White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 66. Jesu Missionsbefallning

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiosjätte Kapitlet: Jesu Missionsbefallning

Grundat på Matteusevangeliet 28:16-20.

Då blott ett steg skilde Jesus från tronen i himlarnas rike, gav Han lärjungarna det stora uppdraget. ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden”, sade Han. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” ”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” (Markusevangeliet 16:15).

Gång på gång upprepades dessa ord, för att lärjungarna skulle förstå deras betydelse. Ljuset från den eviga världen skulle lysa med sina starka, klara strålar över alla jordens inbyggare – höga och låga, rika och fattiga. Lärjungarna skulle dela med sin Återlösare ansvaret, att rädda världen.

Uppdraget hade överlämnats till de tolv redan, då Jesus samlades med dem i den övre salen, men det skulle nu överlämnas till ett större antal lärjungar. Till mötet i Galiléen skulle alla på Kristus troende samlas, alla, som kunde nås av kallelsen. Kristus hade Själv före Sin död bestämt tiden och platsen för detta möte. Ängeln vid graven påminde lärjungarna om Hans löfte, att möta dem i Galiléen. Löftet förnyades till de troende, som var samlade i Jerusalem under Påskveckan, och genom dem nådde det många ensamma, som sörjde sin Herres död. Med intensivt intresse såg alla framåt till detta möte. De färdades till mötesplatsen på omvägar och från olika håll, för att undvika att väcka de avundsjuka judarnas misstankar. De kom med undrande sinnen och samtalade allvarligt om de nyheter, som nått dem angående Jesus.

På den utsatta tiden var omkring fem hundra lärjungar i små grupper samlade på bergssluttningen. De var ivriga, att tala med dem, som hade sett Kristus efter Hans uppståndelse. Lärjungarna gick från grupp till grupp och berättade allt de sett och hört om Jesus och undervisade i Skrifterna, såsom Han hade gjort. Tomas berättade om sin otro och, hur hans tvivel hade sopats bort. Plötsligt stod Jesus mitt ibland dem. Ingen kunde säga, hur och när Han kom. Många av de närvarande hade aldrig förr sett Honom, men i Hans händer och fötter såg de märkena efter korsfästelsen. Hans ansikte var som Guds ansikte, och då de såg Honom, tillbad de Honom.

Men somliga tvivlade. Så kommer det alltid att vara. Sådana finns alltid, som har svårt för att tro. De ställer sig själva på tvivlets sida och går miste om mycket på grund av sin otro.

För många av Jesu lärjungar var detta det enda möte Han hade med dem efter Sin uppståndelse. Nu kom Han till dem och sade: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden”. Lärjungarna hade tillbett Honom, innan Han inledde Sitt tal till dem, men Hans ord, vilka kom från läppar, som nyligen varit slutna i döden, grep dem med sällsam makt. Han var nu den uppståndne Frälsaren. Många av dem hade sett Honom utöva Sin makt, då Han botade sjuka och betvingade mörkrets välde. De trodde, att Han ägde makt att grundlägga Sitt rike i Jerusalem, makt att kuva allt motstånd, makt över naturkrafterna. Han hade stillat de vreda vågorna, Han hade vandrat på de vitskummiga böljorna. Han hade väckt upp de döda till liv. Nu förklarade Han, att ”all makt” var Honom given. Hans ord grep lärjungarnas sinnen och förde deras tankar högt över alla jordiska och timliga ting till det himmelska och eviga. Deras tankevärld vidgades, så att de fick den livligaste uppfattning om, vad Hans ära och härlighet innebar.

Kristi ord, då Han talade till Sina lärjungar på bergssluttningen, var ett tillkännagivande av, att Hans offer för människans skull var fullständigt och tillfyllestgörande. Villkoren för försoningen var uppfyllda. Det verk Han kommit i världen, för att fullborda, var fullgjort. Han var på väg till Guds tron, för att ta emot hyllning av änglar, andefurstar och makter. Han hade börjat Sitt översteprästerliga verk. Beklädd med en makt utan gräns, gav Han lärjungarna detta uppdrag: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’”

Kristus gav lärjungarna i uppdrag, att utföra det verk Han hade lämnat i deras händer, och de skulle börja i Jerusalem. – Jerusalem hade bevittnat Hans häpnadsväckande förnedring för mänsklighetens skull. Där hade Han lidit, blivit förkastad och dömd. I Juda land var Han född. Där hade Han, iklädd människogestalt, vandrat ibland människorna. Få hade uppfattat, hur nära himmelen kom jorden, då Jesus vistades ibland dem. I Jerusalem måste lärjungarnas verk börja.

