White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 37. Jesus lämnar Galiléen

 Tidsåldrarnas Längtan

Trettiosjunde Kapitlet: Jesus lämnar Galiléen

Grundat på Lukasevangeliet 9:51-56; 10:1-24.

Då slutet av Kristi verksamhet på jorden närmade sig, inträdde en förändring i Hans sätt att arbeta på. Dittills hade Han sökt, att undvika offentligheten och väcka oro ibland folket. Han hade vägrat, att ta emot dess hyllningar och skyndat från plats till plats, då den allmänna hänförelsen över Honom tycktes stiga över alla gränser. Gång på gång hade Han befallt, att ingen fick säga, att Han var Kristus.

Vid tiden för Lövhyddohögtiden företog Han skyndsamt och i hemlighet resan till Jerusalem. Då Hans bröder yrkade på, att Han offentligt skulle träda fram som Messias, svarade Han: ”’Den rätta tiden för mig har ännu inte kommit” (Johannesevangeliet 7:6).

Obemärkt anlände Han till Jerusalem och oanmäld trädde Han in i staden, utan att hälsas av folkets hedersbetygelser. Men så var det inte vid Hans sista resa. Han hade lämnat Jerusalem för en tid på grund av prästernas och de skriftlärdes illvilja. Men nu, då Han anträdde återresan, färdades Han på det mest öppna sätt, tog omvägar och förkunnade Sin ankomst i förväg, vilket Han aldrig förr gjort. Han gick nu mot Sitt stora lidande, och folkets uppmärksamhet måste riktas därpå.

”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd” (Johannesevangeliet 3:14). Såsom Israels barns ögon skulle riktas på den upplyfta ormen, symbolen för läkedom, skulle allas blickar riktas på Kristus, offret, som skulle bringas för världens frälsning.

Det var en falsk uppfattning om Messias’ verk och bristande tro på Jesu gudomliga natur, som hade föranlett bröderna, att yrka på Hans offentliga framträdande inför folket vid Lövhyddohögtiden. Nu ville lärjungarna, besjälade av en liknande anda, hindra Honom från, att resa till Jerusalem. De erinrade sig Jesu ord om, vad som väntade Honom där, de kände till de religiösa ledarnas dödliga hat, och de skulle gärna ha övertalat sin Mästare, att avstå från Sin resa dit.

För Jesus var det svårt, att driva Sin vilja igenom mot Sina älskade lärjungars önskan, som var dikterad av rädsla, missräkning och otro. Det var svårt, att föra dem med Sig mot den ångest och förtvivlan, som väntade dem i Jerusalem. Och Satan var alltid till hands, för att med sina frestelser ansätta Människosonen. Varför skulle Han gå till Jerusalem mot en säker död? Runt omkring Honom hungrade ju själar efter livets bröd. Överallt fanns lidande människor, som väntade på Hans ord, för att bli botade. Det verk, som Hans nåds evangelium utförde, hade nyligen börjat. Han var i Sin mannaålders fulla kraft. Varför inte gå vidare till världens stora skördefält med nådens ord och låta flera erfara Hans helande krafts verkan? Varför skulle Han inte Själv få njuta glädjen av, att bringa ljus och lycka till de sörjande millioner, som vandrade i mörker? Varför överlåta skördearbetet åt Sina lärjungar, som var så svaga i tron, så förmörkade till sitt förstånd och så sena till att gripa in? Varför möta döden nu och lämna verket i dess linda? Fienden, som i öknen hade mött Kristus, ansatte Honom nu med listiga och häftiga frestelser. Om Han hade gett vika för ett ögonblick, om Han hade ändrat kurs i minsta mån, för att rädda Sig Själv, skulle mörkrets makter ha triumferat, och världen hade varit förlorad.

Men Jesus ”vände… sitt ansikte mot Jerusalem”. Det enda rättesnöret för Hans liv var Faderns vilja. Vid Sitt besök i templet under gossåren hade Han sagt till Sin mor Maria: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” (Lukasevangeliet 2:49). Vid bröllopet i Kana, då Maria ville, att Han skulle visa Sin övernaturliga makt, svarade Han ”Min stund har ännu inte kommit’” (Johannesevangeliet 2:4).

