Palmemordet. Del 7. Men stod inte Skytten kvar hela Tiden vid Färghandeln?

 

Palmemordet

Del 7: Men stod inte Skytten kvar hela Tiden vid Färghandeln?

I WDR:s manuskript heter det om ”Katja” och ”Pirjo”, som frågade gärningsmannen om tiden en minut före dådet: ”Visserligen har de inte sett den tilltalade skjuta, men att det måste ha varit mannen framför färgaffären, framgår av ögonvittnet Morelius’ utsaga, som står att läsa i den offentliga spaningsredogörelsen. Han iakttog skeendet vid hörnet Tunnelgatan-Sveavägen från sin parkerade bil och såg, att mördaren under de fem sista minuterna före mordet inte lämnade sin plats vid färgaffären ”Dekorima”.” Om mördaren inte lämnade sin plats vid färgaffären, har han heller inte gått fram till någon reklampelare, träffat paret Palme där och följt med dem till hörnet vid Dekorima. Dock har Gunnar Wall en förståelig förklaring till denna skenbara motsägelse.

Sidorna 925-930: ”Låt oss nu titta närmare på det femte vittnet, musikläraren Inge M.

Också hans vittnesmål är vi bekanta med sedan tidigare: det var han som satt och väntade i sin bil medan hans passagerare passade på att plocka ut pengar ur en bankomat. Låt oss nu granska det lite mer utförligt.

Vid första anblicken pekar hans uppgifter inte alls på den sorts händelseförlopp som vi nu skisserat. I stället tycks det som om Inge M:s iakttagelser backar upp den officiella tesen att mördaren stod tyst och väntade tills makarna Palme precis passerat och att han då gled upp bakom dem och sköt.

… I de två följande polisförhören, båda hållna under vårvintern -86, utvecklar Inge M sin berättelse: han ser redan gärningsmannen en stund före skottlossningen. Denne står utanför konstnärsbutiken på Sveavägens östra trottoar, mellan ingången och hörnet till Tunnelgatan. Han kan mycket väl ha stått där redan när Inge M stannade bilen och släppte ut sina passagerare. När Inge M väntat en stund på att bankomatuttaget ska avslutas ser han en [ett] rätt stort sällskap – 5-7 ”uppsluppna” personer, förmodligen unga och av båda könen – passera mannen och fortsätta trottoaren bortåt i nordlig riktning. Denna klunga har just passerat ur Inge M:s synfält när ett par som kommer norrifrån dyker upp utanför färgbutiken. Inge M ser hur mannen lämnar skyltfönstret och går upp bakom paret. Han lägger vänsterhanden på mannens axel och så smäller två skott.

Detta ligger fortfarande i linje med Palmeutredarnas officiella scenario. Ett problem skymtar dock direkt: den stora skaran människor som drog förbi norrut alldeles före mordet. Inge M uppskattar att makarna Palme dök upp vid Dekorima bara 10-15 sekunder efter det att sällskapet i fråga avlägsnat sig från samma plats.

Det betyder att dessa personer måste ha mött Olof och Lisbet alldeles före mordet och befunnit sig mycket nära Dekorima när skotten avlossades. Men några sådana vittnen har inte låtit höra av sig – och inte heller finns det andra vittnesmål om deras existens. Med största sannolikhet missminner sig Inge M grovt på den här punkten.

Inge M medger själv att han har svårigheter att minnas detaljerna kring just detta – och det sätt han tvekar på är i själva verket mycket intressant.

I det senare av de två nämnda förhören undrar förhörsledaren, kriminalinspektör Lars Hamrén, om det kanske kan ha varit längre tid än 10-15 sekunder mellan Inge M:s observation av gänget respektive makarna Palme.

Inge M: Ja, det kan det ha varit men inte mycket längre, det kan skilja… också svårt att avgöra… Vänta, är det inte någon reklampelare lite längre ner?

Hamrén: Jo, det är det nog.

Inge M: Kan jag minnas rätt? Är det inte en reklampelare?

Hamrén: Jo, jag tror att det är en reklampelare.

Inge M: Jag vet [svärord] inte om de mötte, nej…

Hamrén: Mötte de dem där?

Inge M: Ja, det kan de ha gjort.”

Hamrén: Är det så du menar?

