White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 35. Ibland Snaror

 Tidsåldrarnas Längtan

Trettiofemte Kapitlet: Ibland Snaror

Grundat på Johannesevangeliet 7:16-36, 40-53; 8:1-11.

Hela tiden Jesus var kvar i Jerusalem, skuggades Han av spioner. Dag efter dag försökte man nya sätt, att tysta ned Honom på. Prästerna och rådsherrarna iakttog Honom, för att få tillfälle att lägga försåt för Honom. De lade planer, för att med våld hejda Kristus. Men det var inte allt. De ville även förödmjuka denne galiléiske lärare inför folket.

På första dagen av Hans närvaro vid högtiden kom rådsherrarna till Honom och fordrade att få veta, vad befogenhet Han hade att undervisa. De ville avleda intresset från Honom Själv till frågan om Hans rättigheter, att predika och på detta sätt rikta uppmärksamheten på sin egen betydenhet och myndighet.

”’Min lära är inte min”, svarade Jesus, ”utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Han förelade dem nu ett prov, som avgör, om en lärare är en sanningens förkunnare, eller en bedragare: ”Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom.”

Den, som söker sin egen ära, talar endast av sig själv. Självupphöjelsens anda förråder sitt ursprung. Kristus sökte Guds ära. Han talade Guds ord. Det var beviset på Hans myndighet som sanningens förkunnare.

Jesus gav de skriftlärde även ett bevis på Sitt gudomliga ursprung, genom att läsa deras tankar och hjärtan. Ända sedan underverket vid Betesda hade de lagt planer, för att bringa Honom om livet. Därigenom bröt de den lag, vars försvarare de gjorde anspråk på att vara.

”Har inte Mose gett er lagen?”, frågade Han. ”Och ingen av er håller lagen. Varför vill ni döda mig?’”

Som i blixtbelysning uppenbarade dessa ord för de skriftlärde, att de stod på undergångens brant, färdiga att störta ned. För ett ögonblick fylldes de av fasa. De insåg, att de stod i strid med en oändlig makt. Men de ville inte bli varnade. För att behålla sitt inflytande över folket, måste deras mordiska avsikter döljas. De väjde undan för Jesu fråga och utropade: ”’Du är besatt.” De insinuerade eller lät påskina, att Jesu underbara verk hade det ondas furste till upphovsman.

Kristus fäste intet avseende vid deras lömska antydan. Han fortsatte att bevisa, att Hans underverk vid Betesda stor i samklang med Sabbatens helgd eller okränkbarhet, och att det kunde försvaras genom den tolkning judarna själva gett lagen.

Han sade: ”Mose har gett er omskärelsen… så omskär ni en människa även på en sabbat.”

Enligt lagen, måste varje gossebarn omskäras på åttonde dagen. Skulle den utsatta tiden infalla på Sabbaten, måste handlingen utföras. Hur mycket mera skulle det då inte stämma överens med lagen, att göra ”en människa helt och hållet frisk”! Han gav dem denna varning:

”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!’”

Rådsherrarna var avväpnade, och många av folket ropade: ”’Är det inte den mannen som de vill döda? Nu talar han öppet, och de säger ingenting till honom. Har då rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias?”

Ibland folket var det många, som trodde på Honom, och de sade: ”’När Messias kommer, skall väl han göra fler tecken än den här mannen har gjort?’”

De ledande männen ibland fariséerna, som ängsligt avvaktade händelsernas utveckling, uppfångade de sympatiuttalanden, som gjordes av folket. De skyndade tillbaka till översteprästerna, för att lägga planer på att beröva Honom friheten. De sökte emellertid efter ett tillfälle, att fängsla Honom, då Han var ensam, ty de vågade inte gripa Honom i folkets närvaro. Åter visade Jesus, att Han kunde läsa deras tankar.

”’Ännu en kort tid är jag hos er”, sade Han, ”innan jag går till honom som har sänt mig. Ni skall söka efter mig och inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma.’”

Snart skulle Han finna en tillflykt undan deras hat och vrede. Han skulle återvända till Sin Fader och åter bli föremål för änglarnas beundran, och dit kunde Hans mördare icke komma.

