White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 19. Sabbatsdagen

 Tidsåldrarnas Längtan

Nittonde Kapitlet: Sabbatsdagen

Sabbaten blev helgad vid skapelsen. Instiftad för människans skull, leder den sitt ursprung från den tid, då ”morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje” (Job 38:7). Friden bredde ut sig över hela jorden, ty denna stod då i samklang med himmelen. ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (Första Moseboken 1:31). Och Han vilade i glädjen över Sitt fullbordade verk.

Därför att Gud hade vilat på sjunde dagen, välsignade Han den dagen och helgade den – Han avskilde den till heligt bruk. Han gav den till Adam som vilodag. Den var ett minne av skapelsen och sålunda ett tecken på Guds kärlek och makt. Skriften säger: ”Han har gjort så att man minns hans under.” ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat” (Första Moseboken 2:3; Psaltaren 111:4; Romarbrevet 1:20).

Allt har blivit skapat genom Guds Son. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till” (Johannesevangeliet 1:1-3). Och alldenstund Sabbaten är ett minne av skapelsen, är den ett tecken på Kristi makt och kärlek.

 Sabbaten kallar våra tankar till naturen och för oss i förbindelse med Skaparen. I fåglarnas sång, i trädens sus och i havets musik hör vi fortfarande Dens röst, som talade med Adam i paradiset. Och när vi ser Hans makt uppenbarad i naturen, finner vi tröst, ty det ord, genom vilket allt är skapat, talar också liv till själen. ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken” (Andra Korintierbrevet 4:6).

Det var denna tanke, som inspirerade psalmisten till sång:

”Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar,

jag vill jubla över dina händers verk.

Hur stora är inte dina verk, Herre!

Hur djupa är inte dina tankar” (Psaltaren 92:5-6).

Och den Helige Ande förkunnar genom profeten Jesaja: ”Vem vill ni likna Gud vid, vad vill ni jämföra honom med?... Vet ni inte det, har ni inte hört det? Har inte detta förkunnats för er från begynnelsen? Har ni inte förstått det alltifrån jordens grundläggning? För honom som tronar över världen är dess inbyggare som gräshoppor. Han breder ut himlen som ett flor, spänner ut den som ett tält att bo inunder… Vem vill ni då likna mig vid, så att jag skulle vara som han? säger den Helige. Lyft upp era ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror? Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn – ingen enda uteblir. Hur kan du Jakob säga, du Israel påstå: ’Min väg är dold för Herren. Gud bryr sig inte om min rätt’? Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka” (Jesaja 40:18-29). ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om,
ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand” (Jesaja 41:10). ”Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan” (Jesaja 45:22). Detta budskap är tecknat i naturen, och det är Sabbatens uppgift att bevara det i åminnelse. Då Herren bad Israel, att helga Hans Sabbater, sade Han: ”Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni skall inse att jag är Herren, er Gud” (Hesekiel 20:20).

Sabbaten inlemmades i lagen på Sinaiberget, men det var inte först då, som den helgades till vilodag. Israels barn kände till den före Sinai. Redan på vägen dit höll de Sabbaten. Då någon vanhelgade den, förebrådde Herren dem, i det att Han sade: ”’Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?” (Andra Moseboken 16:28).

Sabbaten gavs inte enbart till Israel, utan till hela världen. Den var känd för de första människorna i Eden, och likt de andra buden i dekalogen, är den oföränderligt bindande. Om denna lag, av vilken det fjärde budet utgör en del, säger Kristus: ”Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå” (Matteusevangeliet 5:18). Så länge som himmel och jord består, skall Sabbaten fortfara att vara ett tecken på Skaparens makt. Och när paradiset åter skall blomstra på vår jord, skall Guds heliga vilodag bli ärad av alla under solen. Sabbatsdag efter Sabbatsdag skall den förhärligade, nya jordens inbyggare komma och tillbe inför Herren (Jesaja 66:23).

Ingen annan instiftelse, som judarna blev ålagda att hålla i helgd, skilde dem så helt och hållet från de omgivande folken, som Sabbaten. Gud bestämde, att dess helighållande skulle utmärka Hans tillbedjare. Den skulle vara ett tecken på deras avståndstagande från allt avguderi och deras förbindelse med den sanne Guden. Men för att hålla Sabbaten helig, måste människan själv vara helig. Genom tron måste hon bli delaktig av Kristi rättfärdighet. Då befallningen gavs till Israel: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” (Andra Moseboken 20:8), sade Gud också: ”Ni skall vara mina heliga” (Andra Moseboken 22:31). Endast på så sätt kunde Sabbaten känneteckna Israel som Guds tillbedjare.