Inge M: Jag bara fick en känsla av att det var en… jag törs inte svara exakt på det men jag fick bara en känsla av… Jag försöker dra mig till minnes fler detaljer. Jag kan inte svara på om det är en efterkonstruktion från min sida eller om jag minns… jag får en känsla av att eventuellt kan de ha mötts där nere…

Hamrén: Du menar att det där gänget kan ha mött…

Inge M: Kan ha mött paret Palme, jag fick bara en känsla…

Förhöret fortsätter ytterligare en liten stund på samma trevande sätt. Inge M försöker hjälpa till men känner sig bara frustrerad. Mest tydligt blir det i repliken:

– Det är någonting som ligger i bakhuvudet som har med den här [svärord] reklampelaren att göra. Om det kan ha med att de… jag är lite osäker på exakt var jag såg makarna Palme första gången, var jag uppmärksammade dem första gången…

Under 1987 publiceras Thomas Kangers bok om Palmemordet. Kanger har utförligt intervjuat Inge M vid flera tillfällen och ger också dennes vittnesiakttagelser en central plats i boken.

Vad som särskilt intresserar oss är att i Kangers referat dyker den retfulla reklampelaren åter upp – och det till på köpet vid två tillfällen!

För det första skriver Kanger att Inge M upptäcker mördaren just vid reklampelaren. Denne kommer nämligen gående norrifrån och passerar pelaren på utsidan för att sedan snedda in över trottoaren i riktning mot Dekorimas fasad där han ställer sig i position.

Och för det andra: när Inge M lite senare upptäcker makarna Palme är det på exakt samma ställe – även de passerar reklampelaren på gatusidan. Det är förstås inte naturligt att gå den smala passagen alldeles intill biltrafiken, men Kanger spekulerar om att de kanske velat undvika att stöta ihop med det lite stötiga gäng som just passerat norrut.

Nu vet vi nästan säkert att Inge M har fel om gänget. Och hans uppgift om att makarna Palme promenerade mot Dekorima längst ut vid trottoarkanten har inget stöd av andra vittnen. Det är alltså stor risk att den minnesbild som presenteras i Kangers bok är en konstruktion – gjord i största välmening – från Inge M:s och Kangers sida.

Just den omständigheten att Inge M placerar såväl gärningsmannen som makarna Palme vid reklampelaren är dock högst intressant. Och den blir inte mindre tänkvärd när vi studerar vad som kommer fram när han förhörs i tingsrätten och hovrätten.

I tingsrätten ställer Liljeros medhjälpare i försvaret av Pettersson, advokat Lars Ekman, en fråga till Inge M – och får ett svar som faktiskt bör observeras noga.

Ekman: Hur pass långt upp på Sveavägen ser du mannen och kvinnan som sen visar sig vara makarna Palme första gången när de kommer gående?

Inge M: Nej, jag ser ju dem när de kommer … (paus) … min minnesbild är att de är väl … (paus) … ungefär i jämhöjd med mördaren. Jag har svårt att …

Ekman: I jämnhöjd med vad? Nu uppfattade jag inte.

Inge M: I jämnhöjd med den mannen som sedermera sköt.

Ekman: Jaha, du lägger inte märke till dem tidigare?

Inge M: Jag ska låta det vara osagt.

Det här är förstås ytterst intressant. De flesta som lyssnade på förhöret drog förstås slutsatsen att Inge M talar om en plats alldeles intill Dekorimahörnet. Men vi vet ju att han i annat sammanhang sagt att han sett makarna Palme vid annonspelaren.

Och när Ekman senare frågar ut Inge M i hovrätten får vi en ytterligare pusselbit.

Ekman: Hur långt upp på Sveavägen norrut är det här paret när du ser dem första gången, de som sen visar sig vara makarna Palme?

Inge M: Dom är… du har en reklampelare där. Och om jag inte minns fel så är det en sån här trekantig sak. Och de var alltså på södra sidan om den när jag uppfattade dem första gången.

Ekman: Närmare Tunnelgatan?

Inge M: Närmare Tunnelgatan.

Ekman: De har alltså passerat den där reklampelaren när du får se dem?

Inge M: Ja.

Ekman: Och då har de… kan du uppskatta hur långt de har kvar fram till avfasningen på Tunnelgatan då?

Inge M: Ja, vad kan det röra sig om? Tio meter, kanske. Femton meter.’

Här är det mycket klart: Inge M tycker sig tydligt minnas att han observerar makarna Palme alldeles söder om reklampelaren. Och en lika tydlig minnesbild tycks han alltså ha av att de är i jämnhöjd med mördaren när han ser dem första gången.