I betraktande av allt, vad Kristus lidit där och hur föga uppskattat Hans arbete varit, kunde lärjungarna ha begärt, att få ett mera lovande fält, men de framställde ej en sådan begäran. Just det fält, där Han utsått sanningens säd, skulle lärjungarna först bearbeta, och säden skulle spira upp och ge en riklig skörd. I sitt arbete skulle lärjungarna få möta förföljelse på grund av judarnas hat och avundsjuka, men detta hade deras mästare uthärdat, och de skulle inte rygga tillbaka, för att dela samma lott. Frälsarens mördare skulle först erbjudas barmhärtighetens gåva.

Det fanns i Jerusalem många, som i hemlighet hade trott på Jesus, och många, som hade blivit bedragna av prästerna och rådsherrarna. För alla dessa måste evangelium förkunnas. De skulle få höra kallelsen till bättring. Denna underbara sanning, att Kristus allena kan befria från synd, skulle klart framställas. Medan hela Jerusalem upprördes av de senaste veckornas skakande händelser, skulle evangeliets predikan göra det djupaste intryck.

Men verket skulle inte sluta där. Det skulle utbredas till jordens yttersta gränser. Jesus sade till Sina lärjungar:

– Ni har sett Mitt självuppoffrande liv, Min möda och Mitt arbete till Israels och världens fromma. Visserligen vill människorna inte komma till Mig, så att de må ha evigt liv. Visserligen har präster och rådsherrar gjort med Mig, som dem behagat, och de har förkastat Mig, såsom Skrifterna har förutsagt, men de skall få ytterligare ett tillfälle till, att ta emot Guds Son. Ni har sett, att alla, som kommit till Mig och bekänt sina synder, har Jag förlåtit fritt och för intet. Den, som kommer till Mig, skall Jag i sanning inte kasta ut. Alla, som vill, skall bli försonade med Gud. Till Er, Mina lärjungar, anförtror Jag detta nådens budskap. Det skall först förkunnas för Israel, sedan för alla folkslag, stammar, tungomål och folk. Det skall förkunnas för judar och hedningar. Alla, som tror, skall samlas till en församling.

Genom den Helige Andes gåva skulle lärjungarna ta emot en underbar kraft. Deras vittnesbörd skulle stadfästas eller bekräftas genom under och tecken. Underverk skulle utföras inte endast av apostlarna, utan av dem, som tog emot budskapet. Jesus sade:

”I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska’” (Markusevangeliet 16:17-18).

Död genom förgiftning var högst vanlig på den tiden. Samvetslösa människor tvekade inte, att genom detta medel skaffa undan dem, som stod dem i vägen. Jesus visste, att Hans lärjungars liv skulle utsättas för fara på detta sätt. Många skulle mena sig göra Gud en tjänst, om de drev Hans vittnen i döden. Därför lovade Han beskydd mot denna fara.

Lärjungarna skulle få samma kraft, som Jesus hade att bota ”alla slags sjukdomar och krämpor bland folket”. Genom att bota kroppens sjukdomar i Hans namn, skulle de vittna om Hans makt, att bota själen (Matteusevangeliet 4:23; 9:6). Löftet om en ny gåva gavs nu. Lärjungarna skulle predika ibland andra folk, och de skulle ta emot gåvan, att tala andra tungomål. Apostlarna och deras närmaste medarbetare var olärda män. Genom den Helige Andes utgjutelse på Pingstdagen skulle deras tal likväl, antingen det framfördes på deras eget språk eller på främmande tungomål, bli rent, klart och korrekt både i fråga om ordval och om uttal.

