White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 33. Till de Lidandes Tjänst

Tidsåldrarnas Längtan

Trettiotredje Kapitlet: Till de Lidandes Tjänst

Grundat på Matteusevangeliet 17:9-21; Markusevangeliet 9:9-29; Lukasevangeliet 9:37-45.

Jesus och Hans lärjungar tillbringade hela natten på berget. Då dagen grydde, gick de ned till slättbygden igen. Lärjungarna gick försjunkna i tankar, tysta och gripna. Inte ens Petrus hade något att säga. Hur gärna skulle de ej ha dröjt kvar på den heliga plats, som ljuset från den himmelska världen vidrört och där Guds Son uppenbarat Sin härlighet! Men det fanns ett verk att utföra ibland folket, som redan sökt Jesus både fjärran och nära.

Vid foten av berget hade ett stort sällskap samlats, vägledda dit av de övriga lärjungarna, som stannat kvar där, men som visste, vart Jesus dragit Sig undan. Då Jesus närmade Sig folkhopen, bad Han Sina följeslagare att förtiga, vad de upplevt. Han sade: ”’Tala inte om för någon vad ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.’”

Den uppenbarelse lärjungarna fått, skulle begrundas i deras hjärtan och inte öppet förkunnas. Att berätta det för folket skulle endast väcka löje eller gagnlösa funderingar. Inte ens de nio apostlarna skulle kunna förstå synen förrän efter Kristi uppståndelse. Hur senhjärtade eller tröga att förstå även de tre lärjungarna var, framgår av det faktum, att de – trots att Kristus talat med dem om, vad som låg framför Honom – sinsemellan frågade, vad uppståndelsen från de döda innebure. Likväl bad de ej Jesus om någon förklaring. Hans ord om framtiden hade fyllt deras hjärtan med sorg, och de begärde ej att få veta något mer angående det, som de var så ovilliga att tro någonsin skulle inträffa.

Då folket fick syn på Jesus, skyndade de emot Honom och hälsade Honom med rop av glädje och tacksamhet. Men Jesu snabba blick upptäckte genast, att de var i stort bryderi. Lärjungarna såg oroliga ut. Något hade inträffat, som förorsakat dem missräkning och förödmjukelse.

Medan de väntat vid foten av berget, hade en far sänt sin son till dem, för att de skulle befria honom från en stum ande, som svårt ansatte eller plågade honom. Då Jesus sände ut Sina lärjungar till att predika i Galiléen, gav Han dem makt att driva ut onda andar. Och då de gick åstad starka i tron, hade de onda andarna lytt deras ord. Nu hade de i Jesu namn befallt den orene anden, att lämna sitt offer, men demonen hade blott hånat dem, genom att ge ett nytt bevis på sin makt. Ur stånd att säga något till sitt försvar, kände lärjungarna, att de bringade vanära över sig själva och över sin Mästare.

I folkhopen fanns det även skriftlärde, som gjorde det bästa av läget, för att förödmjuka dem. De omringade lärjungarna och ansatte dem med frågor och sökte att bevisa, att de och deras Mästare var bedragare. Här fanns, förklarade de skriftlärde triumferande, en ond ande, som varken Kristus eller Hans lärjungar kunde besegra. Folket var böjt, att gå över på de skriftlärdes sida. En våg av förakt och hån gick genom folkhopen.

Men plötsligt tystnade anklagelserna. Jesus och Hans tre lärjungar sågs komma, och med en hastig omsvängning i känslorna vände folket, för att möta dem. En natt i beröring med den himmelska härligheten hade lämnat spår efter sig hos Frälsaren och Hans följeslagare. Deras anleten eller ansikten lyste av ett ljus, som kom åskådarna att bäva. De skriftlärde drog sig förskräckta tillbaka, medan folket välkomnade Jesus.

Som om Han varit åsyna vittne till allt, vad som försiggått, gick Jesus fram till platsen, där striden stått, fäste Sin blick på de skriftlärde och frågade:

”’Vad är det ni diskuterar om?’”

