White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 53. Låt inte Era Hjärtan oroas

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtiotredje Kapitlet: Låt inte Era Hjärtan oroas

Grundat på Johannesevangeliet 13:31-38; 14-17.

Jesus såg Sig omkring på lärjungarna med gudomlig kärlek och djupaste sympati. Han sade: ”’Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom.”

Judas hade lämnat den övre salen, och Kristus var ensam med de elva. Han ämnade just tala med dem om den förestående skilsmässan, men dessförinnan ville Han fästa deras uppmärksamhet på det stora syftemålet med Sin mission. Det var detta Han Själv alltid hade för ögonen. Hans glädje var, att all Hans förnedring och allt Hans lidande skulle förhärliga Faderns namn. Till detta riktade Hans först lärjungarnas tankar.

”Mina barn”, med detta ömma tilltalsord vände Han Sig till dem, ”ännu en kort tid är jag hos er. Ni kommer att söka efter mig, och det jag sade till judarna, det säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma.”

Detta var ingen glädjande nyhet för lärjungarna. De greps av ängslan. De slöt sig tätt intill sin Frälsare. Han var deras Mästare och Herre, deras älskade Lärare och Vän, Han var dyrbarare för dem, än livet. Till Honom hade de vänt sig, för att få hjälp i svårigheter och för att få tröst i bedrövelser och motgångar. Nu skulle Herren lämna dem, en ensam, beroende skara! Mörka aningar fyllde deras hjärtan.

Men Frälsarens ord till dem var fulla av hopp. Han visste, att fienden skulle angripa dem och att Hans planer är mest framgångsrika, när det gäller dem, som är nedtyngda av svårigheter. Därför ledde Jesus deras tankar från ”det synliga… mot det osynliga” (Andra Korintierbrevet 4:18), från den jordiska landsflykten till det himmelska hemmet.

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.’” – För Er skull kom Jag till denna värld. Det är för Er skull Jag verkat. När Jag går bort, skall Jag fortfarande ivrigt verka för Er, så att Ni skall tro. Nu går Jag till Fadern, för att samarbeta med Honom för Er skull.

Orsaken till, att Kristus skulle skiljas från Sina lärjungar, var raka motsatsen till, vad de befarade. Det gällde inte en slutlig skilsmässa. Han gick bort, för att bereda rum för dem, och Han skulle sedan komma tillbaka och ta dem till Sig. Medan Han byggde boningar åt dem, skulle de bygga upp en karaktär enligt gudomligt mönster.

Lärjungarna var fortfarande villrådiga. Tomas, som alltid besvärades av tvivel, sade: ”’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’”

Jesus svarade honom: ”’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom.’”

Vägarna till himmelen är ej många. Envar kan ej välja sin egen väg. Kristus säger: ”Jag är vägen… Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” – Sedan den första evangeliska predikan hölls – då det förkunnades i Eden, att kvinnans säd skulle trampa sönder ormens huvud – hade Kristus blivit upphöjd som vägen, sanningen och livet. Han var vägen, då Adam levde och då Abel inför Gud bar fram ett slaktat lamms blod, vilket stod för Återlösarens blod. Kristus var den väg, på vilken patriarker och profeter fann frälsning. Han är den enda väg, på vilken vi kan få tillträde till Gud.

”Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom.’”

Men ännu fattade inte lärjungarna Hans ord.

”’Herre, låt oss få se Fadern”, utropade Filippus, ”så räcker det för oss.’”

Förundrad över hans senfärdighet att förstå, frågade Jesus med smärtsam förvåning: ”’Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus.” – Är det möjligt, att Du inte sett Fadern i de verk Han utfört genom Mig? Tror Du inte, att Jag har kommit, för att vittna om Fadern? – ”Hur kan du säga: Låt oss se Fadern?” ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Kristus hade inte upphört, att vara Gud, då Han blev människa. Fastän Han i ödmjukhet iklätt Sig mänsklig natur, hade Han dock kvar Sin gudom. Endast Kristus kunde framställa Fadern för människosläktet, och denna uppenbarelse av Gudomen hade lärjungarna haft förmånen att bevittna under mer, än tre år.

