White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 22. Hövitsmannen

 Tidsåldrarnas Längtan

Tjugoandra Kapitlet: Hövitsmannen

Grundat på Matteusevangeliet 8:5-13; Lukasevangeliet 7:1-17.

Kristus hade sagt till den kunglige tjänstemannen, vars son Han hade botat: ”’Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.” [Johannesevangeliet 4:48.]

Han var bedrövad över, att Hans eget folk krävde av Honom dessa yttre tecken på Messiasskap. Gång på gång häpnade Han över deras otro. Men Han förundrade Sig också över tron hos den romerske hövitsmannen eller officeren, som vände sig till Honom. Denne satte inte Frälsarens makt i tvivelsmål. Han bad Honom inte ens, att komma personligen, för att utföra underverket.

”{S}äg bara ett ord”, sade han, ”så blir min tjänare frisk.”

Hövitsmannens tjänare låg hopplöst sjuk, nära döden. Ibland romarna var tjänarna slavar. De köptes och såldes på slavmarknaden och behandlades skymfligt och grymt, men denne officer behandlade sin tjänare med ömhet och åstundade eller önskade ivrigt hans tillfrisknande. Han trodde, att Jesus kunde hjälpa honom. Han hade inte sett Frälsaren, men de underrättelser han fått om Honom, hade inspirerat honom till att tro. Denne romare var övertygad om, att den judiska religionen, trots sin formalism, var överlägsen hans egen. Han hade redan brutit sig igenom den barriär av nationalhat och rasfördomar, som skilde erövraren från det erövrade folket. Han hade ådagalagt vördnad för tillbedjan av den sanne Guden och visat ynnest mot denne Guds tillbedjare. I Kristi lära, såsom han på ryktets väg lärt känna den, fann han, vad hans själ trängtade efter. Allt av andligt värde, som fanns inom honom, stod i samklang med Frälsarens ord. Men han kände sig ovärdig, att komma i Jesu närhet, och han vädjade till de judiska äldste, att bära fram hans bön om tjänarens tillfrisknande. De var bekanta med den store Läraren och visste, menade han, hur man skulle nalkas Honom, för att vinna Hans ynnest.

Då Jesus kom in i Kapernaum, mötte Honom en deputation av äldste, som bar fram hövitsmannens begäran. De sade: ”’Han är värd att du gör detta för honom. Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss.’”

Jesus styrde genast stegen mot hövitsmannens hem, men trängd av folkskarorna, banade Han Sig endast långsamt fram. Nyheten om Hans ankomst föregick Honom, och officeren sände Honom i känslan av sin egen ovärdighet detta budskap:

”’Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak.”

Men Frälsaren fortsatte Sin väg. Och hövitsmannen dristade sig till sist, att själv närma sig Honom och fullständiga sin hälsning, med att tillägga:

”Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. När jag säger till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det, så gör han det.’” – Så som jag företräder den romerska makten och mina tjänare erkänner mig som överordnad, står Du för Guds oändliga makt och allt skapat lyder Ditt ord. Du kan befalla sjukdomen att försvinna, och den skall lyda Dig. Du kan kalla på Dina himmelska budbärare, och de skall förläna helande kraft. Säg blott ett ord, och min tjänare skall bli frisk.

”När Jesus hörde detta förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: ’Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro.’ Och de som skickats ut vände tillbaka och fann tjänaren frisk.”

De judiska äldste, som uppmanade hövitsmannen, att söka Jesus, visade, hur fjärran de var från, att äga evangeliets anda. De insåg ej, att vårt stora behov är vårt enda anspråk på Guds förbarmande. I sin egenrättfärdighet hänvisade de hövitsmannen till Jesus på grund av den ynnest han hade visat ”vårt folk”. Men hövitsmannen sade: ”Jag är ovärdig.” Hans hjärta hade blivit gripet av Jesu nåd. Han såg sin egen ovärdighet, och ändå fruktade han ej, att be om hjälp. Han förtröstade ej på egen godhet, hans argument var hans stora behov. Hans tro grep fatt om Kristus i Hans egenskap av Frälsare. Han trodde inte på Honom blott som en undergörare, utan som mänsklighetens Vän och Frälsare.

Det är på detta sätt, som varje syndare måste komma till Kristus. ”{F}rälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet” [Titusbrevet 3:5]. När Satan säger oss, att vi är syndare och ej kan hoppas på, att erhålla någon välsignelse från Gud, säg honom då, att Jesus har kommit i världen, för att frälsa syndare. Vi har ingenting att berömma oss av inför Gud, men vad vi kan åberopa oss på nu och alltid, är vår ytterligt hjälplösa belägenhet, som gör Hans återlösande makt till en nödvändighet. Avsägande oss all självtillräcklighet, må vi blicka upp till korset och säga:

”Intet kan jag bringa Dig,

blott till korset kasta mig.”

Judarna hade ända från barndomen blivit undervisade om Messias’ verk. Patriarkers och profeters inspirerade utsagor och den symboliska undervisning offertjänsten gav, hade varit deras egendom. Men de hade ej förstått ljuset, och nu fann de ingenting hos Jesus, som behagade dem. Men denne hövitsman, som var född i hedendom, uppfostrad i det kejserliga Roms avgudadyrkan, utbildad som soldat, till synes främmande för allt andligt liv på grund av uppfostran och miljö och fortfarande utstött på grund av den judiska fanatismen och genom sina egna landsmäns förakt för Israels folk – denne man förstod sanningen, som Abrahams barn var blinda för. Han dröjde inte, för att se, om judarna själva tog emot Den, som utgav Sig för att vara deras Messias. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor”, lyste nu över honom. Han hade, ehuru han var långt borta, blivit varse Guds Sons härlighet.

