White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 21. Bergspredikan

Tidsåldrarnas Längtan

Tjugoförsta Kapitlet: Bergspredikan

Grundat på Matteusevangeliet kapitel 5-7.

Kristus samlade sällan Sina lärjungar, för att tala endast till dem. Han valde till åhörare inte enbart dem, som redan kände till livets väg. Det var Hans uppgift, att nå de människoskaror, som var okunniga och vilseledda. Han ville, att de sanningens ord, som Han uttalade, skulle nå dem, vilkas sinnen var förmörkade. Han Själv var Sanningen, Hans länder eller höfter var omgjordade eller bältade med dess krafter, och Hans händer var utsträckta, för att välsigna. Och genom varningens ord, genom förmaning och uppmuntran sökte Han, att lyfta alla, som kom till Honom.

Bergspredikan hölls inför en stor folkskara, ehuru den var särskilt avsedd för lärjungarna. Efter apostlainvigningen gick Jesus med Sina lärjungar till sjöstranden. Här hade folket börjat, att samlas i den tidiga morgonstunden. Förutom de vanliga folkskarorna från de galiléiska städerna, kom det folk från Judéen och även från Jerusalem, från Peréen, från Dekapolis och Iduméen, från södra Judéen samt från Tyrus och Sidon, de feniciska städerna vid Medelhavet. ”{N}är de hörde talas om allt han gjorde”, kom de, ”för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar… eftersom kraft gick ut från honom och botade alla” (Markusevangeliet 3:8; Lukasevangeliet 6:17-19).

Den smala sjöstranden erbjöd inte ens ståplatser för alla, som ville komma inom hörhåll; därför gick Jesus tillbaka till bergssluttningen. Då Han hade funnit en jämn plats, där det lämpade sig för den stora åhörarskaran att samlas, satte Han Sig ned på gräset, och lärjungarna samt folket följde Hans exempel.

Lärjungarna hade alltid sin plats närmast Jesus. Folket trängdes alltjämt omkring Honom, men lärjungarna såg alltid till, att de fick vara i Hans närhet. De satt nu tätt intill Honom, för att ej gå miste om ett enda ord av Hans undervisning. De var uppmärksamma lyssnare, ivriga att förstå de sanningar, som de sedan skulle låta gå vidare till alla länder och alla tidsåldrar.

Med en känsla av, att de kunde vänta något mer, än vanligt, fylkade de sig omkring sin Mästare. De trodde, att riket nu snart skulle upprättas, och av morgonens händelser kände de sig förvissade om, att något tillkännagivande därom skulle ges. Denna känsla av förväntan spred sig också ibland folket, och man kunde läsa det djupaste intresse i de ivriga ansiktena, som vändes mot Jesus. Då nu folket satt här på den gröna bergssluttningen och väntade på den gudomlige Lärarens ord, fylldes deras hjärtan av tankar på framtida härlighet.

Där fanns skriftlärde och fariséer, som såg fram mot den dag, då de skulle behärska de hatade romarna och äga det stora världsväldets rikedom och glans. De fattiga bönderna och fiskarna hoppades att få höra en försäkran om, att deras bristfälliga kojor, deras knappa föda, deras kamp för tillvaron och fruktan för armod eller fattigdom skulle bytas ut mot rikemannens palats, mot ett liv i överflöd och bekvämlighet. I stället för den tarvliga dräkt, som de bar om dagen och det torftiga kläde, som de höljde över sig om natten, hoppades de, att Kristus skulle ge dem deras behärskares fina och kostbara kläder. Allas hjärtan fylldes av det stolta hoppet, att Israel skulle bli ärat framför alla andra nationer, som det av Herren utvalda folket och att Jerusalem skulle upphöjas till det universella rikets huvudstad.

Kristus grusade deras hopp om världslig storhet. I Sin bergspredikan sökte Han, att omintetgöra det verk, som en falsk uppfostran åstadkommit, och ge Sina åhörare en rätt uppfattning om Sitt rike och Sin egen karaktär. Likväl gick Han ej till direkt attack mot folkets villfarelser. Han såg världens nöd på grund av synden, men Han gav dem därför inte en målande beskrivning av dess elände. Han talade om något, som var oändligt mycket bättre, än vad de någonsin hört talas om. Utan att bekämpa deras uppfattning om Guds rike, talade Han om villkoren för medlemskap i detta rike och lämnade åt dem själva, att dra sina egna slutsatser om dess natur.

