White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 5. Jesu Barndom

 Tidsåldrarnas Längtan

Femte Kapitlet: Jesu Barndom

Grundat på Lukasevangeliet 2:39-40.

Jesus tillbringade Sina barnaår och Sin ungdomstid i en liten bergsstad. Det fanns ej en plats på jorden, som ej skulle ha blivit hedrad av Hans närvaro. Det skulle till och med ha varit en ära för kungapalatsen, att få ha tagit emot Honom som gäst. Men Han gick förbi rikemanshem, kungliga hov och berömda lärdomssäten, för att finna ett hem i det undangömda och föraktade Nasaret.

Hur underbar är ej den korta, men betydelsefulla, berättelsen om Jesu tidiga levnadsår: ”Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.” I solljuset, som strålade ut från Faderns ansikte, växte ”Jesus… till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” Han hade ett vaket och genomträngande förstånd och var i fråga om kunskaper långt före Sina år. Och likväl var Hans sinnelags uppbyggnad enhetlig och måttfull. Såväl kroppsligt som själsligt utvecklades Han gradvis i enlighet med lagarna för ett barns tillväxt.

Jesus visade redan som barn stor älskvärdhet. Hans villiga händer var alltid redo att hjälpa andra. Han utvecklade ett tålamod, som aldrig tröt, och en trofasthet, som aldrig svek. Ehuru Hans grundsatser var fasta som klippan, var Han alltid hänsynsfull och artig.

Med största noggrannhet och allvar vakade Maria över Jesu barndom. Hon följde Hans utveckling och gav akt på de drag av fullkomlighet Hans karaktär visade. Med glädje sökte hon, att uppmuntra detta begåvade och mottagliga sinne. Genom den Helige Ande erhöll hon vishet till, att samarbeta med de himmelska krafterna, för att fostra detta barn, som endast kunde åberopa Gud som Sin Fader.

Jesus tog inte emot någon undervisning vid de skolor, som hölls i synagogorna. Hans mor var Hans första mänskliga lärare. Från hennes läppar och från profeternas bokrullar inhämtade Han Sin djupa kunskap om de himmelska tingen. Just de ord, som Han hade talat till Israel genom Mose, läste Han nu vid sin mors knä. Under hela Sin barndom och ungdom besökte Han inte skriftlärarnas skolor. Han hade inte behov av den undervisning, som gick att erhålla från sådana källor, ty Gud var Hans lärare.

Den fråga, som framkastades under Jesu offentliga verksamhet: ”’Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?’” (Johannesevangeliet 7:15), antyder, att Jesus väl ägde lärdom, men att Han ej åtnjutit de skriftlärdes uppfostran. Eftersom Han inhämtade kunskaper på samma sätt som vi, visar Hans inträngande kännedom om de Heliga Skrifterna, hur flitigt Han under Sina tidiga år hade studerat Guds Ord. Naturens stora bok låg också uppslagen för Honom. Han, som skapat allt, inhämtade nu de lärdomar, som Hans egen hand hade tecknat på jord, hav och skyar. Långt borta från världens syndiga allfarvägar samlade Han ett förråd av ingående kunskap om naturens hemligheter. Han studerade djurens, växternas och människornas liv. Från Sin tidigaste barndom behärskades Han av en enda lidelse: Att leva, för att välsigna andra. Och Han fann hjälpmedel härtill i naturens stora förrådshus. Nya tankar och begrepp kom till Honom med uppenbarelsens klarhet, då Han studerade naturens mångskiftande liv. Ständigt sökte Han, att finna belysande exempel från de osynliga tingen, för att tyda Guds levande under. De liknelser Han så gärna använde under Sin offentliga verksamhet, visar, hur öppet Hans sinne var för naturens inflytande och hur Han inhämtade lärdom från Sitt dagliga liv.

Sålunda uppläts eller öppnades för Jesus Guds Ord och Guds verk, i det att Han sökte att förstå tingens grund och sammanhang. Himmelska väsen bistod Honom, och heliga tankar var Hans ständiga sällskap. Från det första skedet av vaknande intelligens växte Han till i andlig styrka och i kunskap om sanningen.

Varje barn kan inhämta kunskap på samma sätt som Jesus. När vi försöker, att finna vår himmelske Fader i Hans Ord, kommer heliga änglar oss nära, våra sinnesförmögenheter kommer att stärkas, våra karaktärer att förädlas och förfinas. När vi betraktar naturen i dess storhet och skönhet, skall våra själar sträcka sig mot Gud. Vårt inre skall genomströmmas av nytt liv, när vi med vördnad nalkas den Oändlige i Hans verk. Böneumgänget med Gud utvecklar våra själsliga och moraliska krafter, och våra andliga förmågor stärks, genom att våra tankar dväljs eller uppehåller sig vid andliga ting.

