White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 26. Kom avsides och vila Er

 Tidsåldrarnas Längtan

Tjugosjätte Kapitlet: Kom avsides och vila Er

Grundat på Matteusevangeliet 14:1-2, 12-13; Markusevangeliet 6:30-32; Lukasevangeliet 9:7-10.

Då apostlarna återvände från sin missionsresa, samlades de hos ”Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade lärt folket. Han sade till dem: ’Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite.’ Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.”

Lärjungarna kom till Jesus och berättade för Honom allt de upplevt. Deras innerliga förhållande till Honom förmådde dem till, att lägga fram sina erfarenheter av både gynnsam och ogynnsam art, både sin glädje över, att se frukt av arbetet och sin sorg över missgrepp, felsteg och svagheter. De hade begått misstag under sitt första försök som evangelister, och då de nu öppet berättade för Kristus om sina erfarenheter, märkte Han, att de behövde mycken undervisning. Han märkte också, att de blivit trötta av sitt arbete och behövde vila.

Men där de nu befann sig, kunde de inte erhålla den önskade avskildheten, ty det ”var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.” Folket trängdes omkring Kristus, ivriga att lyssna till Hans ord och angelägna om, att bli botade från sina sjukdomar. Kristus visade i Sitt arbete ömhet och medkänsla för alla. Han ville visa Sina lärjungar, att Gud frågade efter barmhärtighet och ej efter offer. De hade lagt hela sin själ i arbetet för folket, och det hade uttömt deras andliga och fysiska styrka. Det var deras plikt att vila.

Då lärjungarna sett verkets framgång, stod de i fara, att ta äran åt sig själva och även, att hysa andligt högmod och sålunda falla offer för Satans frestelser. Ett stort verk låg framför dem, och först av allt måste de lära sig att förstå, att deras styrka låg hos Gud och inte hos dem själva. Liksom Mose i Sinaiöknen och David ibland kullarna i Juda land eller Elia vid bäcken Kerit, behövde lärjungarna komma bort från sin rastlösa verksamhet, för att vara ensamma med Kristus, med naturen och sina egna hjärtan.

Medan lärjungarna hade varit borta på sin missionsfärd, hade Jesus besökt andra städer och byar, predikande evangeliet om riket. Det var vid denna tid Han erhöll underrättelsen om Johannes Döparens död. Denna sorgliga tilldragelse talade livligt till Honom om målet, dit Hans egna steg nu var ställda. Skuggorna föll allt djupare på Hans väg. Präster och skriftlärde avvaktade tillfället, då de skulle kunna bringa Honom om livet, spioner hängde Honom ständigt i hälarna och på alla håll mångdubblades stämplingarna eller intrigerna mot Honom.

Underrättelser om apostlarnas predikoresa genom Galiléen nådde Herodes och riktade hans uppmärksamhet på Jesus och Hans verk. ”Det är Johannes Döparen”, sade han, ”han har uppstått från de döda.” Och han uttryckte en önskan om, att få se Jesus. Herodes levde i ständig fruktan för, att en revolution i hemlighet skulle uppstå med syfte, att störta honom från tronen och bryta det romerska oket över den judiska nationen. Upprorets och missnöjets anda jäste ibland folket. Det var tydligt, att Kristi offentliga verksamhet i Galiléen ej kunde fortsätta så länge till. Hans lidande närmade sig, och Han längtade efter, att för en tid framåt vara borta från folkskarornas larm och oro.

Nära Betsaida, vid Galiléiska Sjöns norra kust, fanns det ett ensligt område, underbart vackert i sin friska vårgrönska. Denna plats erbjöd Jesus och Hans lärjungar en välkommen tillflyktsort, och dit ställde de nu sin färd. De gick i båtarna och rodde dit över sjön. Här skulle de vara långt borta från de allmänna stråkvägarna eller farvägarna och från städernas oro och hets. Naturscenerierna i sig själva var en vila, ett välgörande ombyte för deras sinnen. Här kunde de lyssna till Kristi ord, utan att behöva höra fariséernas och de skriftlärdes förargade inkast eller invändningar, genmälen eller protester och anklagelser. Här hoppades de, att få njuta en kort tid av dyrbar gemenskap i umgänget med Herren.

Den vila Kristus och Hans lärjungar ämnade ta sig, var ej av självisk art. Den tid de tillbringade i avskildhet, var ej ämnad för nöjessökande. De skulle tala om Guds verk och om möjligheten, att vinna större framgång. Jesus skulle även erinra dem om deras misstag och klargöra för dem rätta sättet, att närma sig människorna på.

Fastän Jesus hade utfört underverk och beklätt Sina lärjungar med samma makt, bjöd Han dock Sina trötta tjänare, att komma avsides, för att vila ut i naturens sköte. Då Han sade, att skörden var stor, men arbetarna få, framhöll Han därmed inte nödvändigheten av oavbrutet arbete, utan sade: ”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” Gud har utsett åt varje människa hennes arbete i förhållande till hennes förmåga, och Han vill inte, att några få skall tyngas av bördor, medan andra ej tar något ansvar och ej känner någon börda för själar.

