Den Dolda Kampen. Den sista Varningen

 Den sista varningen

Det största testet på vår lojalitet.

”Jag såg en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Och han ropade med stark röst och sade: `Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar.` Och jag hörde en annan röst från himlen säga: `Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Upp. (Uppenbarelseboken) 18:1, 2, 4.

Denna bibeltext pekar fram mot en tid när tillkännagivandet om Babylons fall, såsom det framställdes av den andra ängeln i Upp. 14:8, skall upprepas. Detta tillkännagivande kommer också att vittna om det fördärv som har trängt in i de organisationer som utgör Babylon, sedan budskapet först förkunnades, sommaren 1844.

När kyrkosamfunden tar emot spiritualismens läror avlägsnas varje hinder som tidigare lagts på det icke-omvända sinnet. Bekännelsen till religionen blir en kappa som döljer den värsta orättfärdighet. Tron på uppenbarelser från andevärlden öppnar vägen för förföriska andar och demoners läror och således blir de onda änglarnas inflytande i kyrkosamfunden kännbart.

Det tillkännages om Babylon, vid den tid när det framställs i denna profetia: ”Hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdighet.” Upp. 18:5. Hon har fyllt sina synders mått. Undergång är på väg att drabba henne. Men Gud har fortfarande ett folk i Babylon. Innan hans straffdomar drabbar henne, måste dessa trogna Guds tjänare kallas ut från henne, så att de inte ”tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Dessa tillkännagivanden utgör, tillsammans med den tredje ängelns budskap, den sista varningen till jordens invånare.

Jordens makter som förenar sig för att föra krig mot Guds bud, kommer att utfärda ett påbud om att ”alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar” (Upp. 13:16) skall följa kyrkans seder och hålla den falska vilodagen. Alla som vägrar att lyda kommer att straffas enligt borgerlig lag. Till slut kommer det att utfärdas en förklaring att de förtjänar döden. På den andra sidan finns Guds lag som innehåller Skaparens vilodag och som kräver lydnad och hotar med Guds vrede över alla dem som överträder dess bud.

Var och en som har en tydlig förståelse av detta och trots det väljer att överträda Guds lag för att lyda människobud, tar på sig vilddjurets märke. Han accepterar tecknet på trohet mot den makt som han väljer att lyda framför Gud. Varningen från himlen lyder: ”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, skall han få dricka av Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare.” Upp. 14:9,10.

Men ingen drabbas av Guds vredes vin förrän han har övertygats om sanningen i sitt förstånd och i sitt samvete. Det finns många som aldrig har haft någon möjlighet att höra de särskilda sanningarna för denna tid. Han som läser varje hjärta och prövar varje motiv vill inte att någon, som vill ha kunskap om sanningen, skall bli bedragen när det gäller det som striden handlar om. Var och en skall få tillräckligt med ljus för att kunna fatta ett intelligent beslut.

Sabbatsbudet kommer att bli det stora lojalitetsprovet, eftersom detta är den speciella stridsfrågan. Medan firandet av den falska sabbaten i enlighet med landets lagar, i strid mot det fjärde budet, kommer att bli en bekännelse av trohet mot den makt som står i opposition mot Gud, är helighållandet av den sanna sabbaten i lydnad mot Guds lag ett bevis på lojalitet mot Skaparen. Medan den ena gruppen godtar tecknet på underkastelse mot jordiska makter, och på så sätt tar på sig vilddjurets märke, väljer den andra gruppen tecknet på lojalitet mot Guds auktoritet och får därmed Guds sigill (se Upp. 7:1-3, 14:9-12).

Sigillet i Guds lag finns i det fjärde budet (2 Moseboken 20:8-11). Det är endast detta, av alla tio buden, som innehåller både laggivarens namn och hans titel. Det förklarar att han är himlens och jordens skapare och gör därmed klart hans rätt till vördnad och tillbedjan framför alla andra. Med undantag för detta bud finns det ingenting i tio Guds bud som visar vem som har auktoritet att ge ut denna lag. När påvemakten förändrade sabbaten togs sigillet bort från lagen. Jesu lärjungar uppmanas att återupprätta den genom att upphöja sabbaten i det fjärde budet till sin rättmätiga plats som Skaparens minnesmärke och tecknet på hans auktoritet (Fotnot 1).