De sanningar Han framställde är ej av mindre betydelse för oss, än för de folkskaror, som följde Honom. Vårt behov av, att lära oss de grundläggande principerna för Guds rike, är ej mindre, än deras.

De första ord Jesus uttalade på Saligheternas Berg, var saligprisande ord.

Saliga är de, sade Han, som erkänner sin andliga fattigdom och känner sitt behov av frälsning. Evangeliet skall predikas för de fattiga. Inte för de andligt högmodiga, för dem, som säger sig vara rika och ingenting behöva, skall evangeliet uppenbaras, utan för de ödmjuka och botfärdiga. Endast en källa har öppnats för rening från synden, en källa för de i anden fattiga.

Det stolta hjärtat strävar efter, att självt förtjäna frälsningen, men både våra anspråk på himmelen och lämpligheten för Guds rike finner vi i Kristi rättfärdighet. Herren kan ingenting göra för en människas återupprättelse, förrän hon, överbevisad om sin egen svaghet och befriad från all självtillräcklighet, överlämnar sig åt Guds kontroll. Sedan kan hon ta emot den gåva, som Gud väntar på, att få skänka henne. Ingenting skall undanhållas den själ, som känner sitt behov. Vederbörande har obegränsad tillgång till Honom, ”i vilken all fullhet bor”. ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan” (Jesaja 57:15).

”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Jesus vill ej med dessa ord säga, att sorgen i sig själv kan befria från syndens skuldbörda. Han ger ej heller en hycklad eller avsiktlig ödmjukhet Sitt erkännande. Den sorg Han talar om, består ej i melankoli eller klagan. Under det, att vi sörjer på grund av synden, fröjdas vi över den dyrbara förmånen, att få vara Guds barn.

Vi sörjer ofta över, att våra onda gärningar medför obehagliga följder för oss själva, men detta innebär ej bättring. Verklig sorg över synden är en följd av Guds Helige Andes verk. Anden uppenbarar vårt hjärtas otacksamhet, då vi ringaktat och bedrövat vår Frälsare, och driver oss till, att förkrossade falla ned vid korsets fot. Genom varje synd sårar vi Jesus på nytt. Och när vi blickar upp till Honom, som vi stungit, sörjer vi över de synder, som förorsakat Honom bittra kval. En sådan sorg skall leda till, att vi avsäger oss synden.

Världsliga människor må kalla denna sorg för svaghet, men den är den kraft, som binder den botfärdige vid den Evige med band, som aldrig går att slita sönder. Den visar, att Guds änglar åter bringar själen den nåd, som gått förlorad på grund av hjärtats hårdhet och överträdelse.

Den botfärdiges tårar är blott regndroppar, som föregår helgelsens solsken. Denna sorg förebådar en glädje, som skall bli en levande källa för själen. ”Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från Herren, din Gud”, ”så skall jag inte längre se på er med ovilja. Ty jag är nådig, säger Herren, och skall inte vara vred för evigt” (Jeremia 3:13, 12). ”Han skall trösta alla sörjande.” Han skall ”låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande” (Jesaja 61:3).

Och även för dessa, som sörjer under prövningar och lidanden, finns det tröst. Förödmjukelsens och lidandets bitterhet är bättre, än fördragsamhet med synden. Under prövningen uppenbarar Gud de svaga punkterna i våra karaktärer, för att vi, genom Hans nåd, må övervinna våra fel. Okända kapitel angående oss själva öppnas för oss, och vi ställs inför provet, om vi tänker underordna oss Guds nåd och förmaningar. När vi kommer i prövningar, bör vi ej klaga eller knota, ej heller bli upproriska och därigenom rycka vår hand ur Kristi hand. Vi bör i stället ödmjuka våra hjärtan inför Gud.

Herrens vägar är höljda i mörker för den, som vill se allt i ett ljus, som behagar det själviska jaget. De kan förefalla mörka och glädjelösa för vår mänskliga natur, men de är dock barmhärtighetens vägar och för till evig frälsning.

