White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 12. I Hans Tempel

Tidsåldrarnas Längtan

Tolfte Kapitlet: I Hans Tempel

Grundat på Johannesevangeliet 2:12-22.

”Sedan gick han ner till Kapernaum tillsammans med sin mor, sina bröder och sina lärjungar. Där stannade de några få dagar.”

På denna resa hann Jesus upp ett av de stora sällskap, som var på väg till huvudstaden. Han hade ännu inte offentligt tillkännagett Sin mission, och Han slöt Sig obemärkt till hopen. Vid dessa tillfällen var Messias’ ankomst, vilken blivit så uppmärksammad genom Johannes’ verksamhet, ofta samtalsämnet. Vid hoppet om nationens storhet dröjde man med glödande hänförelse. Jesus visste, att detta hopp skulle gäckas eller gå om intet, emedan det var grundat på en feltolkning av Skriften. Med djupt allvar uttydde Han profetiorna och sökte, att sporra folket till, att närmare granska Guds Ord.

Judarnas ledare hade lärt folket, att Jerusalem var den plats, där de skulle be till Gud. Här var under Påskveckan stora skaror samlade från olika delar av Palestina och även från andra länder. Tempelgårdarna var fyllda av en brokig skara. Många var ur stånd till, att föra med sig de offer, vilka skulle frambäras som sinnebilder av Honom, som skulle offra Sig Själv. För deras bekvämlighet fanns det djur till salu på den yttre förgården. Här samlades alla folkklasser, för att förse sig med offerdjur. Och här utväxlades alla utländska penningar mot helgedomens mynt.

Varje jude var ålagd, att årligen betala en halv sikel som ”en försoningsgåva för sig” (Andra Moseboken 30:12-16), och de sålunda influtna pengarna användes till templets underhåll. Dessutom gavs stora summor som frivilliga offer, vilka lades ned i helgedomens skattkammare. Och det var stadgat, att alla utländska pengar skulle växlas mot ett mynt, kallat för helgedomssikeln, vilket användes i det, som rörde tempeltjänsten. Penningväxlingen gav tillfälle till bedrägeri och utpressning, och den hade urartat till en vanhedrande handel, vilken utgjorde en inkomstkälla för prästerna.

 Säljarna tog ut oskäliga priser för sina djur, och vinsten delades med prästerna och rådsherrarna, vilka på detta sätt gjorde sig rika på folkets bekostnad. Tillbedjarna trodde, enligt vad de hade blivit lärda, att om de ej bringade något offer, skulle inte Guds välsignelse vila över deras barn eller deras land. Alltså kunde man utkräva höga priser för djuren, ty efter att ha kommit så långt, kunde folket ej återvända hem, utan att ha utfört de gudaktighetsövningar, för vilka de kommit dit.

Ett stort antal djur offrades vid Påskhögtiden, och köpslåendet utanför templet var livligt. Den oordning, som härvid uppkom, gav intryck av ett stojande marknadstorg snarare än ett Herrens heliga tempel. Här kunde man höra ivrigt köpslående, boskapens råmande, fårens bräkande och duvornas kuttrande, blandat med penningskrammel och häftig ordväxling. Så stor var oredan, att tillbedjarna blev störda, och orden, vilka riktades till den Högste, drunknade i larmet, som oskärade eller orenade helgedomen.

Judarna var ytterst stolta över sin fromhet. De gladdes över sitt tempel och betraktade ett ord av missaktning mot det som hädelse. De var väldigt noggranna i utförandet av de ceremonier, som hörde till tempeltjänsten, men kärleken till penningen hade övervunnit deras skrupler. De var knappast medvetna om, hur långt de hade avlägsnat sig från den ursprungliga avsikten med gudstjänsten, förordnad av Gud Själv.

Då Herren steg ned på Sinaiberget, helgades platsen av Hans närvaro. Mose fick befallning om, att märka ut en gräns runt omkring berget och helga det, och Herren uttalade detta varningsord:

”Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva” (Andra Moseboken 19:12-13).

