Palmemordet. Del 10. Radiosketch besannad, Hjälmen i Garderoben, Allmänhetens obrutna Förtroende

 

Palmemordet

Del 10: Radiosketch besannad, Hjälmen i Garderoben, Allmänhetens obrutna Förtroende

Sidorna 23-33 i WDR:s manus: ”En annan Norrmalmspolis är Henrik, likaså tidigare medlem av Basebollsligan. Han har bilder, på vilka han poserar framför judiska gravar görande Hitlerhälsning. Henrik och Felix är medlemmar av den högerradikala kulturföreningen ”Suecia Avantus Gardiae”, som från och till producerar ett radioprogram inom en öppen kanal i Stockholm. På morddagen sänds en sketch kring en gåta: En svensk statsman kommer att mördas och lyssnarna skall komma på, vilken. Åtta timmar senare är Olof Palme död. På mordkvällen lämnar Henrik strax efter en blindtarmsoperation mot läkares inrådan sjukhuset. Henrik har tillgång till en våning vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares Gata, alltså just den plats, där den förföljande Lars förlorade kontakten med Olof Palmes mördare.

I denna lägenhet bor Egon. Vapenhandlaren och f.d. majoren Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsbilder. Sex veckor före mordet får Egon en hög befattning inom ett särskilt säkerhetskänsligt område. Han blir säkerhetschef vid Televerket i Stor-Stockholm och styr därigenom över den samlade walkie-talkiekommunikationen. Säkerhetsprövningen för denne ämbetsman genomför SÄPO. SÄPO håller Egon för särskilt pålitlig. En dag efter mordet sjukskriver sig Egon och säger en vecka senare upp sig. Efterträdare i detta ämbete blir Henrik, som av SÄPO också klassas som synnerligen rekorderlig.

Norrmalmspolisen Sigfrid hörde också till Basebollsligan. Två dagar före mordet dömdes han tillsammans med Alfred för misshandel av en 15-åring. På mordkvällen kör han radiobil 1520. Enligt patrullplanen, skulle denna vagn den kvällen över huvud taget inte ha körts, ty besättningen var inte i tjänst. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, växlar bara den här kvällen till Norrmalm. Hans förare Sigfrid anhåller först under eftermiddagen om, att även på kvällen få köra radiobil, så att han slutligen kommer att ha tjänstgjort oavbrutet i 21 timmar. Radiobil 1520 är den på gångbanan parkerade vagn, i vilken Ingrid tio minuter före mordet iakttog en ensam polisman. Då talade denne i en walkie-talkie, i stället för i polisradion. Två minuter efter mordet, klockan 23.23, far vagn 1520 långsamt och utan påslagna blåljus förbi ögonvittnet Lars på David Bagares Gata. Lars har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Strax efteråt ger Lars upp sitt förföljande av mördaren, går åter mot brottsplatsen och träffar en andra gång på vagn 1520. Den här gången stoppar han radiobilen och frågar Sigfrid och Paul, om även de jagar mördaren, vilket poliserna svarar jakande på.

Men om de verkligen är efter mördaren, varför har de då inte gripit Lars två minuter tidigare? Sist och slutligen är han den ende på gatan, kom löpande från brottsplatshållet och är därigenom i högsta grad värd att misstänka. Och varför far Sigfrid och Paul mot mordplatsen från en riktning, där en trappa omöjliggör den direkta tillfarten till brottsplatsen? Varför meddelar de inte, som brukligt är, sin insats, och varför vidarebefordrar de inte Lars’ uppgift om mördarens flyktväg? Och framför allt: Hur kan denna radiobil redan känna till skotten? Radiolarmet sänds nämligen ut först fyra minuter senare, klockan 23.29.

Sigfrid och Paul känner alltså till mordet för tidigt! Den slutsatsen drar talrika journalister.