Elia visste inte, vad han gjorde, då han i öknen sade sig ha fått nog av livet och bad, att han måtte få dö. Herren tog honom i Sin stora barmhärtighet inte på orden. Det fanns ännu ett stort verk för honom att utföra. Och då hans verk var fullbordat, skulle han inte ensam och sorgsen förgås i öknen. Nej, hans lott skulle ej bli, att myllas ned i jordens stoft, han skulle av brinnande hästar och vagnar föras inför Guds tron i härlighetens himmel.

Guds ord till de sörjande lyder sålunda: ”Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom och ge honom och hans sörjande tröst.” ”Jag skall förvandla deras sorg till glädje och trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse” (Jesaja 57:18; Jeremia 31:13).

”Saliga är de ödmjuka”.

De svårigheter vi har att möta, förminskas väsentligt inför det saktmod, den ödmjukhet, som ligger fördold i Kristus. Om vi äger vår Mästares ödmjukhet, skall vi höja oss över den ringaktning, de motgångar och de förtretligheter, som vi dagligen utsätts för, och de får inte längre makt att fördystra våra sinnen. Det bästa beviset för ett ädelt sinnelag hos en kristen är självbehärskning. Den, som under hån och smälek ej förmår, att bibehålla lugn och förtröstan, berövar Gud Hans rätt, att i honom uppenbara Sin egen karaktärs fullkomlighet. Saktmod i hjärtat är den kraft, som ger seger åt Kristi efterföljare; det är tecknet på deras förbindelse med himmelen.

”Herren är upphöjd, men han ser till den ringe” (Psaltaren 138:6). De, som visar Kristi saktmodiga och ödmjuka sinne, är i kärleksfull hågkomst inför Gud. Världen må visa dem förakt, men de är dyrt aktade i Guds ögon. Inte endast de visa, de stora, de välgörande skall vinna inträde i de himmelska boningarna, inte endast de ivrigt sysselsatta tjänarna, som är fulla av nit och rastlös aktivitet, nej, utan även de i anden fattiga, som längtar efter Kristi närhet, de av hjärtat ödmjuka, vilkas högsta ärelystnad är, att göra Guds vilja – även dessa skall vinna en rik ingång i Guds rike. De skall vara ibland dem, som har tvagit eller tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. ”Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem” (Uppenbarelseboken 7:15).

”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet”.

Det är känslan av ovärdighet, som leder hjärtat till att hungra och törsta efter rättfärdighet. Och denna åstundan skall ej bli gäckad. De, som bereder rum för Jesus i sina hjärtan, skall erfara Hans kärlek. Alla, som längtar efter att få sina karaktärer danade efter Guds avbild, skall bli mättade. Den Helige Ande lämnar aldrig den själ utan bistånd, som blickar upp till Jesus. ”{A}v det som är mitt skall han ta och förkunna för er”, säger Frälsaren [Johannesevangeliet 16:14]. Bara blicken är fäst på Jesus, upphör Anden ej med Sitt verk, förrän själen har förvandlats till Hans avbild. Kärlekens renande kraft skall vidga själen, ge den möjlighet till högre insikt och ökad kännedom om himmelska ting, så att den ej nöjer sig med något mindre, än fullkomlighet. ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.”

Den barmhärtige vederfars eller visas barmhärtighet. Den renhjärtade skall se Gud. Varje oren tanke besudlar själen, försvagar den moraliska känslan och bidrar till, att omintetgöra den Helige Andes verk i våra hjärtan. Den fördunklar vår andliga syn, så att vi ej kan se Gud. Herren vill och kan förlåta den ångerfulle syndaren, men ehuru förlåten, är dock själen märkt av synden. Alla orena tankar och ord måste den undfly, som vill ha en oförvillad blick i andliga ting.

Men Kristi ord tar sikte på mer, än frihet från sinnlig orenhet, mer än frihet från ceremoniell besmittelse, vilken judarna så noggrant undvek. Även själviskheten hindrar oss från, att se Gud. Det självupptagna sinnet dömer Gud uteslutande efter sin egen måttstock. Inte förrän vi avsagt oss jagiskheten, kan vi förstå Honom, som är kärleken. Endast det osjälviska sinnet, det ödmjuka och tillitsfulla hjärtat kan se Gud såsom ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (Andra Moseboken 34:6).