Men de röster, som nyss höjdes så djärvt och utmanande, var nu tysta. En stillhet hade sänkt sig över hela skaran. Den hemsöktes far banade sig väg genom hopen, föll ned för Jesu fötter och utgöt för Honom sin sorg, sina bekymmer och missräkningar.

”’Mästare”, sade han, ”jag har fört till dig min son som har en stum ande. Och var den än får tag i honom slår den ner honom… Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.’”

Jesus såg Sig omkring på den skräckslagna skaran, på de klandersjuka skriftlärde och de bekymrade lärjungarna. Han läste oro i varje blick, och med sorgsen röst utropade Han:

”’Du släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er?” – Sedan vände Han Sig till den betryckte eller bedrövade fadern och sade: ”För honom till mig!’”

Gossen fördes fram, och då Frälsarens blick föll på honom, kastade den onde anden honom till marken i kvalfulla kramper. Han låg och vältrade sig där, medan fradgan stod honom om munnen. Hans hemska skrän skar genom luften.

Åter möttes Livets Furste och fursten över mörkrets makt på slagfältet – Kristus i fullgörandet av Sin uppgift, ”att ropa ut frihet för de fångna… att ge de betryckta frihet” (Lukasevangeliet 4:18), och Satan i färd med, att söka att behålla offret i sitt våld. Änglar från ljusets värld och skaror av onda änglar närmade sig ivrigt och bevittnade osedda striden. För ett ögonblick tillät Jesus den onde anden, att visa sin makt, för att åskådarna skulle få tillfälle, att fatta innebörden av den befrielse, som skulle utföras.

Folket betraktade scenen med återhållen andedräkt och fadern under ångest, blandad med fruktan och hopp.

Jesus frågade: ”’Hur länge har det varit så med honom?’”

Fadern berättade hans historia om långa år av lidande och ropade sedan, som om han ej kunde härda ut längre: ”om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!’” – ”Om du förmår!” Även i denna stund ifrågasatte fadern Kristi makt.

”’Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror’”, svarade Jesus.

Det finns ingen brist på kraft å Kristi sida. Det är faderns tro, som avgör, om sonen skall bli botad. Inseende sin egen svaghet, sätter fadern hela sin förtröstan till Kristi barmhärtighet och ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!’”

Jesus vänder Sig nu till den lidande och säger: ”’Du stumme och döve ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!’”

Ett skri hörs och en ångestfull strid följer. Demonen tycks rycka livet ur sitt offer, när han går. Gossen ligger orörlig och till synes livlös. Folket viskar: ”Han är död.” Men Jesus tar honom vid handen, reser honom upp och lämnar honom till fadern. Far och son upphöjer tillsammans Befriarens namn. ”Och alla häpnade över Guds stora makt”, medan de skriftlärde slagna och surmulna går därifrån.

”{O}m du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!’” Hur mången syndbetungad själ har ej upprepat denna bön? Och till alla säger vår medlidsamme Frälsare: ”Om Du kan tro – allt är möjligt för den, som tror.” Det är tron, som förenar oss med himmelen och ger oss kraft till, att bekämpa mörkrets makter. I Kristus har Gud gjort det möjligt för oss, att övervinna varje syndig böjelse och stå emot varje frestelse, hur stark den än må vara. Men många känner, att de saknar tro, och därför håller de sig borta. Må dessa själar kasta sig på nåd och onåd i den kärleksfulle Frälsarens armar! Se inte på Dig själv, utan på Kristus. Han, som botade de sjuka och drev ut de onda andarna, då Han vandrade härnere på jorden, är samme mäktige Frälsare än i dag. Tron kommer genom Guds Ord. Grip om Hans löfte: ”den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” [Johannesevangeliet 6:37]. Kasta Dig till Hans fötter med detta rop: ”Herre, jag tror, hjälp min otro!” Den, som så gör, skall aldrig någonsin förgås.