På detta sätt gav Frälsaren Sina lärjungar det stora uppdraget. Han lovade, att helt sörja för verkets utförande och tog Själv på Sig ansvaret för dess framgång. Så länge de lydde Hans ord och verkade i förening med Honom, kunde de inte misslyckas.

”Gå ut till alla folk”, bjöd Han dem. – Gå till de mest avlägsna trakter av jordklotet, men minns, att Jag är med Er. Arbeta i tro och förtröstan, ty aldrig kommer den stund, när Jag skall lämna Er.

Frälsarens uppdrag till lärjungarna gäller alla Guds barn. Det gäller alla på Kristus troende intill tidens ände. Den uppfattningen, att detta verk endast skall utföras av ordinerade predikanter, är ett ödesdigert misstag. Alla, till vilka den himmelska kallelsen kommer, är anförtrodda evangeliets verk. Alla, som tar emot livet i Kristus, är avskilda, för att verka för sina medmänniskors frälsning. Församlingen grundlades för detta verks skull, och alla, som ikläder sig dess heliga förpliktelser, är därmed skyldiga, att bli medarbetare med Kristus.

Det verk, som Kristus utförde på jorden, tycktes vara begränsat till ett litet område, men människoskaror från alla länder hörde Hans budskap. Gud använder ofta de enklaste medel, för att uppnå de största utfall. Det är Hans plan, att alla skall arbeta tillsammans i full samklang, så att varje del av Hans verk är beroende av varje annan del, såsom det ena kugghjulet griper in i det andra. Den ringaste arbetare, som drivs av den Helige Ande, skall då slå an osynliga strängar, vars ljudvågor skall fortplantas till jordens ändar och framkalla en melodi, som skall ljuda i alla evigheter.

Befallningen: ”’Gå ut i hela världen” får vi aldrig glömma. Vi är alla kallade till, att ha vår blick riktad mot det, som är där ovan. Kristus river ned skiljemurar mellan olika partier. Han undanröjer fördomar mellan skilda nationer och lär oss, att älska hela den mänskliga familjen. Han lyfter människorna ur den trånga krets, som själviskheten skapar. Han upphäver alla territoriella gränser och sätter Sig över sällskapslivets rangskillnad och konstlade sedvänjor. Han gör ingen skillnad mellan landsmän och främlingar, vänner och fiender. Han lär oss, att vi i varje behövande själ bör se en broder och att hela världen är vårt missionsfält.

När Frälsaren bjuder: ”’Gå ut i hela världen”, säger Han också: ”Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’”

Löftet är lika omfattande som uppdraget. Inte alla gåvor förlänas varje troende. Den Helige Ande tilldelar var och en efter Sin vilja (Första Korintierbrevet 12:11). Men Andens gåva utlovas till varje troende i förhållande till hans behov för det verk han utför för Herren. Löftet är lika fast och tillförlitligt nu, som i apostlarnas dagar. ”Tecken skall följa dem som tror detta.” Detta är Guds barns förmån, och tron skall lägga beslag på allt det, som är möjligt att nå som bekräftelse på trons sannhet.

”De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’” Denna värld är ett stort sjukhus, men Kristus kom, för att bota de sjuka och förkunna frihet för Satans fångar. Han hade i Sig Själv hälsa och styrka. Han skänkte de sjuka, de lidande och de av onda andar besatta Sitt liv. Han avvisade inte någon, som kom, för att erhålla Hans helande kraft. Han visste, att de, som bad Honom om hjälp, ofta själva var skuld till sin sjukdom, likväl vägrade Han inte, att bota dem. Och då Kristi kraft ingöts i dessa arma själar, blev de överbevisade om synd och många blev botade från sina andliga sjukdomar, likaväl som från sina fysiska lidanden. Evangeliet besitter än i dag samma kraft, och varför skulle vi inte i vår tid få se samma utfall?

Till många av de sjuka, som tog emot Kristi helande kraft, sade Han: ”Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig’” (Johannesevangeliet 5:14). Sålunda visade Han, att sjukdomar är en följd av, att överträda Guds lagar, de fysiska såväl som de andliga. Det skulle inte finnas så mycket lidande i världen, om människorna levde i samstämmighet med Skaparens plan.