”Saliga är de som skapar frid”.

Jesu frid är ett barn av sanningen. Den står i samklang med Gud. Världen är fientligt inställd till Guds lag. Syndare lever i fiendskap med sin Skapare. Och som följd härav lever de i fiendskap med varandra. Psalmisten förklarar: ”Stor frid äger de som älskar din lag, ingenting kan få dem på fall” (Psaltaren 119:165, engelsk översättning).

Människorna kan ej åstadkomma vare sig frid eller fred. Mänskliga planer, för att rena och höja individer och samhällen och härigenom frambringa frid, kommer att misslyckas, eftersom de ej når hjärtat. Den enda makt, som kan skapa och bibehålla sann frid, är Kristi nåd. När den fyller människohjärtat, fördriver den de onda lidelserna, vilka åstadkommer strid och oenighet. ”Där nu törnsnår finns skall cypresser växa upp, där nässlor står skall myrten växa upp.” Och livets öken ”skall glädja sig, hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja” (Jesaja 55:13; 35:1).

Åhörarna förvånades över denna undervisning, som var så olik fariséernas föreskrifter och exempel. Folket hade fått den uppfattningen, att lyckan bestod i, att komma i besittning av denna världs goda. Att vinna ära och ryktbarhet ansågs vara högst eftersträvansvärt. Det var i sanning behagligt, att kallas för ”rabbi” och få rykte om sig, att vara vis och religiös och få detta bekantgjort för offentligheten. Allt detta ansågs vara den högsta lycka. Men i denna stora folkskaras närvaro förklarade Jesus, att jordisk ära och vinning var all den lön sådana människor någonsin kunde erhålla. Han talade med visshet, och en övertygande kraft åtföljde Hans ord.

Åhörarna stod tysta, och en känsla av fruktan smög sig över dem. Villrådiga såg de på varandra. Vem av dem skulle bli frälst, om denne mans lära var sanning? Många var övertygade om, att denne märklige lärare var driven av Guds Ande, och att den undervisning Han gav, var av gudomlig art.

Efter att ha förklarat, vari sann lycka består och hur den uppnås, påvisade Jesus mera bestämt de plikter, som åvilade Hans lärjungar såsom lärare, utvalda av Gud till att leda andra in på rättfärdighetens och det eviga livets väg. Han visste, att de ofta skulle plågas av missräkningar och missmod, att de skulle möta hårdnackat motstånd, att de skulle bli skymfade och att deras vittnesbörd skulle förkastas. Väl visste Han, att dessa ödmjuka män, som nu så uppmärksamt lyssnade till Hans ord, skulle möta förtal, tortyr, fängelse och död, och Han fortsatte:

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”

Världen älskar synden och hatar rättfärdigheten, och detta var grunden till dess fiendskap mot Kristus. Alla, som står emot Hans oändliga kärlek, kommer att finna kristendomen vara ett störande element. Kristi ljus skingrar det mörker, som omsluter deras synder och påvisar, att en reformation är nödvändig. Medan de, som ställer sig under den Helige Andes inflytande, tar upp kampen mot synden, skall de, som klänger sig fast vid synden, kämpa mot sanningen och dess företrädare.

Och så uppstår det strid. Kristi efterföljare anklagas för, att vålla oro ibland människorna. Men det är gemenskapen med Gud, som ådrar dem världens fiendskap. De bär Kristi försmädelse. Och de beträder den stig, som blivit trampad av jordens ädlaste söner. Icke med sorg, utan med glädje, bör de möta förföljelsen.

Varje hård prövning är ett medel i Guds hand till deras fostran. Varje lidande skall dugliggöra dem för deras uppgift som Hans medarbetare. Varje dust med fienden har sin plats i den stora striden för rättfärdighetens seger och skall bidra till, att höja den slutliga segerfröjden. Med detta i utsikt fruktar man ej, eller undviker man trons och tålamodets prövning, utan hälsar den med glädje. Ivriga att uppfylla sina förpliktelser mot världen, med sina hjärtan fyllda av en önskan, att vinna Guds bifall, fullgör Hans tjänare varje plikt utan hänsyn till människofruktan eller människogunst.

