Palmemordet. Del 14. Tidskriften Världens Historia belyser Saken i Nr. 13/2012

                                                 Palmemordet

Del 14: Tidskriften Världens Historia belyser Saken i Nr. 13/2012

Som prenumerant, får jag den av Bonniers utgivna Världens Historia före utgivningsdagen. Det tackar jag särskilt för i dag, den 10. Augusti, ty sidorna 64-71 i nr. 13/2012 (som kommer ut nu på Tisdag, den 14. 8. i kioskerna) ägnas åt Palme och gav en läsvärd överblick. Oavsett om Du själv är bekant med bladet, kanske Du är nyfiken på artikelns innehåll? Här följer några axplock:

Morddagen fick ministrarna vänta i 20 minuter på chefen, som de skulle spisa med klockan 13. Denne infann sig väldigt upprörd och vägrade att ange orsaken. Hade samtalet med Iraks ambassadör gjort honom alldeles utom sig? Vid matbordet verkade Palme alltjämt vara arg och orolig. Inte ens förslaget om en nervlugnande (?) snaps gjorde honom på bättre humör.

Strax därefter var dock statsministern gladare och lät sig utfrågas av tidningen Statsanställd. Då den utsände reportern ville ta en bild med objektet stående vid fönstret i sitt ämbetsrum, avböjde Palme: ”Man vet aldrig vad som väntar mig där ute”, sagt med dystert tonfall.

Världens Historia går så, i punktform med angivna klockslag, igenom händelseförloppet. Man börjar med tunnelbanefärden från Gamla Stan. ”En annan man ser politikern vanka rastlöst av och an på perrongen tills tåget kommer. Mannen tycker att Palme verkar nervös.” Vid ändhållplatsen började en berusad yngling att gå efter regeringschefen, för att utröna livvakternas reaktion. Inga livvakter var i närheten.

Efter bion hade Palme ingen lust med ytterligare tunnelbanefärder, utan manade sin maka till en två kilometer lång promenad till bostaden, trots mörker och menligt väder.

Tidskriften redogör för vittnet Inge Morelius’ iakttagelser från sin bil i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan. Han fann det märkligt, att en lång man i svart rock tycktes vara på helspänn, där han stod utanför butiken Dekorima och blickade åt båda håll längs Sveavägen.

Morelius uppfattade inte, att det spatserande paret var Palme och fru. ”Däremot lägger han märke till att mannen [posterad vid färgaffären] går fram emot dem med raska steg. … Morelius ser hur mannen tar tag i Palmes axel och tror att det kommer att bli bråk, men hör sedan att två skott smäller av. … Gärningsmannen dröjer kvar ett par sekunder för att försäkra sig om att hans offer har dött. Sedan sätter han lugnt vapnet i hölstret och börjar springa uppför Tunnelgatan.”

Artikeln citerar fru Palmes gälla, förskräckta rop och vittnet Lars Jeppssons livsfarliga belägenhet: Han kom gående i motsatt riktning på Tunnelgatan, hörde skotten, såg en man segna ned och tog betäckning bakom en barack under mördarens flykt. ”Jeppsson får en skymt av en lång, vältränad man med svart rock eller jacka och mörk luva på huvudet.” Förövaren sägs ha tagit de 89 stegen i den branta trappan från Tunnelgatan ”två eller tre åt gången”.

Efter viss tvekan tog Jeppsson upp förföljandet och mötte strax därefter Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir. Skytten hade sprungit vidare i förlängningen av Tunnelgatan, som heter David Bagares Gata. ”Mannen sprang inte särskilt fort eftersom det var så halt att han ständigt var nära att falla.”

Möjligen hade missdådaren upptäckt Jeppsson, ty han avvek mellan två parkerade bilar. ”Jeppsson vågar inte närma sig den beväpnade mannen och avbryter jakten.” Därefter har ingen med säkerhet ”sett Olof Palmes mördare.”