Tidigare har de som förkunnat sanningarna i den tredje ängelns budskap ofta betraktats som olycksprofeter. Deras förutsägelser om att religiös ofördragsamhet skulle få makten i Förenta staterna, att kyrkan och staten tillsammans skulle förfölja dem som håller Guds bud, har förklarats vara grundlösa och orimliga. Men allt eftersom frågan om att framtvinga söndagsfirande genom lag blir aktuell, ser de att den händelse som de så länge har tvivlat på närmar sig. Den tredje ängelns budskap kommer därför att få en effekt som det inte tidigare kunnat få.

Men så länge Jesus fortsätter vara medlare för människorna i helgedomen därovan, kommer den helige Andes återhållande inflytande att erfaras av både ledare och folk. Även om många av våra ledare är Satans aktiva redskap, har Gud också sina redskap bland nationernas ledare. På så sätt kommer några få människor att hålla tillbaka en kraftfull ström av ondska. Sanningens fiender kommer att hindras i sitt motstånd, så att den tredje ängelns budskap kan utföra sitt verk. När den sista varningen ges kommer den att fånga uppmärksamheten hos dessa ledare som Herren nu verkar genom. Några av dessa kommer att ta emot budskapet och ställer sig då på Guds folks sida under nödens tid.

Den ängel som ansluter sig till förkunnandet av den tredje ängelns budskap kommer att upplysa hela världen med sin härlighet (Upp. 18:1-3). Adventrörelsen under åren 1840-1844 var en härlig uppenbarelse av Guds kraft. Den första ängelns budskap förkunnades ut till varje missionsstation i världen. I en del länder väcktes det största religiösa intresset man sett i något land sedan reformationen på 1500-talet. Men dessa väckelser kommer att överträffas av den mäktiga rörelsen under den tredje ängelns sista varning.

Guds tjänare, med ansikten som är upplysta av och strålar av helig hängivenhet, kommer att skynda från plats till plats för att förkunna budskapet från himlen. Underverk kommer att utföras, sjuka kommer att botas och tecken och under kommer att följa de troende. Men Satan verkar också med falska underverk.

Han lyckas till och med få eld att falla ner från himlen i människors åsyn. Upp. 13:13. Alltså kommer jordens invånare att tvingas ta ställning.

Nödens tid

De som hedrar Guds lag har anklagats för att ha orsakat straffdomar över världen. De kommer att betraktas som orsaken till de fruktansvärda omvälvningarna i naturen och till den strid och blodsutgjutelse bland människor som fyller jorden med elände. Den kraft som åtföljer den sista varningen har gjort de ogudaktiga rasande. Deras vrede har uppväckts mot alla som har tagit emot budskapet, och Satan kommer att upptända hatets och förföljelsens anda till ännu större intensitet.

När sabbaten har blivit den särskilda stridsfrågan inom hela kristenheten och religiösa och världsliga myndigheter samarbetar för att lagstifta om firandet av söndagen, kommer den lilla grupp, som fortfarande vägrar att ge efter för det populära kravet att bli föremål för ett världsomfattande hat. Man kommer att kräva, att de få som motsätter sig kyrkans institution och samhällets lag inte borde tolereras. Man kommer till sist att utfärda en lag mot dem som enligt det fjärde budet håller sabbaten helig. Denna lag kommer att döma dem till lagens strängaste straff och ge folket frihet att efter en viss tid döda dem. Guds folk kommer då att få uthärda ett lidande och ett betryck som av profeten beskrivs som ”en tid av nöd för Jakob” (Jeremia 30:5-7).

De som är ovilliga att förneka sig själva, att lida själskval inför Gud, att be länge och allvarligt för att få Guds välsignelse kommer inte att få den. Hur få är det inte som vet vad det innebär att kämpa med Gud! Hur få är det inte som söker Gud så intensivt att alla krafter ansträngs till det yttersta! När hopplöshetens vågor, som inget språk kan beskriva, sveper in över dem som ber, hur få är det då inte som klamrar sig fast vid Guds löften med en tro som inte ger vika.

Det händer ofta att människor föreställer sig svåra tider som värre än de i verkligheten är, men så är det inte med den nöd som ligger framför oss. Den mest livfulla skildring kan inte beskriva hur svår denna nödtid blir. I denna prövningens stund måste var och en stå ensam inför Gud.