”Tror mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.” Deras tro kunde tryggt vila på de bevis, som Kristus gett i Sitt verk – ett verk, som ingen människa utfört och aldrig kommer att kunna utföra av sig själv. Kristi verk vittnar om Hans gudom. Genom Honom hade Fadern blivit uppenbarad.

Om lärjungarna hade trott på den levande förbindelsen mellan Fadern och Sonen, skulle deras tro ej ha vacklat, då de såg Kristus lida och dö, för att frälsa en förlorad värld. Kristus sökte, att lyfta dem från deras låga trosnivå till den erfarenhet de kunde nå, om de i sanning insåg, vem Han var – Gud i mänskligt kött. Han ville, att de skulle förstå, att deras tro måste leda dem uppåt till Gud och finna sitt ankarfäste där. Hur allvarligt och ihärdigt sökte inte vår medlidsamme Frälsare, att bereda lärjungarna på den frestelsens storm, som snart skulle rasa mot dem! Han ville ha dem gömda i Gud.

Då Kristus uttalade dessa ord, lystes Hans ansikte upp av Guds härlighet. Och alla de närvarande greps av helig bävan, då de med hänryckt uppmärksamhet lyssnade till Hans ord. Deras hjärtan slöt sig ändå mera avgjort till Kristus, och då de drogs till Honom med en innerligare kärlek, drogs de också till varandra. De kände, att himmelen var väldigt nära och att de ord, som de lyssnade till, var ett budskap till dem från deras himmelske Fader.

Jesus fortsatte: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror på mig, han skall också göra de gärningar jag gör”. – Frälsaren var djupt intresserad av, att Hans lärjungar skulle förstå, varför det gudomliga ingått denna förening med det mänskliga. Han kom till denna värld, för att uppenbara Guds härlighet, på det att människan skulle höjas genom dess återställande makt. Gud uppenbarades i Honom, för att Han skulle bli uppenbarad i dem. Jesus röjde inga egenskaper och övade inga krafter, som människorna inte kan erhålla genom tron på Honom. Hans fullkomlighet som människa är, vad alla Hans efterföljare kan tillägna sig, om de står under Guds lydnad, såsom Han gjorde.

”{O}ch ännu större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” – Med detta menade inte Kristus, att lärjungarnas arbete skulle bli av mer upphöjd karaktär, än Hans, men det skulle få en större omfattning. Han åsyftade därmed inte endast kraftgärningar, utan allt vad, som skulle utföras under den Helige Andes inflytande.

Efter Herrens himmelsfärd förstod lärjungarna uppfyllelsen av Hans löfte. Händelserna i förbindelse med Kristi korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd blev en levande verklighet för dem. De såg, att profetiorna bokstavligen hade gått i uppfyllelse. De rannsakade Skrifterna och tog emot deras undervisning med en tro och en förvissning, som förut varit dem okänd. De visste nu, att den gudomlige Läraren var allt, vad Han gett Sig ut för att vara. Då de omtalade sin erfarenhet och upphöjde Guds kärlek, smälte människornas hjärtan. Stora skaror kom till tro på Jesus.

”Om ni ber om något i mitt namn”, säger Jesus, ”skall jag göra det.” – I Kristi namn skulle Hans efterföljare stå inför Gud. De har värde i Guds ögon i förhållande till det offer, som gavs för dem. På grund av Kristi rättfärdighet är de dyrt aktade. För Kristi skull skänker Gud Sin förlåtelse åt dem, som fruktar Honom. Han ser inte syndarens uselhet i dem. Han upptäcker i stället likheten med Hans Son, på vilken de tror.

Innan Kristus gav Sig Själv till ett försoningsoffer, sökte Han en gåva till Sina efterföljare, och Han skänkte dem den mest fullkomliga och värdefulla – en gåva, som medförde överflödande strömmar av nåd.

”{J}ag skall be Fadern, och han skall ge er annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er.”

Den Helige Ande hade funnits i världen förut. Ända från början av återlösningsverket hade Han verkat på människornas hjärtan. Men medan Kristus var på jorden, hade lärjungarna inte haft behov av någon annan Hjälpare. Inte förrän de blev berövade Hans närvaro, skulle de känna detta behov, och då skulle Anden komma.

