White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 17. I Hans egen Stad

 Tidsåldrarnas Längtan

Sjuttonde Kapitlet: I Hans egen Stad

Grundat på Markusevangeliet 1:21-38.

I Kapernaum vistades Jesus de tider Han ej befann Sig på resa, varför staden blev känd under namnet ”Hans egen stad”. Eftersom den låg vid allfarvägen mellan Damaskus, Jerusalem och Egypten samt mellan länderna österut och Medelhavet var den en huvudort för samfärdseln. Människor från många länder passerade staden, eller gjorde ett uppehåll för vila och rekreation under sina resor fram och tillbaka. Här kunde Jesus möta alla nationer och raser, rika och högt uppsatta personer, såväl som fattiga och ringa. Hans lära kunde härifrån spridas till alla länder och folk. Intresset för studium av profetiorna skulle sålunda väckas och uppmärksamheten riktas på Frälsaren, så att Hans räddningsverk bleve uppenbarat för världen.

Jesus talade en dag i synagogan om det rike Han kommit, för att upprätta och om Sitt uppdrag, att frigöra Satans fångar. Han blev plötsligt avbruten av ett rop av fasa. En vansinnig rusade fram i folkhopen och skrek:

”’Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.’”

Stor oro och förvirring uppstod. Uppmärksamheten drogs från Kristus, och Hans ord lämnades obeaktade. Detta var Satans avsikt, då han drev sitt offer till synagogan. Men Jesus tillrättavisade demonen strängt och sade:

”’Tig och far ut ur honom!’” – ”Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom.”

Denne stackars lidande varelse hade fått sitt sinne förmörkat av Satan, men i Frälsarens närvaro lyste en stråle av ljus genom mörkret. En längtan väcktes hos honom efter frihet från Satans herravälde, men demonen stod emot Kristi makt. Då mannen försökte, att vädja till Jesus om hjälp, lade den onde anden orden i hans mun och han ropade i ångest och fruktan. Den besatte tycktes glimtvis fatta, att han kommit i Dens närhet, som kunde befria honom, men då han försökte, att komma inom räckhåll för den mäktiga handen, höll en annans vilja honom tillbaka, en annans ord tvingades över hans läppar. Striden mellan Satans makt och hans egen längtan var fruktansvärd.

Han, som besegrat Satan i frestelsens öken, stod nu åter ansikte mot ansikte med sin fiende. Demonen sökte, att samla all sin makt, för att återvinna herraväldet över sitt offer. Att förlora mark här, var att ge Jesus en seger. Det såg ut, som om den torterade mannen skulle förlora livet i kampen mot den fiende, som förött hans mannaålders kraft. Men Frälsaren talade med myndighet och försatte den fångne i frihet. Mannen, som varit besatt, stod framför den häpna folkskaran lugn, behärskad och lycklig över sin nyvunna frihet. Till och med demonen hade fått vittna om Frälsarens gudomliga makt.

Mannen prisade Gud för sin frigörelse. Det öga, som nyss stirrat med vansinnets glöd, lyste nu av intelligens och fylldes med tacksamhetens tårar. Människorna stod stumma av häpnad. Så snart som de återfått talförmågan, utbrast den ene efter den andre: ”’Vad är detta? En ny lära med sådan makt. Till och med de onda andarna befaller han, och de lyder honom.’”

Den hemliga orsaken till den hemsökelse, som gjort denne man till en fruktansvärd syn för hans vänner och till en börda för honom själv, låg i hans eget liv. Han hade blivit dårad eller förhäxad av syndiga nöjen och ämnat, att göra livet till en brokig karneval. Han drömde aldrig om, att han skulle bli till skräck för omgivningen och till skam för sin familj. Han menade, att han kunde tillbringa sin tid med oskyldiga dårskaper. Men när man en gång kommit ut på det sluttande planet, bär det fort utför. Omåttlighet och lättsinne förkvävde hans naturs ädlare egenskaper, och till slut tog Satan helt herraväldet över honom.

Ångern kom för sent. Då han ville offra rikedom och nöjen, för att återvinna sin förlorade mandom, var han ett hjälplöst vrak i den Ondes våld. Han hade själv sökt sig till fiendens område, och Satan hade tagit alla hans själsförmögenheter i besittning. Frestaren hade tjusat honom med många lockande föreställningar, men då han slutligen hade den stackars mannen i sitt våld, hade fienden blivit obeveklig i sin grymhet och fruktansvärd i sin vredgade hemsökelse. Så går det alltid, när man ger vika för det onda. Det fängslande nöjeslivet i de unga åren slutar i förtvivlans mörker, eller i en ruinerad själs vanvett.

