White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 14. Vid Jakobs Brunn

 Tidsåldrarnas Längtan

Fjortonde Kapitlet: Vid Jakobs Brunn

Grundat på Johannesevangeliet 4:1-42.

På Sin väg till Galiléen gick Jesus genom Samarien. Det var vid middagstiden Han nådde den vackra Sikarsdalen. Där denna dal öppnar sig, ligger Jakobs brunn. Trött av vandringen, satte Sig Jesus ned, för att vila, medan Hans lärjungar gick, för att köpa mat.

Judarna och samariterna var bittra fiender. Så mycket som möjligt undvek de, att komma i beröring med varandra. De skriftlärde ansåg det visserligen vara tillåtet, att i oundvikliga affärsangelägenheter sammanträffa med en samarit, men allt personligt umgänge var strängt förbjudet. En jude ville inte låna något av en samarit, ej heller ta emot en vänlighet från det hållet, inte ens en bit bröd eller en bägare vatten. Då lärjungarna köpte mat, handlade de i överensstämmelse med sitt folks vana. Men därutöver gick de inte. Att begära en ynnest eller vänlighet av en samarit, eller på något sätt göra något till förmån för honom, ingick ej i Jesu lärjungars tankevärld.

Jesus kände Sig matt av hunger och törst, där Han satt vid brunnskanten. De hade färdats ända sedan morgongryningen, och nu plågades Han av middagssolens hetta. Hans törst stegrades vid tanken på det kalla, uppfriskande vattnet så nära och dock oåtkomligt för Honom, ty Han hade varken rep eller öskärl, och brunnen var djup. Han delade i allt människans lott, och Han väntade nu på, att någon skulle komma och hämta vatten.

En samaritisk kvinna kom till brunnen. Och till synes omedveten om Hans närvaro, fyllde hon sin kruka med vatten. Då hon vände, för att gå igen, bad Jesus henne om vatten. Frälsaren sökte, att finna nyckeln till hennes hjärta. Med den finkänslighet, som gudomlig kärlek ger, erbjöd Han henne ej en ynnest, utan bad därom. Ett vänligt erbjudande skulle kanske ha blivit tillbakavisat, men förtroende väcker förtroende. Himmelens Konung kom till denna arma, förlorade själ och bad om en tjänst.

Kvinnan såg, att Jesu var jude. I sin förvåning glömde hon, att uppfylla Hans begäran och sökte i stället, att utröna eller finna orsaken till den.

”’Hur kan du som är jude be mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?’”, frågade hon. Och svaret kom:

”’Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.’” – Hon förundrade sig över, att Jesus begärde av henne en så ringa ynnest som en dryck vatten från källan vid deras fötter. Hade hon bett Honom, skulle Han ha gett henne att dricka av det eviga livets vatten.

Kvinnan hade ej förstått innebörden av Kristi ord, men hon greps av deras högtidliga allvar. Hennes lätta, skämtsamma ton blev snart en annan. Då hon förmodade, att Jesus talade om Sikarsbrunnen, sade hon:

”’Herre, inte ens en skopa har du, och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet? Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?’”

Framför sig såg hon endast en törstig resenär, dammig och trött av färden. I tanken jämförde hon Honom med den ärevördige patriarken Jakob. Hon hyste helt naturligt den känslan, att ingen källa i världen kunde jämföras med den de fått av sina fäder. Hon lät tankarna gå tillbaka till fäderna och framåt till Messias’ ankomst, medan fädernas hopp, Messias Själv, satt där, och hon kände Honom inte. Hur många törstande själar är ej i denna dag nära det levande vattnet, och likväl spanar de vida omkring efter livets källsprång!

Jesus besvarade inte genast frågan angående Sig Själv, utan sade med högtidligt allvar:

”’Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.’”

Den, som söker att stilla sin törst vid världens brunnar, blir snart törstig igen. Överallt finns det otillfredsställda människor. De längtar efter något, som kan fylla själens behov. Endast En kan tillfredsställa hjärtats krav. Världens behov, alla folks åstundan eller längtan, är Jesus Kristus. Den gudomliga nåd, som endast Han kan ge, är det levande vattnet, som renar, vederkvicker och ger själen nytt liv.

Jesus menade inte, att en enda dryck av livets vatten skulle vara nog för den törstande. Den, som smakat Kristi kärlek, längtar ständigt efter mer och söker inte efter något annat. Rikedom, ära och världsliga nöjen har inte längre någon dragningskraft på honom. Hans hjärtas ständiga rop är: ”Mer, mera av Dig!”

