White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 64. Frid vare med Er!

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiofjärde Kapitlet: Frid vare med Er!

Grundat på Lukasevangeliet 24:33-48; Johannesevangeliet 20:19-29.

Då lärjungarna nådde Jerusalem, gick de igenom den östra stadsporten, som var öppen om natten vid festliga tillfällen. Husen låg där mörka och tysta, men vandrarna sökte sig fram på de trånga gatorna vid den uppgående månens sken. De gick till den övre salen, där Jesus tillbringade sista aftonen före Sin död. Här visste de, att de kunde finna sina bröder. Visserligen var det sent, men de visste, att lärjungarna inte skulle söka sömnens vila, förrän de fått visshet om, vad det blivit av deras Herres kropp. De fann dörren till salen säkert spärrad. De knackade, för att bli insläppta, men de fick inget svar. Allt var tyst. Då uppgav de sina namn. Dörren öppnades försiktigt, de trädde in och jämte dem en osedd gäst. Sedan slöts dörren till igen, för att hålla spioner borta.

Vandrarna fann dem alla sällsamt upprymda och förundrade. Alla de närvarande brast ut i jubel och tacksamhet. De sade: ”’Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon.’”

Då berättar de båda vandrarna, ännu flämtande efter den långa och hastiga färden, sin underbara upplevelse, då Jesus visade Sig för dem. De har just slutat och några säger, att de har svårt för att kunna tro det, ty det är alldeles för underbart, för att vara sant, då – se! Ytterligare en gestalt står mitt ibland dem. Allas ögon riktas mot främlingen. Ingen har klappat på dörren, får att bli insläppt. Inga fotsteg har hörts. Lärjungarna blir förvånade och undrar, vad detta kan betyda. Sedan hör de en röst, som inte kan vara någon annan, än deras Mästares. Klara och tydliga kommer orden från Hans läppar: ”’Frid vare med er.’”

”’Uppskakade och förskräckta trodde de att de såg en ande. Men han sade till dem: ’Varför är ni så förskräckta, och varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.’”

”När han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.”

De såg Hans händer och fötter, märkta med ärr efter de grymma spikarna. De kände igen Hans röst, som inte var lik någon annans. ”Och eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade han dem: ’Har ni något att äta här?’”

”Då gav de honom ett stycke stekt fisk och en bit honungskaka. Och han tog det och åt i deras åsyn.” ”Och lärjungarna blev glada när de såg Herren.” Tro och glädje tog otrons plats, och med känslor, som ingen kan beskriva, kände de igen sin uppståndne Frälsare.

Vid Kristi födelse hade änglarna förkunnat frid på jorden och till människorna en god vilja. Och då Han nu för första gången uppenbarade Sig för Sina lärjungar efter Sin uppståndelse, tilltalade Han dem med dessa välsignade ord: ”’Frid vare med er.’” Jesus är alltid redo, att tala frid till själar, som är tyngda av tvivel och fruktan. Han väntar, att vi skall öppna hjärtats dörr för Honom och säga: ”Bli kvar hos oss.” – Han svarar: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Uppenbarelseboken 3:20).

Jesu uppståndelse var en förebild till deras uppståndelse, som har somnat in i Honom. Den uppståndne Frälsarens ansikte, Hans sätt och Hans tal var välkända för lärjungarna. Såsom Jesus uppstod från de döda, skall de, som har dött i Honom, uppstå igen. Vi skall känna igen våra vänner, just såsom lärjungarna kände igen Jesus. Vi människor kan bli förändrade, sjuka eller vanställda under våra jordeliv, men vi uppstår med full hälsa och i fysiskt avseende fulländade. Vår personlighet skall bli fullkomligt bevarad. Då skall vi känna till fullo, såsom vi har blivit till fullo kända (Första Korintierbrevet 13:12). Vi skall känna igen dragen hos dem vi älskar, fastän deras ansikten lyser av det ljus, som strålar ut från Jesu ansikte.

Då Jesus mötte Sina lärjungar, påminde Han dem om de ord Han hade talat till dem före Sin död, att allt måste fullbordas, som var skrivet om Honom i Mose lag och i profetiorna samt i psalmerna angående Honom. ”Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta.”

Lärjungarna började, att förstå arten och omfattningen av detta verk. De skulle förkunna för världen de underbara sanningar, som Kristus hade anförtrott dem. Händelserna i Hans liv, Hans död och uppståndelse, profetiorna, som pekade på dessa händelser, Guds lags helighet, frälsningsplanens hemligheter, Jesu makt, att ta bort synder – om alla dessa ting skulle de vittna, och de skulle göra dem kända för världen. De skulle förkunna evangelium om frid och frälsning genom Kristi makt.

”Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ’Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’”

Den Helige Ande var ännu inte given, eftersom Kristus ännu inte hade blivit förhärligad. Ett större mått av Anden delgavs inte förrän efter Kristi himmelsfärd. Inte förrän Anden utgjutits, kunde lärjungarna fullgöra sitt uppdrag och predika evangelium för hela världen. Men Anden gavs nu för ett särskilt ändamål. Innan lärjungarna kunde uppfylla sina officiella plikter i sitt förhållande till församlingen, andades Kristus Sin Ande på dem. Han anförtrodde dem det heligaste av alla uppdrag, och Han önskade att inpränta i deras sinnen det faktum, att utan den Helige Ande kunde detta verk inte fullbordas.

Den Helige Ande är för själen dess andliga andedräkt. Att ta emot den Helige Ande är, att ta emot livet i Kristus. Den förlänar eller ger Kristi egenskaper åt den, som tar emot Honom. Endast de, som på detta sätt undervisas av Gud, endast de, som äger den Helige Andes verkande kraft inom sig och hos vilka Kristuslivet uppenbaras eller visar sig, skall stå som lämpliga språkrör, för att främja församlingens angelägenheter.

