White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 61. Herren är uppstånden!

Tidsåldrarnas Längtan

Sextioförsta Kapitlet: Herren är uppstånden!

Grundat på Matteusevangeliet 28:2-4, 11-15.

Natten till den första dagen i veckan hade sakta gått till ända. Den mörkaste timmen strax före gryningen hade kommit. Kristus var fortfarande fånge i Sin trånga grav. Den stora stenen låg på plats, det romerska sigillet var obrutet och de romerska soldaterna höll vakt. Men där befann sig också osynliga väktare. Skaror av onda änglar var samlade på platsen. Om det hade varit möjligt, skulle mörkrets furste och hans armé av fallna änglar för alltid ha behållit Kristi grav förseglad. Men himmelska änglar var också närvarande. Änglar med överlägsen styrka vaktade den grav, som omslöt Jesus, och väntade på, att få välkomna Livets Furste.

”{D}å blev det en stor jordbävning, ty en Herrens ängel steg ner från himlen.” Klädd i Guds rustning, lämnade denne ängel de himmelska salarna. De klara strålarna från Guds härlighet gick framför honom och lyste upp hans stig. ”Hans utseende var som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda.”

Jorden darrar, när han uppenbarar sig. Mörkrets härskara flyr, och när han vältrar bort stenen, tycks himmelen komma ned till jorden. Soldaterna ser honom rulla bort stenen, som om den vore en kiselsten, och hör honom ropa:

– Guds Son, kom fram! Din Fader kallar Dig!

De ser Jesus komma fram och hör Honom förkunna över den öppna graven: ”Jag är uppståndelsen och livet!”

När Han träder ut i majestät och härlighet, böjer sig änglaskaran i beundran inför Återlösaren och välkomnar Honom med lovsånger.

En jordbävning utmärkte den stund, då Kristus gav Sitt liv, och ytterligare en jordbävning skakade jorden i det ögonblick, då Han segrande återtog det. Han, som hade övervunnit död och grav, kom fram ur graven med en segrares gång, medan jorden skakade, blixtar flammade och åskan dundrade. När Han skall komma tillbaka till jorden igen, skall Han komma ”inte bara jorden utan också himlen att skaka” (Hebréerbrevet 12:26).

 Vid Jesu död hade soldaterna sett jorden höljas i mörker vid middagen, men vid uppståndelsen såg de änglarnas härlighet lysa upp natten och hörde himmelens invånare triumferande stämma upp glädjesånger:

– Du har besegrat Satans och mörkrets makt! Döden är uppslukad och seger vunnen!

Kristus kom fram ur graven förhärligad, och den romerska vakten såg Honom. Deras ögon var oavvänt fästade på Dens ansikte, som de nyligen hade hånat och förlöjligat. I detta förhärligade väsen såg de fången, som de hade sett i domsalen, Honom, åt vilken de hade flätat en krona av törnen. Det var Han, som undergivet och utan motstånd förts fram inför Pilatus och Herodes, Hans kropp, som blivit sargad av det grymma gisslet. Det var Han, som blivit naglad vid korset, Han, som prästerna och rådsherrarna självbelåtet ristat eller skakat på huvudet åt, sägande: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa” (Matteusevangeliet 27:42).

Det var Han, som blivit lagd i Josefs nya grav. På himmelens bud eller befallning hade fången blivit löst ur dödens bojor. Om bergmassiv efter bergmassiv tornat upp sig över Hans grav, skulle det inte ha hindrat Honom från, att komma fram.

Vid åsynen av änglarna och den förhärligade Frälsaren förlorade de romerska soldaterna medvetandet och blev som döda. Då det himmelska segertåget doldes för deras blickar, reste de sig igen, och så fort deras darrande lemmar kunde bära dem, ilade de till örtagårdens port. Fast de raglade som druckna män, sökte de dock, att skynda sig in i staden. De meddelade dem de mötte de underbara nyheterna. De styrde sina steg mot Pilatus’ palats, men nyheterna hade redan nått de judiska myndigheterna, och översteprästerna och rådsherrarna sände bud efter dem, att de först skulle infinna sig hos dem.

Det var en sällsam syn, att se dessa soldater. De darrade av fruktan, deras ansikten var färglösa, då de framförde vittnesbördet om, att Kristus var uppstånden. Soldaterna berättade allt, vad som inträffat, just som det hade tett sig för dem. De hade inte tid, att tänka på eller tala om något annat, än sanningen. Med en plågsam känsla förklarade de:

– Det var Guds Son, som blev korsfäst. Vi har hört en ängel utropa Honom såsom himmelens Majestät, Härlighetens Konung.

Färgen i prästernas ansikten förvandlades till en dödlig blekhet. Kajfas försökte att tala. Hans läppar rörde sig, men inte ett ljud kom över dem. Soldaterna skulle just lämna rådssalen, då en röst hejdade dem. Kajfas hade äntligen återfått talförmågan.