Och Han, som uppenbarar för själen dess behov, väntar på, att få tillfredsställa själens hunger och törst. Alla mänskliga resurser och hjälpmedel kommer att svika. Brunnarna kommer att tömmas, källorna torka ut. Men vår Frälsare är ett outtömligt källsprång. Vi må dricka och dricka igen och ändå alltid finna nog och övernog. Den, som förblir i Kristus, har i sitt eget liv ett välsignelsens källsprång – ”en källa av levande vatten till evigt liv”. Ur denna källa kan vi erhålla nog och övernog av nåd och kraft för alla behov.

Då Jesus talade om det levande vattnet, såg kvinnan på Honom med förundran. Han hade väckt hennes intresse och framkallat ett begär efter den gåva, som Han talade om. Hon insåg nu, att det inte var vattnet från Jakobs brunn Jesus avsåg, ty av detta drack hon ständigt och blev törstig igen.

”’Herre”, sade hon, ”ge mig det vattnet, så att jag inte blir törstig och behöver gå hit och hämta vatten.’”

Nu bytte Jesus helt plötsligt om samtalsämne. Innan denna själ kunde ta emot den gåva Han hade att skänka, måste hon se sin synd och sin Frälsare. Han bad henne, att gå för att tillkalla sin man, varpå hon svarade: ”’Jag har ingen man.’” På så sätt hoppades hon, att slippa alla frågor i den riktningen. Men Frälsaren fortsatte:

”’Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant.’”

Kvinnan bävade. En hemlighetsfull hand vände bladen i hennes livs bok, bringande i dagen det, som hon hoppades skulle förbli gömt för alltid. Vem var Han, som kunde läsa hennes livs hemligheter som en uppslagen bok? Tankar väcktes inom henne på evigheten, på den kommande domen, när allt fördolt skall uppenbaras. I detta ljus vaknade samvetet.

Hon kunde inte förneka någonting, men hon sökte att undvika ett så pinsamt ämne. Med djup vördnad sade hon:

”’Herre, jag märker att du är en profet.” – Sedan sökte hon, att stilla sitt samvetes oro med att föra in samtalet på religiösa tvistefrågor. Om denne man vore en profet, skulle Han säkert ge henne klarhet i frågor, som länge varit diskuterade.

Tåligt lät Jesus henne föra samtalet vart hon ville. Under tiden avvaktade Han ett nytt tillfälle, att rikta sanningen om henne själv till hennes hjärta.

”Våra fäder har tillbett på detta berg”, sade hon, ”och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.’”

Inom synhåll låg berget Gerissim. Det forna templet på berget var nedrivet och endast altaret var kvar. Platsen för tillbedjan hade varit ett stridsämne mellan judar och samariter. En del av de samaritiska förfäderna hade en gång tillhört Israel, men på grund av deras avfall från Gud hade Han sänt ett avgudadyrkande folk, för att underkuva dem.

Då templet i Jerusalem åter byggdes upp under prästen Esras tid, ville samariterna förena sig med judarna i återuppbyggandet. Denna förmån vägrades dem. Och bitter fiendskap flammade upp mellan de båda folken. Samariterna bygge ett rivaliserande tempel på Gerissim. Här tillbad de enligt den mosaiska ritualen, ehuru de ej helt avstod från avgudadyrkan. Olyckor hemsökte dem emellertid, deras tempel ödelades av fiender, och förbannelsen tycktes vila över dem, men ändå klängde de sig fortfarande fast vid sina traditioner och sin gudstjänstform. De ville inte erkänna Jerusalems tempel som Guds hus, eller tillstå, att judarnas religion var deras överlägsen.

I Sitt svar till kvinnan sade Jesus: ”’Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.”

Jesus hade visat, att Han var fri från judiska fördomar mot samariterna. Nu sökte Han, att bryta ned samariternas fördomar mot judarna. Med hänsyftning på förhållandet, att samariternas tro var besmittad med hedendom, förklarade Han, att frälsningens stora sanningar hade blivit anförtrodda åt judarna och att från dem skulle Messias komma. I sina Heliga Skrifter hade de en klar framställning av Guds karaktär och Hans rikes grundsatser. Jesus räknade Sig som jude, som en i det folk, vilket anförtrotts kunskapen om Gud.

