White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 56. Judas

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtiosjätte Kapitlet: Judas

I Judas’ livshistoria möter oss det sorgliga slutet på ett liv, som kunde ha blivit ett liv till Guds ära. Om Judas mött döden, innan han företog sin sista resa till Jerusalem, skulle han ha blivit ansedd som en man väl värd att räknas ibland de tolv lärjungarna, och han skulle ha lämnat ett stort tomrum efter sig. Den avsky, som följt hans minne genom århundradena på grund av de egenskaper, som framträdde hos honom vid slutet av hans liv, skulle då ej ha väckts. Det var för ett särskilt ändamål hans karaktär skulle bli känd för världen. Judas är ett varnande exempel för alla dem, som, i likhet med honom, frestas att förråda heliga förtroenden.

Strax före Påsken hade Judas förnyat sitt avtal med prästerna om, att överlämna Jesus i deras händer. Sedan kom de överens om, att Frälsaren skulle gripas på en plats, dit Han drog Sig tillbaka för djup begrundan och bön. Efter festen i Simons hus hade Judas haft tillfälle till, att tänka över det dåd, som han hade förbundit sig till att utföra, men hans beslut förblev oförändrat. För trettio silverpenningar – priset för en slav – sålde han Härlighetens Herre till vanära och död.

Judas hade av naturen en stark kärlek till pengar, men han hade inte alltid varit så grundfördärvad, att han kunnat förmå sig till, att utföra ett dåd som detta. Han hade närt girighetens demon, tills penningbegäret blivit den ledande drivkraften i hans liv. Kärleken till Mammon var starkare, än kärleken till Kristus. Genom att bli slav under en last, överlämnade han sig själv åt Satan, för att drivas hur långt som helst i synd.

Judas hade förenat sig med lärjungarna, då stora skaror följde Jesus. Frälsarens undervisning hade rört deras hjärtan, då de betagna lyssnat till de ord Han förkunnat i synagogan, vid sjöstranden eller på berget. Judas såg de sjuka, de blinda, de lama komma till Jesus från byarna och städerna. Han såg döende läggas för Hans fötter. Han bevittnade Frälsarens mäktiga gärningar, då Han botade de sjuka, drev ut de onda andarna och väckte upp de döda. Inom sig själv kände han också beviset på Kristi makt. Han fann, att Kristi lära var överlägsen allt, vad han någonsin hört. Han älskade den Store Läraren och önskade, att vara med Honom. Han kände en längtan efter, att bli förvandlad till liv och karaktär, och han hoppades, att denna längtan skulle förverkligas genom förbindelsen med Jesus.

Frälsaren stötte inte bort Judas. Han gav honom en plats ibland de tolv. Han anförtrodde åt honom en evangelists verk. Han beklädde honom med makt, att bota sjuka och driva ut onda andar. Men Judas kom aldrig så långt, att han överlämnade sig helt åt Kristus. Han överlät inte sin världsliga ärelystnad, eller sin kärlek till pengar. Då han tog emot ställningen som en Kristi tjänare, böjde han sig inte heller under Mästarens omskapande makt. Han menade sig kunna behålla sitt eget omdöme och sin egen mening, och han odlade sin böjelse, att klandra och anklaga.

Judas ägde ett högt anseende ibland lärjungarna och hade stort inflytande över dem. Själv närde han en hög uppfattning om sin egen duglighet och ansåg sina bröder vara honom betydligt underlägsna i fråga om begåvning och omdöme. De kunde inte gripa tillfällena, menade han, och dra nytta av omständigheterna. Judas ansåg sig själv vara så duglig, att han inte på något sätt kunde överglänsas av de andra. Enligt sin egen uppfattning, var han en heder för saken, och som sådan sökte han alltid, att framställa sig själv.

Judas var blind för sin egen karaktärs brister. Därför gav Kristus honom en plats, där han hade tillfälle till, att se och rätta till sina fel. Som skattmästare för lärjungarna var det hans uppgift att se till, att den lilla skarans behov blev tillgodosedda och att bidrag lämnades, för att lindra de fattigas nöd. Då Jesus vid Påskmåltiden sade till honom: ”’Gör snart vad du tänker göra’” (Johannesevangeliet 13:27), trodde lärjungarna, att Han hade bett honom om, att köpa något, som behövdes för festen, eller att ge något åt de fattiga. Genom att tjäna andra, skulle Judas ha utvecklat ett osjälviskt sinne. Men medan han dagligen lyssnade till Kristi undervisning och bevittnade Hans osjälviska liv, gav han efter för penningbegäret. De små summor, som kom i hans händer, var en ständig frestelse för honom. Ofta då han utförde små tjänster för Kristus, eller ägnade tid åt religiösa syften, tog han själv betalt ur deras lilla fond. Med sådana svepskäl sökte han, att ursäkta sig själv, men i Guds ögon var han en tjuv.