”Ni är jordens salt”, sade Jesus.

Drar Er inte undan världen, för att undgå förföljelse. Stanna kvar ibland människorna, för att den gudomliga kärlekens väldoft måtte bli som ett salt, som skyddar världen mot förruttnelse.

Hjärtan, som är öppna för den Helige Andes verk, blir kanaler, genom vilka Guds välsignelser flödar. Skulle Guds tjänare tas bort från jorden och Guds Ande dras undan från människorna, skulle denna värld utlämnas till ödeläggelse och tillintetgörelse – en följd av Satans herravälde. Fastän de ogudaktiga inte vet det, har de Guds folk, som de föraktar och förtrycker, att tacka även för de välsignelser de åtnjuter i sina timliga liv här i världen. Men om de kristna bara är kristna till namnet, är de lika salt, som förlorat sin sälta. De äger inget inflytande för det goda i världen. Genom deras vilseledande framställning av Gud är de värre, än de otroende.

”Ni är världens ljus.”

Judarnas avsikt var, att begränsa frälsningens välsignelser till den egna nationen, men Kristus visade dem, att frälsningen är lik solljuset. Den tillhör hela världen. Bibelns religion får inte stängas in mellan ett par bokpärmar, ej heller inom en kyrkas murar. Den skall inte tas fram vid enstaka, högtidliga tillfällen till vårt eget gagn och sedan omsorgsfullt läggas åt sidan igen. Nej, den skall helga det dagliga livet, synas i varje gren av förvärvslivet och prägla allt vårt umgänge.

En verklig karaktär skapas inte utifrån och tas på som en klädnad. Den strålar fram inifrån. Om vi vill leda andra in på rättfärdighetens väg, måste rättfärdighetens grundsatser vara inplantade i våra hjärtan. När vi bekänner vår tro, kan vi väl framhålla religiösa teorier, men det är vårt gudfruktiga liv, som ger kraft åt sanningens ord. En bekännelsetrogen vandel, helgade samtal, omutlig redbarhet, aktiv insats i det godas tjänst och ett gott föredöme – dessa är de medel, genom vilka ljuset sprids i världen.

Fariséerna högmodades eller var högfärdiga över sin lydnad för lagen, och ändå visste de så föga om dess principer, tillämpade i det dagliga livet, att Frälsarens ord för dem ljöd som kätteri. Då Han sopade bort allt det skräp, under vilket sanningen blivit begraven, trodde de, att Han sopade bort sanningen själv. De viskade till varandra, att Han tog det för lätt, då det gällde lagen. Han läste deras tankar och svarade dem med dessa ord:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för upphäva utan för att fullborda.”

Här vederlade eller motbevisade Jesus fariséernas beskyllningar. Det hörde till Hans uppgift i världen, att försvara lagens heliga fordringar, den lag, som de beskyllde Honom för att bryta. Om Guds lag hade kunnat ändras eller upphävas, då hade Kristus ej behövt lida följderna av vår överträdelse. Han kom, för att klarlägga förhållandet mellan människan och lagen och åskådliggöra dess föreskrifter genom Sitt eget liv i lydnad.

Gud har gett Sina heliga bud, därför att Han älskar mänskligheten. För att rädda oss från överträdelsens följder, uppenbarar Han rättfärdighetens principer. Lagen är ett uttryck för Guds tanke. När vi tar emot den i Kristus, blir den vår tanke. Den lyfter oss över de naturliga önskningarnas och böjelsernas makt och över frestelser, som leder till synd. Gud önskar, att se oss lyckliga. Och Han gav oss lagens bud, för att vi, genom att lyda dem, skulle vinna glädje. Då änglarna vid Jesu födelse sjöng:

”’Ära vare Gud i höjden

och frid på jorden,

till människor hans välbehag’”,

förkunnade de den lags principer, som Han kommit, för att upphöja och förhärliga.