Den Helige Ande är Kristi ställföreträdare på jorden, men höjd över och oberoende av den sinnliga världens begränsningar. Bunden av mänsklig natur, kunde Kristus inte personligen närvara på varje plats. Därför var det i lärjungarnas eget intresse, att Han skulle gå till Fadern och sända den Helige Ande, att bli Hans efterträdare på jorden. Ingen kunde då ha något företräde på grund av plats och personlig kontakt med Kristus. Genom Anden skulle Frälsaren bli tillgänglig för alla. På detta sätt skulle Han vara dem närmare, än om Han inte farit upp till himmelen.

Omständigheter kan skilja oss från varje jordisk vän, men inga omständigheter, inga avstånd kan skilja oss från vår himmelske Hjälpare. Varhelst vi är, varthelst vi går, är Han alltid vid vår sida, för att stödja, styrka, uppehålla och uppmuntra oss.

Lärjungarna förstod ännu inte den andliga innebörden av Kristi ord, och därför förklarade Han återigen deras betydelse. Genom den Helige Ande, sade Han, skulle Han uppenbara Sig för dem. ”Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” – Aldrig mer behöver Du säga: Jag kan inte fatta detta. Aldrig mer skall Du se genom en spegel på ett dunkelt sätt. Du skall ”då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå” (Efésierbrevet 3:18-19).

 Lärjungarna skulle bära vittnesbörd om Kristi liv och verk. Genom deras ord skulle Han tala till människorna över hela jordens yta. Men under Kristi förnedring och död skulle de utstå stora prövningar och missräkningar. För att deras ord, efter denna erfarenhet, skulle få sitt rätta sanningsvärde, lovade Jesus, att Hjälparen skulle påminna dem om allt, vad Han hade sagt dem.

”Jag har ännu mycket att säga er”, fortsatte Han, ”men ni kan inte bära det nu.” – Med dessa ord öppnade Jesus oändliga sanningsperspektiv för lärjungarna.

Hjälparen kallas för ”sanningens Ande”. Hans verk är, att förklara och försvara sanningen. Han tar Sin boning i hjärtat såsom sanningens Ande och blir på så sätt Hjälparen. Det finns hugsvalelse eller tröst och frid i sanningen, men man kan inte finna verklig hjälp och frid i lögnen. Det är genom falska teorier och traditioner, som Satan tillväller sig makt över karaktären. När falska ideal ställs upp och följs, missbildas karaktären. Genom Skrifterna talar den Helige Ande till själen och präglar in sanningen i hjärtat. På så vis avslöjar Han villfarelsen och förvisar den från själen. Det är genom sanningens Ande, verksam genom Guds Ord, som Kristus behärskar Sitt utvalda folk.

”{N}är han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom”. – Ordets förkunnelse kommer inte att bli till något gagn utan den Helige Andes fortsatta närvaro och bistånd. Han allena är i stånd till, att göra den gudomliga sanningen verksam i en människas hjärta, så att samvetet väcks och livet förvandlas. Man kan förvisso framhålla Ordets bokstav och även vara förtrogen med alla dess befallningar och löften, men om den Helige Ande inte får göra sanningen levande, kommer ingen att falla på Klippan och bli krossad. Ingen hög utbildning, inga företräden, hur stora de än må vara, kan göra en människa till en ljusbärare utan samarbete med Guds Ande.

Evangeliets sådd kommer inte att ha någon framgång, om inte säden väcks till liv av himmelsk dagg. Innan en enda av Nya Testamentets böcker var skriven, innan en enda evangelisk predikan hade hållits efter Kristi himmelsfärd, kom den Helige Ande över apostlarna, som höll ut i bön. Senare vittnade deras fiender om dem: ”nu har ni fyllt Jerusalem med er lära” (Apostlagärningarna 5:28).