Alltså inskärptes den lärdomen, att varhelst Gud uppenbarar Sig, är platsen helig. Det område, som hörde till Guds tempel, skulle ha betraktats som heligt. Men för vinningslystnadens skull förlorades allt detta ur sikte.

Prästerna och rådsherrarna var kallade, att vara Guds företrädare inför folket. De borde ha rättat till missförhållandena på tempelgården. De borde ha gett folket ett föredöme i redbarhet och deltagande. I stället för, att tänka på sin egen fördel, hade de bort ta folkets ställning och behov i betraktande, och de borde ha bistått dem, som ej var i stånd till, att köpa de erforderliga eller behövliga offren. Men det gjorde de inte. Girigheten hade fördärvat deras hjärtan.

Till denna högtid kom sådana, som var hemsökta av lidande, sådana som var stadda i nöd och betryck. Blinda, lama och döva var där. Några fördes dit på sängar. Många kom, som var för fattiga, för att bringa Herren ens det ringaste offer, för fattiga till och med, för att köpa sig mat och stilla sin hunger. Dessa blev svårt förlägna genom prästernas framställningar. Prästerna berömde sig av sin fromhet. De utgav sig för, att vara folkets ledare, men de saknade medkänsla och medlidande. De fattiga, de sjuka, de döende väntade förgäves på någon hjälp. Deras lidande väckte ingen medkänsla i prästernas hjärtan.

Då Jesus kom in i templet, uppfattade Han genast situationen. Han såg det vanhelgande köpslåendet. Han såg de fattigas bekymmer, då de tänkte på, att utan blodsutgjutelse kunde de ej erhålla någon förlåtelse för sina synder. Han såg den yttre förgården till templet förvandlad till en plats för oheliga affärer. Det heliga området hade förvandlats till ett stort växelkontor.

Kristus insåg, att något måste göras. Talrika ceremonier var föreskrivna, utan att folket erhållit den nödvändiga undervisningen avseende deras betydelse. Tillbedjarna bar fram sina offer utan att förstå, att dessa avbildade det enda fullkomliga offret. Och mitt ibland dem stod, varken igenkänd eller hyllad, Den, som hela deras gudstjänst symboliserade. Han hade gett föreskrifter angående offren. Han förstod deras sinnebildliga innebörd, och Han såg att de nu var förvanskade och missförstådda. Det andliga i gudstjänsten höll på att försvinna. Präster och rådsherrar saknade livsgemenskap med Gud. Kristi verk gick ut på, att upprätta en helt annan gudstjänst.

Stående på trappan till tempelgården, betraktar Kristus med forskande blickar scenen framför Sig. Med profetisk blick skådar Han in i framtiden och ser ej allenast eller bara genom år, utan genom århundraden och tidevarv. Han ser, hur prästerna och rådsherrarna skall förvränga rätten för de arma och förhindra, att evangelium förkunnas för de fattiga. Han ser, att Guds kärlek skall döljas för syndare och att människor skall göra Hans nåd till en handelsvara.

Förtrytelse, myndighet och makt tar sig uttryck i Hans ansikte, när Han betraktar scenen. Folkets uppmärksamhet dras till Honom. Dessa, som är ivrigt upptagna med sina oheliga affärer, nitar fast sina blickar på Kristus. De kan ej ta sina ögon från Honom. De har en förnimmelse av, att denne man läser deras innersta tankar och genomskådar deras dolda motiv. Några få försöker, att gömma sina ansikten, som om deras onda gärningar vore skrivna i deras anletsdrag och nu skulle granskas av Hans genomträngande blickar.

Larmet har tystnat. Ljudet av penningväxling och köpslående har upphört. Tystnaden blir pinsam. En känsla av fruktan bemäktigar sig de församlade. Det är, som om de vore ställda inför Guds domstol, för att svara för sina handlingar.

I det, att de betraktar Kristus, ser de det gudomliga lysa fram genom Hans mänskliga yttre. Himmelens majestät står där såsom domaren skall stå på den yttersta dagen – inte nu omgiven av den härlighet, som då skall utmärka Honom, men med samma förmåga, att rannsaka hjärtan. Hans blickar sveper över folkskaran och träffar varje individ. Hans gestalt tycks höja sig över dem med befallande värdighet, och himmelskt ljus lyser upp Hans ansikte. Han talar, och Hans klara, melodiska stämma – densamma, som på Sinaiberget förkunnade den lag prästerna och rådsherrarna överträder – genomljuder genom tempelvalven.