För Jesus var detta en underpant på det verk, som evangeliet skulle utföra ibland hedningarna. Med glädje såg Han framåt mot församlandet av själar från alla folk till Hans rike. Men med djup sorg skildrade Han för judarna, vad följden skulle bli, om de förkastade Hans nåd:

”Jag säger er: Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’”

Ack, hur många flera skall inte uppleva samma ödesdigra missräkning! Hur många är det inte i de kristna länderna, som förkastar ljuset, medan själar i hedendomens mörker tar emot Kristi nåd!

Omkring fem kilometer från Kapernaum, på en högplatå med utsikt över den vida och vackra Jisreelsslätten, låg den lilla staden Nain. Dit ställde Jesus nu Sin färd. Några av Hans lärjungar och många andra följde Honom. Längs hela vägen kom nya skaror till, som längtade efter att få höra barmhärtighetens och kärlekens budskap. De förde sina sjuka med sig, för att Han skulle bota dem. De närde alltid det hoppet, att Han, som utövade så stor makt, skulle låta utropa Sig till konung. Folkskarorna trängdes omkring Honom. Det var ett glatt och förväntansfullt sällskap, som följde Honom uppför den bergiga stigen mot den lilla bergstadens portar.

Då de kom närmare, såg de ett begravningståg lämna staden. Med dröjande och tunga steg fortsatte det mot begravningsplatsen. Den döde bars i spetsen av tåget på en bår, och närmast den gick de sörjande. Luften fylldes av deras högljudda klagorop. Alla stadens invånare tycktes ha samlats, för att visa sin vördnad för den döde och sin medkänsla för de sörjande.

Det var en syn, som väckte sympati. Den döde var sin mors ende son, och hon var änka. Den ensamma modern följde till graven sitt enda jordiska hopp och sin ålderdoms stöd. ”När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne”. Då hon fortsatte, förblindad av tårar, utan att lägga märke till Hans närvaro, gick Han fram till henne och sade: ”’Gråt inte.’”

Jesus stod just i begrepp, att vända hennes sorg i glädje, och ändå kunde Han ej underlåta, att ge uttryck åt Sin medkänsla.

”Sedan gick han fram och rörde vid båren.” För Honom innebar ej beröring med döden något oskärande eller orenande. Bärarna stannade, och de klagandes skrik upphörde. De två olika sällskapen – Jesu följeslagare och de sörjande – samlade sig omkring båren med gryende hopp mitt i hopplösheten. En var närvarande, som hade förjagat sjukdomar och fördrivit onda andar. Var även döden underkastad Hans makt?

Med klar och myndig stämma uttalade Han dessa ord: ”’Unge man, jag säger dig: Stå upp!’”

Den unge mannen öppnade sina ögon. Jesus tog honom vid handen och reste honom upp. Hans blick föll på dem, som grät omkring honom, och i nästa ögonblick förenades mor och son i en lång, innerlig och jublande omfamning.

Folkskarorna betraktade dem under tystnad som trollbundna. Och alla betogs av häpnad. Tysta och vördnadsfulla stod de en stund som i Guds omedelbara närhet. Sedan prisade de Gud och sade: ”’En stor profet har trätt fram ibland oss’” och ”’Gud har besökt sitt folk.’”

Begravningståget återvände till Nain i triumf. ”Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.” –

Han, som vid Nains portar stod vid den sörjande moderns sida, ser alla, som står gråtande vid sina käras bårar. Han rörs av medlidande med vår sorg. Han, som då visade förstående ömhet och förbarmande, har ett hjärta, som klappar av oföränderlig kärlek. Hans ord, som kallade den döde till livet, är inte mindre verksamt nu, än då det ljöd till den unge mannen i Nain. Han säger: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” Hans makt har ej försvagats under seklernas gång, ej heller blivit uttömd genom sin oavbrutet flödande ström. För alla, som behöver Honom, är Han fortfarande en levande Frälsare.

Jesus vände moderns sorg i glädje, då Han återgav hennes son livet. Och ändå uppväcktes han till detta jordiska liv, för att möta dess sorger, dess möda och faror och för att åter igen gå in under dödens välde. Men Jesus har en tröst att ge oss i vår sorg över de döda:

”Var inte förskräckt! Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, men se, jag lever i evigheternas evighet. Amen. Och jag har nycklarna till dödsriket och döden” (Uppenbarelseboken 1:17-18). ”Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv” (Hebréerbrevet 2:14-15).

Satan kan inte hålla de döda i sitt våld, när Guds Son bjuder dem att leva. Han kan inte hålla kvar i andlig död den själ, som i tro tar emot Kristi maktord. Gud säger till alla, som är döda i synd: ”’Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda” (Efésierbrevet 5:14).

 Liksom Guds ord, vilket bjöd den första människan att leva, ännu ger oss liv, och liksom Kristi ord: ”’Unge man, jag säger dig: Stå upp!’” gav livet till ynglingen i Nain, skall ordet: ”Stå upp från de döda!” ge liv åt den själ, som tar emot det. Gud ”har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kolosserbrevet 1:13). Allt erbjuds oss i Hans ord. Om vi tar emot Ordet, har vi befrielse.

”Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er” (Romarbrevet 8:11). ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren” (Första Tessalonikerbrevet 4:16-17). – Detta är det tröstens ord, som Han bjuder oss att ge varandra.