Samma svar gav Han Sina bröder, då de sökte att övertala Honom, att gå till högtiden. Men i Guds stora plan var timmen fastställd, då Han skulle offra Sig Själv för människornas synder, och denna timme skulle snart slå. Han skulle inte svika eller vackla. Hans steg var ställda mot Jerusalem, där Hans fiender länge hade stämplat, för att ta Hans liv. Nu skulle Han ge det. Han vände Sitt ansikte beslutsamt mot Jerusalem, för att förföljas, förnekas, förkastas, dömas och till sist dödas.

”Han sände budbärare framför sig, och de gav sig i väg och gick in i en samaritisk by för att förbereda hans ankomst.” Men folket vägrade, att ta emot Honom, eftersom Han var på väg till Jerusalem. Därav framgick, menade de, att Jesus gav judarna företräde, och dem hatade de med bittraste hat. Om Han hade kommit, för att återställa deras tempel och gudstjänsten på berget Gerissim, skulle de med glädje ha tagit emot Honom, men nu gick Han till Jerusalem, och därför ville de inte visa Honom någon gästvänlighet. Föga anade de, att de därmed visade himmelens bästa gåva från sin dörr. Jesus inbjöd människorna, att ta emot Honom. Han bad om ynnestbevis från deras sida, för att komma dem så nära, att Han kunde tilldela dem Sina rikaste välsignelser. Varje väntjänst, som visades Honom, återgäldade Han med en vida dyrbarare nådeskänk. Men allt detta gick samariterna miste om på grund av sina fördomar och sin fanatism.

Jakob och Johannes, Jesu budbärare, var högeligen förtörnade över den skymf, som tillfogades deras Herre. De var fyllda med indignation över, att Han blivit så ohövligt bemött av samariterna, som Han hedrade med Sin närvaro. De hade nyligen varit med Honom på förklaringsberget och sett Honom förhärligad av Gud och ärad av Mose och Elia. Denna visade vanvördnad från samariternas sida skulle inte, menade de, få passera utan kännbar vedergällning.

Då de kom tillbaka, berättade de för Jesus om folkets avvisande hållning och sade, att de till och med vägrat Honom en viloplats för natten. De menade, att en stor oförrätt hade blivit begången mot Honom. Och då de såg berget Karmel skymta i fjärran, där Elia hade nedgjort de falska profeterna, sade de: ”’Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen som förtär dem?’”

De blev förvånade över, att Jesus kände Sig pinsamt berörd av deras ord och än mer förvånade, då Han riktade en tillrättavisning till dem: ”Ni vet inte av vilken ande ni är. Ty Människosonen har inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem.”

Och Han gick därifrån till en annan by.

Det ingår ej i Kristi uppdrag, att tvinga människor att ta emot Honom. Det är Satan och människor drivna av hans anda, som söker att betvinga samvetena. Under förevändning av, att nitälska för rättfärdigheten, bringar människor, som står i förbund med de onda änglarna, lidande över sina medmänniskor, genom att söka att omvända dem till sina religiösa idéer. Men Kristus visar alltid barmhärtighet och söker, att vinna själarna, genom att uppenbara Sin kärlek. Han kan inte tillåta något rivalskap, när det gäller en människosjäl, ej heller godta en delad tjänst. Vad Han begär, är frivillig tjänst allena och en villig överlåtelse av hjärtat på grund av kärlekens tvingande makt. Det kan inte finnas ett mer bindande bevis för, att vi behärskas av Satans anda, än när vi önskar, att skada och fördärva dem, som inte uppskattar vårt arbete, eller som ej verkar i överensstämmelse med våra föreställningar.

Varje mänsklig varelse är till kropp, själ och ande Guds tillhörighet. Kristus dog, för att återlösa alla. Ingenting kan vara mera sårande för Gud, än när människor genom religiös fanatism bringar lidande över dem, som är köpta med Frälsarens blod.

”Sedan begav han sig därifrån och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades åter i skaror omkring honom, och han undervisade dem som han brukade” (Markusevangeliet 10:1).