Under den tid Jesus personligen utförde Sitt verk ibland människorna, sökte också mörkrets makter, att utveckla sin största aktivitet. Under årtusenden hade Satan, jämte de fallna änglarna, sökt att behärska människorna till kropp och själ, för att prisgiva dem åt synd och lidande. Sedan anklagade Satan Gud för det elände, som följde. Jesus uppenbarade för människorna Guds verkliga karaktär. Han bröt ned den Ondes makt och försatte de fångna i frihet. Nytt liv samt kärlek och kraft från himmelen rörde människornas hjärtan, och därför reste sig mörkrets furste, för att hävda sitt rikes överhöghet. Satan mobiliserade alla sina styrkor, för att vid varje tillfälle bekämpa Kristi verk.

Så skall det också bli i den stora slutstriden mellan ljus och mörker. Medan nytt liv, ljus och kraft strömmar ned från höjden över Kristi lärjungar, skall också ett förnyat liv nedifrån sätta Satans krafter i rörelse. Varje jordiskt element skall intensivt laddas till det yttersta. Med den förslagenhet han förvärvat under den månghundraåriga striden, maskerar det ondas furste sin verksamhet. Han framträder som en ljusets ängel, och människor skall hoptals ”avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror” (Första Timoteusbrevet 4:1).

 När Satan undergrävt tron på Bibeln, leder han människorna, att ur andra källor söka ljus och kraft. På så sätt nästlar han sig in. De, som vänder sig bort ifrån Skriftens rena lära och den Helige Andes överbevisande kraft, öppnar dörren för demonerna. Kritik och spekulation angående Skriftens ord har förberett vägen för spiritism och teosofi – dessa moderna former av gammal hedendom – så att de fått fotfäste även i samfund, som bekänner sig tillhöra Herren Jesus Kristus.

Sida vid sida med evangeliets predikan är krafter i rörelse, som blott är verktyg för lögnens andar. Många söker kontakt med dessa bara av nyfikenhet, men när de ser bevis för en övernaturlig makt, snärjs de in mer och mer, tills de helt står under en starkare viljas välde, än deras egen. De kan ej undkomma dennas mystiska makt.

Själens försvarsverk bryts ned. Människan har sedan inget skydd mot synden. När en gång Guds Ords och den Helige Andes skyddande makt avvisats, anar en människa inte, hur djupt hon kan sjunka. Hemliga synder och obehärskade lidelser kan hålla henne lika hjälplöst fången, som den besatte i Kapernaum. Dock behöver tillståndet ej vara hopplöst.

Vi kan övervinna det onda genom samma kraft, varmed Kristus övervann – genom Ordet. Gud tar inte makten över vår själ utan vårt samtycke, men om vi önskar, att lära känna Hans vilja och göra den, har Han lovat och sagt: ”ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.’” ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv” (Johannesevangeliet 8:32; 7:17). Genom att tro på dessa löften, kan varje människa befrias från villfarelsens snaror och syndens herravälde.

Var och en har frihet, att välja under vilken makts kontroll han vill stå. Ingen har fallit så djupt, ingen är så fördärvad, att han ej kan få frihet i Jesus Kristus. Den besatte kunde i stället för att be endast uttala de ord, som Satan tvingade fram, men hjärtats outtalade vädjan blev ändå hörd. Även om det ej kan klädas i ord, skall ropet från en själ i nöd ej lämnas obeaktat. De, som samtycker till att träda i förbund med himmelens Gud, skall ej utlämnas till Satans makt eller till sin egen naturs svaghet. Av Frälsaren får de denna inbjudan: ”Låt honom söka skydd hos mig, och göra fred med mig, ja, fred måste man göra med mig” (Jesaja 27:5, engelsk översättning). Mörkrets makter skall kämpa, för att behålla själen i sitt våld, men Guds änglar skall strida för en sådan själ med överlägsen styrka. Herren säger: ”Kan man ta ifrån den starke hans byte eller rycka fångarna från den som har segerns rätt? Ja, så säger Herren: ’Nu skall den starkes fångar tas ifrån honom, bytet ryckas ur tyrannens hand. Jag skall själv strida mot dina motståndare, jag skall själv rädda dina barn” (Jesaja 49:24-25).

 Medan församlingen i synagogan var stum av respektfylld bävan, drog Sig Jesus tillbaka till Petrus’ hem för en stunds vila. Men även över detta hem hade en skugga fallit. Petrus’ svärmor låg sjuk i hög feber. Jesus fördrev emellertid sjukdomen, och den sjuka stod upp och betjänade Honom och Hans lärjungar.

Ryktet om Kristi underverk spred sig snart över hela Kapernaum. Av fruktan för de skriftlärde, vågade ej folket komma, för att bli botade på Sabbatsdagen, men solen hade knappt sjunkit i väster, förrän det blev väldigt livligt i staden. Från hemmen, från affärerna, från marknadsplatserna trängde sig stadens invånare fram mot den ringa hyddan, där Jesus sökt tillflykt. Sjuka bars på bårar, sjuka kom även släpande sig fram på kryckor, eller fick stöd av sina vänner och stapplade så fram till Frälsaren.