Kristus hade lovat Sin församling den Helige Andes gåva, och löftet tillhör oss lika mycket som de första lärjungarna. Men liksom varje annat löfte, är det förbundet med villkor. Många säger sig tro på Herrens löfte. De talar om Kristus och om den Helige Ande, men likväl tar de ej emot välsignelsen. De överlåter ej sina själar till, att bli ledda och behärskade av de gudomliga krafterna. Vi kan ej bruka den Helige Ande. Det är Anden, som skall bruka oss. Genom Anden verkar Gud i Sitt folk ”vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske” (Filipperbrevet 2:13). Men många vägrar, att underkasta sig detta. De vill bestämma över sig själva. Detta är orsaken till, att de ej kan erhålla den himmelska gåvan. Endast de, som i ödmjukhet väntar på Herren, de som förbidar Hans nåd och ledning, kan ta emot Anden. Gud väntar på deras bön och deras beredvillighet, för att ge dem Sin kraft. Den utlovade välsignelsen, som tas emot i tro, bringar alla andra välsignelser med sig. Den ges efter måttet av Kristi nåds rikedomar, och Han är redo, att fylla vars och ens behov i förhållande till hans förmåga att ta emot.

I Sitt samtal med lärjungarna gjorde Jesus inga vemodiga hänsyftningar på Sitt eget lidande och Sin död. Hans testamente till dem var ett löfte om frid. Han sade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”

Innan Frälsaren lämnat den övre salen med Sina lärjungar, sjöng de en lovsång.

Sedan gick de ut. De banade Sig väg genom de till trängsel fyllda gatorna och gick genom stadsporten mot Oljeberget. De gick med dröjande steg och försjunkna i tankar. Då de närmade sig Oljeberget, sade Jesus i bitter smärta: ”’Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras” (Matteusevangeliet 26:31).

Lärjungarna lyssnade till dessa ord med sorg och förvåning. De erinrade sig, hur Kristus i Kapernaums synagoga hade talat om Sig Själv som livets bröd och hur många hade tagit anstöt och vänt sig ifrån Honom. Men de tolv hade inte svikit Honom. Petrus, som talade för sina bröder, hade bekänt sin trohet mot Kristus. Då hade Frälsaren svarat: ”’Har jag inte själv valt ut er tolv? Och en av er är en djävul!’” (Johannesevangeliet 6:70). I den övre salen hade Jesus sagt, att en av de tolv skulle förråda Honom och att Petrus skulle förneka Honom. Men nu inneslöt Hans ord dem alla.

Då hörs Petrus häftigt protestera: ”’Även om alla andra överger dig, skall jag inte göra det.”

I övre salen hade han förklarat: ”Mitt liv vill jag ge för dig.’”

Jesus hade sagt honom, att han samma natt skulle förneka sin Frälsare. Nu upprepar Kristus varningen: ”Sannerligen säger jag dig: I dag, i denna natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger förneka mig.”

Då försäkrade han ändå ivrigare: ”Om jag än måste dö med dig, skall jag ändå inte förneka dig.”

”Detsamma sade också alla de andra” {Markusevangeliet 14:29-31}.

I sin självtillit förnekade lärjungarna det upprepade påståendet från Honom, som visste allt. De var ej beredda på detta prov. Då frestelsen överrumplade dem, skulle de inse sin svaghet.

Då Petrus påstod, att han skulle följa sin Herre till fängelset och i döden, menade han varje ord han sade. Men han kände inte sig själv. I hans hjärta låg dunkla krafter till det onda förborgade, vilka skulle väckas till liv. Om han inte gjordes uppmärksam på denna fara, skulle dessa driva honom till evigt fördärv. Men Petrus kände, att han var misstrodd, och ansåg det vara hårt. Han var redan sårad, och han blev än mer orubblig i sitt självförtroende.

Jesus ser med medlidande på Sina lärjungar. Han kan inte rädda dem från prövningen, men Han lämnar dem ej utan hjälp. Han försäkrar dem om, att Han skall bryta gravens fjättrar och att Hans kärlek till dem ej skall svika.

”{N}är jag har uppstått”, säger Han, ”skall jag gå före er till Galileen’” {Matteusevangeliet 26:32}. Före förnekelsen får de Hans försäkran om förlåtelse. Efter Hans död och uppståndelse visste de, att de fått förlåtelse och var älskade av Kristus.

Jesus och Hans lärjungar var på väg till Getsemane, som låg vid Oljebergets fot, en tillflyktsort, som Jesus ofta brukade besöka för djup begrundan och bön. För Sina lärjungar hade Frälsaren klargjort Sitt uppdrag i världen och talat om den andliga förbindelse med Honom, som de skulle upprätthålla. Nu illustrerar Han denna Sin framställning. Månen lyser klart, och i dess sken upptäcker Han ett vinträd. Han fäster Sina lärjungars uppmärksamhet därpå och använder det som symbol.