Kristus tillbringade en stor del av de sista månaderna av Sin verksamhet i Peréen, provinsen ”på andra sidan Jordan”, från Judéen räknat. Här trängdes människoskarorna omkring Honom som under Hans första verksamhetstid i Galiléen, och mycket av Hans tidigare undervisning upprepades här.

Såsom Han hade sänt ut de tolv, ”utsåg Herren sjuttio andra och sände dem två och två framför sig till varje stad och plats dit han själv skulle komma.” Dessa lärjungar hade en tid varit tillsammans med Jesus, för att utbildas för sitt verk. Då de tolv sändes ut för första gången på egen hand, för att verka, följde andra lärjungar Jesus på Hans resa genom Galiléen. På så sätt åtnjöt de förmånen av nära umgänge med Honom och direkt personlig undervisning. Nu skulle denna stora skara lärjungar också gå ut och utföra ett särskilt uppdrag.

De sjuttio fick samma förhållningsregler som de tolv, men den befallning dessa fick att inte gå till någon hednisk stad eller till samariterna, gavs inte till de sjuttio. Fastän Kristus just blivit bortstött av samariterna, var Hans kärlek till dem oförändrad. Då de sjuttio gick ut i Hans namn, besökte de först städerna i Samarien.

Frälsarens eget besök i Samarien och senare Hans lovord över den barmhärtige samaritens föredömliga gärning samt den tacksamma glädje, som den spetälske samariten visade, då han ensam av de tio återvände, för att tacka Jesus för återvunnen hälsa – vid allt detta lade lärjungarna stor vikt. Lärdomen härav hade sjunkit djupt ned i deras hjärtan. I Sitt uppdrag till apostlarna strax före Sin himmelsfärd nämnde Jesus Samarien jämte Jerusalem och Judéen som platser, där de först skulle predika evangelium. Hans undervisning hade förberett dem för detta uppdrag. Då de gick ut till Samarien i Mästarens namn, fann de människorna redo att ta emot dem. Både Jesu berömmande ord om en av deras egna och den barmhärtighet Han visat medlemmar av deras nation hade kommit till samariternas kännedom. De fann, att trots deras ohövliga uppträdande mot Honom, hade Han endast kärleksfulla tankar om dem, och deras hjärtan blev övervunna. Efter Hans himmelsfärd välkomnade de Frälsarens budbärare, och lärjungarna samlade en dyrbar skörd ibland dem, som en gång varit deras bittraste fiender. ”Ett brutet rör skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka.” ”Och till hans namn skall folken sätta sitt hopp” (Jesaja 42:3; Matteusevangeliet 12:21).

Då Jesus sände ut de sjuttio, bjöd Han dem, såsom Han bjudit de tolv, att de inte skulle tvinga sig på någon stad eller plats, om de ej blev hälsade välkomna.

”Men om ni kommer till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter i er stad stryker vi av för att vittna mot er. Men det skall ni veta att Guds rike är nu här.”

Detta skulle de inte göra av harm eller sårad självkänsla, utan endast för att visa, hur allvarligt det är, att vägra att ta emot Herrens budskap och Hans budbärare. Att stöta bort Kristi tjänare är detsamma som att stöta bort Honom Själv. ”Jag säger er”, tillade Jesus, ”att på den dagen skall det bli drägligare för Sodom än för den staden.”

Därför gick Hans tankar till de galiléiska städerna, där Han tillbringade en stor del av Sin verksamhetstid. Med djup sorg utropade Han: ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts i er hade gjorts i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha ångrat sig och suttit i säck och aska. Men så skall det också vid domen bli drägligare för Tyrus och Sidon än för er. Och du, Kapernaum, skall väl du upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara.”

Till dessa rastlösa städer vid Gennesarets Sjö hade himmelens rikaste välsignelser blivit erbjudna fritt och för intet. Dag efter dag hade Livets Furste gått in och ut ibland dem. Guds härlighet, som profeter och kungar hade längtat efter att se, hade lyst över folkskarorna, som trängdes omkring Frälsaren. Men likväl hade de vägrat, att ta emot den himmelska gåvan.

Liksom apostlarna, hade de sjuttio lärjungarna tagit emot övernaturliga gåvor som insegel eller sigill på sitt uppdrag. Då deras arbete var fullbordat, återvände de med glädje och sade: ”’Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.’”

