Den Dolda Kampen. Frihet och Lag

 FRIHET OCH LAG

Tillbedjan av Skaparen eller vilddjuret i slutstriden

Den nya kunskapen om helgedomen var den nyckel som avslöjade mystiken kring besvikelsen år 1844. Den avslöjade ett fullständigt, sammanhängande och följdriktigt sanningssystem. Den visade att Guds hand hade lett den stora milleritiska rörelsen. Den uppenbarade de närmast föreliggande plikterna genom att Guds folk fick ljus över situationen och sin egen uppgift. De hade väntat på att få se honom komma i härlighet för att ge sina tjänare deras lön. Då deras hopp vändes i besvikelse, hade de förlorat Jesus ur sikte. I det allraheligaste såg de Honom nu på nytt som deras medkännande överstepräst som snart skulle uppenbara sig som deras kung och befriare. Ljuset från helgedomen lyste upp den tid som gått, nutiden och framtiden. Se Hebreerbrevet 8, 9, 10.

Men människorna var ännu inte beredda att möta sin Herre. De måste förberedas. De skulle få ljus som kunde leda deras tankar till Guds tempel i himlen. När de i tro följde sin överstepräst i hans tjänst där, skulle nya plikter uppenbaras. Ett nytt budskap med varning och undervisning skulle ges till församlingen.

Medan den undersökande domen pågår i himlen och de ångrande troendes synder blir avlägsnade från helgedomen, skall det bland Guds folk på jorden utföras ett särskilt verk av rening, ett avlägsnande av synden. Genom Guds nåd och genom egen outtröttlig ansträngning måste de segra i striden mot det onda. Detta verk har utförligare beskrivits i de budskap som det talas om i Uppenbarelseboken 14.

När detta verk är klart kommer Kristi efterföljare att vara beredda för hans uppenbarelse.

Denna undersökning av karaktären och fastställandet av vilka som är beredda för Guds rike, utgör den undersökande dom, som är det avslutande verket i helgedomen där ovan.

När undersökningen har avslutats, när alla de som genom alla tider har bekänt sig vara Kristi lärjungar har blivit undersökta och bedömda, först då och inte tidigare, kommer nådens tid att avslutas och nådens dörr att stängas.

Detta förstod inte de som väntade på Herren år 1844. Men klarare ljus kom genom undersökningen av helgedomsfrågan.

Då den händelse som de väntade år 1844 inte inträffade, kom en tid av stora prövningar för dem som ännu väntade på Kristus. Deras enda tröst var ljuset som ledde deras tankar till helgedomen däruppe. När de väntade och vakade och bad för att förstå Guds vilja, förstod de att deras överstepräst hade börjat en ny tjänst. Genom att följa honom genom tron skulle de också förstå det avslutande verk som skulle utföras i församlingen. De fick en klarare förståelse av den första och den andra ängelns budskap. De förbereddes också att ta emot den tredje ängelns högtidliga varning i Uppenbarelsebokens 14:e kapitel och att förkunna den för världen.

Guds oföränderliga lag

”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel”. Upp (Uppenbarelseboken) 11:19.

Arken i det jordiska tabernaklet innehöll de två stentavlor på vilka buden i Guds lag hade skrivits. Då Guds tempel i himlen öppnades, blev hans förbundsark synlig. Den gudomliga lagen hade sin heliga förvaringsplats inne i ”det allra heligaste”, den lag som hade talats av Gud själv under åskdunder på Sinai och som han hade skrivit på stentavlorna med sitt eget finger (Fotnot 1).

De som kom fram till en rätt förståelse av denna viktiga punkt, vägleddes alltså till att förstå den gudomliga lagens helighet och oföränderlighet. Eftersom Guds lag är ett uttryck för hans väsen, måste den bestå för evigt som ett trofast vittne i skyn.

Mitt ibland de tio buden står det fjärde budet så som det först förkunnades: ”Tänk på sabbatsdagen, så att du håller den helig. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.” 2 Moseboken 20:8-11.

Guds Ande påverkade dessa som studerade Bibeln. De blev övertygade om att de, utan att veta om det, hade överträtt detta bud genom att åsidosätta Skaparens vilodag (Fotnot 2).