Jesu önskan var, att lyfta kvinnans tankar över yttre former, ceremonier och tvistefrågor. Därför sade Han:

”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.’”

Under samtalets gång tog kvinnan emot allt starkare intryck av Jesu ord. Aldrig hade hon hört sådana tankar framställas av deras egna präster, eller av judarna. Då hennes livs förflutna låg blottat inför henne, insåg hon sitt stora behov, hon förnam sin själs törst, vilken Sikarsbrunnens vatten aldrig kunde släcka. Ingenting, som hon dittills kommit i beröring med, hade fått henne att så känna sitt väsens högre krav. Jesus hade visat, att Han kunde läsa hennes livs hemligheter, och ändå kände hon, att Han var hennes vän, som hyste kärlek till henne och förbarmande med henne. Fast Hans väsens renhet fördömde hennes synd, hade Han inte uttalat ett fördömande ord, utan talat om den nåd, som kunde göra allt nytt. Hemligheten om, vem Han var, gick så sakteliga upp för henne. Frågan steg upp i hennes själ: ”Månne Han är den länge efterlängtade Messias?” Högt sade hon till Honom:

”’Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.’”

”Det Är Jag, den som talar med dig’”, blev Frälsarens svar.

Då kvinnan hörde dessa ord, väcktes tron till liv i hennes hjärta. Hon godtog detta tillkännagivande från den gudomlige Lärarens läppar.

Denna kvinna hade ett känsligt och förstående sinnelag. Hon var redo, att ta emot den underbaraste av alla uppenbarelser. Hon var intresserad av Skrifterna, och den Helige Ande hade förberett hennes sinne, för att ta emot mera ljus. Hon hade utan tvivel hört löftet i Gamla Testamentet: ”Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till” (Femte Moseboken 18:15). Hon längtade efter, att förstå profetiorna. Sanningen kastade redan sitt ljus in i hennes själ. Livets vatten, det andliga livet, som Kristus ger åt varje törstande själ, hade redan sprungit fram i hennes hjärta. Guds Ande hade redan börjat Sitt verk i henne.

Aldrig hade Jesus talat så öppet och oreserverat till de egenrättfärdiga judarna, som till denna kvinna. För henne uppenbarade Han, vad Han undanhöll judarna och vad Han senare ålade lärjungarna, att bevara som en hemlighet. Jesus såg, att hon skulle använda sin kunskap till, att få andra att dela den nåd Han ger.

Då lärjungarna återvände, blev de förvånade över, att finna sin Mästare i samtal med en kvinna. Han hade inte släckt Sin törst, och Han avbröt inte Sitt samtal, för att äta den mat lärjungarna skaffat. Då kvinnan gått, uppmanade lärjungarna Honom att äta. Mästaren satt tyst, helt försjunken i hänryckt begrundan. Hans ansikte lyste, och de drog sig för, att störa Honom i Hans innerliga samband med himmelen. Men de visste, att Han var trött och utmattad. Det var deras plikt, att påminna Honom om Hans fysiska behov. Jesus, som såg deras kärleksfulla omsorg, sade:

”’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’”

Lärjungarna undrade, vem som fört mat till Honom, men Han förklarade: ”’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.”

Jesu hjärta fröjdade sig över, att kvinnans samvete vaknat. Han såg henne dricka av livets vatten, och Hans hunger och törst var stillad. Det goda verkets fullbordan, vilket Han överlåtit åt himmelen att utföra, styrkte Honom i Hans arbete och höjde Honom över de mänskliga behoven. Att hjälpa en själ, som hungrar och törstar efter sanningen, var för Honom mera välgörande, än mat och dryck. Det var Honom till lisa och vederkvickelse, eller lättnad och stärkande vila. Att göra gott, var Hans liv.

Vår Frälsare törstar efter förståelse. Han hungrar efter deras kärlek och medkänsla, för vilka Han har utgjutit Sitt blod. Han trår med outsäglig längtan efter, att de skall komma till Honom och få liv. Liksom en mor längtar efter, att se ett igenkännande leende på sitt lilla barns läppar som tecken på gryende intelligens, väntar Kristus på, att se uttryck för tacksam kärlek, som visar, att det andliga livet har börjat att spira i våra själar.

