White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 42. Prästernas Stämplingar

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtioandra Kapitlet: Prästernas Stämplingar

Grundat på Johannesevangeliet 11:47-54.

Betania låg så nära Jerusalem, att ryktet om att Lasarus återkallats till livet snart spred sig i staden. Genom spioner, som hade bevittnat undret, kom judarnas rådsherrar omedelbart i besittning av alla fakta angående händelsen. Rådsförsamlingen sammankallades genast, för att fatta beslut om, vad som skulle göras.

Kristus hade nu till fullo bevisat, att Han hade makten över död och grav. Detta mäktiga under krönte de vittnesbörd Gud redan gett människorna om, att Han hade sänt Sin Son i världen för deras frälsning. Denna yttring av gudomlig kraft var tillräckligt övertygande för varje själ, som ville lyda förnuftets och det upplysta samvetets röst. Många av dem, som bevittnade Lasarus’ uppståndelse, kom till tro på Jesus. Men prästernas hat mot Honom stegrades än mer. De hade förkastat alla mindre övertygande bevis på Hans gudomlighet, och de blev endast uppretade över detta nya tecken. Den döde hade blivit uppväckt vid fullt dagsljus och inför en stor skara vittnen. Man kunde inte med konstlade medel bortförklara en sådan tilldragelse. Just av denna orsak växte prästernas dödliga hat ändå mer. De blev mer beslutsamma, än någonsin, att hejda Kristi verk.

Sadducéerna hade inte varit fullt så hätska mot Jesus, som fariséerna, fastän de ej på något sätt var gynnsamt stämda mot Honom. Men deras hat hade inte varit så bittert. Nu blev de emellertid grundligt oroade. De trodde inte på uppståndelsen från de döda. Med stöd av den så kallade vetenskapen påstod de, att det var en omöjlighet för den döda kroppen, att åter få liv. Men genom några få ord av Jesus hade deras teori blivit kullkastad. De visade sig vara okunniga både om Skrifterna och om Guds kraft. De kunde inte se någon möjlighet, att utplåna det intryck, som detta under gjort på folket. Hur kunde man skilja människorna från Honom, som rövat från graven dess byte? Lögnaktiga rykten sattes i omlopp, men ingen kunde förneka undret. Och hur de skulle omintetgöra dess verkan, visste de inte. Hitintills hade sadducéerna inte uppmuntrat fariséerna i deras plan, att bringa Jesus om livet. Men efter Lasarus’ uppståndelse kom de till den slutsatsen, att endast Hans död kunde tysta ned Hans djärva förkastelsedom över dem.

Fariséerna trodde på uppståndelsen, och de kunde inte finna annat, än att detta under var ett bevis för, att Messias var ibland dem. Men de hade alltid motarbetat Kristi verk. Till en början hatade de Honom, emedan Han avslöjade deras skrymtaktiga eller hycklande anspråk. Han hade ryckt undan den täckmantel av stränga riter, under vilken de sökte att dölja sitt moraliska förfall. Den sanna, helhjärtade religion, som Han förkunnade, hade fördömt deras ihåliga bekännelsefromhet. De törstade efter, att få hämnas på Honom för Hans demonstrativa tillrättavisningar. De hade försökt, att få Honom att säga eller göra något, som skulle ha gett dem anledning till, att döma Honom. Åtskilliga gånger hade de försökt, att stena Honom, men Han hade stilla dragit Sig undan, och så hade de förlorat Honom ur sikte.

Då nu prästerna, rådsherrarna och de äldste var församlade, fattade de det oryggliga beslutet, att tysta ned Den, som utförde så underbara gärningar, att alla människor förundrade sig. Fariséerna och sadducéerna blev närmare förbundna med varandra, än någonsin. Skilda förut, blev de nu ett i sitt motstånd mot Jesus. Nikodemus och Josef hade under tidigare rådplägningar avvärjt domen över Jesus, och fördenskull var de nu inte tillkallade. Andra inflytelserika män, som trodde på Jesus, var närvarande vid detta rådsmöte, men deras inflytande kunde inte göra sig gällande gentemot de hätska fariséerna.

Likväl var inte alla medlemmar av rådet eniga. Stora Rådet var vid denna tid en laglig institution. Det fick existera endast tack vare romarnas tolerans. Några av dess medlemmar ifrågasatte klokheten i, att bringa Jesus om livet. De var rädda för, att detta skulle föranleda uppror ibland folket, vilket skulle ha till följd, att romarna toge ifrån prästerna ytterligare förmåner och berövade dem den makt de ännu utövade. Sadducéerna, som delade fariséernas hat mot Jesus, var böjda att gå försiktigt till väga, eftersom de var rädda för, att romarna i annat fall skulle beröva dem deras höga ställning.

Det underverk, som Jesus hade utfört, bar vittne om, att Han inte kunde vara någon annan, än Guds Son. Gamla Testamentets utsagor angående Kristus framstod plötsligt i sin verkliga betydelse för dem. Förskräckta och bekymrade, frågade rådsherrarna: ”’Vad gör vi?” Det uppstod söndring i rådet. Den Helige Ande verkade på dessa präster och rådsherrar, så att de inte kunde frigöra sig från den övertygelsen, att de kämpade mot Gud Själv.