För att i efterhand förklara radiobil 1520:s misstänkta förfarande, försöker spaningsledningen helt enkelt att fördatera tidpunkten för radiolarmet med sex minuter. Senare hävdas det, att larmet gått ut redan klockan 23.23, trots att samtliga vittnen bekräftar klockan 23.29 som radioalarmeringstid. För att bevisa den tidigare larmtiden, presenterades en datorutskrift från polisledningscentralen, på vilken alla insatser registrerats. Men alla tidsangivelser mellan klockan 23.23 och 23.30 hade ändrats i efterhand manuellt. Radiobil 1520:s officiella tjänsterapport hemligstämplades av spaningsledningen. Senare skulle så det samtidigt löpande ljudbandet hos SOS Alarm, på vilket tidsangivelserna för uppringandes telefonsamtal fanns, tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Originalbandet skulle visserligen ha förstörts, men spaningsledningen kom med en kopia. Men på kopian förekom det ett avgörande fel: Vid SOS Alarm existerar det två olika band med tidsangivelser: Det tekniskt helt felfria tidsangivelsebandet A och tidsangivelsebandet B med en del bakgrundsbrus. På mordnatten spelade SOS Alarm in tidsangivelserna med bakgrundsbruset – men polisens bandkopia innehåller de felfria tidsangivelserna. Är kopian alltså en förfalskning? Samma dag, då förfalskningen upptäcktes i pressen, dök, som genom ett under, det påstått förstörda originalbandet på nytt upp. Genast sekretessbelades det och togs i beslag. Så hävdar fortfarande spaningsledningen, med hänvisning till det hemliga originalbandet, att larmet sändes ut klockan 23.23. Skall därmed misstanken stärkas, att vissa poliser kände till mordet, då detta var omöjligt?

Men det här med radiolarmet är egentligen än allvarligare: Man försökte inte bara, att flytta tillbaka larmtiden med sex minuter – varigenom minst två poliser befriades från misstankar – utan polisledningscentralen sände dessutom inte ut något larm på flera minuter, trots att man redan kände till attentatet. Denna omständighet har påtalats i åratal i den svenska pressen – utan reaktion från myndigheterna.

När ögonvittnet Leif klockan 23.22 med biltelefon försöker att nå poliscentralen, svarar ingen där. En minut senare lyckas det en taxicentral, att nå fram till polisen. Polisen tar emot anmälningen om skotten vid Sveavägen, men skickar ingen radiobil till brottsplatsen. Taxicentralen slår i tillägg alarm via 90 000 [dåtida 112].  Nödanropscentralen upplyser utan tvivel poliscentralen ytterligare en gång klockan 23.25. Men hos polisen påstår man sig inte veta något om skotten, trots att man två minuter tidigare larmats från Järfälla Taxi. En minut senare når äntligen vittnet Leif polisen per telefon, och nu får de alltså för tredje gången veta om attentatet. Trots det trefaldiga larmet skickas likväl inga bilar till brottsplatsen. Under tre minuter till sker ingenting. Först därefter skickar Kasper ut det första radiolarmet om skotten på Sveavägen.

Kasper tjänstgör bara den här kvällen i polisens sambandscentral. Annars ingår han i besättningen i piketbuss 3230. Fordonets insatsledare – Max – och minst en besättningsmedlem – Yngve – är delägare av privata säkerhetsbolag: Tillsammans med Basebollsligepoliser! Yngve är instruktör i skytte och hör likaså till kretsen av högerextrema polismän. Han svärmar fortfarande för den chilenska ordningen under juntatiden.