Vår plikt att tillbe Gud bygger på det faktum att han är Skaparen och att alla andra varelser har honom att tacka för sin existens.

I Upp (Uppenbarelseboken) 14:7 uppmanas människor att tillbe Skaparen (Fotnot 3). Som ett resultat av det trefaldiga budskapet i detta kapitel (v 6-12) visar profetian oss en grupp människor som håller Guds bud (v 12). Ett av dessa bud pekar direkt på Gud som Skaparen. Om man hade hållit sabbaten allmänt i världen, skulle människors tankar och deras kärlek ha varit riktade mot Skaparen som föremålet för deras aktning och tillbedjan, och det skulle aldrig ha existerat någon avgudadyrkare, ateist eller otrogen. Att hålla sabbatsdagen helig är ett tecken på trohet mot den sanne Guden (Fotnot 4), mot ”honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor” (v 7). Det är en naturlig följd att det budskap, som kallar människor att tillbe Gud och hålla hans bud, särskilt skall uppmana dem att lyda det fjärde budet.

I motsats till dem som ”håller Guds bud och har Jesu tro” (Upp 14:12, se Fotnot 5), pekar en tredje ängel på en grupp, som på grund av sina villfarelser får en högtidlig och fruktansvärd varning: ”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, skall han få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare. Upp 14:9, 10. Om vi skall förstå detta budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då vilddjuret, bilden och märket?

Den profetiska framställningen där dessa symboler förekommers börjar i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus, när denne föddes. Draken sägs här vara Satan, se Upp 12:9. Men det viktigaste redskap som Satan använde sig av i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern, var det romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Draken är alltså först och främst en symbol på Satan men också en symbol på det hedniska Rom.

I Upp 13:1-10 skildras ett annat djur. Det ”liknade en leopard” och draken gav detta djur ”sin makt och sin tron och stor myndighet” (v 2). De flesta protestanter har haft den uppfattningen att denna symbol är en framställning av påvedömet, som övertog makt, det säte och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket. Om leoparden står det: ”det fick en mun, som talade stora och hädiska ord ... det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bor i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och besegra dem. Och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag” (v 5-7). Denna förutsägelse, som nästan exakt motsvarar beskrivningen av det lilla hornet i Daniels sjunde kapitel, syftar utan tvivel på påvedömet.

”Och det fick makt att göra det i fyrtiotvå månader”. De fyrtiotvå månaderna är samma tid som ”en tid och tider och en halv tid”, tre och ett halvt år eller 1260 dagar, i Daniels sjunde kapitel, den tid under vilken påvedömet skulle förfölja Guds folk. Som nämnts i tidigare avsnitt började denna tidsperiod när påvedömet kom till makten år 538 e Kr och den tog slut år 1798. Under detta år togs påven tillfånga av den franska armen. Påvemakten fick då sitt dödssår, och denna förutsägelse gick i uppfyllelse: ”Den som för andra bort i fångenskap, skall han själv bli bortförd i fångenskap” (Upp 13:10).

Vid denna tidpunkt presenteras en annan symbol. Profeten säger: ”Och jag fick se ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn som liknade ett lamms.” Upp 13:11. Djurets utseende och det sätt på vilket det uppstår visar att den nation som det symboliserar, är annorlunda än de nationer som framställts genom tidigare symboler.

Djuret med de två hornen som liknade ett lamms som steg upp ur ”jorden”. I stället för att omstörta andra riken för att själv komma till makten, måste den nation som här beskrivs, uppstå på ett område som inte tidigare var i andras ägo, och växa upp gradvis och fredligt. Denna makt kunde därför inte uppstå bland de tätt befolkade, stridande rikena i den gamla världen.

Vilken nation i den ”nya världen” var det, som år 1798 höll på att komma till makten och som gav löfte om storhet och styrka och som tilldrog sig världens uppmärksamhet. Profetians uppfyllelse är så uppenbar, att det inte finns någon anledning till tvivel. Det finns en nation, och bara en, som motsvarar den noggranna beskrivning som profetian tecknar. Det är USA.