På kort tid hade de tre apostlarna skådat den högsta härlighet och den djupaste förnedring. De hade sett det mänskliga förvandlat till likhet med Gud och förnedrat till likhet med Satan. Från berget, där Han hade talat med de himmelska sändebuden och blivit förklarad vara Guds Son av rösten, som kom från den strålande härligheten, hade de sett Jesus stiga ned, för att möta den mest kvalfulla och upproriska scen – den besatte gossen med förvridna anletsdrag och gnisslande tänder i sönderslitande ångest, som ingen mänsklig makt kunde befria honom från. Och den mäktige Förlossaren, som blott för några timmar sedan stod förhärligad framför Sina förundrade lärjungar, böjer Sig nu ned och lyfter Satans offer från marken, där han vältrar sig, och ger honom frisk till kropp och själ åter till far och hem.

Detta var en åskådningslektion om återlösningen – ”härlighetens Herre” sänker Sig ned, för att frälsa det förlorade. Detta ger även en bild av lärjungarnas uppdrag. Kristi tjänare får inte endast vistas med Jesus på förklaringsberget i stunder av andlig hänförelse. Det finns ett verk för dem att utföra nedanför berget. Själar, som Satan förslavat, väntar på ett ord av tro och bön, som skall försätta dem i frihet.

De nio lärjungarna grubblade ännu över den bittra erfarenhet, som deras misslyckande utgjorde, och då Jesus åter blev ensam med dem, frågade de: ”’Varför kunde inte vi driva ut honom?’”

Jesus svarade dem: ”För er otros skull. Sannerligen säger jag er: Om ni bara har tro som ett senapskorn, då kan ni säga till detta berg: Flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig, och inget skall vara omöjligt för er.” ”’Detta slag kan endast drivas ut med bön och fasta.’”

Den otro, som omöjliggjorde en innerligare gemenskap med Kristus och den sorglöshet, som lärjungarna visade i sin uppfattning om det heliga verk, som hade anförtrotts dem, var orsaken till deras misslyckande i kampen mot mörkrets makter.

De ord Kristus uttalat med avseende på Sin död, hade hos dem väckt sorg och tvivel. Och Jesu åtgärd, att välja ut de tre apostlarna till sällskap på berget, hade väckt avundsjuka hos de nio. I stället för att stärka sin tro genom bön och begrundan av Kristi ord, hade de hängett sig åt missmod och personliga sorger. I detta tillstånd av mörker hade de inlett striden mot Satan.

För att segra i en sådan kamp, måste de behärskas av en annan anda. Deras tro måste bli stärkt genom brinnande böner samt genom fasta och hjärtats förkrosselse. De måste bli tömda på allt eget och fyllda med ande och kraft från Gud. Endast allvarlig, ihärdig bön till Gud i tro – en tro, som leder till fullt beroende av Gud och till fullkomlig överlåtelse till Hans verk – kan skänka människan den Helige Andes bistånd i striden mot ”furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna” [Efésierbrevet 6:12].

”Om ni bara har tro som ett senapskorn, då kan ni säga till detta berg: Flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig”. Fastän senapskornet är litet, innehåller det samma gåtfulla livsprincip, som alstrar växtkraft i det ståtligaste träd. När senapskornet kastas i jorden, drar det lilla kornet nytta av alla de ämnen, som Gud gett till dess näring. Det utvecklas nämligen snabbt till en kraftig växt. Om Du har tro likt detta, kommer Du att ta fasta på Guds Ord och på alla hjälpmedel Han har anvisat. Sålunda kommer Din tro att växa sig stark och kommer att ställa till Ditt förfogande kraften från himmelen. De hinder, som fienden hopar på Din väg, skall, om de än tycks vara oöverstigliga som de eviga bergen, snart försvinna genom trons makt. ”{I}nget skall vara omöjligt för er.”