Kristus hade varit ledare och lärare i det gamla Israel, och Han lärde dem, att hälsan är lönen för lydnad mot Guds lagar. Den Store Läkaren, som botade de sjuka i Palestina, hade en gång talat till Sitt folk från molnstoden och sagt dem, vad de måste göra och vad Gud skulle göra.

”’Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren din läkare” (Andra Moseboken 15:26). Kristus gav Israel bestämda instruktioner för deras liv, och Han försäkrade dem: ”Herren skall låta varje sjukdom vika från dig” (Femte Moseboken 7:15). Om de uppfyllde villkoren, skulle löftets tillförlitlighet bestyrkas av deras erfarenhet: ”i hans stammar stapplade ingen” (Psaltaren 105:37).

Dessa lärdomar gäller även oss. Det finns villkor, som måste uppfyllas av alla, som vill bevara sin hälsa. Alla borde lära känna dessa villkor. Herren är inte nöjd med, att vi förblir okunniga om Hans lagar, antingen det gäller de fysiska, eller de andliga. Vi skall arbeta tillsammans med Gud, för att återställa kroppens, såväl som själens, hälsa.

Vi bör lära andra, hur de skall bevara och återvinna hälsan. För de sjuka bör vi använda de läkemedel, som Gud har gett oss i naturen, och vi skall hänvisa dem till Honom allena, som kan återge hälsan. Det är vår uppgift, att föra de sjuka och lidande till Kristus på vår tros armar. Vi bör lära dem, att tro på den Store Helbrägdagöraren. Vi skall gripa tag om Hans löften och be, att Hans kraft måtte uppenbaras. Evangeliets innersta väsen är återställelse, och Frälsaren vill, att vi skall bjuda de sjuka, de hopplösa och de lidande, att lita på Hans styrka.

Kärlekens makt var verksam i all Jesu helbrägdagörelse, och endast genom att genom tron bli delaktiga av samma kärlek, kan vi bli redskap i Hans hand. Om vi försummar, att stå i nära förening med Kristus, kan inte strömmen av livgivande energi mäktigt flöda genom oss till människorna. Det fanns platser, där Frälsaren inte kunde utföra många kraftgärningar för otros skull. På samma sätt skiljer otron även nu församlingen från den gudomlige Hjälparen. Dess grepp om de eviga verkligheterna är svagt. Gud är missräknad och berövas Sin härlighet på grund av vår bristande tro.

När församlingen utför Kristi verk, har den löfte om Hans närvaro. ”’Gå ut i hela världen”, sade Han, ”{o}ch se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” Att ta på sig Hans ok, är det första villkoret, för att ta emot Hans kraft. Församlingens hela liv beror på dess trohet i, att utföra Herrens uppdrag. Att försumma detta verk, är i sanning att bjuda in till andlig svaghet och förfall. När det aktiva arbetet för andra ligger nere, förkolnar kärleken, och tron blir svag.

Kristi avsikt är, att Hans tjänare skall vara församlingens uppfostrare i evangeliets verk. De bör lära medlemmarna, hur de skall uppsöka och frälsa de förlorade. Men utför de detta verk? Ack, hur få är det inte, som verkligen strävar efter, att tända livets låga i en församling, som är nära att dö! Hur mången församling flämtar inte som en slocknande lampa, när den borde vara ett ljus, som leder de vilsegångna på rätt väg! Och alltjämt dör millioner och åter millioner utan Kristus.

I Sitt uppdrag till lärjungarna gav Kristus inte endast riktlinjerna för deras verk, utan även för själva budskapet. ”{L}är dem”, sade Han, ”att hålla allt vad jag har befallt er.” Lärjungarna skulle lära ut, vad Kristus lärde ut. Inte endast de ord Han Själv talade här, utan allt Han meddelat genom alla profeter och lärare i Gamla Testamentet är här inbegripet. Människoläror är här uteslutna. Det finns inget utrymme för tradition, för mänskliga teorier och slutsatser, eller för kyrkolagstiftning. Inga stadgar av kyrkliga myndigheter inryms i uppdraget. ”Lagen och profeterna” samt berättelserna om Hans eget liv och Hans egna ord utgör den skattkammare, som blivit anförtrodd åt lärjungarna och ur vilken de skulle ta, för att ge åt världen. Kristi namn är deras lösenord, deras igenkänningstecken, deras föreningsband, normen eller rättesnöret för deras handlingar och nyckeln till deras framgång. Endast det, som bär Hans överskrift, kan erkännas i Hans rike.