Såväl i tingsrätten som i hovrätten markerar för övrigt Inge M bestämt en omständighet som han redan förut nämnt i det första polisförhöret – att han såg gärningsmannen placera sig bredvid, jämsides med, makarna Palme.

Pusselbitarna som bekräftar de andra vittnenas utsagor finns alltså där. Sammantagna ger Inge M:s uttalanden bilden av att hans första observation av makarna Palme är när de tillsammans med gärningsmannen befinner sig alldeles söder om reklampelaren. Medvetet gör inte Inge M den hopkopplingen – men det gör ju inte hans uttalanden sämre, snarare tvärtom. Hans minnesbilder förefaller att bryta fram trots att de strider mot det händelseförlopp som han förmodar sig ha sett.

Orsaken till att Inge M ändå kunde användas av åklagarna i målet mot Pettersson var att hans hågkomster var så fragmentariska att de inte alltför uppenbart rubbade åtalet. Hur kom det sig då att han uppvisade så stora brister i sin förmåga att redogöra för vad som hänt? Det är i själva verket inte så konstigt. I ett avseende var han visserligen ett förnämligt vittne – han hade ju suttit med utsikt över brottsplatsen en bra stund innan mördaren sköt. Men av hans egna uppgifter att döma förstår man att hans uppmärksamhet på skeendet måste ha varit tämligen splittrad.

Såväl i Kangers bok som i hovrätten får man en ganska tydlig bild av problemet. Den kan sammanfattas så här: hela veckan hade Inge legat sjuk i förkylning. Fredagen var den första feberfria dagen och han kände sig rätt trött. Ändå ville han gärna ge sig ut på kvällen tillsammans med sin fästmö och två vänner – de skulle nämligen lyssna på en bekant som spelade på en musikklubb i Gamla Stan.

Klubbesöket blev rätt kortvarigt. Efteråt körde Inge till bankomaten på Tunnelgatan, alldeles väster om Sveavägen, eftersom både vännerna och fästmön skulle ta ut pengar. Han hittade ingen parkeringsplats utan ställde sig intill rödljusen. Medan hans passagerare var ute slog ljusen om flera gånger och Inge trodde att det berodde på att han stod på en avkännare i marken. Han började oroa sig för att polisen skulle komma och bötfälla honom – därför höll han uppsikt runt omkring.

Alldeles innan skotten smällde klev vännerna in i bilen, bara fästmön var kvar vid bankomaten.

Inge M:s uppmärksamhet var alltså delad mellan trafiklysena, den bakomliggande gatan där det kunde komma en polisbil, bankomaten och – på slutet – de återvändande vännerna. Han var trött och lite nervös. Han gjorde alltså iakttagelser av människor på Sveavägens motsatta trottoar men dessa var av allt att döma slumpvisa ögonblicksbilder utan större kontinuitet.

Det är dessa bilder Inge M i efterhand försöker återkalla.

Vad har han då egentligen sett? Låt oss föreställa oss att de tidigare beskrivna vittnenas iakttagelser är korrekta och att Olof Palme sammanträffade med gärningsmannen söder om annonspelaren, inledde ett samtal med honom där och att det lilla sällskapet sedan fortsatte tillsammans mot Dekorimahörnet. Inge M:s observationer ryms, som vi noterat, inom ramen för detta. Men han lägger också till något väsentligt till de andras iakttagelser, nämligen att gärningsmannen stod och väntade på makarna Palme utanför Dekorima.

Det är bara Inge M som säger det och som vi redan förstått är detta hans påstående rätt bekymmersamt för dem som vill lägga skulden på en förföljande ensam galning. När Christer Pettersson skulle ställas inför rätta hade det på ett sätt varit enklast för Palmeåklagarna att avföra Inge M som allmänt otillförlitlig. Anledningen till att de ändå valde att satsa på honom som ett av sina viktigaste vittnen är dock uppenbar: de andra nyckelvittnena från brottsplatsen var ju ännu mer förödande för Petterssonscenariot. Poängen med Inge M var att han var villig att godta att mördaren smugit sig på paret Palme. Och mot bakgrund av uppgifterna från Nicola F, Anders B, Anders D och Cecilia A behövdes det faktiskt någon som påstod det.

