White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 32. Skriften är vårt säkra Värn

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 32. Skriften är vårt säkra Värn

”ʼTill Guds undervisning, till vittnesbördet!ʼ Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem.” Jesaja 8:20. Guds folk har hänvisats till den Heliga Skrift som sitt värn mot falska lärares inflytande och mörkrets andars bedrägliga makt. Dessa använder varje tänkbart medel, för att hindra människor från att få kunskap om Bibeln, ty dess otvetydiga uttalanden avslöjar hans bedrägerier. Varje gång som det sker en väckelse inom Guds verk, blir Satan än mer företagsam, och nu använder han all sin kraft i den sista kampen mot Kristus och Hans anhängare. Vi skall snart se hans sista, stora bedrägeri. Anti-Krist skall öppet utföra sina förunderliga gärningar. Imitationen kommer att vara så lik det äkta, att det bara kommer att vara möjligt att skilja mellan lögn och sanning med hjälp av den Heliga Skrift. Varje uttalande och alla mirakel måste prövas utifrån Bibelns vittnesbörd.

De människor, som försöker att åtlyda Guds bud, kommer att möta motstånd och hån. De kommer att bara kunna härda ut med Guds hjälp. För att kunna bestå det väntande provet, måste de förstå Guds vilja, som är uppenbarad i Hans Ord. De kan bara ära Honom, om deras uppfattning om Guds sinnelag, styre och avsikter är korrekt, och om de handlar i överensstämmelse härmed. Bara de, som har stärkt sinnet med Bibelns sanningar, kommer att kunna bestå i den sista, stora striden. Varje själ kommer att ställas inför detta allvarliga spörsmål: Skall jag hellre lyda Gud, än människor? Den avgörande timmen är snart inne. Står vi stadigt med fötterna på Guds oföränderliga Ords klippa? Är vi redo, att tappert försvara Guds bud och tron på Jesus?

Före Sin korsfästelse förklarade Frälsaren för Sina lärjungar, att Han skulle dö och åter stå upp ur graven, och änglar var tillstädes för att inpränta Hans ord i deras sinnen och hjärtan. Men lärjungarna väntade sig en världslig befrielse från det romerska oket, och de stod ej ut med tanken på, att Han, i vilken deras förhoppningar låg, skulle lida en vanärande död. De glömde de ord, som de hade behövt minnas, och då prövningens timme slog, var de oförberedda. Jesu död tillintetgjorde deras förhoppningar så fullständigt, att man skulle tro, att de inte hade blivit förvarnade. I profetiorna uppenbaras framtiden lika tydligt för oss, som för lärjungarna genom Kristi ord. Profetiorna beskriver klart de händelser, som är knutna till nådatidens utgång och beredelsen inför prövningens tid. Men trots detta känner tusentals personer till lika litet om dessa betydelsefulla sanningar, som om de aldrig hade blivit uppenbarade. Satan är på sin vakt, för att utplåna alla intryck, som skulle göra dem visa till frälsning, och när prövningens tid stundar, kommer dessa människor inte att vara beredda. När Gud sänder människorna varningar, som är så betydelsefulla, att de sägs bli förkunnade av änglar, som flyger mitt uppe i himlen, fordrar Han, att varje människa, som är i besittning av sunt förnuft, skall ge akt på budskapet. De fruktansvärda straff, som hotar alla dem, som tillber vilddjuret och dess bild (Uppenbarelseboken 14:9-11), bör få alla att flitigt granska profetiorna och därmed lära sig, vad vilddjurets märke är, och hur man undviker, att ta emot det. Men alltför många sluter till öronen för sanningen och föredrar uppdiktade historier. I det att aposteln Paulus skådade ned till de sista dagarna, sade han: ”det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran”. Andra Timoteusbrevet 4:3. Den tiden är redan här. De flesta människor bryr sig inte om Bibelns sanning, eftersom den strider emot det syndiga, världsliga hjärtats begär, och Satan förser dem med de bedrägerier, som de älskar.