Evangelium skall framställas icke som en livlös teori, utan som en levande kraft, som kan förändra livet. Gud önskar, att mottagarna av Hans nåd skall vittna om dess kraft.

Tala med människorna om Honom, som är ”ypperst bland tiotusen”, om Honom, vars hela väsen ”är ljuvlighet” (Höga Visan 5:10, 16). Men ord kan inte ge ett fullödigt uttryck för detta, det måste återspeglas i karaktären och uppenbaras i levernet. Kristus är det stora exemplet eller föredömet för varje lärjunge. Gud har bestämt var och en ”till att formas efter hans Sons bild” (Romarbrevet 8:29). I varje Kristi efterföljare skulle Hans uthålliga kärlek, Hans helighet, mildhet, barmhärtighet och sanning uppenbaras eller visas för världen.

De första lärjungarna gick ut, för att förkunna ordet. De uppenbarade Kristus i sina liv. Och Herren verkade med dem och ”bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det” {Markusevangeliet 16:20}. Dessa lärjungar beredde sig för detta verk. Före Pingstdagen samlades de och lade bort alla meningsskiljaktigheter. De var ett hjärta och en själ. De trodde på Kristi löfte, att välsignelsen skulle ges, och de bad i tro. De bad inte om välsignelse endast för sig själva, de kände även bördan för andras frälsning. Evangelium skulle utbredas till jordens yttersta gränser, och de väntade på utgjutelsen av den kraft, som Kristus hade lovat dem. Det var då den Helige Ande utgöts, och tusentals blev omvända på en enda dag.

På samma sätt borde det vara nu. I stället för mänskliga funderingar, bör Guds Ord förkunnas. De kristna bör undanröja all disharmoni och överlåta sig själva helt åt Gud för de förlorades frälsning. Om de i tro ber om välsignelsen, skall den komma. Andens utgjutelse under den apostoliska tiden var ”höstregnet” (Joel 2:23), och underbart blev utfallet. Men ”vårregnet” skall utgjutas ändå rikligare.

Alla, som helgar ande, själ och kropp åt Gud, skall ständigt ta emot en ny tilldelning av fysisk och andlig kraft. Himmelens outtömliga förråd står till deras förfogande. Kristus ger dem en fläkt av Sin Ande och liv av Sitt liv. Den Helige Ande gör Sin oändliga kraft verksam i hjärta och sinne. Det är Guds nåd, som vidgar själen och ökar dess möjligheter, och ”varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader” {Jakobsbrevet 1:17} till deras hjälp, som verkar för själars frälsning. Genom samarbetet med Kristus fullkomnas de i Honom, och i sin mänskliga svaghet blir de i stånd till, att utföra den Allsmäktiges gärningar.

Frälsaren längtar efter, att uppenbara Sin nåd och sätta Sin karaktärs stämpel på hela världen. Den är Hans friköpta egendom, och Han längtar efter, att göra människorna fria, heliga och renhjärtade. Fastän Satan söker, att förhindra detta verk, kan seger vinnas i det blod, som utgjutits för världens synd – en seger, som skall förhärliga Gud och Lammet. Kristus skall inte bli nöjd, förrän segern är fullständig, och Han skall ”se frukt och så bli mättad” (Jesaja 53:11, 1917). Alla jordens folk skall höra evangeliet om Hans nåd. Inte alla skall ta emot Guds nåd, men ”{d}e efterkommande skall tjäna honom, kommande släkten skall få höra om Herren” (Psaltaren 22:31).

 ”Men riket, makten och väldet över alla riken under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga.” ”{L}andet skall vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet.” ”Så skall man frukta Herrens namn i väster och hans härlighet där solen går upp” (Danielsboken 7:27; Jesaja 11:9; 59:19).

”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: ’Din Gud är konung!’… Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty Herren tröstar sitt folk… Herren uppenbarar sin heliga arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår Guds frälsning” (Jesaja 52:7-10).