”Jag är den sanna vinstocken”, säger Han. I stället för att välja den graciösa palmen, den ståtliga cedern eller den starka eken, tar Jesus vinträdet med dess slingrande rötter, för att ge en bild av Sig Själv. Palmen, cedern och eken står allena, ensamma. De behöver inget stöd. Men vinträdet slingrar sig om sina spaljéer och sträcker sig så upp mot himlen. På samma sätt var Kristus i Sin mänskliga natur beroende av gudomlig kraft. ”Jag kan inte göra något av mig själv” (Johannesevangeliet 5:30).

”Jag är den sanna vinstocken”. – Judarna hade alltid betraktat vinträdet som det ädlaste av alla träd och som en bild på kraft, överlägsenhet och fruktbarhet. Israel hade blivit framställt under bilden av ett vinträd, som Gud hade planterat i det förlovade landet. Judarna grundade sitt hopp om frälsning på sin härstamning. Men Jesus säger: ”Jag är den sanna vinstocken”. Mena inte, att Du genom Din släktskap med Israel kan bli delaktig av livet i Gud och arvinge till Hans löften. Bara genom Mig går andligt liv att få.

”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen.” – På Palestinas kullar hade vår himmelske Fader planterat detta ädla vinträd, och Han Själv var vingårdsmannen. Många drogs till vinträdet på grund av dess skönhet och förklarade sig tro på dess himmelska ursprunglig. Men för ledarna i Israel framstod vinträdet som ”ett rotskott ur torr jord”. De ryckte upp plantan, krossade den och trampade den under sina oheliga fötter. Deras tankar var, att ödelägga den för evigt. Men den himmelske vingårdsmannen lämnade aldrig plantan ur sikte. Och då människorna trodde, att de dödat den, tog Han den och planterade den på andra sidan muren. Vinträdets stam skulle inte längre vara synlig. Den var skyddad för människornas fräcka angrepp. Men vinträdets grenar hängde ned över muren. De skulle representera vinträdet. Genom dem skulle nya grenar inympas. Av dem skulle frukt erhållas. De har sedan dess burit en skörd, som de förbipasserande har plockat.

”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, sade Kristus till Sina lärjungar. Ehuru Han snart skulle tas ifrån dem, skulle deras andliga förbindelse med Honom vara oförändrad. Grenarnas förening med vinträdet, sade Han, är en bild på det förhållande, som skall upprätthållas mellan Er och Mig. Grenen är inympad i det levande vinträdet. Med nerv vid nerv och åder vid åder växer den in i vinträdets stam. Vinträdets liv blir grenens liv.

Så skall den själ, som är död i överträdelser och synder, ta emot liv genom föreningen med Kristus. Genom tron på Honom som en personlig Frälsare är förbindelsen knuten. Syndaren förenar sin svaghet med Kristi styrka, sin brist med Hans fullhet, sin skröplighet med Hans oemotståndliga makt. Då har han tagit emot Kristi sinne. Kristi mänsklighet har vidrört vår mänsklighet, och vår mänsklighet har kommit i beröring med det gudomliga. Sålunda blir människan delaktig av gudomlig natur genom den Helige Andes verkande kraft. Hon har blivit benådad i den Älskade.

Denna förening, som vi en gång har ingått med Kristus, måste underhållas. Kristus sade. ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.” – Detta är icke en tillfällig beröring, en från-och-tillförbindelse. Grenen blir en del av det levande vinträdet. Förmedlingen av liv, styrka och fruktbarhet från roten till grenarna är obehindrad och oavbruten. Skild från vinträdet kan grenen inte leva. Ej heller kan Ni, säger Jesus, leva skilda från Mig. Det liv Ni har tagit emot från Mig, kan bevaras endast genom oavbruten förbindelse. Utan Mig kan Ni inte övervinna en enda synd, eller stå emot en enda frestelse.

”Förbli i mig, så förblir jag i er.” – Att förbli i Kristus innebär ett ständigt mottagande av Hans Ande, ett liv av fullkomlig överlåtelse till Hans tjänst. Förbindelseleden mellan människan och Gud måste ständigt vara öppen. Liksom vinträdets gren ständigt drar saft från det levande vinträdet, skall vi klänga oss fast vid Jesus och av Honom genom tron ta emot Hans egen karaktärs styrka och fullkomlighet.

