Palmemordet. Del 9. Flera Walkie-talkies, ett märkligt Samtal, underliga Busspassagerare

 

Palmemordet

Del 9: Flera Walkie-talkies, ett märkligt Samtal, underliga Busspassagerare

Sidorna 17-21 hos Westdeutscher Rundfunk: ”Klockan 23.24. I omedelbar närhet av brottsplatsen iakttas ytterligare två män med walkie-talkies av tre av varandra oberoende vittnen.

Fortfarande klockan 23.24. Fem minuter innan mordet meddelas i polisradion, detta bedyrar en pressfotograf, har han i sin specialmottagare hört följande dialog, vilken låtit som ett walkie-talkiesamtal: ’Hallå där uppe, hur är det?’ ’För [svärord] kallt.’ ’Statsministern är skjuten!’

Klockan 23.25. Fyra minuter efter skotten. Omkring 500 meter öster om brottsplatsen far 43:ans buss mot hållplatsen vid Eriksbergsgatan. Två män lösgör sig ur mörkret i en portuppgång och vill med. De verkar jäktade. Den ene stiger in, den andre dröjer kvar väldigt länge i bussdörren och tvekar. Sedan kastar han en blick på golvet, ägnar det där angivna bussnumret sin uppmärksamhet, stirrar en stund på detta och stiger sedan av igen. Han bär på en gråblå plastväska med blixtlåsförslutning i standard A4-format. En sådan väska märkte Anna två minuter tidigare i den flyende mördarens hand. I dylika väskor bär vanligen Stockholms civilpoliser sina skjutvapen, när de är i tjänst. Inte bara bussföraren slås av mannens märkvärdiga uppträdande, utan jämväl en passagerare, TV-producenten Lars Krantz.

Fyra dagar senare sitter Lars Krantz på plats vid en rättegång. Där ser han en man, vars lätt igenkännbara hakparti gör att han genast känner igen honom. Han är den iögonfallande mannen från 43:ans buss, han med plastväskan. Han frågar efter mannens namn: Han heter Alfred. Samme Alfred, som Jerker strax före mordet sett som en av de många männen med walkie-talkie, vilket Lars Krantz skriver om i sin bok ”Ett verkligt drama”. Men det finns ytterligare ett tredje vittne, som intygar att Alfred vistats i närheten av brottsplatsen, nämligen föraren på 43:ans buss. Han kände senare också entydigt igen den andre mannen, som steg ombord på 43:an. Hans namn är Gunnar.

Gunnar och Alfred är polismän i Stockholms polisdistrikt Norrmalm. I Norrmalmsdistriktet ligger inte bara brottsplatsen, utan också biografen ”Grand”. Gunnar och Alfred har under sin bana som poliser, åtminstone på 80-talet, nästan alltid arbetat tillsammans. På mindre, än två år anmäldes manskapet 70 gånger för rått hanterande av Stockholms medborgare, men fälldes sällan. Långt ifrån alla misshandlar, som de två gjorde sig skyldiga till, följdes av polisanmälan, inte ens den gången, då de i ett sidorum på T-banestationen ”Centralen” förhörde den för knarkintag misstänkte Rolf Machnow till döds. Ansvarig för denna ickeuppföljning var överåklagare Claes Zeime. Just den nämnde Zeime insattes i Palme-mordfallet av det ansvariga ministeriet som ersättare för förundersökningsledaren K.G. Svensson, alltså den åklagare, som – vilket Sven Anér anger – klandrade Hans Holmérs spaningsmetoder.

Gunnar och Alfred var också medlemmar av den ökända Basebollsligan. Denna civila specialenhet vid Norrmalmspolisen inrättades 1982, för att minska gatu- och drogbrotten. I samband härmed gick de så oerhört våldsamt tillväga, att gruppen inom ett år upplöstes. Upplösningen var dock endast formell, i praktiken arbetade poliserna inom Basebollsligan åtminstone fram till mordet på Olof Palme åter tillsammans vid Norrmalmspolisen. Basebollsligan beskylldes för fanatiskt hat mot Olof Palme. Initiativtagare till Basebollsligan var för övrigt ingen mindre, än spaningsledaren Hans Holmér.