De kom och gick timme efter timme, ty de visste inte, om de nästa dag skulle finna den store Läkaren ibland sig. Aldrig hade Kapernaum upplevt en sådan dag. Luften fylldes av jublande röster och befriade glädjerop. Frälsaren fröjdade Sig över den glädje Han framkallade. Då Han såg de sjuka lida, fylldes Hans själ av medkänsla, och Han gladdes över Sin makt, att kunna återskänka dem hälsa och lycka.

Inte förrän den siste hade fått sin önskan uppfylld, upphörde Jesus att arbeta. Det var långt lidet på natten, innan folkskaran avlägsnade sig och tystnaden sänkte sig över Simons hem. Den långa, spänningsfyllda dagen var slut, och Jesus sökte nattens vila. Men ännu medan staden låg försänkt i sömn, stod Frälsaren ”upp och gick till en enslig plats och bad där.”

Så tillbringade Jesus Sina dagar under Sitt jordeliv. Han avvisade ofta Sina lärjungars inbjudan, att vila ut i deras hem och motstod vänligt deras ansträngningar, för att få Honom bort från Hans arbete. Hela dagen verkade Han, undervisade de okunniga, helade de sjuka, gav de blinda syn, bespisade folkskarorna, och under kvällstimmarna, eller i den tidiga morgonväkten, gick Han bort till Sin helgedom på bergen, för att tala med Sin himmelske Fader. Ofta tillbringade Han hela natten i begrundan och bön och återvände i daggryningen, för att verka ibland folket.

Tidigt på morgonen kom Petrus och hans kamrater till Jesus och talade om, att folket i Kapernaum redan sökte Honom. Lärjungarna hade varit bittert missräknade eller besvikna över det mottagande Jesus dittills rönt. Myndigheterna i Jerusalem hade sökt, att mörda Honom, ja, även invånarna i Hans egen hemstad hade sökt, att ta Hans liv, men i Kapernaum välkomnades Han med jublande hänförelse, och hoppet i lärjungarnas hjärtan tändes på nytt. Det var möjligt, att de ibland Galiléens fredsälskande folk skulle finna anhängare till det nya riket. Med häpnad hörde de därför Kristi ord: ”’Vi går åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.”

I den uppståndelse, som ägde rum i Kapernaum, låg det en fara, att Jesu egentliga uppdrag skulle förloras ur sikte. Han var inte tillfredsställd med, att dra uppmärksamheten till Sig bara som undergörare eller läkare för kroppens sjukdomar. Han sökte, att dra människorna till Sig i egenskap av deras Frälsare. Medan folket ivrigt omfattade tron på, att Han kommit som kung, för att upprätta ett jordiskt rike, ville Han vända deras tankar bort från det jordiska till det andliga. Världslig framgång enbart skulle hindra Hans verk.

Och den tanklösa hopens undran störde Hans inre liv. Hos Honom fanns ej rum för självhävdelse. Den hyllning världen ger ställning, rikedom och snille var främmande för Människosonen. Jesus använde Sig aldrig av de medel, som människorna brukar, för att vinna ära eller framtvinga hyllning. Århundraden före Hans födelse hade profeten sagt om Honom: ”Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden” (Jesaja 42:2-4).

Fariséerna sökte, att utmärka sig genom sina skrupulöst iakttagna ceremonier och ett skrytsamt utförande av välgörenhet och gudstjänstövningar. De visade sitt nit, genom att göra religionen till ämne för diskussion. Disputationerna eller meningsskiftena mellan motsatta riktningar var högljudda och långa, och det var inte ovanligt, att på gatorna få höra rösterna från en vredgad ordstrid mellan lärda doktorer i lagkunskap.

Jesu liv stod i märkbar kontrast till allt detta. Aldrig fann man Honom i högljudd dispyt, aldrig såg man Honom skrytsamt förrätta Sin gudstjänst, och aldrig sökte Han människors bifall. Kristus var dold i Gud, och Gud uppenbarades genom Sin Sons karaktär. Det var till denna uppenbarelse Jesus ville dra människornas sinnen, och denna skulle de ge sin hyllning.

Rättfärdighetens Sol gick inte upp över världen i Sin härlighet, för att blända sinnena med Sin glans. Det sägs om Kristus: ”Hans uppgång är viss som morgonrodnadens.” Stilla och ljuvligt gryr dagens ljus, fördrivande nattens skuggor och väckande jorden till nytt liv. Så gick också Rättfärdighetens Sol upp ”med läkedom under sina vingar”.