 Kristi ofta upprepade förklaring, att Hans rike inte var av denna världen, stötte Judas. Han hade gjort upp en plan, efter vilken han väntade sig, att Kristus skulle verka. Han önskade en mera aggressiv kampmetod. Han märkte den tilltagande fientligheten hos judarnas ledare och såg, hur deras utmaningar lämnades obeaktade, då de fordrade, att Kristus skulle ge dem ett tecken från himmelen. Hans hjärta stod öppet för otron, och fienden underblåste tvivlets och upprorets tankar. Varför sysslade Jesus så mycket med ting, som var nedslående? Varför förutsade Han prövningar och förföljelser för Sig Själv och Sina lärjungar? Utsikten, att få en hög ställning i det nya riket, hade föranlett Judas, att omfatta Kristi sak. Skulle hans hopp nu grusas? Judas var ej övertygad om, att Jesus var Guds Son, men han stod frågande och sökte, att finna någon förklaring till Jesu mäktiga gärningar.

Trots Frälsarens uttalanden, fortsatte Judas att nära den tanken, att Jesus skulle komma att regera som kung i Jerusalem. Då Jesus bespisade fem tusen män, sökte han att få detta till stånd. Vid detta tillfälle hjälpte Judas till vid utdelningen av födan till de hungriga skarorna. Han hade tillfälle till, att se, vilka välsignelser det stod i hans makt, att förmedla till andra. Han kände den tillfredsställelse det alltid medför, att tjäna Gud. Han hjälpte till med, att föra de sjuka och lidande fram till Jesus. Han såg den befrielse, glädje och lycka, som fyllde deras hjärtan, som blivit föremål för den Store Läkarens helande kraft. Han borde ha uppfattat arten av Kristi verk, men han var förblindad av sina egna, själviska önskningar.

Kristi tal i synagogan om livets bröd var vändpunkten i Judas’ historia. Han hörde orden: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er” (Johannesevangeliet 6:53).

Han förstod, att Jesus erbjöd andliga förmåner i stället för världsliga. Han ansåg sig vara framsynt och menade, att han nu kunde se, att Jesus inte skulle vinna någon jordisk ära och att Han inte skulle kunna förläna eller skänka Sina efterföljare en hög ställning. Han beslöt sig för, att inte komma Kristus så nära, att han ej kunde dra sig tillbaka. Han ville avvakta utvecklingen. Och avvaktade – det gjorde han.

Efter denna tid fällde han yttranden av tvivel, som gjorde lärjungarna villrådiga. Han uppväckte strid och vantolkade Jesu uttalanden, genom att återge de sakskäl, som de skriftlärde och fariséerna ställde upp mot Kristi anspråk. Alla de små och stora bekymren och förtretligheterna, svårigheterna och skenbara hindren för evangeliets utbredande tolkades av Judas som bevis mot dess tillförlitlighet. Han kunde lägga fram Skriftställen, som inte hade något samband med de sanningar, som Kristus framhöll. Dessa texter, ryckta ur sitt sammanhang, orsakade lärjungarna mycket bryderi och ökade missmodet, som alltid låg på lur.

Judas gjorde emellertid allt detta på sådant sätt, att det skulle framgå, att han bara var samvetsgrann. Och medan lärjungarna sökte bevis, för att stadfästa den Store Lärarens ord, brukade Judas nästan ständigt leda dem in på andra spår. Sålunda framställde han på ett högst religiöst och skenbart klokt sätt frågorna i annat ljus, än vad Jesus hade gjort, och lade så in i Hans ord en betydelse, som Jesus inte hade bibringat eller gett dem. Judas’ inlägg var alltid dikterade av en ärelysten åstundan efter timliga fördelar. På detta sätt drog han lärjungarnas tankar från de viktiga ting, som de borde ha begrundat.

I allt, vad Jesus sade till Sina lärjungar, var det något, som väckte misshag eller missbelåtenhet i Judas’ hjärta. Under hans inflytande utförde missnöjets surdeg hastigt sitt verk. Lärjungarna kunde inte fatta, vem som stod bakom allt detta, men Jesus såg, att Satan bibringade Judas sina egenskaper och sökte, att på så sätt öppna en förbindelseled, genom vilken han kunde utöva inflytande över de andra lärjungarna. Jesus sade ett år före Judas’ förräderi: ”’Har jag inte själv valt ut er tolv? Och en av er är en djävul!’” (Johannesevangeliet 6:70).

Likväl gjorde inte Judas öppet motstånd, ej heller ifrågasatte han Frälsarens lära. Han klagade inte utåt förrän vid festen i Simons hus. Då Maria smorde Frälsarens fötter, visade Judas sin giriga läggning. Då Jesus förebrådde honom, fylldes hela hans själ av galla. Sårad stolthet och hämndbegär bröt ned alla fördämningar, och den girighet, som han så länge närt, tog nu herraväldet över honom. Detta kommer att bli varje människas erfarenhet, om hon fortsätter att leka med synden. De böjelser till det onda, som man inte bekämpar och övervinner, skall lystra eller lyssna till Satans frestelser, och själen kommer att läggas i band under hans vilja.