Fruktansvärda och övernaturliga tecken skall snart visa sig på himlen som bevis för onda andars makt att göra underverk. Personer skall framträda, som ger sig ut för att vara Kristus själv och gör anspråk på den ära och tillbedjan som tillkommer världens Frälsare. De kommer att utföra underverk genom att bota sjuka och kommer att hävda, att de har fått uppenbarelser från himlen som motsäger Bibelns undervisning.

Som kronan på verket i bedrägeriets stora drama kommer Satan att framställa sig själv som Kristus. Församlingen har länge sagt sig vänta på Kristi återkomst, då deras hopp skall fullbordas. Nu kommer den store bedragaren att få det se ut som om Kristus har kommit. Han kommer att uppträda bland människor på olika platser på jorden och visa sig som ett majestätiskt väsen av bländande ljus, som liknar den beskrivning av Guds Son som Johannes ger i Upp. 1:13-15. Den härlighet som omger honom överträffar allt som dödliga människor hittills har sett. Ett triumfrop ljuder genom luften: ”Kristus har kommit! Kristus har kommit!” Folket kastar sig i tillbedjan ned på marken för honom. Samtidigt lyfter han sina händer och uttalar en välsignelse över dem, såsom Kristus välsignade sina lärjungar när han var här på jorden. Hans röst är mild och lågmäld, men ändå mycket melodisk. Vänligt och med medkänsla presenterar han några av de nåderika himmelska sanningar som Frälsaren förkunnade. Han botar också folkets sjukdomar. Och sedan, efter det att han utger sig för att vara Kristus, försäkrar han att han har förändrat sabbaten till söndagen och befaller alla att hålla den dag helig som han har välsignat. Han tillkännager att de som envisas med att hålla den sjunde dagen helig hädar hans namn genom att vägra lyssna på hans änglar, som han har sänt till dem med ljus och sanning. Detta är en stark, nästan överväldigande villfarelse.

Guds barn kommer emellertid inte att låta sig vilseledas. Den lära som denne falske Kristus förkunnar är inte i överensstämmelse med Bibeln. Han uttalar sin välsignelse över dem som tillber vilddjuret och dess bild, medan Bibeln däremot säger, att Guds oblandade vrede skall utgjutas över dem.

Dessutom får Satan inte tillåtelse att imitera det sätt på vilket Kristus skall återkomma. Frälsaren har varnat sitt folk för Satans bedrägeri på den här punkten, och har tydligt förutsagt på vilket sätt Kristi återkomst skall ske: ”Falska messiasgestalter och falska profeter skall uppträda och göra stora tecken och under för att, om möjligt, vilseleda också de utvalda… Om de säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och lyser ända bort till väster, så kommer Människosonens ankomst att vara.” (Matteus 24:24 – 27, 31; Upp. 1:7; 1Tessalonikerbrevet 4:16, 17). Denna återkomst finns det ingen möjlighet att efterlikna. Den kommer att bli känd i hela världen – och hela världen skall se den.

Endast de som flitigt studerat Bibeln, och som tagit emot kärleken till sanningen, kommer att bli beskyddade mot denna kraftiga villfarelse som skall bedra hela världen. Genom Bibelns undervisning upptäcker de bedragaren i sin förklädnad. Detta prov kommer över alla.

Frälsaren kommer att sända hjälp just när vi mest behöver den. Nödens tid utgör en fruktansvärd prövning för Guds folk. Samtidigt är den en tid för varje sann troende att se uppåt, och genom tron kan han då se löftets båge omge honom.

Hur härlig skall inte befrielsen bli för dem, som tåligt har väntat på hans återkomst och som har sina namn inskrivna i Livets bok.

Guds folks befrielse

När tiden kommer då mänskliga lagar inte längre skyddar dem som ärar Guds lag, skall det i olika länder samtidigt uppstå rörelser som har som målsättning att döda dem. När den tid som bestämts i påbudet närmar sig, kommer människorna att sammansvärja sig för att utrota den avskydda sekten. De fattar ett beslut att en natt slå ett avgörande slag, som en gång för alla skall tysta oppositionens och tillrättavisningens röst.

Guds folk – en del i fängelser, andra gömda på ensliga platser i skogar och bland berg, fortsätter att be om Guds beskydd.