– Vänta, vänta, sade han. Tala inte om för någon, vad Ni har sett.

Soldaterna instruerades sedan, att avge en falsk rapport.

”Så skall Ni säga”, sade prästerna, ”att lärjungarna kom om natten och stal bort Honom, medan vi sov.”

Här överträffade prästerna sig själva. Hur kunde soldaterna säga, att lärjungarna hade stulit bort kroppen, medan de sov? Om de sov, hur kunde de då veta det? Och om lärjungarna hade blivit överbevisade om, att de var skyldiga till att ha stulit Jesu kropp, skulle då inte prästerna ha varit de första att döma dem? Eller om vakten hade sovit vid graven, skulle prästerna då inte ha varit de första, att anklaga dem inför Pilatus?

Soldaterna blev förskräckta inför tanken på, att de själva skulle dra den anklagelsen över sig, att ha sovit på sin post. Detta var ett brott, som straffades med döden. Skulle de bära falskt vittnesbörd, bedra folket och sätta sina egna liv i fara? Hade de inte gjort sin tröttsamma vakt med sömnlös vaksamhet? Hur skulle de kunna undergå en rannsakning ens för pengar, om de måste svära falskt?

För att tysta ned det fruktade vittnesmålet, lovade prästerna att gå i god för vaktens säkerhet. De påstod, att Pilatus önskade lika litet som de, att detta rykte skulle komma ut. Soldaterna sålde sin heder för penningar. De infann sig hos prästerna med bördan av det mest häpnadsväckande sanningsbudskap, de gick därifrån med en penningbörda och på sina läppar en lögnhistoria, som prästerna tänkt ut åt dem.

Under tiden hade underrättelsen om Kristi uppståndelse nått Pilatus. Ehuru Pilatus hade varit ansvarig för, att Kristus utlämnades till att korsfästas, hade han varit tämligen oberörd. Då han motvilligt, och med en känsla av medlidande, hade dömt Frälsaren, hade han inte känt några verkliga samvetskval, de kom först nu. I sin ångest stängde han in sig i sitt hem och beslöt sig för, att inte ta emot någon. Men prästerna skaffade sig tillträde och meddelade honom den historia om händelseförloppet de själva satt ihop, och bad honom, att ha överseende med vaktens försummelse av sin plikt. Innan han gav sitt medgivande därtill, frågade han ut gravens väktare enskilt. De fruktade för sin säkerhet och vågade inte, att dölja något. Pilatus fick således av dem en helt annan skildring av, vad som ägt rum. Han beivrade inte saken vidare, men från denna stund kände han aldrig någon frid.

Då Jesus lades i graven, triumferade Satan. Han vågade att hoppas, att Frälsaren inte skulle återta Sitt liv. Han gjorde anspråk på Kristi kropp och satte vakt omkring Hans grav och sökte, att hålla Kristus som fånge. Han blev ytterligt förtörnad, då hans änglar flydde vid den himmelske budbärarens ankomst. Då han såg Kristus komma fram som segrare, visste han, att hans rike skulle få en ände och att han slutligen måste dö.

Då prästerna tillskyndade eller dömde Kristus till döden, hade de överlåtit sig själva som redskap i Satans hand. Nu var de helt och hållet i hans våld. De var insnärjda i en snara, ur vilken de inte såg någon möjlighet att undkomma. De måste nu fortsätta sin kamp mot Kristus. Då de hörde budskapet om Hans uppståndelse, fruktade de folkets vrede. De kände, att deras egna liv var i fara. Den enda utvägen för dem var, att bevisa, att Kristus var en bedragare, genom att förneka, att Han var uppstånden. De mutade soldaterna och försäkrade sig om Pilatus’ tystnad. De spred sina falska uppgifter både när och fjärran. Men det fanns vittnen, som de ej kunde tysta ned. Många hade hört soldaternas vittnesbörd om Kristi uppståndelse. Dessutom uppenbarade sig de heliga döda, som uppstått jämte Kristus. De besökte många och förkunnade, att Kristus var uppstånden. Underrättelser härom fördes till prästerna om personer, som hade sett dessa uppståndna och hört deras vittnesbörd. Prästerna och rådsherrarna gick i ständig oro. Var de än befann sig, antingen de gick omkring på gatorna, eller tog sin tillflykt till sina hem, befarade de, att möta Jesus ansikte mot ansikte. De kände sig otrygga överallt. Man kunde inte utestänga Guds Son med lås och bom. Både dag och natt stod den fruktansvärda scenen i domsalen för dem, då de ropade: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn’” (Matteusevangeliet 27:25). Aldrig någonsin skulle den scenen utplånas från deras sinnen. Aldrig mer skulle en fridfull sömn gästa deras huvudgärder.