TV-producenten Lars Krantz är utbildad som domstols- och kriminalreporter. Då han i rätten kände igen Alfred som mannen från bussen, visste han genast, vad han måste göra. Redan samma kväll fångade han in spaningsledaren Hans Holmér i Radiohuset, sedan denne avslutat sin dagliga TV-presskonferens. Krantz framför sin iakttagelse och visar slutligen Holmér en tidningsbild på Alfred. När en av hans livvakter frågar, vem det är, ställer Holmér sig med orden ”en kollega” upp och försvinner skyndsamt med sitt livgarde. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar av Basebollsligan.

Likväl får samtalet med Holmér följder, om vilka Lars Krantz utförligt berättar: Hädanefter sköter den tidigare av Holmér ledda svenska underrättelsetjänsten SÄPO alla undersökningar, som pekar på märkligt polisuppförande under mordnatten. Även Krantz kallas några gånger till SÄPO. Dock vill SÄPO bara göra Krantz förvirrad. Med falska vittnesutsagor, däribland från hans dotter, försöker SÄPO att pådyvla honom tanken, att han inte gjort sina iakttagelser den 28., utan den 24. Februari. Ett samtal med dottern bringar emellertid klarhet: SÄPO har försökt, att dra honom vid näsan. Han konfronteras med en falsk, manlig bussförare och senare med en kvinnlig, som påstår, att han åkt med en annan buss. SÄPO bryr sig inte om hans vädjan, att leta reda på den riktige bussföraren, så att denne kan bekräfta Krantz’ utsaga. Tvärtom: Den hemliga underrättelsetjänsten försöker allt, för att göra hans iakttagelser osedda. Den riktige bussföraren måste Krantz själv söka upp. Slutligen finner han honom den 2. Maj. Bussföraren bekräftar det Krantz sagt, han hade själv lagt märke till Alfreds märkvärdiga uppförande. Han hade också känt igen den andre polisen från Basebollsligan, Gunnar. Oberoende av Lars Krantz hade bussföraren omgående efter mordet vänt sig med sina iakttagelser till spanarna. Även om han vid denna tidpunkt ännu inte vet, att båda männen, som han sett, är poliser, tas han genast omhand av SÄPO.

Av detta framgår, att det föreligger misstankar mot poliser efter mordet och att polisspåret tas på allvar, om än bara bakom lyckta dörrar. SÄPO:s protokoll från förhören med bussföraren angående Gunnar och Alfred är ännu hemligstämplade, fastän protokoll från avslutade undersökningar är offentliga i Sverige. Och varför dessa sällsamma undersökningsmetoder? SÄPO känner redan till den riktige bussföraren, men presenterar andra för Krantz. Varken Alfred eller Gunnar har till dags dato konfronterats med bussföraren eller Lars Krantz eller någon annan av passagerarna på 43:ans buss. I stället försöker SÄPO, att spela ut dessa två viktiga ögonvittnen mot varandra. Dessutom blir båda utsatta för rena skrämseltaktiken. Man förföljer och fotograferar dem samt avlyssnar deras telefon. Bussföraren blir öppet hotad, även av Alfred personligen. Gunnar och Alfred stiger flera gånger på hans buss, för att se, hur han skall reagera. SÄPO varnar honom, om han inte visste, hur sällan poliser döms i Sverige? Om han stode i rättssalen, tryckt mot väggen genom skickliga frågor från toppadvokater och Gunnar och Alfrede bleve frikända, vore han då medveten om, vad som kunde ske med honom och hans familj? Slutligen blir bussföraren tyst, för han vill inte ha mera med saken att göra. Även Krantz känner sig på grund av den psykologiska terrorn som ett offer. Bussföraren och Lars Krantz blir förhörda, det blir inte Alfred och Gunnar. Det får icke förekomma något polisspår.”

Sammanfattning

1.     Tre minuter efter dådet, klockan 23.24, iakttas, åter igen, män med walkie-talkies nära brottsplatsen.

2.     Vid samma klockslag hör en pressfotograf, i sin specialmottagare, en dialog. Av den framgår det, att statsministern är skjuten.

3.     Klockan 23.25 beter sig två män underligt, när de skall kliva ombord på 43:ans buss 500 meter öster om brottsplatsen.

4.     En av männen bär på samma slags väska, som ett kvinnligt vittne sett mördaren ha med sig under flykten. Väskan rymmer ett vapen, som poliser i Stockholm använder i tjänsten.

5.     Männen, ”Gunnar” och ”Alfred”, känns igen som poliser. Fyra dagar senare får en av busspassagerarna nämligen se en av dem under en rättegång och tar reda på namnet. Passageraren är TV-producenten Lars Krantz. Han är utbildad som domstols- och kriminalreporter.