Jesus svarade: ”’Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt.”

Scener ur det förgångna och händelser, som skulle tima eller inträffa, passerade revy för Frälsarens inre syn. Han såg Lucifer, då han för första gången kastades ut från de himmelska världarna. Han såg den stund, då Han Själv skulle genomgå Sitt lidande och då bedragarens karaktär skulle avslöjas inför hela universum. Han hörde ropet: ”’Det är fullbordat’” (Johannesevangeliet 19:30), som förkunnade att det fallna människosläktets återlösning var för alltid säkerställd och att himmelen var för evigt tryggad från de anklagelser, förvillelser och anspråk, som Satan skulle komma med.

Bortom korset på Golgata, med dess ångest och vanära, såg Jesus framåt mot den sista, den stora dagen, när fursten över ”ondskans andemakter i himlarymderna” skall möta sitt öde på denna jord, som blivit så fördärvad genom hans uppror. Jesus såg det ondas välde för evigt tillintetgjort och himmel och jord fyllas av gudomlig frid.

Hädanefter skulle Kristi efterföljare i Satan se en besegrad fiende. På korset skulle Jesus vinna segern för dem. Denna seger ville Han, att de skulle tillägna sig som sin egen. ”Se”, sade Han, ”jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.”

Den Helige Andes mäktiga kraft är varje botfärdig själs försvar. Kristus skall inte tillåta, att någon, som i bättring och tro gör anspråk på Hans beskydd, skall komma under fiendens makt. Frälsaren står vid de Sinas sida i frestelsens och prövningens stunder. Med Honom är ett misslyckande en omöjlighet. Med Honom ges ej rum för fall eller nederlag. Vi förmår allt genom Honom, som ger oss kraft. När frestelser och prövningar kommer – vänta Dig ej, att undgå alla svårigheter, men se på Jesus, Din hjälpare.

Många kristna sysslar alldeles för mycket både i tankar och ord med Satans makt. De tänker på sin motståndare, de nämner honom i sina böner och talar om honom, och han intar en allt större plats i deras föreställningsvärld. Det är sant, att Satan är ett mäktigt väsen, men Gud ske tack, vi har en mäktig Frälsare, som kastade ut det ondas furste från himmelen. Satan känner sig tillfredsställd, när vi talar om hans makt. Varför inte tala om Jesus i stället? Varför inte upphöja Hans makt och kärlek?

Löftenas regnbåge, som omger Guds tron i det höga, är ett evigt vittnesbörd om, att Gud ”så älskade… världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Johannesevangeliet 3:16). Detta är ett vittnesbörd inför hela universum om, att Gud aldrig skall överge Sitt folk i dess kamp mot det onda. Det är en försäkran till oss om, att vi skall erhålla styrka och beskydd, så länge som Guds tron består.

Jesus tillägger: ”Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.’” – Gläds ej över, att Du äger makt, Du kan då lätt förlora Din känsla av beroende av Gud. Var försiktig, eljest kommer självtillräckligheten att smyga sig in i själen, så att Du går åstad i egen styrka i stället för i Din Mästares anda och kraft. Jaget är alltid redo, att ta åt sig äran, om framgång i någon mån följer arbetet. Jaget finner sig uppburet och smickrat, och man ger ej andra det intrycket, att Gud är allt i alla. Aposteln säger: ”när jag är svag, då är jag stark” (Andra Korintierbrevet 12:10).

När vi inser vår egen svaghet, lär vi oss att förlita oss på en kraft, som vi inte äger i oss själva. Ingenting kan få ett så starkt grepp om våra hjärtan, som den förblivande känslan av ansvar inför Gud. Ingenting tränger så djupt ned till våra handlingars innersta bevekelsegrund, som medvetandet om Kristi förlåtande kärlek.