Men då judarna skilde sig från Gud och ej ville bli delaktiga av Kristi rättfärdighet genom tron, förlorade Sabbaten sin betydelsefulla innebörd för dem. Satan sökte, att upphöja sig själv och dra människorna bort från Kristus, och han sökte att förändra vilodagen, därför att den var ett tecken på Kristi makt. Judarnas ledare förverkligade Satans avsikter, genom att omgärda Guds Sabbatsdag med betungande fordringar. På Jesu tid hade Sabbatsfirandet blivit så förvänt, att det bara återspeglade själviska och godtyckliga människors karaktär, i stället för att vara en påminnelse om den kärleksfulle, himmelske Faderns egenskaper. De skriftlärde framställde Gud faktiskt, som om Han gett lagar, vilka var omöjliga för människan att uppfylla. De ledde folket till att uppfatta Gud som en tyrann och att anse, att Sabbatens helighållande, enligt Hans fordringar, gjorde människan grym och hårdhjärtad. Det var Kristi uppgift, att undanröja dessa missuppfattningar. Fastän de skriftlärde vaktade på Honom med obönhörlig fiendskap, sökte Han inte ens skenbart, att ge vika för deras fordringar, utan gick Sin väg rakt fram och firade Sabbaten i överensstämmelse med Guds lag.

En Sabbat gick Jesus och Hans lärjungar genom ett moget sädesfält, då de återvände från gudstjänsten. Eftersom det dragit ut på tiden, blev lärjungarna hungriga, och medan de gick genom fältet, började de att rycka av ax och gnugga mellan händerna och äta. En annan dag skulle det ej ha väckt något uppseende, ty då man gick genom ett sädesfält eller en fruktträdgård eller en vingård, hade man på den tiden rättighet, att förse sig med, vad man behövde, för att stilla sin hunger (se Femte Moseboken 23:24-25). Men att göra detta på en Sabbatsdag ansågs vara en vanhelgande handling. Att rycka av axen betraktades då som ett slags skördearbete, men inte nog därmed: Att gnugga dem i händerna uppfattades som ett slags tröskning. Alltså var lärjungarnas handling, enligt de skriftlärdes mening, ett dubbelt brott.

Genast var spionerna framme och anklagade lärjungarna: ”’Se, dina lärjungar gör det som inte är tillåtet på sabbaten’” (Matteusevangeliet 12:2).

Då Jesus vid Betesda blev anklagad för Sabbatsbrott, försvarade Han Sig, genom att åberopa Sitt sonförhållande till Gud. Han förklarade då, att Han verkade i samförstånd med Sin Fader. Nu, då Hans lärjungar blev ansatta, hänvisade Han åklagarna till händelser ur Gamla Testamentet, till handlingar, som utförts på Sabbaten av sådana, som stod i Guds tjänst.

De judiska lärarna var stolta över sin kunskap i Skrifterna, och i Frälsarens svar till dem fanns en underförstådd tillrättavisning för deras okunnighet i de Heliga Skrifterna.

”’Har ni inte läst”, sade Han, ”vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga, hur han gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt och gav sina män? De bröden fick endast prästerna äta.’” ”Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten.” – ”Eller har ni inte läst i lagen att prästerna i templet på sabbaten bryter mot sabbaten och ändå är utan skuld? Jag säger er: Här ser ni det som är större än templet.” ”Så är Människosonen Herre också över sabbaten’” (Lukasevangeliet 6:3-4; Markusevangeliet 2:27-28; Matteusevangeliet 12:5-6).

Om det var rätt av David, att stilla sin hunger, genom att äta av det bröd, som var avskilt för heligt bruk, kunde också lärjungarna fylla sina behov, genom att plocka ax under Sabbatens heliga timmar. För övrigt utförde prästerna i templet mera arbete på Sabbaten, än på övriga veckodagar. Arbete i samma utsträckning på det världsliga området skulle ha varit Sabbatsbrott, men prästernas arbete var en del av Guds verk. De utförde dessa ceremonier, som pekade framåt på Kristi återlösande makt, och deras arbete stod i överensstämmelse med Sabbatens ändamål. Men nu hade Kristus Själv kommit. Lärjungarna var anställda i Guds verk, då de utförde sitt arbete för Kristus, och det, som var nödvändigt att utföra i detta arbete, hade de rättighet att göra på Sabbaten.