Då den mäktige ängelns röst hördes vid Kristi grav: ”Din Fader kallar Dig!”, kom Frälsaren fram ur graven i kraft av det liv, som Han hade i Sig Själv. Nu besannades Hans ord: ”jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka… Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” – Nu var den profetia uppfylld, som Han uttalade inför prästerna och rådsherrarna: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar’” (Johannesevangeliet 10:17-18; 2:19).

Över den av Josef lånade graven hade Kristus kungjort: ”Jag är uppståndelsen och livet!” Dessa ord kunde endast uttalas av Gudomen. Alla skapade varelser lever endast genom Guds vilja och kraft. De är beroende mottagare av livet från Gud. Från den högst stående seraf till den lägsta levande varelse måste alla ständigt hämta nytt liv från livets källa. Endast Han, som är ett med Gud, kunde säga: ”Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” Genom Sin gudom ägde Kristus makt, att bryta dödens fjättrar.

Kristus uppstod från de döda som förstlingsfrukten av de avsomnade. Han var förebilden till förstlingskärven, och Hans uppståndelse ägde rum samma dag, som denna skulle bäras fram inför Herren. Under mer, än tusen år hade denna symboliska ceremoni utförts. Från skördefälten samlades de första axen av den mogna säden, och då folket gick upp till Jerusalem, för att fira Påskhögtiden, skulle den första sädeskärven viftas som ett tackoffer inför Herren. Inte förrän detta var fullgjort, kunde lien gå och skörden bärgas. Förstlingsskärven, som tillägnades Gud, representerar skörden. Så representerar Kristus, förstlingskärven, den stora andliga skörd, som skall samlas för Guds rike. Hans uppståndelse är en förebild och en underpant på de rättfärdigas uppståndelse. ”Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom” (Första Tessalonikerbrevet 4:14).

Då Kristus uppstod, förde Han fram ur graven en skara fångar. Jordbävningen vid Hans död kom deras gravar att rämna, och vid Hans uppståndelse kom de fram med Honom. Det var dessa, som hade varit Guds medarbetare och som till priset av sina liv hade burit fram vittnesbördet om sanningen. Nu skulle de vittna för Honom, som hade uppväckt dem från de döda.

Under Sin verksamhet hade Jesus väckt upp döda till liv. Han hade väckt upp änkans son i Nain, synagogföreståndarens dotter och Lasarus. Men de hade inte blivit iklädda odödlighet. Efter att de återkommit till livet, stod de fortfarande under dödens välde. Men de, som kom fram ur sina gravar vid Kristi uppståndelse, uppstod till evigt liv. De for upp med Honom såsom Hans segerbyte. Kristus sade om dem: De är inte längre Satans fångar. Jag har återlöst dem. Jag har fört dem fram ur graven såsom förstlingsfrukten av Min makt, för att de skall vara med Mig, där Jag är, för att aldrig se döden, eller erfara någon sorg.

Dessa gick in i staden och uppenbarade sig för många och förklarade, att Kristus var uppstånden från de döda och att de hade blivit uppväckta med Honom. Sålunda odödliggjordes denna dyrbara sanning om uppståndelsen. De uppståndna heliga vittnade om sanningen hos dessa ord: ”Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå.” Deras uppståndelse var en illustration till uppfyllelsen av profetian: ”Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade” (Jesaja 26:19).

För den troende är Kristus uppståndelsen, ty Han har liv i Sig Själv, för att ge det till vem Han vill. Han hade blivit beklädd med makt, att förläna eller skänka evigt liv. Det liv Han gav som människa, det tar Han igen och ger det till människan.

”Jag har kommit”, säger Han, ”för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.’” ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen” (Johannesevangeliet 10:10; 4:14; 6:54).

För den troende är döden av ringa betydelse. Kristus talar om den, som om den varade blott ett ögonblick. ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden… skall aldrig någonsin smaka döden.” För den kristne är döden en sömn, ett ögonblick av stillhet och mörker. Livet är dolt med Kristus i Gud, och: ”När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom” (Johannesevangeliet 8:51-52; Kolosserbrevet 3:4).

Den röst, som förkunnade från korset: ”Det är fullbordat!”, hördes ibland de döda. Den genomträngde gravens kamrar och kallade dem, som sov i döden, att uppstå. Så skall det också bli, när Kristi röst hörs från himlen. Den rösten skall tränga igenom grifterna eller gravarna och dödens portar, och de i Kristus avsomnade skall uppstå. Vid Kristi uppståndelse blev några få gravar öppnade, men vid Hans andra ankomst skall alla de rättfärdiga döda höra Hans röst och skall uppstå till oförgängligt liv i härlighet. Samma makt, som väckte upp Kristus från de döda, skall väcka upp Hans församling och låta henne uppenbaras med Honom i härlighet.