Dock skall Gud här på jorden ha ett folk, som betraktar Bibeln och Bibeln allena som måttstock för alla lärosatser och som grundvalen för alla reformer. Varken lärda mäns meningar, vetenskapliga slutledningar, trosbekännelser eller bestämmelser från kyrkliga rådsförsamlingar, vilka är lika talrika och oeniga som de trossamfund, de företräder, eller flertalets röst bör betraktas som bevis för eller emot en religiös lärosats. Innan vi erkänner någon läropunkt eller föreskrift, bör vi kräva ett ”Så säger Herren” till stöd därför.

Satan försöker ständigt, att vända bort uppmärksamheten från Gud och att rikta den på människor. Han får folk till att betrakta biskopar, präster och teologiska professorer som sina vägledare, i stället för att själva granska Bibeln och därigenom lära känna sin plikt. Nu behöver han bara utöva kontroll över dessa ledares tankar, för att kunna påverka massorna efter eget gottfinnande.

Då Kristus kom och talade livets ord, lyssnade det enkla folket till Honom med glädje, och många även ibland prästerna och de ledande trodde på Honom. Men översteprästen och nationens härskare var fast beslutna, att fördöma och förkasta Hans lära. Fastän alla deras försök att finna något att anklaga Honom för slog fel, och fastän de inte kunde undgå att känna Hans ords gudomliga kraft och visdom, höll de fast vid sina fördomar och förkastade de tydligaste bevis på, att Han var Messias, för att inte måsta bli Hans lärjungar. Dessa Jesu motståndare var män, som folket ända från barnsben hade lärt sig att visa vördnad, och vars myndighet de var vana vid att underkasta sig. ”Hur kommer det sig”, frågade de, ”att våra rådsherrar och våra skriftlärde inte tror på Jesus? Skulle dessa fromma människor inte tro på Honom, om Han verkligen vore Kristus?” Det var på grund av dessa lärares inflytande, som det judiska folket förkastade sin Frälsare.

Den anda, som ledde dessa präster och härskare, bor stadigt i många, som utger sig för att vara gudfruktiga. Dessa människor vägrar att undersöka Bibelns vittnesbörd om de särskilda sanningar, som gäller för nutiden. De hänvisar till, hur många, hur rika och hur omtyckta de är, och ser med förakt på sanningens förkämpar, som är fåtaliga, fattiga och illa sedda, samt har en tro, som skiljer dem från världen.

Kristus förutsåg, att den oberättigade myndighet, som de skriftlärde och fariséerna utgav sig för att äga, inte skulle försvinna i och med judafolkets förskingrande. Med Sin profetiska blick förutsåg Han, att försök skulle göras att låta mänsklig myndighet härska över samvetet. Detta har varit en fruktansvärd förbannelse för kyrkan i alla tidsåldrar. Hans ohyggliga fördömande av de skriftlärde och fariséerna och Hans förmaningar till folket om, att inte följa dessa förblindade ledare, nedtecknades som en förmaning till senare släktled.

Fastän Bibeln är full av varningar mot falska lärare, än många personer villiga, att likväl lägga sina själar i prästerskapets händer. Det finns i våra dagar tusentals bekännande kristna, som inte kan ge någon annan förklaring till, varför de tror på vissa lärosatser, än att det har de lärt sig av sina religiösa ledare. De känner knappast till Frälsarens lära, men litar tryggt på prästernas ord. Men är präster ofelbara? Hur kan vi betro dem med våra själar, med mindre vi utifrån Guds Ord vet, att de är ljusbärare? Brist på moralisk resning till att lämna världens banade väg får många att gå i lärda mäns fotspår, och på grund av sin motvilja mot eget studerande sitter de ohjälpligt fast i villfarelsens länkar. De ser, att sanningen för vår tid är tydligt uppenbarad i Bibeln, och de känner, att den Helige Andes kraft ledsagar dess förkunnelse, men ändå låter de motståndarna inom prästerskapet driva bort dem från ljuset. Fastän de innerst inne känner sig överbevisade, törs dessa bedragna själar inte tänka annorlunda än sina präster, och deras egen bedömning och deras eviga intressen offras av hänsyn till andras vantro, högmod och fördomar.