Mängder av onda människor är beredda att med segerjubel, hån och förbannelser kasta sig över sitt byte. Ett tätt mörker, tjockare än nattens mörker sänker sig emellertid över jorden. Himlen omges av en regnbåge som strålar av härligheten från Guds tron, och ser ut att innesluta varje bedjande grupp. De ursinniga folkmassorna stannar plötsligt. De har nu glömt dem som var föremål för deras mordiska vrede. Med ängslan och onda aningar stirrar de på regnbågen – symbolen för Guds förbund – och vill dölja sig för dess överväldigande klarhet.

Det är vid midnatt, som Gud uppenbarar sin makt för att befria sitt folk. Solen bryter fram och skiner i all sin glans. Tecken och under följer snabbt efter varandra. De ogudaktiga betraktar scenen med skräck och häpnad, medan de rättfärdiga med högtidlig glädje ser tecknen på sin befrielse. Mitt på den vredgade himlen finns en klar plats som lyser av obeskrivlig härlighet. Härifrån kommer Guds röst, som låter som ljudet från många vatten: ”Det har skett”. Upp. 16:17.

Den rösten skakar himlarna och jorden. Det uppstår en väldig jordbävning, ”så stor att något liknande inte har förekommit så länge människor funnits på jorden, sådan var jordbävningen och så väldig”. Vers 17, 18. Bergen skakar som vass för vinden och lösryckta klippstycken slungas åt alla håll. Havet piskas upp i raseri och orkanen ryter som en röst från onda andar, som är ute för att ödelägga. Jordens ståtligaste städer ödeläggs. Fängelsemurarna störtar samman. Gud befriar sitt folk, som hållits i fångenskap på grund av sin tro.

Gravarna öppnas och ”många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam”. Daniel 12:2. ”Även de som har genomborrat honom” (Upp. 1:7), de som hånade och förlöjligade honom i hans dödskamp och de starkaste motståndarna till hans sanning och hans folk, uppstår, för att få bevittna Honom i hans härlighet och se den ära som kommer de lojala och lydiga till del.

Intensiva blixtar flammar upp över hela himlen och omger jorden med ett hav av lågor. Över åskans fruktansvärda dunder hörs hemlighetsfulla, skräckinjagande röster, som förkunnar de ogudaktigas undergång. De som strax innan var så hänsynslösa, så skrytsamma och trotsiga, så triumferande i sin grymhet mot Guds laglydiga folk är överväldigade av bestörtning och skälver av fruktan. Onda andar erkänner Kristi gudom och bävar för hans makt, medan människor ber om nåd och drar sig undan i förnedrande skräck.

Guds röst hörs från himlen och förkunnar dagen och stunden, när Jesus kommer. Guds folk står och lyssnar med blicken riktad uppåt. Deras ansikten är upplysta av hans härlighet och skiner såsom Mose ansikte när han kom ned från Sinai. Snart visar sig i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en människohand. Det är det moln som omsluter Frälsaren och som på det stora avståndet ser ut att vara inhöljt i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. Under högtidlig tystnad ser de på det med spänd blick, medan det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, tills det blir ett stort vitt moln med en härlighet som en förtärande eld i dess nedre del. Över den finns förbundets regnbåge. När det levande molnet kommer ännu närmare, kan alla se Livets Furste. Hans ansikte överglänser middagssolens bländande ljus.

”Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och mäktiga, alla slavar och alla fria, gömde sig i hålor och bland klippor i bergen. Och de sade till bergen och klipporna: Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?” Se Upp. 6:15- 17.

Medan jorden raglar, blixtarna ljungar och åskan dundrar, hörs Guds Sons röst, som kallar fram de heliga som är döda. Alla uppstår ur sina gravar med samma kroppsstorlek som de hade när de lades ned i dem, men alla uppstår med den eviga ungdomens hälsa och vitalitet. Synden vanställde och nästan utplånade den gudomliga bilden, men Kristus kom för att återställa det som gått förlorat. Han kommer att förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet.

Den dödliga, förgängliga kroppen, berövad sitt behagliga utseende, en gång förorenad av synden, blir fullkomlig, skön och odödlig.

De levande rättfärdiga förvandlas ”i ett nu, på ett ögonblick” (1 Korintierbrevet 15:52). De förhärligas vid Guds röst. Nu får de odödlighet, och tillsammans med de uppståndna heliga rycks de upp för att möta Herren i luften. Änglar ”skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra.” (Matteus 24:31). Små barn bärs av heliga änglar till sin moders famn. Vänner, som länge varit skilda åt genom döden, återförenas för att aldrig mer skiljas och för att med glädjesånger tillsammans stiga upp till Guds stad.