Då lagen förkunnades från Sinaiberget, lät Gud Sin karaktärs helighet bli känd, för att Israels barn genom kontrasten skulle se sin egen syndfullhet. Lagens gavs, för att överbevisa dem om synd och uppenbara deras behov av en Frälsare. Detta skulle förverkligas, genom att dess principer gjordes levande för hjärtat genom den Helige Ande. Detta verk skall fortfarande utföras. Genom Kristi liv förklaras lagens principer. Och när Guds Helige Ande rör vid hjärtat och ljuset från Kristi kors uppenbarar för människan hennes behov av Hans renande blod och frikännande rättfärdighet, är lagen fortfarande medlet, för att föra oss till Kristus, för att bli rättfärdiggjorda genom tron. ”Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen” (Psaltaren 19:8).

”Innan himmel och jord förgår”, sade Jesus, ”skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Solen, som lyser på himlen, och den fasta mark, på vilken Du trampar, är Guds vittnen på, att Hans lag är evig och oföränderlig. Även om himmel och jord skall försvinna, skall de gudomliga lagbuden bestå. ”Men förr kommer himmel och jord att förgå än att en enda prick av lagen sätts ur kraft” {Lukasevangeliet 16:17}. Det avbildande system, som pekade framåt mot Kristus som Guds Lamm, skulle avskaffas vid Hans död, men de tio lagbuden är lika oföränderliga som Guds tron.

Människosinnets största bedrägeri på Kristi tid var, att blotta erkännandet av sanningen åstadkommer rättfärdighet. I all mänsklig erfarenhet har en teoretisk kunskap om sanningen visat sig vara otillräcklig för själens frälsning. Den kan ej frambringa rättfärdighetens frukter. Hat mot den verkliga sanningen, uppenbarad i livet, åtföljs av ett ängsligt hänsynstagande till, vad som uppfattas som teologisk sanning. De mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia återger skildringar av brott begångna av religiösa fanatiker. Fariséerna gjorde anspråk på, att vara Abrahams barn och skröt över, att de blivit betrodda Guds utsagor, men dessa förmåner förmådde ej, att skydda dem mot själviskhet, ondska, vinningslystnad och simpelt skrymteri eller hycklande. I fråga om religiös nitälskan menade de sig vara de främsta i världen. Men deras så kallade ortodoxi eller renlärighet drev dem till, att korsfästa härlighetens Herre.

Samma fara existerar alltjämt. Många tar för givet, att de är kristna helt enkelt därför att de omfattat vissa kristna lärosatser. Men de har inte omsatt sanningen i det praktiska livet. De har inte trott på den eller älskat den, därför har de heller inte tagit emot den kraft och nåd, som kommer genom helgelse i sanningen. Vi kan bekänna vår tro på sanningen, men om den inte får göra oss uppriktiga, vänliga, tåliga, fördragsamma och himmelskt sinnade, blir den till förbannelse för sina bekännare, och genom deras inflytande blir den också till förbannelse för världen.

Den rättfärdighet Jesus framhöll, förvandlar hjärta och liv, så att de kommer i samklang med Guds uppenbarade vilja. Syndiga människor kan bli rättfärdiga endast om de tror på Gud och underhåller en levande förbindelse med Honom. Då kommer sann gudaktighet att höja våra tankar och förädla livet. Då kommer även religionens yttre former att stå i samklang med den kristnes inre renhet. Ceremonierna, som är förbundna med gudstjänsten, blir ej meningslösa riter, lika dem, som utövades av de skrymtaktiga fariséerna.

Jesus tar upp de Tio Budorden var för sig och förklarar bredden och djupet hos deras krav. I stället för att i minsta mån mildra kravet, visar Han, hur vittomfattande dessa principer är, och blottar judarnas ödesdigra misstag i deras i yttre måtto visade lydnad. Han förklarar, att genom den onda tanken, eller den lättsinniga blicken, överträds Guds lag. Den, som gör sig skyldig till den minsta orättfärdighet, bryter lagen och sänker sin egen moraliska nivå. Mord förekommer först i sinnet. Den, som ger hatet rum i sitt hjärta, beträder mördarens stig, och hans religiösa offer är en styggelse inför Gud.