För att binda sina offer, använder Satan sig på många olika sätt av mänskligt inflytande. Han får tusentals över på sin sida, genom att binda dem med hjälp av det silkessnöre, som heter kärlek till människor, som är fiender till Kristi kors. Oavsett om det rör sig om kärlek till barn, föräldrar, äkta hälfter eller vänner, blir följden densamma. Sanningens motståndare nyttjar sin makt till, att behärska samvetet, och de själar, som står under deras inflytande, är inte nog tappra eller självständiga till att följa sin överbevisning om, vad som utgör deras plikt.

Sanningen och Guds härlighet är oskiljaktiga. Det är omöjligt för oss, som har Bibeln inom räckhåll, att ära Gud med felaktiga meningar.

Det är varje förnuftsväsens första och heligaste plikt, att lära känna sanningen utifrån Bibeln och därefter vandra i ljuset och uppmuntra andra till att göra detsamma. När möjlighet ges, att vinna kunskap om Guds Ord, är det en synd, att förbli ovetande. Vi bör varje dag flitigt studera Bibeln, väga dess tankar och jämföra Skriftställe med Skriftställe. Vi skall med Guds hjälp skaffa oss vår uppfattning, ty vi skall själva stå till svars inför Gud.

De sanningar, som förkunnas tydligast i Bibeln, har höljts i tvivel och mörker av lärda män, som under föregivande av stor visdom hävdar, att den Heliga Skrift äger en mystisk, hemlig och andlig mening, som inte framgår av orden däri. Dessa män är falska lärare. Det var till män av denna typ, som Jesus sade: ”ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt”. Markusevangeliet 12:24. Bibelns uttalanden bör förklaras i överensstämmelse med dess klara undervisning, med mindre det används en symbol eller bild. Kristus har gett detta löfte: ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud”. Johannesevangeliet 7:17. Om människorna bara ville tro på Bibelns ord, såsom de står, och om det ej funnes falska lärare, som vilseledde och förvirrade deras sinnen, skulle det inträffa något att glädja änglarna med, och detta skulle föra tusenden och åter tusenden av dem, som nu vandrar i mörker, in i Kristi fålla.

Vi bör bruka alla våra förståndsgåvor, när vi granskar Bibeln, och vi bör anstränga oss till det yttersta, för att, så långt som det är möjligt för dödliga människor, att förstå Guds djupheter. Samtidigt skall vi dock inte glömma, att barnets läraktighet och underdånighet är den rätta inställningen hos en elev. De vanskligheter, som Bibelstudiet kan innebära, går aldrig att övervinna med hjälp av de metoder, som man använder, när man brottas med filosofiska frågor. När vi granskar Bibeln, bör vi inte känna den självtillit, som så många känner, när de granskar vetenskapliga ämnen. Vi bör däremot be och vara uppfyllda av tillit till Gud och av en uppriktig önskan om, att lära känna Hans vilja. Vi måste ha ett ödmjukt och läraktigt sinne, för att ta emot undervisning av den store Jag Är. Annars kommer onda änglar att förvirra våra hjärnor och förhärda våra hjärtan i sådan grad, att sanningen inte gör något intryck på oss.

Många avsnitt i Bibeln, som lärda män antingen kallar för mystiska eller förbigår som obetydliga, rymmer mycken tröst och lärdom för den, som undervisats i Kristi skola. En av orsakerna till, att många teologer inte äger en klarare förståelse av Guds Ord, är, att de blundar för sanningar, som de inte vill efterleva. Förståelse av Bibelns sanningar beror mindre på den intelligens, varmed man läser, än av viljan till att ta emot lärdomen, den uppriktiga längtan efter rättfärdighet.