Framför den återlösta skaran ligger den heliga staden. Jesus öppnar pärleportarna på vid gavel och de folk som har bevarat sanningen går in genom dem. Då säger den röst som är ljuvligare än någon musik som någonsin har ljudit för någon dödlig människa till dem: ”Er strid är slut”. ”Kom, ni min Faders välsignade. Ta i besittning det rike som stått färdigt åt er sedan världens skapelse” (Matteus 25:34).

Jordens ödeläggelse

Vid Kristi återkomst blir de ogudaktiga utplånade. Kristus för sitt folk till Guds stad och jorden blir utan invånare. ”Herren tömmer jorden och föröder den, han omvälver vad som är på den och skingrar dess invånare”. Jesaja 24:1.

Hela jorden liknar en obebodd ödemark. Ruiner av städer och samhällen som blivit förstörda av jordbävningen (Upp. 16:18), träd som ryckts upp med rötterna och sönderrivna klippblock som kastats upp ur havet eller rivits loss från jorden, ligger spridda över hela jordens yta. Väldiga gropar visar var berg har ryckts loss från sina grundvalar.

I Uppenbarelseboken förutsägs Satans förvisning och det tillstånd av kaos och ödeläggelse som jorden skall drabbas av. Där förklaras att detta tillstånd skall bestå under ett tusen år. Sedan profeten framställt Herrens återkomst och de ogudaktigas undergång, säger han: ”Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år och kastade honom i avgrunden, och stängde in honom och satte ett sigill på honom för att han inte skulle bedra folken förrän de tusen åren hade gått. Sedan skall han släppas lös för en kort tid”. Upp. 20:1- 3.

Uttrycket ”i avgrunden” symboliserar jorden i ett tillstånd av oordning och mörker, vilket framgår av andra bibeltexter. Här skall Satan och hans onda änglar ha sitt hem under ett tusen år. Han kan inte lämna jorden och har därför inte tillträde till andra världar, där han skulle kunna fresta och plåga dem som aldrig har syndat. I den bemärkelsen är han bunden. Det finns ingen kvar, som han kan utöva inflytande över. Han är helt avskuren från att bedra och förstöra, som har varit hans enda glädje under så många århundraden.

Under ett tusen år skall Satan vandra fram och tillbaka på den ödelagda jorden för att betrakta följderna av sitt uppror mot Guds lag. Under denna tid är hans lidanden intensiva. Han är nu berövad all sin makt och lämnad för att begrunda hur han har handlat sedan han först gjorde uppror mot himlens regering. Med bävan och skräck väntar han på den hemska framtiden, när han måste lida för allt det onda som han har gjort och straffas för de synder som han fått andra att begå.

Under de tusen åren mellan den första och andra uppståndelsen hålls dom över de ogudaktiga. Aposteln Paulus talar om denna dom som en händelse, som följer på Kristi återkomst. Under denna tid regerar de rättfärdiga som kungar och präster inför Gud. Johannes säger i Uppenbarelseboken: ”Och jag såg troner, och de som satte sig på dem fick makt att döma.” ”De skall vara Guds och Kristi präster och skall regera med honom i tusen år”. Se Upp. 20:4, 6.

Vid slutet av de tusen åren kommer den andra uppståndelsen att äga rum. Då skall de ogudaktiga uppväckas från de döda och föras fram inför Gud för att domen över dem skall verkställas ”efter vad som stod skrivet i böckerna” (Upp. 20:12).

Konfliktens slut

Vid slutet av de tusen åren återvänder Kristus till jorden. Han åtföljs av de frälsta och härskaror av änglar. Medan han stiger ned i fruktansvärd majestät, befaller han de ogudaktiga döda att uppstå för att ta emot sin dom. De kommer upp som en mäktig här, oräkneliga som sandkornen i havet. Vilken stor skillnad mellan dessa och de som uppstod i den första uppståndelsen! De rättfärdiga var klädda i odödlig ungdom och skönhet, medan de ogudaktiga bär märken av sjukdom och död.

När det nya Jerusalem i sin bländande härlighet kommer ner från himmelen, vilar det på den plats som är renad och beredd att ta emot det, och Kristus, hans folk och änglarna går in i den heliga staden.