Vid tidpunkten för mordet befinner sig polispiket 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter från brottsplatsen. Men här har man egentligen inget alls att leta efter. Besättningsmedlemmen Yngve lär ha velat flytta på sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre upp på Regeringsgatan i hörnet med David Bagares Gata, mitt emot säkerhetschefen för radiotrafiken Egon, alltså det hörn, där vittnet Christian strax före mordet såg två män med walkie-talkie stirra in i ett tomt skyltfönster och där förföljaren Lars förlorade kontakten med mördaren. För att hitta en parkeringsplats åt sin privatbil, kör Yngve några minuter före mordet ett varv runt kvarteret. I samband därmed kör han alldeles parallellt med Olof Palmes hemväg. Yngve ställer ifrån sig bilen på David Bagares Gata och går åter till piketbussen. Förföljaren Lars förlorar kontakten med mördaren bakom en bil på David Bagares Gata. [På sidan 11 i det tyska originalmanuskriptet talas det om en byggcontainer. Här torde menas, att sedan vittnet lämnat denna, fortsätter han och strax därefter förloras kontakten bakom en bil. I tidigare nämnda video på Expressen.se med Leif G W Persson talar professorn om byggbaracker, inte -containrar. Möjligen har de eljest noggranna tyskarna missförstått denna detalj. I Gunnar Walls nya bok Mordgåtan Olof Palme – Makten, Lögnerna och Tystnaden ingår en samling bilder och teckningar mellan sidorna 272 och 273. Den allra första, i färg, togs av Polisen vid brottsplatsen och visar det där befintliga blomsterhavet. I bakgrunden står det en byggbarack, som omtalas i bildtexten: ”Hans mördare försvann in i gränden, upp mot trapporna, som på bilden är dolda bakom byggbaracken.”] Detta är Yngves bil. Lars träffar på radiobil 1520, något senare kommer besättningen från Yngves polispiket. Eftersom ingen tycks märka något misstänkt, beger sig alla till brottsplatsen. Bara en stannar kvar på David Bagares Gata: Yngve. Han förblir stående vid sin privata bil.

Är han verkligen ensam där? För övrigt har Yngve ställt bilen på en ny plats med parkeringsförbud. Tre dagar senare blev den bortforslad därifrån.

Likaså känns en av walkie-talkiemännen senare igen, också han är polis. När Olof Palme blir skjuten, uppehåller sig minst 30 poliser i en omkrets av ungefär 400 meter kring brottsplatsen, av vilka åtminstone 18 stycken där inte hade tappat bort något. Ett direkt uppdrag hade ingen av dem.

Även Karl befinner sig vid tidpunkten för mordet i närheten av brottsplatsen. Karl är den polisman i radiobilen, som vittnet Eva ser långsamt köra förbi två walkie-talkiemän. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han lär ha gripit en person, som skulle ha passat in på förövarens beskrivning. Dock: Vid det här laget har ingen beskrivning på förövaren gått ut. Karl ägde hyreskontraktet för en lägenhet vid Järnmalmsvägen i Stockholmsstadsdelen Traneberg. Alldeles efter mordet övertar Karls kollega Gunnar hyresavtalet. När det uppstår en vattenläcka i lägenheten, måste vaktmästaren flytta på ett skåp. Då ramlar det ut en SS-hjälm på golvet. I skåpet hittas även ett dussin hakkorsfanor, invecklad avlyssningsapparatur och några walkie-talkies. När rörmokaren skall laga vattenläckan, kommer en fullsatt manskapsbuss från Norrmalmspolisen dit. Inte ens polisen i Stockholm sysslar vanligen med vattenskador, de är en sak för hantverkare. Poliserna frågar argt, vad det handlar om.

Varför detta ovanliga intresse från Norrmalmspoliserna för lägenheten? Deras resa till Traneberg registreras ej som utryckning; dessutom ligger Traneberg utanför Norrmalmsdistriktet. Känner de till lägenheten från andra sammanhang? Enligt grannarna, bor det ingen i lägenheten, och Gunnar har faktiskt två andra adresser. Lägenhetsnyckeln hänger fritt tillgänglig för alla hos Norrmalmspolisen. Till lägenheten för en särskild telefonledning, och husets höga läge underlättar kommunikation via walkie-talkie åtminstone till Stockholms innerstad. Just från detta håll kom de oregistrerade polisfordon, som ögonvittnet Tommy såg några minuter före mordet.

En husrannsakan, som så ofta hos kurderna, görs inte här. Tvärtom: Spanarna ger Gunnar möjligheten, att i lugn och ro skaffa undan alla dessa underliga föremål ur lägenheten.

När skandalen först når allmänhetens kännedom, blir Gunnar dock förhörd. Avlyssningsanläggningen skall ha varit en videobandspelare, som han därefter fraktat till sin sjuka mor. Han kan också förklara de många bärbara kommunikationsapparaterna: Han säger sig behöva dem under sina promenader med fästmön. Därmed är saken uppklarad för spaningsledningen. Angående nazisymbolen frågar man inte ens.

