White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 20. Han förordnade tolv

Tidsåldrarnas Längtan

Tjugonde Kapitlet: Han förordnade tolv

Grundat på Markusevangeliet 3:13-19; Lukasevangeliet 6:12-16.

”Jesus gick sedan upp på berget och kallade till sig dem som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som han kallade apostlar. De skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika.”

Det var på bergssluttningen, inte långt från Gennesarets Sjö, i de skyddande trädens skugga, som Jesus valde ut tolv av Sina lärjungar till apostlaämbetet, och där höll Han också Sin bergspredikan.

Fälten och bergssluttningarna var Jesu älsklingstillhåll, och många av Hans predikningar hölls under bar himmel. Han undervisade hellre där, än i templet och i synagogorna. Ingen synagoga kunde för övrigt rymma de folkskaror, som följde Honom. Men det var inte den enda orsaken till, att Han talade ute i det fria. Jesus älskade naturen. För Honom var varje stilla, enslig plats ett heligt tempel.

Det första steget till, att organisera den församling, som efter Kristi himmelsfärd skulle bli Hans ombud på jorden, skulle nu tas. Ingen dyrbar helgedom stod till deras förfogande, men Frälsaren förde Sina lärjungar till en enslig plats, som Han älskade. Och i deras sinnen skulle den dagens upplevelser alltid vara förknippade med den sköna anblicken av berget, dalen och Gennesarets Sjö.

Jesus valde ut Sina lärjungar, för att sända dem ut som vittnen för Honom. De skulle förkunna för världen, att de hade sett och hört Honom. Deras uppdrag var det betydelsefullaste, som någonsin getts åt mänskliga varelser, frånsett Kristi eget verk. De skulle bli Guds medarbetare för världens frälsning. Liksom i Gamla Testamentet de tolv patriarkerna stod som företrädare för Israel, skulle de tolv apostlarna stå som företrädare för den evangeliska kyrkan.

Frälsaren kände de mäns karaktärer, som Han valt ut. All deras svaghet och alla deras misstag låg blottade för Honom. Han kände de prövningar, som de måste genomgå och det ansvar, som skulle vila på dem; därför ömmade Hans hjärta för dessa utvalda. Ensam på berget nära Gennesarets Sjö tillbringade Han hela natten i bön för dem, medan de sov vid bergets fot. Vid solens första strålar kallade Han dem ånyo samman. Han hade något av största vikt att meddela dem.

Dessa lärjungar hade under en tid samarbetat med Jesus i aktiv verksamhet. Johannes och Jakob, Andreas och Petrus, tillsammans med Filippus, Natanael och Matteus, hade varit mera förbundna med Honom, än de andra, och de hade bevittnat flera av Hans underverk. Petrus, Jakob och Johannes stod i ett än innerligare förhållande till Honom. De var nästan ständigt i Hans sällskap, såg Hans underverk och hörde Hans ord. Johannes slöt sig till Jesus med än större tillgivenhet, så att han blev känd som den, vilken Jesus älskade. Frälsaren älskade dem alla, men Johannes hade det mest mottagliga sinnet. Han var yngre, än de andra, och med mer av ett barns tillit öppnade han sitt hjärta för Jesus. På så sätt kom han i innerligare samklang med Kristus, och genom honom förmedlade Frälsaren Sina djupaste andliga lärdomar till Sitt folk.

Då Judas förenade sig med lärjungarna, var han ännu inte okänslig för skönheten i Kristi väsen. Han kände inflytandet från denna gudomliga makt, som drog själarna till Frälsaren. Jesus, som inte kom för att krossa det sönderbrutna röret eller släcka den rykande veken, ville inte stöta bort denna själ, om det blott fanns en önskan att komma till ljuset. Frälsaren blickade in i Judas’ själ. Han kände de djup av ondska, i vilka Judas en gång skulle sjunka, om Guds nåd ej finge verka till bättring. Genom att träda i förbindelse med denne man, gav Jesus honom en plats, där Han dag efter dag kunde föra honom i kontakt med Sin egen osjälviska kärleks utflöde. Om Judas hade velat öppna sitt hjärta för Jesus, skulle den gudomliga nåden ha fördrivit själviskhetens demon från hans själ, och även han skulle ha kunnat bli medborgare i Guds rike.

Gud tar emot människorna just sådana de är, med sina mänskliga svagheter, och fostrar dem för Sin tjänst, om de vill ta emot undervisning och lära disciplin av Honom. De blir ej utvalda tack vare sin fullkomlighet, utan trots sin ofullkomlighet, för att de genom kunskap om och tillämpning av sanningen må, genom Kristi nåd, bli förvandlade till Hans avbilder.

Judas hade samma tillfällen som de andra lärjungarna. Han tog emot samma värdefulla undervisning. Men det liv i sanningen, som Jesus krävde, gick stick i stäv mot Judas’ önskningar och mål. Han ville inte ge upp sina egna meningar, för att ta emot den himmelska visdomen.

Hur kärleksfullt behandlade inte Frälsaren den, som en gång skulle förråda Honom! I Sin undervisning berörde Jesus principerna för välgörenhet, vilka satte yxan till roten på girigheten. Han framställde för Judas snikenhetens avskyvärda natur. Mången gång fann lärjungarna, att Judas karaktär därigenom avslöjades och hans synd påvisades, men han ville inte bekänna sin synd och överge sin orättfärdighet. Han var självtillräcklig, och i stället för att stå emot frestelsen, fortsatte han att vandra sin svekfulla väg. Kristus stod för honom som ett levande exempel på, vad han måste bli, om han ville skörda frukterna av Hans gudomliga medlarskap och verk. Men Judas slog dövörat till för denna undervisning gång efter annan.