”Det hade två horn som liknade ett lamms”. Lammhornen representerar ungdom, oskuld och mildhet. Detta är passande kännetecken på Förenta staterna, eftersom detta rike i överensstämmelse med profetian höll på att växa fram år 1798. Bland de landsförvisade kristna, som först flydde till Amerika och sökte en fristad undan kungars förtryck och prästers intolerans, fanns det många som bestämde sig för att upprätta ett statsskick grundat på borgerlig och religiös frihet. Dessa principer är orsaken till dess makt och välstånd. Miljoner har sökt sig dit. Förenta staterna har intagit en plats bland de mäktigaste nationerna på jorden.

Men djuret med de lammlika hornen ”talade som en drake. Det utövar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn. Det förmår jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår blev läkt. Det vilseleder dem som bor på jorden genom de tecken som det fått makt att utföra i vilddjurets åsyn. Det intalar dem som bor på jorden att göra en bild åt vilddjuret, det som drabbades av svärdshugget men fick liv igen.” Upp 13:11,14.

De lammlika hornen och drakrösten beskriver en slående motsättning mellan bekännelse och handling hos den nation som har framställts symboliskt på detta sätt. Förutsägelsen om att den skall tala ”som en drake” och utöva ”det första vilddjurets hela makt”, visar klart en utveckling av den anda av ofördragsamhet och förföljelse som visade sig bland de nationer som symboliseras av draken och leoparden. Förklaringen att djuret med de två hornen ”förmår jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret”, förutsäger att denna nation kommer att använda sig av sin myndighet för att tvinga igenom någon religiös förordning som kommer att bli en hyllning till påvedömet.

En sådan handling skulle stå i direkt strid mot grundsatserna i Förenta staternas författning, i motsats till andan i dess fria institutioner, i strid mot de direkta och högtidliga förpliktelserna i självständighetsförklaringen och i strid mot grundlagen. Men det oförenliga i en sådan handling är inte mer märkbart än det som framställs i symbolen: Djuret som har horn som liknar ett lamms, som i sin bekännelse är rent, milt och oskyldigt, talar som en drake. Det ”intalar dem som bor på jorden att göra en bild åt vilddjuret” (Upp 13:14).

Men vad är ”en bild åt vilddjuret”? Och hur skall den gestaltas? För att få veta vad bilden är och hur den kommer att gestaltas, måste vi undersöka de utmärkande dragen hos själva vilddjuret, d.v.s. påvemakten.

När den första kristna församlingen blev fördärvad, därför att den avvek från det rena evangeliet och införde hedniska seder och bruk, förlorade den Guds Ande och kraft. För att kunna härska över människornas samveten sökte den stöd hos den världsliga makten. Resultatet blev påvedömet, en kyrka som härskade över statsmakten och som använde sig av denna för att främja sina egna syften, framför allt för att straffa ”kätteri”. För att Förenta staterna skall kunna göra en bild av vilddjuret, måste den kyrkliga makten komma att härska över statsmakten på ett sådant sätt att statens myndighet också används av kyrkan för att förverkliga dess egna syften.

När de ledande kyrkosamfunden i Förenta staterna har slutit sig samman kring sådana trosläror som är gemensamma för dem, och de får statsmakten att genomdriva deras påbud och att stödja deras förordningar, kommer det protestantiska Amerika att ha upprättat en bild av den romersk-katolska hierarkin. Den ofrånkomliga följden blir, att de som tänker annorlunda åläggs borgerliga straff.

Djuret med de två hornen ”förmår alla människor, både stora och små, både rika och fattiga, både fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja, utom den som har märket eller vilddjurets namn eller dess namns tal.” Upp 13:16, 17. Den tredje ängelns varning lyder: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, han skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare” (Upp 14:9, 10). ”Vilddjuret” som här talas om är det första vilddjuret i Upp 13:e kapitel, leoparden eller påvemakten. Det tvåhornade vilddjuret skall tvinga människorna att tillbe det första vilddjuret. ”Vilddjurets bild” betecknar den form av avfällig protestantism som kommer att uppstå, när de protestantiska samfunden skall söka hjälp hos de borgerliga myndigheterna för att tvinga de som tänker annorlunda att följa sina lärosatser. Vad ”vilddjurets märke” är återstår att definiera.