Kristus ville lära Sina lärjungar, såväl som Sina fiender, att Guds verk går före allt. Detta verks uppgift i världen är människans återlösning, och allt, som är nödvändigt att utföra på Sabbaten i och för detta ändamål, är därför i full harmoni med lagen om Sabbaten. Jesus krönte Sitt argument med, att förklara Sig vara ”Sabbatens Herre”. Han står över alla frågor och över all lag. Den evige Domaren frikände lärjungarna från all skuld, åberopande just de lagar, som de var anklagade för att ha brutit.

Jesus lät inte saken förfalla eller avgöras endast med, att tillrättavisa Sina fiender. Han förklarade, att de i sin blindhet missuppfattat meningen med Sabbaten; Han sade:

”Om ni hade förstått vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga” (Matteusevangeliet 12:7). – Deras många hjärtlösa förordningar kunde ej ersätta bristen på omutlig redlighet och innerlig kärlek, vilket alltid kommer att känneteckna Guds sanna tillbedjare.

Åter betonade Kristus sanningen om, att offren i sig själva saknade värde. De var bara medlet, ej målet. Deras uppgift var, att leda människorna till Frälsaren och, på så sätt, bringa dem i samklang med Gud. Det är kärlekens tjänst Han uppskattar. Fattas den, är ceremonierna en förnärmelse eller oförskämdhet mot Honom. Så är också förhållandet med Sabbaten. Dess uppgift är, att föra människorna i gemenskap med Gud. Men då sinnet blev upptaget med tröttsamma ceremonier, omintetgjordes avsikten med Sabbaten. Enbart ett yttre helighållande var ett hån.

En annan Sabbat gick Jesus in i en synagoga. Han såg där en man med en förvissnad eller förtvinad hand. Fariséerna ”iakttog… Jesus”, ivriga att se, vad Han skulle företa Sig. Frälsaren visste väl, att Han, om Han botade på Sabbaten, skulle bli betraktad som lagöverträdare. Men Han tvekade ej, att bryta ned denna mur av traditionella fordringar, som omgärdade Sabbatsbudet.

Jesus kallade fram den sjuke mannen och frågade sedan: ”’Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?’”

Det var en grundsats ibland judarna, att uraktlåtenhet eller försummelse, att göra det goda, om tillfälle därtill gavs, var detsamma som att göra det onda; att uraktlåta att rädda liv, var att döda. Sålunda mötte Jesus dem på deras egen mark.

”Men de teg. Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: ’Räck ut din hand.’ Han räckte ut handen, och den var nu frisk” (Markusevangeliet 3:2-5).

På deras fråga: ”’Är det tillåtet att bota på sabbaten?’”, svarade Jesus: ”’Vem av er skulle inte gripa tag i sitt får och dra upp det om det faller i en grop, och det också på sabbaten? Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten’” (Matteusevangeliet 12:10-12).

Spionerna vågade inte, att svara Jesus i folkets närvaro, ty de skulle ha vecklat in sig i svårigheter. De visste, att Han talade sanning. Hellre, än att bryta mot sina traditioner, var de villiga att utlämna en människa till lidande, samtidigt som de kunde försöka att rädda ett djur, som råkat i fara, för att ägaren ej skulle lida någon förlust. Alltså visade man ett oskäligt djur större omsorg, än en människa, som skapats till Guds avbild.

Detta ger en bild av, hur de falska religionssystemen verkar. De har sitt upphov i människans önskan om, att höja sig över Gud. Dock blir följden, att hon sjunker under djurens nivå. Varje religion, som bekämpar Guds överhöghet, berövar människan den härlighet, som gavs henne vid skapelsen och som skall återges henne i Kristus. Varje falskt religionssystem påverkar sina anhängare till, att visa likgiltighet för de mänskliga behoven och rättigheterna samt för mänskligt lidande. Evangeliet sätter mänskligheten högt såsom varande köpt med Kristi blod. Evangeliet lär oss, att visa öm hänsyn för människans behov och för hennes lidande. Herren säger: ”Jag skall göra en man mera dyrbar än fint guld, och en människa mera dyrbar än guld från Ofir” (Jesaja 13:12, engelsk översättning).

Då Jesus vände Sig till fariséerna med frågan, om det var lovligt enligt lagen, att göra gott eller göra ont på Sabbatsdagen, att rädda liv eller döda, ställde Han dem ansikte mot ansikte med deras eget onda uppsåt. De jagade Honom med bittert hat, emedan Han räddade liv och bringade människorna lycka. Vilket var bättre: Att döda på Sabbaten, som de lade planer för att göra, eller att hjälpa av sjuk och nöd hemsökta människor, som Han gjorde? Var det mera rättfärdigt, att hysa mordbegär i hjärtat på Herrens heliga dag, än en allomfattande människokärlek, som fann sitt uttryck i barmhärtiga gärningar?