Men Judas var likväl inte helt förhärdad. Även efter att han två gånger hade förbundit sig till, att förråda Frälsaren, fanns det ännu möjlighet till bättring. Vid Påskmåltiden bevisade Jesus Sin gudom, genom att uppenbara förrädarens avsikter. Han inneslöt kärleksfullt Judas i Sin tjänargärning mot lärjungarna. Men kärlekens sista vädjan lämnades obeaktad. Sedan var Judas’ fall avgjort, och de fötter, som Jesus tvagit, gick bort på förrädarens stig.

Judas resonerade som så: Skulle Jesus bli korsfäst, var det oundvikligt. Judas’ ingripande, genom att förråda Frälsaren, skulle inte förändra händelsernas gång. Och om det inte var förutbestämt, att Jesus skulle dö, bleve Han endast tvingad till, att befria Sig. I alla händelser skulle Judas vinna något på sitt förräderi. Han räknade med, att han hade gjort en god affär, då han förrådde sin Herre.

Judas trodde inte, att Jesus skulle tillåta Sig bli gripen. Genom att förråda Honom, skulle Judas ge Honom en läxa. Han ämnade att spela en roll, som skulle förmå Frälsaren till, att hädanefter behandla honom med tillbörlig aktning. Men Judas visste inte, att han överlämnade Kristus till döden. Hur ofta hade inte Frälsaren, då Han undervisade i liknelser, ryckt de skriftlärde och fariséerna med Sig genom Sina slående illustrationer! Hur ofta hade de inte uttalat domen över sig själva! Och hur ofta hade de inte, då sanningens pilar riktades mot deras hjärtan, blivit fulla av raseri och tagit upp stenar, för att kasta på Honom, men gång efter annan hade Han undkommit! Då Han undgått så många snaror, tänkte Judas, skulle Han säkerligen inte låta Sig gripas.

Judas beslöt, att ställa saken inför ett avgörande prov. Om Jesus verkligen var Messias, skulle folket, för vilket Han hade gjort så mycket gott, fylka sig omkring Honom och utropa Honom till konung. Detta skulle tvinga många, som nu var obeslutsamma, att inta sin ståndpunkt. Judas skulle få äran av, att ha insatt kungen på Davids tron. Och denna handling skulle tillförsäkra honom den första platsen näst Kristus i det nya riket.

Den falske lärjungen utförde sin del, genom att förråda Jesus. Då han sade till ledarna för folkhopen i örtagården: ”’Den som jag kysser, han är det, grip honom’” (Matteusevangeliet 26:48), trodde han fullt och fast, att Kristus skulle undgå, att bli tillfångatagen. Om de förebrådde honom härför, skulle han säga: Sade jag inte, att Ni skulle gripa Honom!

Judas såg, hur rättstjänarna, på hans ord, grep Kristus och band Honom. Med förvåning såg han, att Frälsaren lät Sig ledas bort. Ängsligt följde han Honom från örtagården till förhöret inför judarnas rådsherrar. Varje ögonblick väntade han, att Jesus skulle överraska Sina fiender, genom att framstå för dem som Guds Son och göra om intet alla deras anslag och all deras makt. Men då timme efter timme gick och Jesus underkastade Sig all den skymf och vanära, som hopades över Hans huvud, greps förrädaren av skräckfylld fasa över, att han överlämnat sin Mästare till döden.

Då rättegången närmade sig sitt slut, kunde Judas inte längre uthärda sitt skuldbelastade samvetes tortyr. Plötsligt ljöd en hes röst genom rättssalen. Den väckte fruktan i allas hjärtan: – Han är oskyldig, skona Honom, o Kajfas!

Man såg Judas’ högresta gestalt bana sig väg genom den förvånade mängden. Hans ansikte var blekt och härjat, och stora svettdroppar stod på hans panna. Han rusade fram till domarsätet och kastade där, framför översteprästen, de trettio silverpenningarna, som hade varit priset för, att han skulle förråda sin Herre. Ivrigt grep han tag i översteprästens dräkt och besvor honom, att befria Jesus. Han förklarade, att Denne ingenting gjort, som förtjänade döden. Kajfas skakade honom förargad av sig, men han var brydd och visste inte, vad han skulle göra. Prästernas svekfullhet var avslöjad. Det var tydligt, att de mutat lärjungen till, att förråda sin Mästare.

”’Jag har syndat”, utropade Judas återigen, ”och förrått oskyldigt blod.’”

Men översteprästen återvann självbehärskningen och svarade hånfullt: ”Vad angår det oss? Det får du själv svara för” (Matteusevangeliet 27:4).

Prästerna hade varit villiga till, att använda Judas som sitt redskap, men de avskydde hans lumpenhet. Då han vände sig till dem med sin bekännelse, avvisade de honom med förakt.

Judas såg, att hans böner var förgäves. Han rusade genom salen och ropade:

– Det är för sent. Det är för sent!

Han kände, att han ej kunde leva och se Jesus bli korsfäst, och i sin förtvivlan gick han bort och hängde sig.