I samband med mordet kom egenföretagaren Leif Ljungqvist körande längs Sveavägen, hörde två skott och vände med sin Chevrolet skåpvagn. Ljungqvist ringde omgående larmcentralen, där man svarade först vid andra försöket. Samtalet registrerades kl. 23.21.07. Leif Ljungqvist kopplades vidare till polisen, som inte svarade, trots att signalen gick fram i minst 90 sekunder. Vakthavande bröt mot reglementet, som säger att mindre viktiga samtal skall avbrytas, när det larmas om allvarliga brott. Polisen skall besvara brådskande samtal utan dröjsmål. ”Men det sker inte den här gången.”

På den närbelägna Malmskillnadsgatan satt samtidigt fem unga poliser i en skåpvagn och hade kunnat fånga in skurken, om larmet gått. ”Mördaren såg troligen polisbilen, men poliserna visste ingenting om vad som hade hänt.”

Nästa misstag begicks av polisassistent Ulf Helin. Han blev uppringd av droskförare Anders Delsborns taxicentral, som hört om skjutningen på Sveavägen. Delsborns kollega tillkallade genast ambulans och polis. Helin, å sin sida, skulle ha kontaktat en överordnad och fortsatt sin kommunikation med folket på brottsplatsen. I stället lade Helin på efter 20 sekunder, och det berodde inte på en ”förvirrad” kvinna vid taxicentralen. Larmcentralens inspelningar visade, att hon talat klart och tydligt, då hon önskade en ambulans till offret. Helin skickade dit ”en patrull i radiobil för att kontrollera om det stämde.”

Åter till brottsplatsen: Blodet forsade ur munnen på den skjutne. ”Luften som blåses in har ingen effekt. Den sipprar genast ut genom statsministerns perforerade bröstkorg med ett hemskt, väsande ljud.” Fru Palme skall ha varit ”nedsprutad med blod” och ha reagerat oförnuftigt och ettrigt på sjuksköterskestuderande Anna Hages hjärtmassage.

Allmän villervalla rådde, då poliskommissarie Gösta Söderström anlände. Fru Palmes chock lär ha hindrat henne från, att ens uppge sitt namn för Söderström. Denne nödgades dessutom, att skarpt beordra en polisman att ta upp jakten på förövaren. Så småningom kände kommissarien igen den mördade, vars ansikte var täckt av blod efter hjärtmassagen. Bestört meddelade Söderström, på öppen kanal, att landets statsminister råkat ut för ett attentat.

På sjukhuset stod läkarna maktlösa. Icke desto mindre öppnade tjänstgörande kirurg Palmes bröstkorg och masserade hjärtat direkt, iförd handske. Sex minuter efter midnatt dödförklarades statsministern.

Om Du någon gång läser denna utgåva av Världens Historia, borde Du bli beklämd av skildringen, på sidorna 70 och 71, av polisens sammanbrott och skandalösa klantighet. I tillägg har, bland andra, Sven Anér belagt, att länspolismästare Hans Holmér inte var i Dalarna med någon älskarinna inför stundande Vasalopp, såsom hävdas i artikeln. ”Utredningen gick snett” är den väl valda rubriken över en tvåspaltig ruta sist, inunder förslag till vidare läsning. Misstänkta mördare nämns på sidan 69. Föregående sida visar de tjocka människoraderna kantande kortegevägen vid begravningen.

På näthinnan fastnar också bilden på Lisbet Palme (sidan 67), där hon hoppar ur en polisbil vid akuten på Sabbatsbergs Sjukhus. Hennes dåtida brådska borde inspirera utredarna i nutid till krafttag, men: ”I dag består polisens så kallade Palmegrupp av tre utredare. Palmegruppen genomför emellertid inga nya efterforskningar kring mordet och de tre polismännen ägnar det mesta av sin arbetstid åt att granska nya fall.”

Som en händelse har en annan Bonnierpublikation i dag, Expressen, på sidan 10 en artikel om Eva Rausings uppgifter om mordet. Dessa avfärdas blankt som dumheter. Tidningen meddelar, att spaningsledare Stig Edqvist ”lämnade jobbet som chef för Palmegruppen tidigare i år” och att: ”Annars går mycket av de tre utredarnas tid åt till att hantera alla förfrågningar om att lämna ut handlingar till privatspanare och andra intresserade.” Sommar-OS och mycket annat håller dock ett fast grepp om Sveriges intresse; ett gammalt mord är bara att glömma?