Roten sänder sin näring genom grenarna till den yttersta lilla kvist. Så förmedlar Kristus strömmen av andlig kraft till varje troende själ. Så länge som själen är förenad med Kristus, är det ingen fara för, att kraften och livet skall upphöra.

Vinträdets liv uppenbaras, genom att grenarna bär frukt. ”Om någon förblir i mig”, sade Jesus, ”och jag i honom, bär han rik frukt”. – När vi lever genom tron på Guds Son, skall Andens frukter framträda i våra liv, icke en skall utebli eller fattas.

”{M}in Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort”. Så länge som ympkvisten blott till det yttre är förenad med vinträdet, kan det inte bli någon levande förbindelse, således ej heller någon växt eller fruktbarhet. Det kan finnas en skenbar förbindelse med Kristus utan en verklig förening med Honom genom tron. En trosbekännelse öppnar kyrkan för människorna, men det är karaktären och uppförandet, som visar, om de står i förbindelse med Kristus. Om de inte bär någon frukt, är de oädla grenar. Att vara skild från Kristus innebör en förödelse lika fullständig som den, vilken de döda grenarna företer eller visar fram. ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådan grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.”

”{O}ch varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.” – Av de tolv utkorade lärjungarna, som hade följt Jesus, skulle en gren, som var förtorkad, tas bort, de andra skulle rensas med den bittra prövningens vingårdskniv. Jesus sökte med ömhet och allvar, att förklara vingårdsmannens avsikter. Vingårdskniven skulle orsaka smärta, men det är Fadern, som hanterar kniven. Han arbetar ej med hårdhänt ovarsamhet, eller med kall likgiltighet. Det finns grenar, som slingrar sig längs marken, dessa måste befrias från de jordiska stöd, vid vilka deras rötter är fästade. De skall sträcka sig uppåt och finna sitt fäste i Gud. Det yppiga bladverket, som drar livsströmmen från frukten, måste skäras bort. Den alltför frodiga växtligheten måste avlägsnas, för att ge rum åt de livgivande strålarna från Rättfärdighetens Sol. Vingårdsmannen skär bort den skadliga växtligheten, för att fruktsättningen skall bli rikligare.

”Min Fader förhärligas”, sade Jesus, ”när ni bär rik frukt”. Gud önskar, att i Er uppenbara Sin helighet, Sin godhet och kärlek. – Likväl uppmanar inte Frälsaren lärjungarna, att anstränga sig, för att bära frukt. Han ber dem om, att förbli i Honom. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Det är genom Ordet, som Kristus förblir i Sina efterföljare. Det är samma levande förening, som framställs under bilden av, att äta Hans kött och dricka Hans blod. Kristi ord är ande och är liv. Om vi tar emot dem, skall vi ta emot vinträdets liv. Vi lever ”av varje ord som utgår från Guds mun’” (Matteusevangeliet 4:4). Kristi liv i oss frambringar samma frukter som hos Honom. Om vi lever i Kristus, håller fast vid Kristus, uppehålls av Kristus och erhåller näring från Kristus, bär vi frukt i likhet med Kristus.

Vid detta sista möte med lärjungarna uttryckte Kristus Sin innerliga önskan för dem, nämligen att de måtte älska varandra, så som Han hade älskat dem. Gång på gång talade Han om detta. ”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra”, säger Han upprepade gånger. Hans första uppmaning till dem, då var ensamma i övre salen, var: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

För lärjungarna var detta ett nytt bud, ty de hade inte älskat varandra, såsom Jesus älskat dem. Han insåg, att nya tankar och impulser måste behärska dem, att nya grundsatser måste läggas för deras liv. Genom Hans liv och Hans död skulle de få en föreställning om, vad det innebär att älska. Kärlekens bud fick en ny betydelse i ljuset av Hans självuppoffring. Hela nådens verk är en oavbruten kärlekstjänst, är självförnekelse, självuppoffring och möda. Varje stund i Jesu liv här på jorden flödade Guds kärlek från Honom i oemotståndliga strömmar. Alla, som uppfylls av Hans Ande, skall älska, såsom Han älskade. Och den livsprincip, som verkade i Kristus, skall vara det bestämmande i deras förhållande till varandra.