Då oron och förvirringen i rådsförsamlingen nådde sin höjdpunkt, reste sig Kajfas, översteprästen. Han var en stolt och grym man, myndig och ofördragsam. Många av hans familj stod sadducéerna nära. De var stolta, djärva, hänsynslösa samt fyllda av ärelystnad och grymhet, vilket de dolde under en mantel av förment rättfärdighet. Kajfas hade studerat profetiorna. Fastän han var okunnig om deras verkliga betydelse, talade han med stor auktoritet och säkerhet: ”’Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?’”

Även om Jesus vore oskyldig, yrkade översteprästen på, att Han skulle röjas ur vägen. Kajfas var bekymrad över, att Han skulle dra folket till Sig och underminera rådsherrarnas myndighet. Han var ju ensam. Det vore bättre, att Han finge dö, än att rådsherrarnas makt skulle försvagas. Om folket förlorade sin tro på rådsherrarna, skulle den nationella makten gå under. Romarna skulle komma, påstod han, och stänga templet, våldföra deras lagar samt tillintetgöra dem som nation. Vad var denne galilés liv värt i jämförelse med en hel nations? Om Han stode i vägen för hela Israels välfärd, skulle de då inte göra Gud en tjänst med att röja Honom ur vägen? Bättre vore, att en man skulle dö för folket, än att hela folket skulle förgås.

Då Kajfas förklarade, att en man skulle dö för folket, visade han sig äga viss kunskap om profetiorna, även om den var starkt begränsad. Men Johannes tar upp profetian i sin skildring av denna händelse och visar dess omfattande och djupa betydelse. Han säger: ”Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn.” Hur blind var inte den högmodige Kajfas för Frälsarens uppdrag!

Vid denna rådplägning hade Jesu fiender blivit starkt övertygade om, att Han var Messias. Den Helige Ande hade talat till deras hjärtan. Men Satan kämpade, för att återta makten över dem. Han påminde dem om alla oförrätter eller skador Kristus förorsakat dem. Hur föga eller litet hade Han ej uppskattat deras rättfärdighet! Han framställde en rättfärdighet, som var vida större och som alla, som vill vara Guds barn, måste äga. Han fäste inget avseende vid deras ceremonier, utan hade uppmuntrat syndare till, att gå direkt eller personligen till Gud som till en barmhärtig Fader, för att framställa sina önskningar och begär. Härigenom hade Han, enligt deras mening, förkastat prästerskapet. Han hade vägrat, att erkänna de teologiska och rabbinska skolorna. Han hade påvisat prästernas dåliga levnadssätt och sålunda ohjälpligt skadat deras inflytande.

Med undantag av några få, som inte vågade säga sin mening, tog rådsförsamlingen emot Kajfas’ ord som från Gud. Man kände lättnad, och diskussionen avstannade. De beslöt, att bringa Jesus om livet vid första lägliga tillfälle. Genom att förkasta detta bevis på Kristi gudomliga utsändelse, hade de genom eget förvållande blivit innestängda i ett ogenomträngligt mörker. De hade helt kommit under Satans spira, för att av honom hetsas mot undergångens brant. Men så stor var deras förvillelse, att de var väldigt nöjda med sig själva. De ansåg sig vara fosterlandsvänner, som sökte nationens räddning.

Stora Rådet fruktade emellertid för, att vidta snabba åtgärder mot Jesus. Folket kunde då bli uppretat, och det våldsdåd, som de planerade mot Honom, skulle lätt kunna falla tillbaka på dem själva. På grund härav beslöt rådet, att uppskjuta verkställandet av domen, som de fällt över Honom.

Frälsaren förstod, att prästerna sammansvurit sig mot Honom. Han visste, att de längtade efter att röja Honom ur vägen och att deras avsikter snart skulle fullföljas. Men det var inte Hans sak, att påskynda krisen, därför drog Han Sig undan och tog lärjungarna med Sig. Genom detta Sitt exempel underströk Jesus återigen Sin undervisning: ”när man förföljer er i en stad, så fly till en annan” (Matteusevangeliet 10:23). Det fanns ett stort fält, där de kunde verka för själars frälsning. Och då troheten mot Kristus inte fordrade det, skulle Hans tjänare ej utsätta sina liv för fara.

Jesus hade nu ägnat världen tre år av offentlig verksamhet. Hans exempel på självförsakelse och oegennyttig välvilja stod inför dem. Hans liv i renhet, fördragsamhet och helgelse var känt av alla. Och ändå var denna korta tidsperiod av tre år all den tid, som världen kunde uthärda sin Återlösares närvaro.

Hans liv var en fortlöpande följd eller serie av förolämpningar och förföljelser. Jagad från Betlehem av en avundsjuk kung, förkastad av Sina egna landsmän i Nasaret, dömd till döden utan orsak i Jerusalem, fann Jesus med Sina få trogna efterföljare en tillfällig tillflyktsort i en främmande stad. Han, vars hjärta alltid rörts vid åsynen av mänskligt lidande, Han, som helat de sjuka, återgett de blinda deras syn, de döva deras hörsel och de stumma talförmågan, Han, som mättat de hungrande och tröstat de sorgsna, drevs bort från det folk, som Han bemödat Sig om att rädda. Han, som hade vandrat på de stormupprörda vågorna och med ett ord stillat deras dån, Han, som drivit ut de onda andarna, vilka i Honom känt igen Guds Son, Han, som uppväckt de döda ur dödens sömn och som hållit tusenden fångna genom Sina visdomsord, var oförmögen att nå dessa hjärtan eller sinnen, som var förblindade av fördomar och hat och som nu genom sin halsstarrighet förkastade ljuset.