Genom att bota mannen med den förvissnade handen, fördömde Jesus judarnas sedvänjor och lät Sabbatsbudet stå, som Gud gett det. ”{D}et {är} tillåtet att göra gott på sabbaten’”, hade Han förklarat. Genom att sopa undan judarnas orimliga förbud, ärade Kristus Sabbaten, medan Hans åklagare vanärade Guds heliga dag.

De, som gör gällande, att Kristus avskaffade lagen, säger att Han överträdde Sabbatsbudet, och detta skulle berättiga även Hans efterföljare, att handla på samma sätt. Härigenom intar de, som lär så, samma ståndpunkt som de klandersjuka judarna. De säger härmed emot Jesu eget vittnesbörd: ”jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek” (Johannesevangeliet 15:10). Varken Kristus eller Hans lärjungar överträdde Sabbatsbudet. Jesus var en levande företrädare för lagen. Ingen överträdelse av dess heliga bud fann genklang hos Honom. I det, att Han såg Sig omkring på en nation av vittnen, som sökte tillfälle, att få något att döma Honom för, kunde Han utan gensägelse eller protest fråga: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” (Johannesevangeliet 8:46)

Jesus hade inte kommit, för att åsidosätta, vad patriarker och profeter hade talat, ty Han hade Själv talat genom dessa representativa män. Alla Guds Ords sanningar kom från Honom. Men dessa dyrbara juveler hade blivit omgivna av falska infattningar. Deras underbara ljus hade fått tjäna till att vilseleda. Guds önskan var, att avlägsna sanningens juveler ur dessa infattningar av villfarelse och på nytt göra dem till ett kostbart eller värdefullt sanningens smycke. Detta verk kunde blott utföras av en gudomlig hand. Genom förening med lögnen, hade sanningen fått gagna dens verk, som är Guds och människornas fiende. Kristus hade kommit, för att ge sanningen dess rätta plats, där den kunde förhärliga Gud och föra människor till frälsning.

”’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten”, sade Jesus. Denna Guds förordning är till människosläktets nytta. ”Allt sker för er skull”. ”{D}et må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud” (Andra Korintierbrevet 4:15; Första Korintierbrevet 3:22-23). De Tio Budens lag, av vilken Sabbatsbudet är en del, gav Gud som en välsignelse till Sitt folk. ”Herren befallde oss”, säger Mose, ”att följa alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl och för att bevara oss vid liv, så som han gjort till denna dag” (Femte Moseboken 6:24). Genom psalmisten gavs detta budskap till Israel: ”Tjäna Herren med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop! Besinna att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord. Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov” (Psaltaren 100:2-4). ”{A}lla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus” (Jesaja 56:6-7).

 ”Så är Människosonen Herre också över sabbaten.’” Dessa ord är fulla av undervisning och tröst. Emedan Sabbaten är gjord för människans skull, är den Herrens dag. Den tillhör Kristus. Ty genom Honom ”har allt blivit till”, och utan Honom ”har inget blivit till, som är till” (Johannesevangeliet 1:3). Alldenstund eller eftersom Kristus har gjort allt, har Han också gjort Sabbaten. Av Honom blev den helgad, för att påminna om skapelseverket. Den hänvisar till Honom både som Skaparen och Heliggöraren. Den säger oss, att den som skapat allt i himmelen och på jorden och genom vilken allt hålls samman, är huvudet för församlingen, och genom Honom är vi försonade med Gud. Då Han talade om Israel, sade Han: ”Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är Herren som helgar dem” (Hesekiel 20:12). Alltså är Sabbaten ett tecken på Kristi makt att helga. Och den är given till alla dem, som Kristus gjort heliga. Såsom ett tecken på Hans heliggörande makt, ges Sabbaten till alla, som genom Kristus blir en del av Guds Israel.

Och Herren säger: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till
på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till Herrens ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i Herren” (Jesaja 58:13-14).

För alla, som tar emot Sabbaten som ett tecken på Kristi skapande och återlösande makt, blir den en lust. De ser Kristus i Sabbaten och de fröjdar sig i Honom. Sabbaten hänvisar dem till skapelseverket som ett bevis för Hans makt att återlösa. Medan den påminner oss om det förlorade paradiset, talar den om den frid, som Jesus återvunnit åt oss. Och allt i naturen återger Hans inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matteusevangeliet 11:28).