Denna kärlek är ett bevis på lärjungaskap. ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar’”, sade Jesus. När människorna är knutna till varandra inte av tvång eller av själviska intressen, utan av kärlek, visar de verkningarna av en kraft, som är högre, än allt mänskligt inflytande. Där denna enhet förekommer, kan man tydligt finna, att Guds avbild återställs i människan och att en ny livsprincip har blivit införd. Det visar, att det finns en makt i den gudomliga naturen, som kan stå emot det ondas övernaturliga makter och att Guds nåd förmår, att kuva själviskheten, som det naturliga hjärtat fått som arv.

Kristus fröjdade Sig över, att Han kunde göra mera för Sina efterföljare, än de kan be eller tänka. Han talade med fast tillförsikt, då Han visste, att ett allsmäktigt beslut härom blivit fattat före världens grundläggning. Han visste, att sanningen, rustad med den Helige Andes obegränsade makt, skulle segra i striden mot det onda och att det blodbestänkta banéret skulle vaja triumferande över Hans efterföljare. Han visste, att Hans trogna lärjungars liv skulle bli likt Hans, en rad av oavbrutna segrar, kanske inte kända härnere, men i det stora Härefter.

”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.’” – Kristus vacklade aldrig, ej heller misströstade Han, och Hans efterföljare skulle visa en tro av samma uthålliga karaktär. De skall leva som Han levde och verka som Han verkade, därför att de litar på Honom som den store Mästaren. De måste äga mod, energi och uthållighet. Fastän oöverstigliga hinder tornar upp sig i deras väg, går de framåt i Hans nåds kraft. I stället för att klaga över svårigheterna, är de kallade att övervinna dem. De får inte förtvivla inför något, utan hoppas under alla omständigheter. Med Sin oändliga kärleks gyllene länkar har Kristus bundit dem vid Guds tron. Det är Hans avsikt, att låta det starkaste inflytandet i universum, som flödar från Allmaktens källa, bli deras. De skall få kraft, att stå emot det onda, en sådan kraft, att varken liv eller död eller helvete kan besegra dem, en kraft, som skall sätta dem i stånd till att övervinna, såsom Kristus övervann.

Det är Kristi plan, att himmelens visa styrelsesätt, himmelens gudomliga ordning, himmelens fullkomliga samklang skall uppenbaras i Hans församling på jorden. Därigenom blir Han förhärligad i Sitt folk. Genom dem skall Rättfärdighetens Sol lysa i ofördunklad klarhet för världen. Kristus har gett Sin församling ofantliga möjligheter, för att Hans återlösta och friköpta egendom ”skulle vara Hans härlighet till pris”. Han har tilldelat Sin församling välsignelser och andliga gåvor, så att den kan företräda Hans fullkomliga förtjänster. Församlingen, som blivit benådad med Kristi rättfärdighet, är Hans besittning, där Hans barmhärtighets rikedomar, Hans kärlek och Hans nåd skall framträda i sin fulla och slutliga utveckling. Kristus ser i Sitt folks skönhet och renhet samt fullkomlighet lönen för Sin förnedring och fulländningen av Sin härlighet – Kristus, den stora medelpunkten, från vilken all härlighet utstrålar.

Med starka och hoppfulla ord avslutade Frälsaren Sin undervisning. Sedan utgöt Han Sitt hjärta i bön för lärjungarna. Han lyfte Sina ögon mot himmelen och sade:

”’Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”

Kristus hade fullbordat det verk, som blivit Honom anförtrott. Han hade förhärligat Gud på jorden. Han hade uppenbarat Sin Faders namn. Han hade samlat dem, som skulle fortsätta Hans verk ibland människorna. Och Han sade:

”{J}ag är förhärligad i dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett… Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett… liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.”

Så talar En med gudomlig myndighet. Kristus överlämnar Sin utvalda församling i Faderns armar. Som en helgad Överstepräst manar Han gott för Sitt folk. Som en trogen Herde samlar Han Sin hjord under den Allsmäktiges skugga, till den starka och säkra tillflykten. Den sista kampen väntar Honom. Och Han går ut, för att möta den.