”’Ta bort det här! Gör inte min Faders hus till en saluhall!’”

Långsamt gående nedför trappan och svängande ett gissel av tåg, som Han samlat och bundit ihop, befaller Han det köpslående sällskapet, att gå bort ifrån templets område. Med en nitälskan och stränghet, som Han aldrig förr lagt i dagen, stöter Han omkull växlarnas bord. Mynten faller, och ett starkt klingande ljud uppstår, när de träffar stenläggningen. Ingen dristar sig till, att ifrågasätta Hans myndighet. Ingen vågar stanna, för att samla upp sin orättfångna vinst. Jesus slår dem inte med Sin tågpiska, men i Hans hand blir det enkla gisslet skräckinjagande som ett ljungande eller blixtrande svärd. Tempeltjänarna, vinningslystna präster, mäklare och boskapshandlare med sina får och oxar rusar från platsen med den enda tanken, att undkomma fördömelsen av Hans närvaro.

Panik uppstår i mängden, som får ett överväldigande intryck av Hans gudomlighet. Rop av förskräckelse hörs från hundratals bleka läppar. Även lärjungarna bävar. De är slagna av skräck på grund av Jesu ord och uppförande, så olikt Hans vanliga sätt att skicka Sig. De erinrar sig, att det står skrivet om Honom: ”brinnande iver för ditt hus har förtärt mig” (Psaltaren 69:10).

Snart har den larmande hopen, med sin köpenskap, blivit förflyttad långt bort från Herrens helgedom. Förgårdarna är befriade från denna oheliga trafik, och en djup och högtidlig tystnad avlöser den förvirring, som nyss härskade. Herrens närvaro, som fordom helgade Sinaiberget, har nu helgat templet, som blivit uppbyggt till Hans ära.

Genom att rena templet, tillkännagav Jesus Sitt uppdrag som Messias, och därmed inledde Han Sitt verk. Detta tempel, som var uppbyggt till en Guds boning, var ämnat att utgöra en åskådningsundervisning för Israel och för hela världen. Det var Guds avsikt för eviga tider, att varje skapad varelse, från den härliga och heliga serafen till människan, skulle utgöra ett tempel för Skaparen att bo i. På grund av synden upphörde mänskligheten, att vara ett tempel åt Gud. Förmörkat och befläckat av det onda, uppenbarade människohjärtat ej längre Guds härlighet. Men genom Guds Sons människoblivande fullbordas himmelens avsikt. Gud bor i det mänskliga, och genom frälsningens nåd blir människohjärtat åter Hans tempel.

Det var Guds avsikt, att Jerusalems tempel skulle vara ett ständigt vittnesbörd om människans höga bestämmelse. Men judarna hade ej förstått betydelsen av den byggnad, som de betraktade med sådan stolthet. De överlämnade icke sig själva såsom heliga tempel åt den gudomlige Anden. Tempelgården i Jerusalem, uppfylld av larmet från en ohelig handel, ger en alltför trogen bild av själens tempel, förorenat som det är av sinnliga begär och oheliga tankar. Genom att rensa templet från världens köpare och säljare, tillkännagav Jesus Sin mission, att rena hjärtat från syndens besmittelse – från jordiska önskningar, själviska begär och onda vanor, vilka fördärvar själen.

”Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel
som ni längtar efter. Se, han kommer, säger Herren Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver” (Malaki 3:1-3).

”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni” (Första Korintierbrevet 3:16-17). Ingen människa kan av sig själv driva ut den onda hop, som har tagit hjärtat i besittning. Endast Kristus kan rena själens tempel. Men Han tvingar Sig ej fram. Han kommer ej in i hjärtat, såsom Han tidigare kom in i templet, utan Han säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom” (Uppenbarelseboken 3:20). Han kommer inte för en dag endast, ty Han säger: ”Jag skall bo hos dem och vandra med dem,… och de skall vara mitt folk” (Andra Korintierbrevet 6:16). ”Du skall… trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup” (Mika 7:19). Hans närvaro skall rena och helga själen, så att den blir ett heligt tempel åt Herren och ”en Guds boning genom Anden” (Efésierbrevet 2:21-22).