Åklagarna gav förstås inget stöd åt Inge M:s bedömning att den väntande gärningsmannen kunde ha stått på plats i så mycket som fyra minuter. Och vi har för vår del ingen anledning att insistera på att det skulle ha varit så länge. Vad som däremot är troligt är att Inge M gjorde ett antal observationer av gärningsmannen och att han hann med att reflektera över att denne tydligen stod och väntade på någon. Vidare kan vi förmoda att Inge M tittade åt ett annat håll när gärningsmannen lämnade sin plats utanför målarbutiken och gick makarna Palme till mötes. För när mördaren etablerat kontakt med statsministerparet vid annonspelaren råkar Inge M åter observera honom, dock utan att ha fullt klart för sig vad som hänt. Så noterar Inge hur de tre personerna förflyttar sig mot Tunnelgatan. När de är framme ungefär vid den punkten där den väntande mannen tidigare varit placerad känner Inge igen honom – det är han som nu befinner sig intill de två andra personerna. Så smäller skotten. Senare, när Inge M ska rekonstruera vad som hänt momenten före mordet, minns han framför allt att en man stått och väntat utanför Dekorima och förstår nu vad denne väntat på. Resten, det som hänt vid annonspelaren, är förvirrande och han får ingen ordning på det. Den polis som hör honom på morgonen efter mordet gör inga som helst protokollsanteckningar om den delen av hans iakttagelser.

Innan vi lämnar musiklärarens minnesbilder ska vi bara notera en ytterligare detalj som ger stöd åt hypotesen att Palme och gärningsmannen pratade med varandra om en förtrolig fråga. Inge M säger nämligen att paret Palme gått arm i arm men att Lisbet några ögonblick före mordet släppte Olof och skyndade på sin gång så att hon kom att befinna sig ett eller två steg före sin make. Det är, kan vi tänka oss, som om hon ville ge de två männen en chans att samspråka lite ostört.

Där har vi de fem vittnena. Det är inte att förvåna att mordutredarna gjort sitt bästa för att bagatellisera eller trolla bort centrala inslag i vad de sagt.

Anders B som druckit lite grand under kvällen avfärdas av Holmér som ett otillräkneligt fyllo. I Åshedens bok heter det till exempel att han är ’en vinglande man som lullat efter paret Palme’. Cecilia A hörs bara en enda gång av polisen och kallas inte till rättegångarna – uppenbarligen eftersom hon sagt ”fel” saker. Anders D hörs ytterligare en gång av polisen efter förhöret under mordnatten men får då inga som helst frågor om vad han såg innan mördaren sköt. Och när han hörs i rätten undviker åklagarna noga att komma in på denna centrala del av hans iakttagelser.”

Sammanfattning

1.     Det femte vittnet var musikläraren Inge M.

2.     Han satt och väntade bakom ratten på sin bil, medan hans tre passagerare tog ut pengar ur en bankomat.

3.     Inge M.:s iakttagelser tycks stämma överens med åklagarnas bild av händelseförloppet – en lurande mördare smyger sig på och beskjuter statsministerparet.

4.     I två förhör utvecklar Inge sin berättelse.

5.     Gärningsmannen står en stund före skotten vid färghandeln Dekorima.

6.     Det är möjligt, att han stått där redan då Inge släppte av sina passagerare för penninguttag.

7.     Under passagerarnas bankomatärende ser Inge ett sällskap på 5-7 ”uppsluppna” personer passera den väntande mannen vid Dekorima.

8.     Strax dyker ett par upp norrifrån utanför färgbutiken.

9.     Den väntande mannen kliver fram bakom dem och avlossar två skott.

10.                   Så långt stämmer Inges version ihop med utredningens.

11.                   Dock menar Inge, att den uppsluppna skaran föregick makarna Palme vid Dekorima med blott 10-15 sekunder.

12.                   Alltså skulle skaran nästan ha ”snubblat” över mordet.

13.                   Några sådana vittnen har varken hört av sig eller setts av andra vid platsen.

14.                   Inge torde ha missmint sig härvidlag.

15.                   Han medger själv sina svårigheter, att komma ihåg detaljer på den här punkten.

16.                   Inge M säger till inspektör Lars Hamrén, att de uppsluppna kan ha passerat Dekorima tidigare, än 10-15 sekunder före paret Palmes uppdykande där.

17.                   Så enas Inge och Hamrén om, att det bör ha stått en reklampelare alldeles i närheten av Dekorima.

18.                   Inge får en känsla av, att de uppsluppna och paret Palme kan ha mötts vid annonspelaren.

19.                   Det egna minnets brist på samarbetsvilja gör Inge missmodig.

20.                   I en bok av Thomas Kanger, utgiven 1987, dyker den retfulla reklampelaren ånyo upp – två gånger.

21.                   Kanger anger, att mördaren upptäcks först av Inge M. vid annonspelaren.

22.                   Mördaren, kommande norrifrån, sneddar nämligen förbi reklampelaren på utsidan och fattar posto vid färghandeln.