Efter varningen att tillbe vilddjuret och dess bild fortsätter profetian: ”Här är dessa som håller Guds bud och bevarar Jesu tro” (Upp 14:12, Fotnot 6). De som håller Guds bud framställs alltså som en motsats till dem som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke. Lydnad för Guds lag å ena sidan och överträdelse av den å den andra, kommer att utgöra skillnaden mellan dem som tillber Gud och dem som tillber vilddjuret.

Det som särskilt kännetecknar vilddjuret, och därmed också dess bild, är att det bryter mot Guds bud. Daniel säger om det lilla hornet, påvemakten: ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Daniel 7:25. Bara genom att förändra Guds lag kunde påvemakten upphöja sig över Gud.

De som tillber Gud kommer att framför allt kännetecknas genom sin lydnad för det fjärde budet (Fotnot 7) – eftersom det är tecknet på hans skapande makt och vittnar om hans anspråk på människans vördnad och tillbedjan (Fotnot 8). De som tillber vilddjuret kommer att utmärka sig genom sina ansträngningar att riva ned Skaparens minnesmärke och upphöja den dag som den romersk-katolska kyrkan instiftat. Det var till förmån för söndagen som påvemakten först framförde sina arroganta krav. Och första gången den tog hjälp av statsmakten var för att tvinga människor att hålla söndagen helig. Men Bibeln undervisar om att den sjunde dagen och inte den första dagen är Herrens dag. Kristus sade: ”Människosonen är Herre också över sabbaten” (Markus 2:28). Det fjärde budet säger: ”Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat” (2 Moseboken 20:10). Och genom profeten Jesaja kallar Herren den sjunde dagen ”min heliga dag” (Jesaja 58:13).

Påståendet som ofta framhålls att Kristus förändrade sabbaten motbevisas av hans egna ord: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, jag säger er: Innan himmel och jord förgår skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett enda av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall räknas som stor i himmelriket.” (Matteus 5:17-19).

Katolikerna medger att förändringen av sabbaten har gjorts av deras kyrka samt att protestanterna erkänner deras makt när de håller söndagen helig. I Catholic Catechism of Christian Religion sägs följande som svar på frågan om vilken dag som skall hållas helig i lydnad för det fjärde budet: ”Under den gamla lagen var lördagen den dag som var helgad, men kyrkan (den katolska kyrkan), som har undervisats av Jesus Kristus och vägletts av Guds Ande, har ersatt lördagen med söndagen. Därför håller vi nu den första dagen helig och inte den sjunde. Söndagen betyder, och är nu, Herrens dag.”

Som tecknet på den katolska kyrkans myndighet hävdar katolska författare att ”den katolska kyrkan har förändrat sabbaten till söndag, vilket protestanterna godkänner…eftersom de håller söndagen helig och därmed erkänner kyrkans (den katolska kyrkan) makt att införa högtider och förklara det som synd när kyrkans påbud överträds”. – Henry Tuberville, An Abridgment of the Christian Doctrine, s 58.

Vad är då förändringen av sabbaten annat än tecknet eller märket på den romersk-katolska kyrkans myndighet - ”vilddjurets märke”.

Katolikerna förklarar att ”när protestanterna håller söndagen helig, är detta en hyllning som de ger åt den katolska kyrkans myndighet”. – Mgr. Segur, Plain Talk About the Protestantism of Today, s 213.

När de protestantiska samfunden framtvingar helighållandet av söndagen, framtvingar de därmed tillbedjan av påvemakten - vilddjuret. De som förstår vad det fjärde budet kräver och väljer att hålla den falska sabbaten helig i stället för den rätta, ger därmed sin hyllning till den makt som ensam har påbjudit det. Men genom en sådan handling som framtvingar en religiös plikt med världslig makt, kommer de protestantiska samfunden själva att bli en bild av vilddjuret. När helighållandet av söndagen framtvingas i Förenta staterna, innebär det i själva verket att man tvingar människor att tillbe vilddjuret och dess bild.