Överväldigade av skräck, hade prästerna flytt från tempelgården undan den genomträngande blick, som utrannsakade deras hjärtan. Under sin flykt mötte de andra, som var på väg till templet, och bad dem att vända om, i det att de omtalade för dem, vad de hade sett och hört. Kristus såg på de flyende med ömt deltagande på grund av deras fruktan och deras okunnighet avseende sann gudsdyrkan. I denna scen såg Han en bild av hela den judiska nationens förskingring till följd av deras ondska och obotfärdighet.

Kristus talade med konungslig myndighet, och i Hans utseende, liksom i Hans stämma, röjdes något, som de ej hade kraft att stå emot. Inför Hans befallande ord insåg de, såsom aldrig förr, att de verkligen var skrymtare eller hycklare och rövare. Då det gudomliga lyste fram i det mänskliga, såg de inte bara förtrytelse i Kristi anlete, de fattade även betydelsen av Hans ord. De kände det som om de stått inför den Eviges tron och hört den slutliga domen avkunnas över sig. För en stund kände de sig övertygade om, att Jesus var en profet; och många trodde, att Han var Messias. Såsom i blixtbelysning framställde den Helige Ande för deras sinnen profeternas utsagor angående Kristus. Skulle de ge efter för denna överbevisning?

Bättra sig ville de inte. De visste, att Kristi sympati för de fattiga hade blivit väckt. De visste även, att de hade gjort sig skyldiga till prejeri eller svindel i sin handel med folket. De hatade Kristus, eftersom Han läste deras tankar. Hans offentliga bestraffning var förödmjukande för deras stolthet, och Hans växande inflytande över folket uppväckte deras avund. De beslöt sig för, att avkräva Honom en förklaring rörande den myndighet, varmed Han drivit ut dem, och vem, som gett Honom en sådan myndighet.

Långsamt och tankfullt, men med hat i sina hjärtan, återvände de till templet. Men vilken förändring hade ej skett under deras frånvaro! Då de flydde, stannade de fattiga kvar, och dessa stod nu och betraktade Jesus, vilkens ansikte återspeglade Hans inneboende kärlek och medkänsla. Med tårar i ögonen sade Han till de darrande människobarnen omkring Sig: Frukta inte. Jag skall förlossa Er, och Ni skall förhärliga Mig. Ty för den skull har Jag kommit i världen.

Folket trängde sig inpå Honom med enträgna, hjärterörande böner: ”Mästare, välsigna mig.”

Hans öra hörde varje rop. Med ett medlidande, som övergick en öm moders, böjde Han Sig ned över de lidande. Alla uppmärksammades. Alla sjuka blev botade. De stumma öppnade sin mun till lov, de blinda såg sin Välgörares ansikte. De lidandes hjärtan fylldes med glädje.

Då prästerna och tempeltjänarna bevittnade detta stora verk – vilken uppenbarelse för dem blev inte de ljud, som trängde sig fram till deras öron! Folket berättade om den smärta de lidit, om sina felslagna förhoppningar, om plågsamma dagar och sömnlösa nätter. Då den sista gnistan av hopp tycktes utsläckt, då hade Kristus helat dem. Bördan var tung, sade man, men jag har funnit en hjälpare. Han är Guds smorde, och jag vill offra mitt liv åt Hans tjänst. Föräldrar sade till sina barn: Han har räddat Era liv, lyft upp Era röster och prisa Honom. Röster av barn och ungdom, fäder och mödrar, vänner och åskådare blandade sig i tacksägelse och pris. Hopp och glädje fyllde deras hjärtan. Frid kom in i deras själar. De var återställda till kropp och själ, och de återvände hem, överallt förkunnande Jesu oförlikneliga kärlek.