Judarna behärskades av en hämndgirighetens anda. I sitt hat mot romarna gav de uttryck för en hård förkastelsedom och behagade det ondas furste, genom att uppenbara hans egenskaper. Alltså förbereddes de, att utföra det fasansfulla dåd, som han ledde dem till. I fariséernas religiösa liv fanns det ingenting, som anbefallde barmhärtighet mot hedningarna. Jesus bad dem, att inte bedra sig själva med den tanken, att det var dem tillåtet, att hysa upprorskänslor i hjärtat mot förtryckarna och att nära en längtan efter, att hämnas deras förseelser.

Visserligen finns det en vrede, som är berättigad även för Kristi efterföljare. När de ser, att Gud vanäras och Hans intressen råkar i vanrykte, när de ser de oskyldiga förtryckas, skakas deras själar av rättmätig harm. En sådan vrede, född av moralisk känslighet, är icke synd. Men de, som vid varje förmodad tvångshandling känner sig fria, att hysa vrede eller harm, öppnar sina hjärtan för Satan. Bitterhet och hätskhet måste bannlysas eller förvisas från själen, om vi skall leva i samklang med himmelen.

Frälsaren går ändå längre. Han säger: ”Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.”

Många är nitiska i sina gudstjänstövningar, medan det mellan dem och deras bröder råder olyckliga meningsskiljaktigheter, som kunde biläggas eller avhjälpas. Gud fordrar av dem, att de skall göra allt, som står i deras makt, för att återställa harmonin. Innan det är gjort, kan Han ej ta emot deras tjänst. Den kristna plikten i denna fråga är klart framställd.

Gud ger Sina välsignelser till alla. ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Han är ”god mot de otacksamma och onda” (Lukasevangeliet 6:35). Han bjuder oss, att vara Honom lika. ”Älska era ovänner”, säger Jesus, ”och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn.” Dessa är lagens grundsatser, och de är livets källsprång.

Guds ideal för Sina barn är högre, än den djärvaste människotanke kan nå. ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.”

Återlösningsplanen räknar med fullständig befrielse från Satans makt. Kristus skiljer alltid den botfärdige från synden. Han kom, för att omintetgöra Djävulens gärningar, och Han har ställt det så, att den Helige Ande skall ges åt varje ångerfull själ, för att bevara honom från synden.

Frestarens makt kan ej tas som ursäkt för en orätt handling. Satan jublar, när han hör Kristi bekännare söka att ursäkta sig för sina karaktärssvagheter. Det är dessa ursäkter, som leder till synd. Det finns ingen ursäkt för synd. Ett helgat sinnelag, ett Kristuslikt liv är en möjlighet för varje botfärdigt, troende människobarn.

Jesus hade visat, vari rättfärdigheten består, och Han hade hänvisat till Gud som dess källa. Nu vände Han Sig till det praktiska livets plikter. När Du ger allmosor, ber eller fastar, sade Han, gör ingenting, för att dra uppmärksamheten till Dig själv, eller för att vinna berömmelse. Ge uppriktigt, för att hjälpa de fattiga och lidande. Låt Din bön vara Ditt hjärtas samtal med Gud. När Du fastar, gå inte med sänkt huvud och hjärtat fyllt av tankar på Dig själv. Fariséns hjärta är en torr och ofruktbar teg, i vilken det gudomliga livets säde ej kan slå rot. Den, som ger sig helt och oförbehållsamt åt Gud, kan ge Honom den mest antagbara tjänsten. I gemenskapen med Gud kommer människan att samarbeta med Honom i utformandet av gudomlig karaktär i mänskligt kött.

En tjänst utförd med ett hjärtas uppriktighet har med sig stor lön. ”Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Genom det liv vi lever i kraft av Kristi nåd, bildas karaktären. Den ursprungliga älskligheten återställs i karaktären. Kristi karaktärs egenskaper inplantas, och likheten med Gud börjar att lysa fram. De, som vandrar och samverkar med Gud, utstrålar himmelsk frid. De omges av himmelens atmosfär. För dessa själar har Guds rike börjat. De äger Kristi glädje, glädjen över, att få vara till välsignelse för mänskligheten. De hedras med, att bli antagna i Mästarens tjänst. De blir anförtrodda ett verk för Honom i Hans namn.

”Ingen kan tjäna två herrar.”