Bibeln bör aldrig granskas utan bön. Blott den Helige Ande kan få oss att förnimma betydelsen av de sanningar, som är lätta att förstå, och hindra oss från att förvanska de sanningar, som är svåra att fatta. Det är de himmelska änglarnas uppgift, att bereda våra hjärtan till att förstå Guds Ord på sådant sätt, att vi blir betagna av dess strålkraft, drar lärdom av dess varningar samt entusiasmeras och stärks av dess löften. Vi bör göra psalmistens bön till vår: ”Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din undervisning.” Psaltaren 119:18. Frestelser tycks ofta oemotståndliga, därför att den frestade har försummat bön och Bibelstudium och därför inte är i stånd till, att minnas Guds löften och möta Satan med Bibelns vapen i hand. Men änglar lägrar sig omkring dem, som villigt låter sig läras om det gudomliga, och änglar kommer i nödens stund att få dem att komma ihåg exakt de sanningar, som de har behov av. När fienden kommer likt en flod, kommer Herrens Ande att lyfta ett standar mot honom. Envar, som sätter värde på sina eviga intressen, bör vakta tvivlets infarter. Själva sanningens stöttepelare kommer att bestormas. Det är omöjligt, att hålla sig utom räckhåll för den nutida vantrons spott och spetsfundigheter samt dess lömska och giftiga lära. Satan anpassar sina frestelser till alla befolkningsgrupper. Han angriper de oupplysta med en kvickhet eller en hånfull anmärkning och de upplysta med vetenskapliga invändningar eller filosofiska resonemang, som är ägnade att väcka misstro till eller förakt för den Heliga Skrift. Till och med oerfarna unga dristar sig till, att väcka tvivel angående kristendomens grundvalar. Och dessa ungas vantro, som förvisso är ytlig, utövar sitt inflytande. Många förleds därigenom till att göra narr av fädernas tro och förakta nådens Ande. Hebréerbrevet 10:29. Månget liv, som gett löfte om, att bli Gud till ära och människorna till välsignelse, har besmittats av vantrons fördärvade atmosfär. Alla, som litar på det mänskliga förståndets skrytsamma avgöranden och inbillar sig, att de kan utreda gudomliga mysterier och nå fram till sanningen utan Guds visdoms hjälp, fångas i Satans snaror.

Vi lever under världshistoriens mest högtidliga period. Jordens milliardbefolknings öde skall snart avgöras. Vår egen framtida välgång, och andra själars frälsning, beror på den väg, som vi nu följer. Vi måste låta oss ledas av sanningens Ande. Varje sann kristen bör fråga: ”Herre, vad önskar Du att jag skall göra?” Vi måste ödmjuka oss inför Gud, fasta, be och ingående begrunda Hans Ord, i synnerhet de delar, som angår domen. Vi bör nu försöka, att uppnå en djup och levande kunskap om det, som hör Gud till. Vi har inte ett ögonblick att förspilla. Händelser av den största vikt inträffar runt omkring oss. Vi befinner oss på Satans förhäxade mark. Fall inte i sömn, Ni Guds väktare! Fienden ligger på lur i närheten, och han är redo att i det ögonblick, när Ni blir trötta och dåsiga, kasta sig över Er och göra Er till sitt byte.

Många låter sig bedras, när det gäller deras verkliga ställning inför Gud. De gläder sig över de onda gärningar, som de inte begår, men glömmer att tänka på de goda och ädla gärningar, som Gud kräver av dem, men som de har försummat att utföra. Det räcker inte, att de är träd i Guds trädgård. De måste uppfylla Hans förväntningar, genom att bära frukt. Han håller dem ansvariga för, att de underlåtit att göra allt det goda, som de kunde ha gjort med hjälp av Hans nåd. I himmelens böcker står det om dem, att de har gjort jorden obrukbar.

När den avgörande timmen slår, skall de, som har gjort Guds Ord till sin levnadsregel, uppenbaras. Om sommaren är det ingen väsentlig skillnad på städsegröna träd och andra träd, men när vinterstormarna kommer, förblir de städsegröna träden oförändrade, medan de andra mister sina löv. På samma sätt är det nästan omöjligt, att nu skilja den falske kristendomsbekännaren från den äkta, men inom kort tid kommer skillnaden att bli tydlig. När det stundar motgång, när fanatism och ofördragsamhet florerar, och när förföljelsen slår till, kommer de ljumma och hycklande att tappa modet och svikta i tron, medan de sanna kristna kommer att stå orubbligt fast, och deras tro kommer att vara starkare och deras hopp ljusare, än i medgångens tider.

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt.
Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl.” Psaltaren 1:1-3.