6.     ”Gunnar” och ”Alfred” verkar som poliser i Norrmalms polisdistrikt. Inom polisdistriktet ligger både biografen och brottsplatsen.

7.     De två har ofta arbetat tillsammans och har ådragit sig många anmälningar för misshandel i tjänsten.

8.     ”Gunnar” och ”Alfred” var också medlemmar av polisens ökända fältarbetsstyrka Basebollsligan. Denna inrättades av spaningsledaren Hans Holmér. Medlemmar därav beskylldes för hat mot Palme.

9.     Efter att ha känt igen ”Alfred” som en av männen i bussen, visar Lars Krantz en bild av honom för Holmér. Denne medger, att det rör sig om en kollega och vänder sedan på klacken.

10.                   SÄPO utreder därefter uppgifter om poliser, som uppträtt gåtfullt i samband med mordet.

11.                   SÄPO försöker att övertyga Lars Krantz om, att han gjort sina iakttagelser fyra dagar tidigare.

12.                   Lars Krantz måste personligen söka upp den riktige bussföraren.

13.                   Bussföraren hade känt igen ”Gunnar” och meddelat polisen sina iakttagelser.

14.                   Polisspåret tas på allvar, bakom stängda dörrar.

15.                   Protokollen från SÄPO:s förhör med bussföraren är hemligstämplade.

16.                   ”Gunnar” och ”Alfred” har inte konfronterats med någon från 43:ans buss.

17.                   Krantz och bussföraren utsätts för psykologiskt ofredande. Bussföraren blir till och med öppet hotad av ”Alfred”.

18.                   Det får icke förekomma något polisspår.

Min anmärkning: På sidan 855 (i Mörkläggning) tar Gunnar Wall upp denna ack så viktiga konversation: ”Ett fjärde vittne som glömdes bort av åklagare och spaningsledare var pressfotografen Åke M. Han hade under kvällen varit på restaurang och deltagit i en minnesträff för nedlagda Stockholmstidningen. Bilen hade han ställt ifrån sig på Dalagatan vid Sabbatsbergs sjukhus, en dryg kilometer från den plats där Olof Palme sköts.

Åke M kom till sin parkerade bil några minuter efter att skotten fallit. Rutinmässigt satte han på polisradion. Då hörde han en kort konversation:

RÖST 1: Hallå där uppe, hur är det?

RÖST 2: För [svärord] kallt.

RÖST 1: Statsministern är skjuten.

Det var allt. Åke M som var van vid att lyssna på polisradio lade märke till att rösterna hördes mycket bra, utan störningar. Det tydde på att båda två befann sig nära hans egen bil. Han reagerade också över att det inte liknade vanliga polissamtal, det var inget anrop, ingen avslutning och det angavs inga nummer.

Rösterna var lugna. De hade inte någon utländsk brytning.

På söndagen eller måndagen ringde Åke M polisen och rapporterade. Han hörde inte av Palmeutredarna förrän mer än ett år efteråt, den 14 maj -87. Då hade hans anmälan hittats obearbetad i ett låst rum. Men förhöret -87 ledde inte till att saken reddes ut. När jag intervjuade Almblad om saken i början på 1989 då Pettersson satt häktad sa åklagaren bara:

– Hans uppgifter står kvar. Men vi vet inte vad det är han har hört.

Och inte heller senare har Palmeutredarna presenterat några fakta som kan kasta ljus över den märkliga konversationen.”

Sammanfattning av min anmärkning/tillägg

1.     Pressfotografen Åke M. hade under mordkvällen varit på en minnesträff för Stockholmstidningen.

2.     Bilen hade han parkerat vid Sabbatsbergs Sjukhus, en dryg kilometer från mordplatsen.

3.     Några minuter efter dådet återvände Åke till sitt fordon.

4.     Sin vana trogen, vred han på polisradion.

5.     I polisradion hörde han en dialog, varav framgick att Palme var skjuten.

6.     De talande hördes väl, som om de varit i närheten, och språkades lugnt vid på svenska utan brytning.

7.     En eller ett par dagar senare kontaktade Åke polisen. De hörde av sig tillbaka så sent som den 14. Maj, 1987.

8.     Åkes ärende hade hittats obearbetat i ett låst rum.

9.     Ett och ett halvt år senare visste polisen fortfarande inte, vad han hade hört.

10. Sedan dess har Palmeutredarna inte kunnat kasta mera ljus över detta märkliga samtal.
11. Åkes vittnesmål glömdes bort.