma i den ställningen, att han kunde utveckla en Kristuslik karaktär. Det var visdomsord Jesus uttalade, ehuru de kunde tyckas vara stränga och fordrande. Att hörsamma och lyda dem, var den rike ynglingens enda hopp om frälsning. Hans höga ställning och hans ägodelar utövade ett farligt inflytande på hans karaktär. Om han höll fast vid dessa ting, skulle detta ta Guds plats i hans hjärta. Att undanhålla Gud litet eller mycket, vore detsamma som att behålla det, som skulle försvaga hans moraliska styrka och hans effektivitet eller verkningsgrad, ty om de ting omhuldas, som tillhör denna värld, så ovissa eller osäkra och ovärdiga som de är, skall de snart uppsluka allt annat.

Den unge mannen uppfattade ögonblickligen, vad Kristi ord innebar, och han blev bedrövad. Om han hade förstått värdet i den erbjudna gåvan, skulle han genast ha slutit sig till Kristi efterföljare. Han var medlem av Stora Rådet i Jerusalem, och Satan lockade honom med smickrande utsikter för framtiden. Han åtrådde den himmelska skatten, men han åtrådde också de timliga eller världsliga fördelar hans rikedomar kunde skaffa honom. Han var bedrövad över, att sådana villkor existerade. Han önskade, att få evigt liv, men han ville inte göra något offer för det. Priset för det eviga livet tycktes honom vara för högt, och han ”gick… bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.”

 Hans anspråk på, att ha hållit Guds lag, var ett bedrägeri. Han visade, att rikedomen var hans avgud. Han kunde inte hålla Guds bud, medan världen intog den förnämsta platsen i hans hjärta. Han älskade Guds gåvor mer, än givaren. Kristus erbjöd honom Sitt sällskap. ”Följ mig”, sade Han. Men Frälsaren betydde inte så mycket för honom, som hans eget namn ibland människorna, eller hans ägodelar. Att ge upp de jordiska skatterna, som syns, för de himmelska, som inte syns, var för stor risk. Han vägrade, att ge offret för det eviga livet och gick bort, och hädanefter skulle världen alltid ta emot hans dyrkan.

Tusenden ställs inför samma val: Kristus eller världen, och många väljer världen. Liksom den unge överhetspersonen vänder de sig bort från Frälsaren och säger i sina hjärtan: ”Jag vill inte ha denne man till min ledare.”

Kristi sätt att bemöta den unge mannen på framställs som en åskådningslektion. Gud har gett oss de förhållningsregler, som var och en av Hans tjänare måste följa. Det är lydnad för Hans lag, men inte blott en yttre lydnad, utan en lydnad, som griper in i våra liv och sätter sin prägel på hela våra väsen. Gud har satt Sin egen karaktär som måttstock för alla dem, som önskar, att bli medborgare i Hans rike. Endast de, som vill bli medarbetare med Kristus och endast de, som vill säga: ”Herre, allt jag har och allt jag är, tillhör Dig”, skall bli antagna som söner och döttrar åt Gud. Man måste betänka, vad det innebär att begära himmelen, och likväl vända sig bort på grund av de uppställda villkoren. Tänk på, vad följderna blir av, att säga nej till Jesus. Den rike ynglingen sade: Nej, jag kan inte ge Dig allt. Säger vi detsamma? Frälsaren erbjuder Sig, att ta del med oss i det verk, som Gud har gett oss att utföra. Han erbjuder oss, att använda de medel, som Gud har gett, för att föra Hans verk framåt i världen.

Den rike ynglingens ägodelar var honom anförtrodda, för att han skulle visa sig vara en trogen förvaltare. Hans plikt var, att använda detta goda till de nödlidandes hjälp och välsignelse. På samma sätt anförtror Gud ännu medel, talanger och tillfällen åt oss människor, för att vi skall vara Hans redskap till, att hjälpa de fattiga och lidande. Den, som använder sina anförtrodda gåvor enligt Guds önskan, blir en Kristi medarbetare. Han vinner själar för Kristus, eftersom han återspeglar Hans karaktär.

För dessa, som likt denne unge överhetsperson innehar höga ställningar och äger stora rikedomar, kan det tyckas vara ett stort offer, att lämna allt, för att följa Kristus. Men detta är ett bud, som gäller alla, som vill bli Hans lärjungar. Ingenting mindre, än lydnad kan tas emot. Självuppgivelse är själva kärnan i Kristi lära.

När Kristi efterföljare ger Herren tillbaka det, som är Hans eget, samlar de himmelska skatter, som skall ges dem, när de får höra dessa ord: ”Bra, du gode och trogne tjänare… Gå in i din herres glädje!” Offret blir lättare, om vi har ”blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron” (Matteusevangeliet 25:23; Hebréerbrevet 12:2).

Glädjen, att se själar återlösta och evigt frälsta, är lönen för att de har vandrat i Dens fotspår, som säger: ”Följ Mig!”