  Kristi förstående ord gäller Hans tjänare i vår tid, lika visst eller säkert, som de gällde Hans första lärjungar. ”’Kom med mig till en öde plats… och vila er lite’”, säger Han till dem, som är trötta och överansträngda. Det är inte klokt, att alltid ha arbetets press och spänning över sig, även om vi verkar för människors andliga behov, ty vårt personliga fromhetsliv kan därigenom försummas och för stora fordringar ställas på sinnets, själens och kroppens prestationsförmåga. Självförnekelse åläggs Kristi lärjungar, och offer måste göras, men försiktighet måste även iakttas, så att inte deras stora nit ger Satan tillfälle, att dra fördel av den mänskliga svagheten och Guds verk därigenom förhindras.

Enligt de skriftlärdes uppskattning, var kärnan i religionen rastlös verksamhet. De behövde vissa, yttre verk, för att visa sin överlägsna fromhet. Men härigenom skilde de sig från Gud och hemföll till självsäkerhet. Samma fara existerar ännu. Allteftersom verksamheten växer och man blir framgångsrik i utförandet av Guds verk, ligger det en fara i, att förtrösta på mänskliga planer och metoder. Man är benägen, att be mindre och utöva mindre tro. Liksom lärjungarna, står vi i fara, att förlora vår känsla av gudsberoende och göra en frälsare av vår verksamhet. Vi måste alltid se på Jesus och förstå, att det är Han, som utför verket. Medan vi arbetar allvarligt för de förlorades räddning, måste vi alltid ta tid till bön, begrundan och studium av den Heliga Skrift. Endast det verk, som utförs under mycken bön och helgas av Kristi förtjänst, skall till sist visa sig vara av bestående värde.

Aldrig har någons liv varit så uppfyllt av arbete och ansvar, som Jesu liv. Och ändå – hur ofta fann man Honom ej försänkt i bön. Han levde i ständigt böneumgänge med Gud. Åter och åter finner vi i berättelsen om Hans jordeliv skildringar som dessa: ”Tidigt på morgonen, medan det var mörkt, steg Jesus upp och gick till en enslig plats och bad där.” ”{R}yktet om Jesus spreds ännu mer, och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Men han drog sig ofta undan till öde trakter och bad.” ”Vid den tiden gick Jesus upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud” (Markusevangeliet 1:35; Lukasevangeliet 5:15-16; 6:12).

I Sitt liv, helt helgat till tjänst för andra, fann Frälsaren det nödvändigt, att dra Sig bort från de allmänna stråkvägarna och från folkhoparna, som följde Honom dag efter dag. Han måste undvika ett liv av oavbrutet arbete och ständig kontakt med de mänskliga behoven, för att söka avskildhet i obruten förbindelse med sin Fader. Som en av oss, delande våra behov och svagheter, var Han helt beroende av Gud. Och i en undangömd bönevrå sökte Han gudomlig kraft, för att sålunda stärkt kunna möta plikter och prövningar. I en syndig värld utstod Jesus kamp och själskval. I bön till Gud kunde Han befria Sig från de sorger, som tyngde Honom. Här fann Han glädje och tröst. Genom Kristus nådde mänsklighetens rop den eviga barmhärtighetens Fader. Som människa bönföll Han inför Guds tron, till dess att Hans mänskliga natur var laddad med en himmelsk kraftström, som skulle förena människan med Gud. Genom ständig kontakt med Gud tog Han emot liv från Honom, för att kunna ge världen liv. Hans erfarenhet skulle vara vår.

”Kom avsides”, manar Han. Om vi ville beakta Hans ord, skulle vi bli starkare och mera användbara. Lärjungarna sökte Jesus och berättade allt för Honom, och Han uppmuntrade och undervisade dem. Om vi i våra dagar ville ta tid till, att gå till Jesus och tala med Honom om våra behov, skulle vi ej bli missräknade. Han skulle stå vid vår sida, för att hjälpa oss. Vi är i behov av barnslig förtröstan och tillit till vår Frälsare. Hans, vars namn är ”Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste”, Han, om vilken det sägs, att på ”hans axlar vilar herradömet”, är den underbare rådgivaren. Vi uppmanas till, att be Honom om vishet. Han ”ger åt alla villigt och utan förebråelser” (Jesaja 9:6; Jakobsbrevet 1:5).

Hos alla dem, som står under Guds fostrande nåd, skall ett liv uppenbaras, som ej står i överensstämmelse med världen, dess seder och bruk. Var och en behöver ha en personlig erfarenhet i fråga om inhämtandet av kunskap om Guds vilja. Vi måste individuellt höra Honom tala till våra hjärtan. När varje annan röst har tystnat och vi i stillhet bidar efter eller väntar på Honom, skall i den tystnad, som omger själen, Guds röst bli lättare förnimbar. Han bjuder: ”’Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Psaltaren 46:11). Endast i Honom kan vi finna sann vila. Och detta är den verksamma beredelsen för allt arbete för Gud. Mitt i det brådskande människovimlet och i det pressande livets intensiva verksamhet skall en själ, som på detta sätt blir vederkvickt eller styrkt, omges av en atmosfär av ljus och frid. Från detta liv skall vällukt spridas och den gudomliga kraften uppenbaras, som skall nå människornas hjärtan.