Jesu liv var ett liv i samklang med Gud. Medan Han var barn, tänkte Han som ett barn och talade som ett barn. Men ingen skugga av synd fördunklade Guds avbild i Honom. Och ändå var Han ej förskonad från frestelser. Nasarets invånare var kända för sin ogudaktighet. Hur illa ansedda de i allmänhet var, visar Natanaels fråga: ”’Kan något gott komma från Nasaret?’” (Johannesevangeliet 1:46). Jesus blev ställd, där Hans karaktär skulle prövas. Det var nödvändigt för Honom, att ständigt vara på Sin vakt, för att bevara Sitt sinnes renhet. Han utsattes för alla de strider, som vi alla möter, för att Han skulle bli ett föredöme för oss i barnaåren såväl som i ungdomstiden och i mannaåldern.

Satan var outtröttlig i sina ansträngningar, för att komma barnet i Nasaret på fall. Från Sina tidigaste år ledsagades Jesus av himmelens änglar. Och likväl var Hans liv en oavbruten kamp mot mörkrets makter. Att det på jorden skulle finnas ett fläckfritt människoliv, innebar en förolämpning och ett bekymmer för mörkrets furste. Han lämnade inga medel oprövade, för att snärja Jesus. Gud kommer aldrig att kalla ett människobarn här på jorden till att leva ett heligt liv mitt i en så våldsam kamp mot frestelser och faror, som den vår Frälsare måste utkämpa.

Jesu föräldrar var fattiga och beroende av sitt dagliga arbete. Jesus var väl förtrogen med fattigdom, självförnekelse och umbäranden. Denna erfarenhet var Honom ett skydd. Inga sysslolösa stunder gav rum åt frestelsen. Inga ändamålslösa timmar öppnade vägen för neddragande sällskapsliv. Så långt det var möjligt, slöt Han dörren till för frestaren. Varken vinning eller nöjen, bifall eller klander kunde förmå Honom till, att begå en orätt handling. Han var vis nog, att undvika det onda och stark nog, att stå emot det.

Kristus var den ende syndfrie, som någonsin levat på vår jord, och ändå vistades Han i närmare trettio år ibland Nasarets ogudaktiga invånare. Detta förhållande är en lärdom för dem, som menar, att vårt uppförande är beroende av miljö och livsvillkor, av medgång eller motgång, av rikedom eller fattigdom. Frestelse, fattigdom och motgång förmedlar den fostran, som är nödvändig, för att uppnå renhet och fasthet.

Jesu barndomshem var ett fattigt allmogehem. Troget och glatt bar Han Sin del av hemmets bördor. Han hade varit himmelens Härskare. Änglarna hade med hänförelse fullgjort Hans befallningar. Nu var Han en villig tjänare och en lydig son. Han lärde Sig ett yrke och arbetade med Sina egna händer i en timmermans verkstad tillsammans med Josef. I en vanlig arbetares enkla dräkt gick Han på de trånga gatorna i den lilla staden till och från Sitt anspråkslösa arbete. Han använde ej Sin gudomliga kraft, för att lätta bördan eller förgylla arbetet.

Under arbetet i barnaåren och i ungdomstiden utvecklades både Jesu kropps- och själskrafter. Han slösade ej tanklöst bort Sina fysiska krafter, utan höll dem endast i spänst, för att kunna nå de bästa utfall på alla områden. Han var aldrig vårdslös i något avseende, varken då det gällde levande eller döda ting. Han var fullkomlig i Sitt arbete, liksom Han var fullkomlig till Sin karaktär. Genom Sitt exempel lärde Han oss, att det är vår plikt att vara flitiga och att vårt arbete måste utföras med omsorg och punktlighet. Ett sådant arbete är heder värt. Den övning, som ger handen skicklighet och iståndsätter den unge att bära sin del av livets bördor, skänker kroppslig styrka och utvecklar anlagen. Alla borde söka sig en sysselsättning, som blir till gagn för dem själva och till hjälp för andra. Gud gav oss arbetet som en välsignelse, och endast den flitige arbetaren finner den sanna glädjen i livet. Guds kärleksfulla ynnest vilar över de barn, som glatt ikläder sig sin del av hemmets plikter och därigenom delar fars och mors bördor. Sådana barn bli goda medborgare i samhället, när de lämnar hemmet.