Kvinnans hjärta fylldes av glädje, då hon lyssnade till Jesu ord. Den underbara uppenbarelsen var nästan överväldigande. Kvarlämnande sin kruka, skyndade hon sig tillbaka till staden, för att föra budskapet vidare. Jesus visste, varför hon gick. Att hon glömde vattenkrukan, var ett omisskännligt tecken på den verkan Hans ord haft. Det var hennes själs innerliga, ivriga åstundan att dricka av det levande vattnet, och hon glömde sitt ärende vid brunnen, glömde Frälsarens törst, vilken hon haft för avsikt att släcka. Med ett hjärta överflödande av tacksamhet, skyndade hon åstad, för att ge till andra det underbara ljus hon själv fått ta emot.

”Kom och se en man, som har sagt mig allt, vad jag har gjort. Månne inte Han är Messias?”, sade hon till stadens invånare. – Hennes ord rörde deras hjärtan. Det var ett nytt uttryck i hennes ansikte, en förändring i hela hennes uppträdande. De blev angelägna om, att se Jesus. ”Då gick de ut ur staden och kom till Honom.”

Där Jesus satt vid brunnen, såg Han sädesfält runt omkring, såg deras späda grönska i det strålande solskenet. Med en handrörelse visade Han lärjungarna på denna vackra syn och använde den som sinnebild.

”Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.”

Och medan Han talade, såg Han människoskaror komma till brunnen. Det var fyra månader kvar till skördetiden, men här var en skörd redan färdig att bärgas.

”Redan nu får den som skördar sin lön. Han samlar in frukt till evigt liv, så att den som sår och den som skördar kan glädja sig på samma gång. Ändå är det ordet sant, att en sår och en annan skördar.” – Här påvisar Jesus den heliga tjänst, som de som tar emot evangelium, är skyldiga sin Herre. De skall vara Hans levande redskap. Han kräver deras personliga tjänst. Antingen vi sår eller skördar, verkar vi för Gud. En sår säden, en annan skördar, och både såningsmannen och skördaren får sin lön. De gläds tillsammans över lönen för sin möda.

De ord, som talades till kvinnan vid brunnen, var en god säd, som såddes, och hur snart bar den ej frukt! Samariterna kom och hörde Jesus och trodde på Honom. De samlades kring Honom vid brunnen och framställde frågor till Honom. Ivrigt tog de emot Hans svar på många frågor, som oroat dem. Allteftersom de lyssnade, försvann deras villrådighet. De liknade ett folk, som trevar i djupt mörker och plötsligt får se den nya dagens morgon gry. Men de var inte nöjda med detta korta sammanträffande. De var ivriga, att höra mer och att få sina vänner att lyssna till denne underbare Lärare. De bjöd Honom in i staden och bad Honom, att stanna hos dem. Under två dagar dröjde Han kvar i Samarien, och många trodde på Honom.

Fariséerna föraktade Jesu ringhet. De struntade i Hans underverk och krävde tecken på, att Han var Guds Son. Men samariterna begärde ej något tecken, och Jesus utförde ej något underverk ibland dem, förutom att Han vid brunnen avslöjade hemligheten i kvinnans liv. Ändå var det många, som tog emot Honom. I sin nyfunna glädje sade de till kvinnan: ”’Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.’”

Frälsaren fortsätter ännu samma verk, som då Han erbjöd den samaritiska kvinnan livets vatten. De, som kallar sig för Hans efterföljare, kan förakta och avvisa de utstötta ibland människorna, men varken börd, ras eller levnadsomständigheter kan avvända Hans kärlek till människors barn. Till varje själ, hur syndfull den än är, säger Han: ”’Om du kände till Guds gåva… då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.’”

Så snart, som den samaritiska kvinnan funnit Frälsaren, förde hon andra till Honom. Hon visade sig vara en mer verksam själavinnare, än Jesu egna lärjungar. De såg ingenting i staden, som tydde på att den var ett lovande missionsfält. Deras tankar rörde sig om det stora verk, som skulle utföras i framtiden. De såg inte, att runt omkring dem fanns en skörd att bärga. Men genom en kvinna, som de föraktade, kom en hel stad att lyssna till Frälsaren. Hon förde genast ljuset vidare till sina landsmän.

Denna kvinnas gärning är ett exempel på praktisk kristendom. Varje sann lärjunge är född in i Guds rike som missionär. Den, som dricker av det levande vattnet, blir som ett källsprång i öknen. Det väller upp till vederkvickelse för alla och kommer dem, som är nära att förgås, att ivrigt sträcka sig efter livets vatten.