”Om ni förlåter någon hans synder”, sade Kristus, ”så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’” Kristus ger inte med detta vem som helst rättighet, att uttala domar över andra. I Sin Bergspredikan förbjöd Han detta. Det är Guds ensamrätt. Men Han lägger ansvar för de enskilda lärjungarna på församlingen i dess egenskap av levande organism. Församlingen har plikter mot dem, som faller i synd. Dess uppgift är, att förmana, undervisa och om möjligt återföra. ”{B}estraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning”, säger Herren. – Var samvetsgrann och finkänslig gentemot de felande. Varna varje själ, som är i fara. Lämna ingen i fred, att bedra sig själv. Kalla synden vid dess rätta namn (Andra Timoteusbrevet 4:2).

Församlingen må med glädje omfatta en syndare, som gör bättring. Må den ångerfulle föras ut från otrons mörker in i trons och rättfärdighetens ljus! Lägg hans darrande hand i Kristi kärleksfulla hand. En sådan syndaförlåtelse vinner stadfästelse eller godkännande i himmelen.

Endast i den betydelsen har församlingen makt, att meddela syndaförlåtelse. Tillgift eller förlåtelse för synden kan endast erhållas genom Kristi förtjänst. Ingen människa och ingen mänsklig organisation har makt, att befria själen från synd. Kristus bjuder Sina lärjungar, att predika för alla folk syndernas förlåtelse i Hans namn, men de själva var ej bemyndigade, att avlägsna en enda syndafläck. Jesu namn är det enda namn, genom vilket vi kan bli frälsta (Apostlagärningarna 4:12).

Då Jesus för första gången mötte lärjungarna i den övre salen, var Tomas inte med dem. Han hörde de andras skildring och erhöll många bevis på, att Jesus hade uppstått, men dysterhet och otro fyllde hans hjärta. Då han hörde lärjungarna berätta om de uppenbarelser de haft av den uppståndne Frälsaren, sjönk han ändå djupare i hopplöshet. Om Jesus verkligen uppstått från de döda, då fanns det inte längre något hopp om ett materiellt, jordiskt rike. Och det sårade hans fåfänga, att tänka på, att hans Mästare skulle uppenbara Sig för alla de andra, utom för honom. Han hade föresatt sig, att inte tro, och under hela veckan ruvade han över sitt elände, vilket framträdde allt dystrare i motsats till hans bröders hopp och tro.

Under denna tid förklarade han upprepade gånger: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”

Han ville inte se med sina bröders ögon, eller tro på grund av deras vittnesbörd. Han älskade varmt sin Herre, men hade tillåtit avundsjuka och otro, att ta sinne och hjärta i besittning.

En del av lärjungarna hade nu gjort den välkända övre salen till sitt tillfälliga hem, och om kvällarna samlades alla där, utom Tomas. En kväll beslöt Tomas, att gå dit. Trots sin otro, hade han ett svagt hopp om, att den goda nyheten var sann. Medan lärjungarna intog sin aftonmåltid, talade de om de bevis, som Kristus hade gett dem om profetiornas uppfyllelse. ”Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er.’”

Han vände Sig till Tomas och sade: ”’Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!’”

Dessa ord visar, att Han kände väl till Tomas’ tankar och ord. Den tvivlande lärjungen visste, att ingen av hans kamrater hade sett Jesus på en vecka. De kunde inte ha talat med Mästaren om hans otro. Han kände igen sin Herre i Den, som stod framför honom. Han begärde inte längre flera bevis. Hans hjärta klappade av fröjd, och han kastade sig till Jesu fötter och utropade:

”’Min Herre och min Gud!’”

Jesus tog emot hans uttryck för tillgivenhet, men förebrådde milt hans otro: ”’Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.’”

Tomas’ tro skulle ha behagat Kristus mera, om han hade varit villig till, att tro sina bröders vittnesbörd. Om världen nu följde Tomas’ exempel, skulle ingen tro sig till frälsning.

Många, som hänger sig åt tvivel, ursäktar sig med att säga, att om de finge bevis, såsom Tomas fick genom sina bröder, skulle de tro. De inser ej, att de inte har endast detta bevis, utan många fler. Många, som likt Tomas väntar, att alla anledningar till tvivel skall avlägsnas, får aldrig sin önskan uppfylld. De blir mer och mer fastkilade i sin otro. De, som gör till vana, att se tingen från den mörka sidan och klagar och knotar, vet inte, vad de gör. De sår tvivlets sådd, och de skall få skörda tvivel. I tider, när tro och förtröstan är mest av nöden, skall många finna sig oförmögna, att tro och hoppas.

I Sitt sätt, att bemöta Tomas på, gav Jesus Sina efterföljare en lärdom. Hans exempel visar, hur vi skall behandla dem, som är svaga i tron och dem, som söker att utmärka sig genom sina tvivel. Jesus överöste inte Tomas med förebråelser, ej heller inlät Han Sig i strid med honom. Han uppenbarade för honom, att han var en tvivlare. Tomas hade varit högst oresonlig i fråga om, att ställa upp villkor för sin tro, men Jesus bröt i Sin storsinta kärlek och taktfullhet ned alla hinder. Otro övervinns sällan med strid. Striden eggar endast till självförsvar och finner nya stöd och ursäkter. Låt hellre Kristus framstå i Sin kärlek och barmhärtighet och framställ Honom som den korsfäste Frälsaren, så skall vi från många en gång ovilliga läppar få höra Tomas’ bekännelse: ”’Min Herre och min Gud!’”