Under hela Sitt liv var Jesus en ivrig och outtröttlig arbetare. Han förväntade Sig mycket, därför företog Han Sig mycket. Efter att Han börjat Sin frälsargärning, sade Han: ”Så länge det är dag måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta” (Johannesevangeliet 9:4). Jesus drog Sig ej undan bekymmer och ansvar, såsom många av Hans bekännare gör. Sådana är också svaga och odugliga, därför att de söker att dra sig undan Jesu heliga disciplin. De kan ha älskvärda och värdefulla egenskaper, men de är kraftlösa och odugliga, när svårigheter måste bemästras och hinder övervinnas. Den bestämdhet och den energi, den karaktärens styrka och fasthet, som Kristus visade, borde utvecklas hos oss genom samman fostran, som Han underkastade Sig. Den nåd Han tog emot, står oss alla till buds.

Så länge som vår Frälsare levde ibland människorna, delade Han de fattigas lott. Av egen erfarenhet kände Han till deras bekymmer och svårigheter, och Han kunde trösta och uppmuntra alla arbetande och betungade. För dem, som rätt uppfattar Hans liv och undervisning, finns det ingen klasskillnad. Rika och fattiga är värda samma heder, i den mån de är heder värda.

Jesus visade under arbetet glättighet och hänsyn för andra. Det fordras djup andlighet och ett osvikligt tålamod, för att föra biblisk religion med sig in i hemmet och till arbetsplatsen och att under de jordiska uppgifternas press hålla blicken fäst på Guds härlighet. Härvidlag är Kristus ett föredöme. Han var aldrig så upptagen med timliga omsorger, att Han inte hade tid eller tanke för de himmelska tingen. Ofta gav Han uttryck åt den glädje, som fyllde Hans själ, genom att sjunga psalmer och himmelska lovsånger. Nasarets invånare hörde Honom höja Sin röst i lov och tacksägelse till Gud. Med sång uppehöll Han förbindelsen med himmelen, och då Hans kamrater klagade över trötthet i arbetet, blev de uppmuntrade av de vackra melodier, som ljöd från Hans läppar. Hans lovsång tycktes jaga bort de onda änglarna, och lik rökelse fyllde den omgivningen med vällukt. Så fördes omgivningens tankar bort från den jordiska landsflykten till det himmelska hemmet.

Jesus var en källa med helande kraft för världen. Även under Hans tysta och obemärkta år i Nasaret flödade det från Hans liv en ström av sympati och ömhet. De gamla, de sorgsna, de betungade, de lekande barnen i sin oskyldiga glädje, skogsdungarnas små bevingade varelser och de tåliga lastdjuren – alla kände sig lyckligare i Hans närvaro. Han, som genom Sin makts ord höll världarna i Sin hand, kunde stanna, för att hjälpa en skadad fågel. Det fanns ingenting för ringa för Hans uppmärksamhet, ingen så låg, att Han ej var redo att hjälpa.

Sålunda växte Jesus till i ålder, visdom och nåd inför Gud och människor. Han vann allas sympati, genom att visa, att Han kände sympati för alla. Den atmosfär av hopp och mod, som omgav Honom, gjorde Honom till en välsignelse i varje hem.

Likväl undvek Jesus, att väcka uppseende. Under alla de år Han vistades i Nasaret, gav Han inga prov på Sin övernaturliga makt. Han sökte ingen framskjuten ställning och eftersträvade inga titlar. Hans stillsamma och enkla liv, liksom den tystnad de Heliga Skrifterna iakttar angående Hans tidiga år, ger oss en viktig lärdom. Ju stillsammare och enklare ett barns liv gestaltar sig, ju mindre konstlat och ju mera i samklang med naturen, desto gynnsammare blir dess fysiska och själsliga utveckling, liksom dess andliga styrka.

Jesus är vårt föredöme. Många, som med stort intresse dröjer sig kvar vid Hans offentliga verksamhet, låter lärdomarna från Hans tidigare år gå sig obeaktade förbi. Det är emellertid i hemlivet, som Han är ett mönster för barn och ungdom. Vår Frälsare valde att leva i fattigdom, för att lära oss, hur nära Gud vi kan leva under ringa livsvillkor. Hans livsverk började med, att adla hantverkarens enkla yrke. Han verkade Guds verk lika mycket, då Han arbetade vid en timmermans hyvelbänk, som då Han utförde underverk inför en stor folkskara. Varje ung man eller kvinna, som i sitt hem följer Kristi exempel i trohet och lydnad, kan tillägna sig dessa ord, som Hans Fader uttalade om Honom genom profeten: ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom” (Jesaja 42:1).