23.                   Senare skådar Inge M. paret Palme på samma ställe.

24.                   Kanger menar, att möjligen de velat undvika det uppsluppna gänget och därför tagit omvägen alldeles invid körbanan.

25.                   Ingen annan har sett herr och fru Palme gå på detta sätt. Alltså kan Inge M. ha misstagit sig även i detta sammanhang, precis som vad gäller det uppsluppna gängets passering i tiden vid Dekorima.

26.                   Det intressanta är dock, att Inge placerar statsministerparet och gärningsmannen vid reklampelaren.

27.                   I tingsrätten besvarar Inge M. frågor från Christer Petterssons advokat Arne Liljeros’ biträde, advokat Lars Ekman.

28.                   Kanske han först sett makarna i jämnhöjd med mördaren. I ett annat sammanhang sade Inge sig ha upptäckt dem först vid annonspelaren. Således kan de ha träffat regeringschefens baneman där.

29.                   I hovrätten frågar Ekman åter ut Inge M., varvid en ny läggspelsbit hamnar på plats.

30.                   Vid första iakttagandet av Palme med fru är de strax söder om annonspelaren, alltså tillsammans med mördaren.

31.                   Under båda rättegångarna betonade Inge M. en detalj från det första polisförhöret: Att gärningsmannen ställde sig bredvid makarna Palme.

32.                   Trots att hans minnesbilder strider mot händelseförloppet, som han förmodas ha bevittnat, tränger de sig på.

33.                   Svårigheterna med att minnas kan ha berott på, att Inge samma dag stigit upp ur sjuksängen.

34.                   På sin första feberfria dag skjutsade han fästmön och två vänner till en konsert i Gamla Stan.

35.                   Passagerarna ville ta ut pengar ur bankomaten vid Tunnelgatan.

36.                   I brist på parkeringsplats, ställde sig Inge att vänta vid trafikljusen.

37.                   Kanhända bilen kom att stå på en avkännare, eftersom trafikljusen växlade om så ofta.

38.                   Inge måste hålla utkik efter poliser med bötesblock.

39.                   Samtidigt skulle han vara beredd på, att fara vidare med fästmön och vännerna, så fort de blivit klara.

40.                   Av och till tittade han på människorna på andra sidan Sveavägen.

41.                   Andra har sett Palme sammanträffa med mördaren söder om annonspelaren.

42.                   Där inleddes ett samtal, varpå sällskapet på tre personer tågade söderut, mot Dekorima.

43.                   Inges observationer ger utrymme för de slutsatserna.

44.                   Inges viktiga tillägg är, att mördaren först stod och väntade på Palme utanför färgaffären.

45.                   Övriga brottsplatsvittnen var än mer förödande för åtalet, alltså satsade åklagarna på Inge.

46.                   Vitsen med detta var, att Inge ändå kunde tänka sig, att mördaren smugit sig på offret.

47.                   Om mördaren stod och väntade så länge som fem minuter, låter vi vara osagt.

48.                   Gärningsmannen väntade dock tillräckligt länge, för att Inge skulle reagera över, att han tycktes vänta på någon.

49.                   Då mördaren lämnade sin ursprungliga plats och gick makarna Palme till mötes, är det möjligt att Inge råkade titta bort.

50.                   Väl trion sammanstrålat vid annonspelaren, kan Inge ha fått syn på dem igen, utan att riktigt förstå, vad som hänt.

51.                   När de tre är mitt för platsen, där Inge sett mördaren stå och vänta, kände han igen mannen.

52.                   Det är nu, som han befinner sig invid de andra och skotten faller.

53.                   Inge inser, vad mannen väntat på.

54.                   Händelserna vid annonspelaren får han dock ingen ordning på.

55.                   Protokollsförande polis antecknar inget om annonspelaren vid det första förhöret morgonen efter mordet.

56.                   Som för att låta de två männen samtala ostört, lösgjorde sig fru Palme ur armkroken med maken och gick några steg längre fram, till höger om de pratande.

57.                   Anders B avfärdades som ett ”otillräkneligt fyllo”.

58.                   Cecilia A sade ”fel” saker och kallades aldrig till rättegångarna mot Christer Pettersson.

59.                   Inga frågor om iakttagelser före skotten ställdes till Anders D.

60. I rätten undveks nogsamt den delen av taxiförarens iakttagelser.