Den tredje ängelns budskap innehåller det mest fruktansvärda hot som någonsin riktats mot människor. Det måste vara en fruktansvärd synd, som nedkallar Guds vrede oblandad med nåd. Människor skall inte hållas okunniga om denna viktiga sak. Varningen för denna synd skall förkunnas för världen innan Guds straffdomar hemsöker den, så att alla kan förstå varför dessa kommer och få tillfälle att undgå att drabbas av dem.

När vi nått så långt i striden, kommer kristenheten att indelas i två stora grupper - de som håller Guds bud och bevarar Jesu tro (Upp 14:12, Fotnot 9), och de som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke (Upp 14:9-11).

Förberedelse för domen

En trogen förkunnelse av Guds Ord har alltid gett ett resultat, som bekräftar dess gudomliga ursprung.

Väckelser ledde fram till djup självrannsakan och ödmjukhet. De utmärktes av högtidliga, allvarliga förmaningar till syndare. Frukten av sådana väckelser visade sig i människor som inte vek undan för självförnekelse och uppoffring. De gladde sig över att de blev ansedda värdiga att utstå hån och förföljelse för Kristi skull. Människor såg att det hade skett en förändring hos dem som bekände Jesu namn. Sådana var de resultat, som följde på religiösa väckelser i det förflutna.

Det som många väckelser i nyare tid har åstadkommit, har däremot stått i stark kontrast till de synliga bevis på Guds nåd, som tidigare följde det arbete som Guds folk utförde. Det är sant att de har väckt ett omfattande intresse. Många har bekänt sig omvända. Stora skaror har anslutit sig till församlingarna. Trots detta är inte resultatet en garanti för en motsvarande tillväxt av verkligt andligt liv. Det ljus som flammar upp dör snart ut och mörkret blir större än det tidigare var.

Trots den starkt utbredda bristen på tro och fromhet, finns det emellertid sanna efterföljare till Kristus i dessa församlingar. Innan Guds sista straffdomar drabbar jorden, kommer det bland Guds folk att ske ett sådant återupplivande av ursprunglig gudsfruktan, som man inte har sett sedan apostlarnas tid. På den tiden kommer många att skilja sig från sina församlingar, där kärleken till världen har trängt undan kärleken till Gud och hans ord. Många, både predikanter och medlemmar, kommer med glädje att ta emot de stora sanningar, som Gud låter förkunnas i denna tid för att bereda ett folk för Kristi andra ankomst. Själafienden vill hindra detta verk. Innan tiden är inne för en sådan rörelse, kommer han att försöka förhindra den genom att åstadkomma en falsk väckelse. I de samfund som han kan föra in under sin förförande makt, ser han till att det ser ut som om Guds särskilda välsignelser utgjuts. Saker och ting kommer att ske som människor tror beror på ett stort andligt intresse. Stora skaror kommer att jubla över att Gud utför underbara ting, när det i själva verket är en annan ande som är verksam. I kristen förklädnad kommer Satan att försöka utvidga sitt inflytande över den kristna världen.

En känslomässig hänförelse och en blandning av det sanna och det falska är väl lämpat för att vilseleda människor. Ändå behöver ingen bli bedragen. I ljuset från Bibeln är det inte svårt att ta ställning till dessa rörelser. Överallt där människor åsidosätter Bibelns undervisning och vänder sig bort från de enkla prövande sanningar som kräver att man förnekar sig själv och avsäger sig världen kan man vara övertygad om att Guds välsignelse saknas. Genom den norm som Kristus själv har gett oss: ”På deras frukt skall ni känna igen dem” (Matteus 7:16), är det uppenbart att dessa rörelser inte är ett verk av Guds Ande.

Gud har i sitt Ords sanningar gett människor en uppenbarelse av sig själv. För alla som tar emot dessa, blir de en sköld mot Satans villfarelser. Det är försummandet av dessa sanningar som har öppnat dörrarna för det onda, som nu blir allmänt utbrett inom den religiösa världen. Man har i stor utsträckning förlorat förståelsen för Guds lags natur och betydelse. Här finner vi hemligheten till varför Guds Ande och kraft saknas i vår tids väckelser.

Många kristna lärare påstår, att Kristus genom Sin död avskaffade lagen och att människorna därefter är befriade från dess krav. Några framställer lagen som ett tungt ok. De framhåller den frihet de har i evangeliet som en motsats till träldom under lagen.