Hånfullt svarade de skriftlärde: ”’Vart tänker han ta vägen, eftersom vi inte skall finna honom? Inte tänker han väl bege sig till dem som bor kringspridda bland grekerna och undervisa dem?”

Föga anade dessa häcklare, att de med dessa ord antydde Kristi uppdrag! Hela dagen hade Han räckt ut Sina händer till ett ohörsamt och gensträvigt eller trilskande folk. Men Han skulle likväl låta Sig finnas av dem, som inte sökte Honom. Han skulle bli uppenbar för dem, som inte frågade efter Honom (Romarbrevet 10:20-21).

På sista dagen i högtiden sände prästerna och rådsherrarna ut rättstjänare eller tempelvakter, för att gripa Jesus, men de återvände med oförrättat ärende. ”’Varför har ni inte fört hit honom?’”, frågade de förtörnade eller upprörda översteprästerna och skriftlärarna.

”’Aldrig har någon människa talat som han”, svarade de med högtidligt allvar i sina ansikten.

Hur förhärdade deras hjärtan än var, smälte de inför Jesu ord. Medan Han talade i templets förgård, hade rättstjänarna dröjt sig kvar i Hans närhet, för att få en anledning att gripa Honom. Men medan de lyssnade, glömde de syftet med sin närvaro. De lyssnade som hypnotiserade. Kristus uppenbarade Sig för deras hjärtan. De såg, vad prästerna och rådsherrarna ej ville se – det mänskliga genomstrålat av gudomlig härlighet. De återvände fyllda av denna tanke och så gripna, att de på frågan: ”’Varför har ni inte fört hit honom?’” endast kunde svara: ”’Aldrig har någon människa talat som han.”

Prästerna och rådsherrarna hade känt sig på samma sätt övertygade, då de för första gången kom till Jesus. Deras hjärtan blev då djupt rörda, och denna tanke tvingade sig på dem: ”Aldrig har någon människa talat som denne man talar.” Men de hade undertryckt den Helige Andes överbevisning. Nu var de uppbragta över, att rättstjänarna kommit under den hatade galiléns inflytande. De utropade:

”’Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad.’”

Åter började prästerna och rådsherrarna, att lägga planer för att gripa Honom. De framhöll, att om Han finge behålla friheten längre, skulle Han dra folket bort från deras lagligt tillsatta ledare, och den enda trygga åtgärden vore, att tysta ned Honom utan dröjsmål. Då diskussionen pågick som livligast, hejdades de plötsligt. Nikodemus frågade:

”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?’”

Tystnad följde på Nikodemus’ ord, som träffade deras samveten. De kunde inte döma en man ohörd. Men det var inte enda orsaken, varför de högmodiga eller uppblåsta rådsherrarna förblev tysta, medan de stirrade på den, som vågat tala för rättvisans sak. De häpnade och harmades eller förargades över, att en i deras egen krets hade tagit så djupa intryck av Jesu karaktär, att han uppträdde till Hans försvar. Då de hämtat sig från sin förvåning, svarade de Nikodemus med bitande sarkasm eller spydighet:

”’Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’”

Likväl hade denna protest till följd, att rådplägningen eller överläggningen avbröts. Rådsherrarna kunde ej fullgöra sin avsikt, att döma Jesus, utan att höra Honom. För ögonblicket var de slagna, sedan ”gick var och en hem till sitt, och Jesus gick ut till Oljeberget.”

Från stadens larm och oro, från den ivriga folkmassan och de förslagna eller listiga skriftlärarna gick Jesus bort till en stilla olivlund, där Han kunde vara ensam med Gud. Men i den tidiga morgonstunden återvände Han till templet. Och då folket samlades omkring Honom, satte Han Sig ned och undervisade dem.

Han blev snart avbruten. En grupp fariséer och skriftlärda närmade sig Honom, släpande med sig en skräckslagen kvinna, vilken de med hårda och ivriga röster anklagade för brott mot det sjunde budet. Då de knuffat fram henne till Jesus, sade de med låtsad vördnad:

”’Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?’”

