White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 32. Jesus förklaras

 Tidsåldrarnas Längtan

Trettioandra Kapitlet: Jesus förklaras

Grundat på Matteusevangeliet 17:1-8; Markusevangeliet 9:2-8; Lukasevangeliet 9:28-36.

Det lider mot kvällen, när Jesus kallar till Sig Sina tre lärjungar Petrus, Jakob och Johannes, ledsagar dem över fälten och in på en ojämn stig, som leder upp mot en enslig bergssluttning. Hela dagen hade Frälsaren och Hans lärjungar varit på resande fot och i samband därmed undervisat folket. Klättringen uppför berget tröttar dem ytterligare. Kristus har lyft bördan från många lidande människors hjärtan och skuldror. Han har sänt livets ström genom deras försvagade kroppar, men Han är också underkastad mänsklig begränsning, och liksom Sina lärjungar blir Han trött av vandringen.

Solnedgångens ljus dröjer ännu kvar på bergets topp. Dess bortdöende glans kastar ett skimmer över den stig de färdas på. Men snart förbleknar ljuset på bergstoppen såväl som i dalen. Solen försvinner bakom synranden eller horisonten i väster, och de ensliga vandrarna omsluts av nattens mörker. De dystra omgivningarna tycks stå i samklang med deras sorgtyngda liv, kring vilka molnen tätnar mer och mer.

Lärjungarna dristade sig inte till, att fråga Kristus, vart Han skulle leda dem och vad avsikten var med färden. Han hade ofta tillbringat hela nätter på bergen i bön. Han, som har skapat bergen och dalarna, känner Sig hemma i naturen och njuter av dess stillhet. Lärjungarna följer, dit Jesus styr färden, men de undrar likväl, varför Mästaren leder dem på denna mödosamma väg, när de är trötta och även Han är i behov av vila.

Om en stund säger Jesus dem, att de nu inte skall gå längre. Han, Smärtornas Man, går några steg längre bort, faller ned på Sitt ansikte och utgjuter Sitt hjärta i bön och åkallan under starkt rop och tårar. Han ber om styrka, för att uthärda provet i mänsklighetens ställe. Han måste Själv få ett förnyat grepp om Allmakten, ty endast så kan Han möta framtiden. Han framlägger Sitt hjärtas åstundan eller längtan, när det gäller lärjungarna. Han ber, att deras tro i mörkrets stund ej måtte bli om intet. Daggen faller tätt på Hans nedböjda gestalt, men Han bryr Sig inte om det. Nattens skuggor sänker sig djupt över Honom, men Han förnimmer ej deras dysterhet. Så skrider timmarna sakta fram.

I början förenar sig lärjungarnas böner med Hans i uppriktig hängivenhet, men efter en stund överväldigas de av trötthet, och även om de försöker att hålla intresset uppe för vad, som försiggår, faller de dock i sömn. Jesus har talat med dem om Sina lidanden. Han har tagit dem med Sig, för att de skulle förena sig med Honom i bön. Även i denna stund ber Han för dem. Frälsaren har lagt märke till lärjungarnas dysterhet och längtat efter, att lindra deras sorg med en försäkran om, att deras tro ej har varit förgäves.

Inte ens de tolv apostlarna kan tillägna sig den uppenbarelse Han önskar att meddela. Endast de tre, som skall bevittna Hans ångest i Getsemane, har blivit utvalda till att vara med Honom på berget. Hans bön samlar sig nu i en innerlig begäran om, att de måtte få se den härlighet avslöjad, som Han hade hos Sin Fader, innan världen blev till, att Hans rike måtte bli uppenbarat för mänskliga ögon och att Hans lärjungar måtte få styrka att kunna se det. Han ber, att de måtte få bevittna en sådan uppenbarelse av Hans gudom, som skall trösta dem i ångestens tyngsta timme med den fasta tillförsikten, att Han förvisso är Guds Son och Hans skymfliga död en del av återlösningsplanen.

Hans bön blir hörd. Medan Han ligger böjd på den steniga marken, öppnas plötsligt himlen, de gyllene portarna till Guds stad svängs helt upp, och en himmelsk strålglans sänker sig ned över berget och omsluter Frälsarens gestalt. Hans inneboende gudomlighet genomstrålar det mänskliga höljet och möter härligheten, som kommer ovanifrån. När Kristus reser Sig från Sin nedböjda ställning, framstår Han i gudomligt majestät. Själsångesten är borta. Hans ansikte lyser ”som solen”, och Hans kläder är ”vita som ljuset”.

Lärjungarna, som vaknar, ser den flod av härlighet, som lyser upp berget. Med bävan och undran ser de sin Mästares strålande gestalt. När de förmår, att uthärda det underbara ljuset, upptäcker de, att Jesus inte är ensam. Vid sidan av Honom står två himmelska väsen inbegripna i samtal med Honom. Det är Mose, som en gång talade med Gud på Sinai, och Elia, som hade den stora förmånen – vilken blott ytterligare en av Adams släkt blivit beskärd eller förunnad – att aldrig behöva underkasta sig dödens välde.