Påståendet att Kristus genom sin död har avskaffat sin Faders lag saknar grund. Om det hade varit möjligt att förändra eller åsidosätta lagen, skulle inte Kristus ha behövt dö för att frälsa människan från syndens straff. ”Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull, att han vill låta sin lag komma till makt och ära.” Jesaja 42:21. Jesus sade: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen”. ”Innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte den minsta prick av lagen förgå.” Matteus 5:17, 18. Om sig själv förklarar han: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” Psaltaren 40:9.

Guds lag är till sin natur oföränderlig. Den uppenbarar sin upphovsmans egenskaper och vilja.

Gud är kärlek och hans lag är kärlek. Guds egenskaper är rättfärdighet och sanning. Sådan är också Hans lag.

Det första steget till förlikning med Gud är överbevisning om synd. ”Synd är överträdelse av lagen.” ”Vad som kommer genom lagen är kännedom om synd.” 1 Johannesbrevet 3:4. Romarbrevet 3:20. För att syndaren skall kunna inse sin skuld måste han pröva sin karaktär mot Guds stora norm för rättfärdighet. Lagen är en spegel som visar fullkomligheten i en rättfärdig karaktär och gör det möjligt för syndaren att förstå bristerna i sin egen karaktär.

Lagen avslöjar synderna för en människa, men den ger ingen hjälp. Samtidigt som den lovar liv åt den som lyder, förklarar den att död kommer att bli överträdarens lott. Endast Kristi evangelium kan befria honom från syndens fördömelse och orenhet. Han måste omvända sig till Gud, eftersom det är Guds lag som han har överträtt och han måste tro på Kristus som sitt försoningsoffer. Därigenom får han förlåtelse för sina synder i det förflutna och får del av gudomlig natur.

Är han nu fri att överträda Guds lag? Paulus säger: ”Upphäver vi då lagen genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.” Romarbrevet 3:31. ”Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den?” Romarbrevet 6:2. Johannes förklarar: ”Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller Hans bud. Hans bud är inte tunga.” 1 Johannesbrevet 5:3. I den nya födelsen kommer sinnet i överensstämmelse med Gud därför att det förs till överensstämmelse med Guds lag. När denna stora förändring har ägt rum hos syndaren, har han övergått från döden till livet, från synd till ett helgat liv, från överträdelse och uppror till lydnad och trohet. Det gamla livet i främlingskap mot Gud har tagit slut och det nya livet i förlikning, tro och kärlek har börjat.

Utan lagen har människan ingen rätt uppfattning om Guds renhet och helighet eller om sin egen skuld och orenhet. Vi har då inte någon verklig överbevisning om synd och känner inget behov av omvändelse. Eftersom vi inte inser vårt förlorade tillstånd som överträdare av Guds lag, inser vi inte heller vårt behov av Kristus försoningsblod. Vi tar emot frälsningens hopp utan att det har skett en genomgripande sinnesändring eller förnyelse av vårt liv. Det är därför som de ytliga omvändelserna finns i överflöd. Ett stort antal som aldrig blivit förenade med Kristus sluter sig till församlingen.

Det är varje kristens förmån att leva så, att Gud kan godkänna henne och välsigna henne. Det är inte vår himmelske Faders vilja att vi alltid skall stå under fördömelse och mörker. Vi kan gå till Jesus och bli renade, och stå inför lagen utan skam och samvetskval.

Genom Jesus blir Adams fallna ättlingar ”Guds barn”. En kristens liv bör vara ett liv i tro, i seger och i glädje i Gud.

Sådana frukter är följden av biblisk omvändelse och helgelse. Att dessa frukter

så sällan visar sig beror på, att de stora principerna för rättfärdighet, som framställs i Guds lag, betraktas med så stor likgiltighet i den kristna världen.

En titt i protokollet

”Sedan såg jag troner sättas fram”, säger profeten Daniel, ”och En som var gammal satte sig ned. … Man satte sig ned till doms och böcker öppnades.”, ”…en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, så att alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som inte skall ta slut, och hans rike skall inte gå under.” ( Daniel 7:9, 10, 13, 14).