Jesus betraktade för ett ögonblick scenen – det darrande offret i sin vanära, de myndiga männen, vilkas hårda ansikten inte bar ett spår av mänsklig medkänsla. Hans rena, fläckfria själ ryggade tillbaka inför denna syn. Väl förstod Han avsikten med, att detta fall tvingades på Honom. Han läste deras tankar och kände var och en av de närvarandes karaktär och livshistoria. Han visade intet tecken till, att Han hört deras fråga, utan böjde Sig ned och fäste Sina ögon på marken framför Sig och började att skriva i sanden.

Otåliga över Hans dröjsmål och Hans synbara likgiltighet, drog anklagarna sig närmare, för att tvinga till sig Hans uppmärksamhet. Men då deras ögon, som följde Jesu blick, fästes på marken vid Hans fötter, förändrades deras uppsyn. Framför sig såg de där sitt eget livs hemliga synder nedskrivna. Folket, som märkte den plötsliga förändringen i deras ansiktsuttryck, trängde sig fram för att se, vad det var, som de betraktade med sådan förvåning och blygsel.

Med alla sina anspråk på vördnad för lagen åsidosatte dessa skriftlärde dess bestämmelser, då de förde sak mot eller anklagade denna kvinna. Det var den äkta mannens plikt, att överlämna henne åt rättvisan, och de skyldiga parterna skulle straffas lika. Åklagarnas handling var allt igenom ogiltig. Jesus mötte dem likväl på deras egen mark. Lagen föreskrev, att då någon dömts till att stenas, skulle vittnena i målet kasta den första stenen. Han reste Sig nu, fäste blicken på de sammansvurna och sade:

”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’”

Sedan böjde Han Sig åter ned och skrev på marken.

Jesus hade inte åsidosatt den lag, som gavs av Mose, ej heller överträtt Roms lagar. Åklagarna hade lidit nederlag. Nu, då deras täckmantel av förment eller låtsad helighet hade slitits av dem, stod de skyldiga och dömda i den Oändliga Renhetens närvaro. De bävade för, att deras livs dolda synder skulle bringas i dagen inför folket, och en efter en smög de sig i väg med böjda huvuden och sänkt blick, kvarlämnande sitt offer hos den deltagande Frälsaren.

Jesus reste Sig, såg på kvinnan och sade: ”var är de? Har ingen dömt dig?”

Hon svarade: ”’Nej, Herre, ingen.’”

Då sade Han till henne: ”’Inte heller dömer jag dig. Gå, och synda inte mer!’”

Kvinnan hade stått framför Kristus, darrande av fruktan. Hans ord: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne’”, hade nått henne som en dödsdom. Hon vågade inte, att lyfta upp blicken till Frälsarens ansikte, utan väntade under tystnad på sin dom. Med häpnad såg hon sina åklagare avlägsna sig utan ett ord och med tydlig förvirring. Då nåddes hennes öra av dessa hoppfulla ord: ”’Inte heller dömer jag dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta var förkrossat, och hon kastade sig till Jesu fötter, gav snyftande uttryck åt sin tacksamma kärlek och bekände under bittra tårar sina synder. Detta var för henne början till ett nytt liv – ett liv i renhet och frid, helgat eller reserverat till tjänst åt Gud. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu mest trofasta efterföljare.

I Jesu handling, då Han förlät denna kvinna och uppmuntrade henne att leva ett bättre liv, strålade Hans karaktär fram i Sin ovanskliga skönhet och fullkomliga rättfärdighet eller syndfrihet. Fastän Han inte överskyler eller täcker över synden, ej heller förringar skuldkänslan, söker Han att frälsa och icke att fördöma. Världen hade denna vilseförda kvinna endast hån och förakt, men Jesus talar ord av tröst och hopp. Den Syndfrie känner medlidande med synderskans svaghet och räcker henne en hjälpande hand. Medan de skrymtaktiga eller hycklande fariséerna bryter staven över kvinnan eller slår henne, bjuder Jesus henne: ”Gå, och synda inte mer!’”