När det gäller själva mordfallet Palme, blir Gunnar bara förhörd en gång, närmare bestämt tjugo månader efter mordet. Då vidgår han ingenting annat, än att han varit tillsammans med en kamrat. Det gäller som hans alibi för mordnatten. Hittills har han inte konfronterats med ett enda av de talrika ögonvittnena. Detsamma gäller för Alfred, som av tre olika vittnen iakttogs vid mordtillfället nära brottsplatsen. Inte heller Alfreds alibi är särskilt övertygande. Han påstår endast, att han varit hos sin fästmö på mordkvällen. Först en dag senare förhörs fästmön och bekräftar exakt de uppgifter, som Alfred dagen förut kommit med.

Spaningsledningen vill, att befolkningen skall ha fullt förtroende för polisen. Med denna inställning får förstås inte befolkningen vilja, att polisspåret visar sig vara sant. Alla hittills kända polisspårsvittnen har letats fram av journalister. Polisen presenterar inte så mycket som ett polisspårsvittne. Man kan därför utgå ifrån, att det finns ytterligare vittnen, vad detta spår beträffar. Hur många det är, vet endast spaningsledningen. Denna försöker inte bara att förtiga det rätta antalet ögonvittnen, utan behandlar också de kända vittnena märkligt: Förföljaren Lars sätts i en polispiket på brottsplatsen. Hans utsaga vidarebefordras ej. Ingrid, som såg radiobil 1520, blir hörd först, sedan hennes iakttagelser blivit allmänt kända. Man försöker att intala henne, att hon sett en anställd hos ett privat vaktbolag och ingen polis. Men den av spaningsledningen utsedde väktaren bedyrar, att han inte varit där. Maj-Britt och Märta går genast efter mordet till polisen. De viftas bort med orden: ’Vi söker inga blonda män’, bara utlänningar skulle vara av intresse. Det berättar de senare i radioprogrammet ”Kanalen”. Först två år efter mordet lovar polisen Eva, som iakttog Karl, att de skall träffa henne, men inga poliser kommer. När hon långt senare hämtas, får hon höra av spanarna, att hon endast sett tre berusade män. Leila framställer en fantombild av Palmes förföljare, som hon upptäckt i tunnelbanan. Fantombilden hemligstämplas omgående. Per upplever precis detsamma. Inga får bara se på foton av män med utländskt utseende, även om hon hela tiden betonar, att hon sett män med typiskt svenskt utseende. Spanarna förklarar, att T-banetågets förare är en knasboll. Likväl hemligstämplas hans utsaga. Under tiden har han blivit rädd för polisen. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig rentav hotad av polisen, detsamma gör Lars Krantz och bussföraren. Vissa vittnen i polisspåret har hittills inte förhörts. Andra vittnesuppgifter slarvas bort, eller tas inte på allvar, när de inte till och med förfalskas. I tillägg har man förolämpat, skrämt och hotat vittnen – det får icke förekomma något polisspår!

Men trots dessa bemödanden från spaningsledningens sida, kommer det fortfarande flera år efter mordet fram nya vittnen. Exempelvis låg i över sju och ett halvt år T-banetågförarens viktiga utsaga obeaktad i en utdragslåda hos spaningsledningen.”

Sammanfattning

1.     På morddagen sänds en radiosketch kring en gåta: En svensk statsman kommer att mördas och lyssnarna skall komma på, vilken. Åtta timmar senare är Olof Palme död. Sändningen har producerats av den högerradikala kulturföreningen ”Suecia Avantus Gardiae”.

2.     Norrmalmspolisen ”Henrik” har tillgång till en våning vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares Gata. Där förlorade den förföljande ”Lars” kontakten med Olof Palmes mördare.

3.     I denna lägenhet bor vapenhandlaren och f.d. majoren ”Egon”.

4.     ”Egon” poserar på somliga av ”Henriks” Hitlerhälsningsbilder.

5.     Sex veckor före mordet blir Egon säkerhetschef vid Televerket i Stor-Stockholm och styr därigenom över den samlade walkie-talkiekommunikationen. Säkerhetsprövningen för denne ämbetsman genomför SÄPO. SÄPO håller Egon för särskilt pålitlig.