Vi måste komma i beröring med Gud. Då skall vi bli uppfyllda med den Helige Ande, som skall sätta oss i stånd till, att komma i beröring med våra medmänniskor. Gläds då över, att Du, genom Jesus Kristus, har blivit förenad med Gud och är medlem av den himmelska familjen. Om Du har till ögonmärke något, som är högre än Du själv är, skall Du erfara en ständig känsla av den mänskliga svagheten. Ju mindre Du omhuldar det egna jaget, desto klarare och djupare skall Din uppfattning bli om Din Frälsares oändliga storhet. Ju innerligare Din förening med Källan till ljus och kraft är, desto klarare skall ljuset lysa på Din stig och desto större kraft skall Du få, att verka för Gud. Gläds över, att Du är ett med Kristus och med hela den himmelska familjen.

Medan de sjuttio lyssnade till Kristi ord, klargjorde den Helige Ande för deras sinnen levande realiteter och inpräntade sanningen på hjärtats minnestavlor. Fastän de hade folket omkring sig, dvaldes eller befann de sig ändå som i avskildhet med Gud.

Jesus, som såg att de gripits att inspirationen i detta höga ögonblick, ”jublade… i den helige Ande och sade: ’Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.’”

Det enda sätt, på vilket vi kan erhålla en fullständigare och djupare uppfattning om sanningen, är genom att bevara våra hjärtan mottagliga för och behärskade av Kristi Ande. Själen måste befrias från fåfänga och stolthet samt från allt, som tagit den i besittning, och Kristus måste krönas som hjärtats konung. Mänsklig vishet är för begränsad, för att kunna begripa försoningen. Återlösningsplanen har för stor räckvidd, för att filosofin skulle kunna förklara den. Den kommer alltid att förbli ett mysterium, som den mest ingående forskning ej kan tränga till djupet av. Vetenskapen om frälsningen kan ej förklaras, men den kan erfaras. Endast den, som inser sin egen syndfullhet, kan fatta, hur dyrbar Frälsaren är.

Hur rik på lärdomar var ej den undervisning Jesus gav, medan Han långsamt färdades från Galiléen till Jerusalem!

Ivrigt lyssnade folket till Hans ord. I Peréen, liksom i Galiléen, var människorna mindre påverkade av den judiska fanatismen, än i Judéen, och Hans lära vann genklang i deras hjärtan.

Från dessa sista månader av Kristi verksamhet härrör många av Hans liknelser. Prästerna och de skriftlärde förföljde Honom med stigande bitterhet, och Sina varningar till dem delgav Han dem i symboler eller sinnebilder. De kunde inte missta sig på Hans mening, och likväl kunde de icke finna något i Hans ord, som de kunde anklaga Honom för. I liknelsen om farisén och publikanen stod denna självgoda bön: ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor” i skarp kontrast till denna ångerfulla bön: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (Lukasevangeliet 18:11, 13). Alltså tillrättavisade Jesus judarnas hyckleri. Och under bilden av det ofruktbara fikonträdet och den stora måltiden förutsade Han straffdomen, som skulle drabba denna obotfärdiga nation. De, som med hån hade avvisat inbjudningen till evangeliets festmåltid, hörde nu Hans varnande ord: ”jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid’” (Lukasevangeliet 14:24).

 Oändligt dyrbar var den undervisning, som gavs till lärjungarna. Liknelserna om den enträgna änkan och vännen, som bad om bröd vid midnatt, gav förnyad tyngd åt Hans ord: ”Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er” (Lukasevangeliet 11:9). Och ofta blev deras vacklande tro stärkt vid minnet av dessa Jesu ord: ”Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt” (Lukasevangeliet 18:7-8).

Kristus framställde åter den vackra liknelsen om det förlorade fåret. Och Han utvecklade tanken vidare i liknelsen om den förlorade penningen och den förlorade sonen. Dessa liknelsers djupa innebörd kunde lärjungarna nu inte fatta till fullo, men då den Helige Ande blev utgjuten och då de såg, hur hedningarna hörsammade kallelsen och hur judarna i sin avundsjuka vrede förkastade den, förstod de liknelsen om den förlorade sonen bättre och kunde dela Kristi glädje, åt vilken Han gav uttryck i dessa ord: ”nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (Lukasevangeliet 15:32). Och då de gick ut i sin Mästares namn, för att möta förakt, fattigdom och förföljelse, styrktes deras hjärtan ofta av, att upprepa Frälsarens ord under denna sista resa: ”Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara” (Lukasevangeliet 12:32-34).