Den ankomst av Kristus som här skildras är inte hans återkomst till jorden. Han kommer till ”den Gamle” i himlen för att ta emot makt och ära och rike, som skall ges honom när han avslutar sin medlartjänst. Omgiven av himlens änglar går vår store Överstepräst in i det allra heligaste. Där träder han fram inför Guds ansikte för att utföra den sista delen av sin tjänst för människan – för att utföra en undersökande dom och att bringa försoning till alla som visar sig berättigade till denna.

”En minnesbok” har skrivits inför Guds ansikte, och i den finns de goda gärningar nedtecknade, som utförts av dem som fruktar Herren och tänker på hans namn. Se Mal. 3:16. Varje övervunnen frestelse, allt ont som har övervunnits, varje medkännande ord som sagts, har noggrant upptecknats i den. Varje självuppoffrande handling, varje lidande och varje sorg som har burits för Kristi skull, har skrivits ned.

Även människornas synder har blivit upptecknade. ”Ja, för varje gärning skall Gud kräva räkenskap, också för allt som är dolt, gott som ont.” Predikaren 12:14 ”Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” Matteus 12:36. Varje människas verk skall granskas inför Gud och registreras som trohet eller otrohet.

Guds lag är den norm genom vilken alla människors karaktär och liv skall prövas i domen. Den vise mannen säger: ”Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen.” Predikaren 12:13, 14.

Jesus skall då uppträda som deras försvarare för att lägga fram deras sak inför Gud. ”… om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig.” 1 Johannesbrevet 2:1

Alla som verkligen har omvänt sig från synden och genom tron gjort anspråk på Kristi blod som försoningsoffer för sina synder, har fått förlåtelse skrivet vid sina namn i de himmelska böckerna. Eftersom de har fått del av Kristi rättfärdighet och eftersom deras karaktär visar sig stämma överens med Guds lag, kommer deras synder att utplånas och de kommer att anses värdiga det eviga livet.

Medan Jesus vädjar för dem som har tagit emot hans nåd, anklagar Satan dem inför Gud som överträdare. Nu pekar han på det som upptecknats om deras liv, deras bristfälliga karaktär, deras olikhet med Kristus, hur de har vanärat sin Återlösare. Han pekar på alla de synder som han har frestat dem att begå och på grund av dessa kräver han att de skall erkännas som hans undersåtar.

Jesus ursäktar inte deras synder utan hänvisar till deras ånger och tro och begär att de skall få syndernas förlåtelse för dem. Han lyfter sina sargade händer upp inför Fadern och de heliga änglarna och säger: Jag känner dem vid namn. Jag har tecknat dem på mina händer. ”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.” Psaltaren 51:19.

Vid den tidpunkt som hade bestämts för domen, vid slutet av de 2 300 dagarna år 1844, började arbetet med undersökningen och utplånandet av synden. Synder som inte har ångrats och övergetts kommer inte att bli förlåtna. Dessa blir inte utstrukna ur böckerna utan står som ett vittne mot syndaren på Guds dag. Guds änglar har bevittnat varje synd och infört dem i felfria protokoll. Gud har en noggrann förteckning över varje orätt framställning och varje syndig handling. Han låter sig inte bedras av skenbar fromhet. Han gör inte några misstag i sin bedömning av karaktären. Människor kan kanske låta sig bedras av dem som är fördärvade i sinnet, men Gud genomskådar alla förklädnader och läser människans innersta liv.

Endast den kärlek som visar sig i gärningar räknas som äkta. Ändå är det bara kärleken som kan göra en handling värdefull i Guds ögon. Allt som görs av kärlek godtar och belönar han, oavsett hur litet det kan verka i människors ögon.

Kristi medling för människan i helgedomen där ovan är en lika nödvändig del av frälsningsplanen som hans död på korset. Genom sin död inledde han det verk, som han efter sin uppståndelse for upp till himlen för att fullborda. Vi måste därför i tro gå innanför förlåten (förhänget) ”dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss.” Hebreerbrevet 6:20. Där lyser ljuset från Golgata kors. Där kan vi få en djupare inblick i försoningens hemlighet.