6.     Två minuter efter mordet, klockan 23.23, far vagn 1520 långsamt och utan påslagna blåljus förbi ögonvittnet ”Lars” på David Bagares Gata. ”Lars” har ögonkontakt med de ombordvarande ”Sigfrid” och ”Paul”.

7.     Strax efteråt frågar han dem, om de söker efter mördaren. Svar: Ja. Likväl grep de inte honom två minuter tidigare, trots att han var ensam på gatan då och kom från brottsplatshållet.

8.     Hur kan denna radiobil redan känna till skotten? Radiolarmet sänds nämligen ut först fyra minuter senare, klockan 23.29.

9.     För att i efterhand förklara radiobil 1520:s misstänkta förfarande, försöker spaningsledningen helt enkelt att fördatera tidpunkten för radiolarmet med sex minuter.

10.                   Radiobil 1520:s officiella tjänsterapport hemligstämplades av spaningsledningen.

11.                   Så hävdar fortfarande spaningsledningen, med hänvisning till det hemliga originalbandet, att larmet sändes ut klockan 23.23. Skall därmed misstanken stärkas, att vissa poliser kände till mordet, då detta var omöjligt?

12.                   Polisledningscentralen sände dessutom inte ut något larm på flera minuter, trots att man redan kände till attentatet. Denna omständighet har påtalats i åratal i den svenska pressen – utan reaktion från myndigheterna.

13.                   Likaså känns en av walkie-talkiemännen senare igen, också han är polis. När Olof Palme blir skjuten, uppehåller sig minst 30 poliser i en omkrets av ungefär 400 meter kring brottsplatsen.

14.                   Även ”Karl” befinner sig vid tidpunkten för mordet i närheten av brottsplatsen. ”Karl” är den polisman i radiobilen, som vittnet Eva ser långsamt köra förbi två walkie-talkiemän.

15.                   Han lär ha gripit en person, som skulle ha passat in på förövarens beskrivning. Dock: Vid det här laget har ingen beskrivning på förövaren gått ut.

16.                   ”Karl” ägde hyreskontraktet för en lägenhet vid Järnmalmsvägen i Stockholmsstadsdelen Traneberg. Alldeles efter mordet övertar ”Karls” kollega ”Gunnar” hyresavtalet.

17.                   Vid lagning av en skada i lägenheten trillar en SS-hjälm ut på golvet ur ett skåp. Där finns också hakkorsfanor, avlyssningsutrustning och walkie-talkies.

18.                   När rörmokaren skall laga vattenläckan, kommer en fullsatt manskapsbuss från Norrmalmspolisen dit. Poliserna frågar argt, vad det handlar om.

19.                   Enligt grannarna, bor det ingen i lägenheten. Lägenhetsnyckeln hänger fritt tillgänglig för alla hos Norrmalmspolisen. Till lägenheten för en särskild telefonledning, och husets höga läge underlättar kommunikation via walkie-talkie åtminstone till Stockholms innerstad. Just från detta håll kom de oregistrerade polisfordon, som ögonvittnet ”Tommy” såg några minuter före mordet.

20.                   ”Gunnar”, som har två adresser till, får i lugn och ro rensa bort de besvärande föremålen.

21.                   Varken ”Gunnar” eller ”Alfred” har särskilt övertygande alibi.

22.                   ”Ingrid”, som såg radiobil 1520, blir hörd först, sedan hennes iakttagelser blivit allmänt kända.

23.                   Man försöker att intala henne, att hon sett en anställd hos ett privat vaktbolag och ingen polis. Men den av spaningsledningen utpekade väktaren bedyrar, att han inte varit där.

24.                   ”Maj-Britt” och ”Märta” går genast efter mordet till polisen. De viftas bort med orden: ”Vi söker inga blonda män”, bara utlänningar skulle vara av intresse.

25.                   Vissa vittnen i polisspåret har hittills inte förhörts. Andra vittnesuppgifter slarvas bort, eller tas inte på allvar, när de inte till och med förfalskas.

26.                   Leila framställer en fantombild av Palmes förföljare, som hon upptäckt i tunnelbanan. Fantombilden hemligstämplas omgående. Per upplever precis detsamma.

27. I över sju och ett halvt år låg T-banetågförarens viktiga utsaga obeaktad i en utdragslåda hos spaningsledningen.