Femton århundraden tidigare hade Mose från Pisgabergets topp sett löftets land. Men på grund av sin synd vid Meriba fick han inte komma ditin. Glädjen, att föra Israel till deras fäders arvedel, blev ej heller honom beskärd. Enträget och ångestfullt bad han: ”Låt mig nu få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordan, detta vackra bergiga land, och Libanon’” (Femte Moseboken 3:25), men bönen avslogs. Det hopp grusades, som under fyrtio år lyste i ökenvandringens mörker. En grav i ödemarken blev målet för dessa år av mödosamt arbete och hjärtetyngd omsorg. Men Han, ”som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker” (Efésierbrevet 3:20), hade efter detta mått besvarat Sin tjänares bön. Mose gick in under dödens makt, men graven skulle inte få behålla honom. Kristus Själv kallade honom åter till livet. Satan, frestaren, hade gjort anspråk på hans kropp på grund av hans synd, men Kristus, Frälsaren, förde honom ut ur graven (Judasbrevet vers 9).

Mose fick på förklaringsberget vara ett vittnesbörd om Kristi seger över synd och död. Han representerar dem, som kommer ur sina gravar vid de rättfärdigas uppståndelse. Elia, som blivit förflyttad till himmelen, utan att se graven, representerar dem, som lever på jorden, när Kristus kommer tillbaka, och som skall ”bli förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunen”, varvid ”detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga måste ikläda sig odödlighet” (Första Korintierbrevet 15:51-53).

Jesus var omstrålad av himmelskt ljus, såsom Han skall vara, när Han kommer ”en andra gång utan synd… till frälsning”. Han skall komma ”i sin Faders härlighet med de heliga änglarna’” (Hebréerbrevet 9:28; Markusevangeliet 8:38). Frälsarens löfte till lärjungarna blev uppfyllt. På berget fick de se det kommande härlighetsriket i miniatyr – Kristus, Konungen, Mose som företrädare för de uppståndna heliga och Elia som företrädare för de levande förvandlade.

Lärjungarna förstår ej ännu denna syn, men de gläds över att deras milde, ödmjuke och tålige Lärare, som har vandrat omkring som en hemlös främling, nu hedras av dessa benådade himmelska sändebud. De tror, att Elia har kommit, för att kungöra Messias’ regering, och att Kristus står inför upprättandet av Sitt rike på jorden. Minnet av deras fruktan och missräkning skall för alltid komma att utplånas. Här önskar de, att dröja kvar, där Guds härlighet uppenbarats. Petrus utropar: ”’Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.’” Lärjungarna är förvissade om, att Mose och Elia har blivit sända, för att beskydda deras Mästare och för att stadfästa Hans kungliga makt.

Men kronan måste föregås av korset. Deras samtal med Jesus rörde sig ej om Hans kröning, utan om Hans död, som snart skulle fullbordas i Jerusalem. Bärande mänsklighetens svaghet, dess sorger och missgärningar, vandrade Jesus ensam mitt ibland människorna. Medan den kommande prövningens mörker tyngde Honom, erfor Han även andens ensamhet i en värld, som inte kände Honom. Inte ens Hans älskade lärjungar förstod Hans verks hemlighetsfulla innebörd, så upptagna som de var av sina egna tvivel och sorger samt ärelystna förhoppningar.

Kristus hade dvalts eller vistats i himmelens atmosfär av kärlek och gemenskap, men i denna värld, som även var Hans händers verk, var Han ensam. Nu hade himmelen sänt sina budbärare till Jesus. De var inte änglar, utan människor, som utstått lidande och sorg och som därför helt kunde förstå Honom under Hans jordelivs prövningar. Mose och Elia hade varit Kristi medarbetare. De hade delat Hans längtan efter mänsklighetens frälsning. Mose bad en gång för Israel: ”förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i’” (Andra Moseboken 32:32). Elia hade blivit förtrogen med andens ensamhet, då han under tre och ett halvt år av hungersnöd uthärdat en nations hat och dess ve. Ensam för Gud stod han på berget Karmel. Ensam flydde han till öknen i ångest och förtvivlan. Utvalda framför alla Guds änglar omkring den vita tronen, hade dessa män kommit, för att samtala med Jesus om Hans lidande och för att uppmuntra Honom med en försäkran om hela himmelens medkänsla. Hopp för världen och frälsning för varje mänsklig varelse var det stora samtalsämnet vid detta möte.

Fastän tunga av sömn, hörde lärjungarna något av, vad Kristus samtalade med de himmelska sändebuden om. Eftersom de försummat att vaka och be, var de ej redo att ta emot, vad Gud ville meddela dem – kunskapen om Kristi lidande och härligheten, som skulle följa. De gick miste om den välsignelse, som skulle ha blivit deras, om de hade delat Hans självförnekelse. Senhjärtade eller slöa att tro var dessa lärjungar, och föga uppskattade de den rikedom, som himmelen sökte, att förläna eller skänka dem.

Likväl fick de ta emot ett stort ljus. De fick en försäkran om, att hela himmelen kände till den judiska nationens skuld, då de förkastade Kristus. De fick en klarare insikt om återlösningsverket. De såg med egna ögon och hörde med egna öron ting, som vida övergår mänsklig fattningsförmåga. De hade själva varit ”ögonvittnen till Jesu majestät” (Andra Petrusbrevet 1:16), och de förstod, att Jesus i sanning var Messias, om vilken patriarker och profeter hade vittnat, och att Han erkändes som sådan av hela den himmelska världen.

Medan de ännu betraktade synen på berget, ”sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: ’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!’” Men då de såg skyn med den himmelska härligheten, mer strålande än eldstoden i öknen, föll lärjungarna som slagna till marken. De låg utsträckta med sina ansikten dolda, tills Jesus kom fram till dem, rörde vid dem och fördrev deras fruktan med Sin välkända stämma: ”’Stig upp och var inte förskräckta!’” Då de vågade, att lyfta upp blicken, såg de, att den himmelska härligheten var borta. De befann sig ensamma på berget med Jesus.