I stället för att vandra i ljuset, valde Judas att behålla sina fel. Onda begär, bitter hämndlystnad, mörka och vresiga tankar närdes, till dess att Satan fått mannen under sitt herravälde. Judas blev ett redskap för Jesu fiender.

Då han kom i beröring med Jesus, hade han vissa värdefulla egenskaper, som kunde ha gjort honom till välsignelse för församlingen. Om han hade varit villig, att bära Kristi ok, kunde han ha blivit en av de ledande apostlarna. Men han förhärdade sitt hjärta, då hans fel påvisades, och i sin stolthet och upproriskhet valde han, att gå självupphöjelsens väg och gjorde sig själv omöjlig för det verk, som Gud skulle ha gett honom att utföra.

Var och en av apostlarna hade allvarliga karaktärsfel, då Jesus kallade dem till Sin tjänst. Ej ens Johannes, som stod Den närmast, som är ”saktmodig och ödmjuk i hjärtat”, hade en mild och ödmjuk natur. Hans och brodern kallades för ”tordönets söner”. Medan de var med Jesus, väckte varje ringaktning, som visades Honom, deras vrede och stridslystnad. Häftigt lynne, hämndbegär och kritiklusta var egenskaper, som utmärkte den mest älskade lärjungen. Han var stolt och angelägen om, att bli den främste i Guds rike. Men dag efter dag såg han Jesu mildhet och fördragsamhet i motsats till sitt eget våldsamma sinnelag och hörde Hans undervisning om ödmjukhet och tålamod. Han öppnade sitt hjärta för det gudomliga inflytandet och blev inte bara en hörare, utan en görare, av Frälsarens ord. Jaget doldes i Kristus. Han lärde sig, att axla Kristi ok och bära Hans börda.

Jesus tillrättavisade Sina lärjungar, Han varnade och förebrådde dem, men Johannes och hans bröder lämnade Honom inte för det, utan valde Jesus, trots tillrättavisningarna. Jesus stötte inte bort dem, därför att de var svaga och felande. De fortsatte, att till slutet dela Hans lidanden och lära sig av Hans liv. Genom att se på Jesus, blev deras karaktärer förvandlade.

Apostlarna var varandra väldigt olika till sätt och vanor. Där var Levi-Matteus, den före detta publikanen eller tullindrivaren, där var även den hetlevrade och nitiske Simon, som avgjort hatade det romerska herraväldet; vidare den godhjärtade och impulsive Petrus, den försagde Judas (Taddeus), den tvivlande men dock trohjärtade Tomas, den senhjärtade och trossvage Filippus, de frimodiga och äregiriga Sebedussönerna, jämte de övriga. Dessa var här sammanförda, alla med sina fel och brister samt medfödda och inrotade böjelser till det onda. I och genom Kristus skulle de dock få tillhöra Guds familj och lära sig, att bli ett i tro, i lära, i ande. Kristus är den stora medelpunkten, och de skulle komma närmare varandra i samma mån, som de drogs närmare medelpunkten.

Till Sina representanter ibland människorna valde Kristus ej änglar, som aldrig fallit i synd, utan mänskliga varelser med samma böjelser som de, vilka de sökte att rädda. Kristus iklädde Sig mänsklig natur, för att kunna nå människan. Det gudomliga måste förena sig med det mänskliga, ty det fordras både gudomlighet och mänsklighet, för att bringa världen frälsning. Det gudomliga behövde det mänskliga, för att det mänskliga skulle bli en föreningslänk mellan Gud och människan. På samma sätt måste det förhålla sig med Kristi tjänare och sändebud. Människan behöver en kraft utanför och över sig själv, som återställer gudslikheten hos henne och sätter henne i stånd till, att utföra ett verk för Gud. Men detta gör inte den mänskliga förmågan värdelös. Det mänskliga lägger beslag på gudomlig kraft, Kristus dväljs eller bor i hjärtat eller sinnet genom tron, och i samarbete med det gudomliga blir människans förmåga dugliggjord för det goda.

Han, som kallade dessa fiskare i Galiléen, kallar ännu människor till Sin tjänst. Han är lika villig, att uppenbara Sin makt genom oss som genom Sina första lärjungar. Hur bristfälliga och syndfulla vi än är, erbjuder Herren oss Sin medverkan, erbjuder oss lärjungaskap i Kristus. Han erbjuder oss, att komma för att ta emot denna gudomliga undervisning. Förenade med Kristus kan vi utföra Guds verk.

”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss” (Andra Korintierbrevet 4:7). På grund härav överlämnades predikan av evangeliet till felande människor, hellre än till änglarna. Det har visat sig, att den makt som verkar genom svaga mänskliga varelser, är Guds kraft, och sålunda uppmuntras vi till att tro, att den kraft som kan skickliggöra andra människor, lika svaga som vi, även kan hjälpa oss. Och de, som själva är ”okunniga och far vilse”, skall ges förmågan, att ”behandla dem rätt” (Hebréerbrevet 5:2). Då vi själva varit i nöd, känner vi till vägens faror och svårigheter och är på grund härav kallade att hjälpa andra, som råkar i samma svårigheter. Det finns själar, som är plågade av tvivel, tyngda av brister, svaga i tron och oförmögna till, att få ett grepp om den Osynlige. Men om en vän, som de kan se, kommer till dem i Kristi ställe, kan han bli en förbindelselänk, som fäster deras sviktande tro vid Kristus.

Vi skall arbeta tillsammans med himmelens änglar, för att göra Jesus känd i världen. Med nära nog otålig iver väntar änglarna på vår medverkan, ty människan måste bli verktyget att nå människan med. Och när vi ger oss själva till Kristus med hängiven överlåtelse, fröjdar sig änglarna över, att de kan tala genom våra röster, för att uppenbara Guds kärlek.