Guds Sons slutliga kröning äger rum i närvaro av himlens och jordens församlade invånare. Beklädd med högsta majestät och makt, uttalar nu kungars kung domen över dem som gjort uppror mot hans regering, samt skipar rättvisa mot dem som har överträtt hans lag och förtryckt hans folk. Guds profet säger: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades: livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod skrivet i böckerna, efter sina gärningar.” Upp. 20:11, 12.

Så snart räkenskapsböckerna öppnas, och Jesus ser på de ogudaktiga, erinrar de sig varje synd som de har begått. De ser var deras fötter vek av från renhetens och helighetens stig. De förföriska frestelser som de uppmuntrade genom att ge efter för synd, de välsignelser som de missbrukade, Guds sändebud som de föraktade, varningar som de förkastade, erbjudanden om nåd som de stått emot med ett hårt, obotfärdigt hjärta - allt står nu tydligt och klart framför dem, som om det vore skrivet med bokstäver av eld.

De ogudaktiga inser nu vad de har gått miste om genom sitt liv i uppror. Alla inser, att deras uteslutning från himlen är rättvis. De ogudaktiga får sitt straff här på jorden. De skall ”vara som halm, och dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar” (Malaki 4:1. Fotnot 2). Några utplånas på ett ögonblick, medan andra får lida många dagar. Alla straffas ”efter sina gärningar” (Upp. 20:12). Satan måste nu lida inte bara för sitt eget uppror utan också för alla de synder, som han har fått Guds folk att begå. De renande lågorna förtär de ogudaktiga till sist, rot och kvistar - Satan är roten, hans följeslagare är grenarna. De har lidit lagens fulla straff, rättvisans krav har blivit uppfyllda. Guds skapade varelser är nu för alltid befriade från hans närvaro och frestelser.

Medan jorden är insvept i den uppslukande elden, bor de rättfärdiga tryggt i den heliga staden. Medan Gud är en förtärande eld för de ogudaktiga, är han både sol och sköld för sitt folk. Upp. 20:6, Psaltaren 84:12.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” Upp. 21:1. Den eld som förbränner de ogudaktiga, renar jorden. Varje spår av förbannelse har nu försvunnit. Inget evigt brinnande helvete skall få de återlösta att komma ihåg syndens fruktansvärda följder.

Endast en sak finns kvar som påminner om dessa följder: Vår Frälsare skall alltid bära märkena efter sin korsfästelse, och märkena efter hans förnedring är hans högsta ära. Genom evigheten skall såren från Golgata vittna om hans lov och makt.

I Bibeln kallas de frälstas arv ”ett hemland” (Hebreerbrevet 11:14-16). Där leder den himmelske herden sin hjord till källor med levande vatten. På dess fridfulla slätter utmed levande vattendrag skall Guds folk, som så länge varit pilgrimer och vandringsmän, finna ett hem.

Allteftersom evighetens år förflyter, skall de medföra allt rikare och härligare uppenbarelser av Gud och Kristus. Ju bättre människorna lär känna Gud, desto mer skall de beundra hans karaktär. När Jesus öppnar frälsningens skatter för dem och den underbara seger som blev vunnen i den stora striden mot Satan, skall de återlöstas hjärtan fyllas med en ännu innerligare hängivenhet. De skall spela på sina guldharpor med en allt mer hänförd glädje.

Den stora striden är avslutad. Synd och syndare finns inte längre. Hela universum är rent. Harmoni och glädje genomströmmar hela den väldiga skapelsen. Från honom, som skapade allt, flödar liv, ljus och glädje genom universums gränslösa rymder. Allting, från den minsta atom till den största värld, både levande och livlösa ting, vittnar i sin ofördunklade skönhet och fullkomliga glädje om att

GUD ÄR KÄRLEK.

Fotnot 1: Guds sigill finns även i Guds sista nådes- och varningsbudskap till mänskligheten, dvs i de tre änglarnas budskap i Upp. 14:6-12. Vers 7 uppmanar till att frukta ”Gud” och tillbe honom som ”har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor”. Dessa ord är praktiskt taget ett citat från det fjärde budet, där vi uppmanas att hålla sabbatsdagen helig (2 Moseboken 20:11; se även v 8-10). Detta bekräftas av Upp. 14:12 där den grupp som väljer att följa Gud beskrivs som ”de som håller Guds bud och bevarar Jesu tro”.

Fotnot 2: Jämför 2 Petrusbrevet 3:10 och Upp. 20:13-15.