”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” Ordspråksboken 28:13. Om de som döljer och ursäktar sina överträdelser kunde se hur Satan blir hänförd över dem och hur han hånar Kristus och heliga änglar för deras sätt att handla, skulle de skynda sig att bekänna sina synder och avstå från dem. Genom brister i karaktären verkar Satan för att vinna herravälde över hela människan. Han vet att han kommer att lyckas, om dessa brister uppmuntras.

Det är nödvändigt med en djup, uppriktig rannsakning av hjärta och sinne. Förberedelseverket för evigheten är ett personligt verk. Vi blir inte frälsta i grupp. Den enes renhet och fromhet kan inte ersätta en annans brist på dessa egenskaper. Var och en måste prövas och visa sig vara utan fel och brister.

De händelser som hör ihop med försoningsverkets avslutning är allvarliga. De intressen som står på spel är betydelsefulla. Domen pågår nu i helgedomen där ovan. Detta verk har pågått i många år. Snart – ingen vet hur snart – kommer det att inrikta sig på de levande. I Guds högtidliga närvaro skall hela vårt liv granskas. I dag behöver vi mer än någonsin ge akt på Frälsarens varning: ”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne.” Markus 13:33. När den undersökande domen har avslutats, är varje persons öde avgjort till liv eller död.

Fotnot 1: Se 5 Moseboken 4:11-13; 2 Moseboken 31:18; 2 Moseboken 25:21,22. När Johannes skrev Uppenbarelseboken på 90-talet e Kr låg den jordiska helgedomen i Jerusalem i ruiner sedan år 70 e Kr, då romarna förstörde Jerusalem. Men den jordiska förbundsarken (som fanns i den jordiska helgedomen), som innehöll Tio Guds Bud, var en avbild till förbundsarken i himlen – som innehåller Tio Guds Bud. Se Hebreerbrevet 8:5; 9:23, 24; 2 Moseboken 20:1-17. Det fjärde budet (v 8-11) lär oss att sabbatsdagen, vår lördag (fast från solnedgång fredag till solnedgång lördag), är Bibelns vilodag och inte söndagen.

Fotnot 2: Skaparens vilodag är alltså sabbatsdagen, den sjunde dagen (från solnedgång till solnedgång), se 1 Moseboken 2:1-3. Söndagen är Bibelns första veckodag, se Lukas 23:54-24:1. Sabbatsdagen instiftades c:a 2000 år innan det fanns någon jude. Denna dag instiftades för hela mänskligheten (Markus 2:27), och följaktligen inte bara för judarna.

Fotnot 3: Att tillbe Skaparen innebär också att hålla sabbatsdagen - skapelsens minnesmärke – helig, se 1 Moseboken 2:1-3.

Fotnot 4: Se 2 Moseboken 31:17; Hesekiel 20:20.

Fotnot 5: Enligt den grekiska grundtexten kan ”Jesu tro” också översättas till ”tron på Jesus”.

Fotnot 6: ”Jesu tro” kan också översättas till ”tron på Jesus”, enligt den grekiska grundtexten.

Fotnot 7: D v s sabbatsbudet i 2 Moseboken 20:8-11, som uppmanar oss att hålla sabbaten helig (från solnedgång till solnedgång), till minne av skapelsen. Sabbaten instiftades på den sjunde dagen i skapelsen, se 1 Moseboken 2:1-3. Eftersom sabbaten instiftades för alla människor - c:a 2000 år innan det fanns någon jude – som ett minne av skapelsen, skall denna dag regelbundet påminna oss om att Gud, som skapade himmel och jord endast genom sitt Ord, också har kraft att omskapa våra karaktärer till sin avbild, genom sitt skrivna Ord (Bibeln), se Kolosserbrevet 3:10, 1 Petrusbrevet 1:23.

Fotnot 8: Den 1 januari 1973 blev måndagen den första veckodagen i de svenska almanackorna (för att anpassa veckodagarna till handeln). Tidigare var alltså söndagen den första veckodagen i de svenska almanackorna.

Fotnot 9: Som tidigare påpekats kan ”Jesu tro” även översättas till ”tron på Jesus”, enligt den grekiska grundtexten.

Kongressen skall inte stifta någon lag

beträffande upprättande av någon religion,

eller för att hindra dess fria utövande (USA:s grundlag).