Vi kan inte tjäna Gud med delat hjärta. Bibelns religion är ej ett inflytande ibland många andra, nej, dess inflytande måste vara allenarådande, genomsyrande och behärskande allt annat. Det får inte bli likt ett färgstänk utslängt här och där på livets väv, utan det måste genomsyra hela livet, som om livsväven vore doppad i färgen, tills varje tråd därav fått en djup och outplånlig färgton.

”Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker.”

Renhet och fasthet i uppsåtet är villkoren, för att ta emot Guds ljus. Den, som vill lära känna sanningen, måste vara villig, att i allt rätta sig efter den. Han kan ej kompromissa med villfarelsen. Att vara vacklande och halvhjärtad i förhållande till sanningen är detsamma, som att välja villfarelsens mörker och sataniskt bländverk.

Världslig klokskap och rättfärdighetens orubbliga grundsatser kan ej omärkligt gå över i varandra såsom regnbågens färger. Mellan dessa två dras det en bred och tydlig gräns av evighetens Gud. Likheten med Kristus framstår i så skarp kontrast till likheten med den Onde som middagens ljus till midnattens mörker. Och endast de, som lever Kristuslivet, är Hans medarbetare. Om en enda synd omhuldas i själen, eller en ond vana utövas i livet, blir hela varelsen besmittad. Människan blir ett orättfärdighetens redskap.

Alla, som valt att tjäna Gud, skall vila i Hans omvårdnad. Kristus hänvisade till fåglarna under himlen och till blommorna på marken och bad Sina åhörare, att betrakta dessa Guds skapade verk. ”Är inte ni värda mycket mer än de?”, frågade Han.

Alla, som väljer Kristi rike – vilket är kärlek, rättfärdighet, frid – och sätter dess intressen över allt annat, de är sammanlänkade med den ovan belägna världen, och all välsignelse behövlig för detta liv, är deras. I Försynens bok, där vårt livs öden är upptecknade, får envar av oss en sida. Denna sida upptar varje del av vår levnadshistoria. Till och med våra huvudhår är alla räknade. Gud glömmer aldrig Sina barn!

”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen.”

 Vi skall följa Kristus dag efter dag. Gud fyller inte i dag morgondagens behov. Han ger inte oss, Sina barn, förhållningsregler för hela vårt livs resa på en gång, för då skulle vi nog bli förvirrade. Han säger oss så mycket, som vi kan minnas och omsätta. Den styrka och visdom, som förlänas, ges oss för dagens belägenhet och behov. ”Om någon av er brister i visdom” – för i dag – ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den” (Jakobsbrevet 1:5).

”Döm inte, så blir ni inte dömda.”

Anser Du Dig vara bättre, än andra människor och sätter Dig till doms över dem? Alldenstund Du ej kan veta deras bevekelsegrunder, är Du oförmögen att döma andra. Genom att klandra Din nästa, drar Du dom över Dig själv, ty Du visar, att Du står i förbund med Satan, brödernas anklagare.

Herren säger: ”Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva!” [Andra Korintierbrevet 15:5.] Detta är vår uppgift. ”Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.” [Första Korintierbrevet 11:31.]

Det goda trädet bär god frukt. Om frukten är onjutbar och värdelös, är trädet ont. Så visar den frukt våra hjärtan alstrar våra hjärtans tillstånd, våra karaktärers värde. Med goda gärningar kan vi aldrig förvärva frälsningen, men de är ett bevis för den tro, som är verksam genom kärlek och som renar själen. Och fastän vi ej tar emot den eviga lönen på grund av vår egen förtjänst, skall den dock förlänas i förhållande till det arbete vi utfört genom Kristi nåd.

På detta sätt framhöll Kristus Sitt rikes grundsatser och visade dem vara livets gyllene regel. För att ytterligare betona denna undervisning, slutar Han med en liknelse. Det är inte nog för Dig, säger Han, att lyssna till Mina ord. I lydnad måste Du lägga dem som grundval för Din karaktär. Jaget är blott flyende sand. Om Du bygger på mänskliga teorier och påfund, skall Ditt hus falla. Frestelsens vindar och lidandets vågor skall sopa bort det. Men de grundsatser, som Jag gett, skall bestå. Ta emot Mig, bygg på Mina ord.

”Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan.”