Den Dolda Kampen. Det stora Uppvaknandet

 DET STORA UPPVAKNANDET

Guds vägledande hand är synlig i varje tidsålder -

särskilt i vår.

Ett stort andligt uppvaknande i samband med förkunnelsen om Kristi snara återkomst förutsades i profetian i den första ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. En ängel sågs flyga ”mitt på himlen med ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bor på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Han sade ”med hög röst”: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty nu är stunden inne för hans dom. Tillbe honom som skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.” (Uppenbarelseboken 14: 6, 7).

Det faktum att en ängel flyger ”mitt på himlen”, att detta budskap förkunnas ”med hög röst” och att det förkunnas ”för dem som bor på jorden”, ”för alla länder och stammar och språk och folk”, visar med vilken snabbhet budskapet skall tillkännages över hela världen.

Frälsningens budskap har förkunnats under alla tider. Men detta budskap är en del av evangeliet och kunde inte förkunnas förrän under de sista dagarna. Först då skulle det vara sant att ”stunden för hans dom” hade kommit (Uppenbarelseboken 14:7). Profetiorna beskriver en följd av händelser som sträcker sig fram till den tid då domen börjar. Detta gäller i synnerhet Daniels bok. Men den del av profetian som gäller den sista tiden, bjöd Herren Daniel att gömma och försegla till ”ändens tid” (Daniel 12:9). Innan vi nått fram till denna tid kunde budskapet om domen, som bygger på uppfyllelsen av dessa profetior, inte förkunnas.

Aposteln Paulus varnade församlingen för att den inte skulle vänta sig Kristi återkomst på hans tid. Han skrev, att vi inte kan vänta oss Herrens ankomst förrän efter det stora avfallet och den långa tidsperiod då ”Laglöshetens människa” (2 Tessalonikerbrevet 2:3) skulle regera. ”Laglöshetens människa”, som också kallas ”laglöshetens hemlighet” (v 1), ”fördärvets man” (v 3) och den ”laglöse” (v 8), syftar på påvedömet. Denna tidsperiod skulle enligt profetian sträcka sig 1260 år fram till år 1798. Under detta år togs påven till fånga av den franska armén. (Fotnot 0). Kristus återkomst kunde inte inträffa före den tidpunkten. I sin varning innefattar Paulus hela den kristna tidsperioden ända fram till år 1798. Det är först efter den tiden som budskapet om Kristi återkomst skall förkunnas.

Inget sådant budskap har någonsin förkunnats i förfluten tid. Som vi har sett förkunnades det inte av Paulus. Han hänvisade sina bröder till en då avlägsen framtid angående tiden för Herrens återkomst. Reformatorerna förkunnade heller inte något sådant budskap. Martin Luther hade uppfattningen att domen skulle inträffa cirka 300 år efter hans tid. Men efter 1798 har förseglingen avlägsnats från Daniels bok. Kunskapen om profetiorna har ökat och många har förkunnat det allvarliga budskapet att domen är nära.

Överallt där det allvarliga budskapet förkunnades varnades syndare, det gällde såväl icke-kristna som bekännande kristna, att fly undan den kommande vreden. Precis som Johannes Döparen, som sändes före Kristi första ankomst, satte dessa förkunnare yxan på roten av trädet och förmanade alla att visa omvändelsens frukter. Namnkristna väcktes upp ur sin falska säkerhet. De såg sitt avfall, sin världslighet och otro, sin stolthet och själviskhet. Många sökte Herren med ånger och ödmjukhet. Alla som fann frid i Kristus längtade efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrars hjärtan vändes till sina barn och barns hjärtan vändes till sina föräldrar. Uppriktiga bekännelser avlades och i hemmen arbetade man för att de närmaste skulle bli frälsta. Överallt fanns människor som i djup själsångest bönföll inför Gud. Många kämpade hela nätter i bön till Gud för att få visshet om syndernas förlåtelse, eller för sina släktingars eller grannars omvändelse.

Folk av alla samhällsklasser kom till mötena om Jesu snara återkomst. Man märkte att heliga änglar var närvarande under sammankomsterna. Många blev omvända varje dag. Det var de ödmjuka och mest hängivna i församlingarna som vanligtvis var de första att ta emot budskapet. Guds änglar vakade med största intresse över budskapets resultat.

De som hade tagit emot budskapet väntade med en längtan som inte kan uttryckas i ord, att Frälsaren skulle komma. Tiden var nära då de hoppades att få möta honom. De beredde sig för denna stund med lugnt allvar. Ingen som har känt detta hopp och denna tillit, kan glömma de dyrbara timmar då de väntade på Kristus.

Guds avsikt var att pröva sitt folk. Hans hand dolde ett fel i beräkningarna av de profetiska tidsperioderna. Den fastställda tiden kom och gick. Kristus kom emellertid inte för att frälsa sitt folk. De som med uppriktig tro och kärlek hade väntat på Frälsaren blev bittert besvikna. Men Herrens plan genomfördes. Han hade nämligen prövat dem som påstått sig vänta på hans ankomst. Många av dessa hade emellertid drivits enbart av fruktan. De var bland de första som gjorde narr av de sanna troendes sorg.

Men Jesus och hela den himmelska härskaran såg med kärlek och medkänsla ned till dem som hade blivit prövade och hade visat trohet, men som hade blivit missräknade. Om den slöja som skiljer den synliga världen från den osynliga hade dragits åt sidan, skulle de ha sett änglar komma till dessa uppriktiga människor och skydda dem mot Satans angrepp.

Besvikna.

I varje stor reformation eller religiös rörelse på jorden fortsätter Guds verk oförändrat från den ena tidsåldern till den andra. Grundprinciperna för hur Gud behandlar människorna är alltid desamma. De viktiga rörelserna i vår tid har haft sin motsvarighet i tider som har gått. Församlingens erfarenhet under tidigare århundraden innehåller värdefull undervisning för vår tid.

De som förkunnade budskapet om Kristi andra ankomst gjorde en erfarenhet, som i många avseenden liknade det som lärjungarna upplevde, då de förkunnade evangeliet om riket vid hans första ankomst. Lärjungarna gick ut för att förkunna att ”tiden är fullbordad och Guds rike är nära”. Miller och hans medarbetare förkunnade att den längsta och sista av de profetiska tidsperioder som omtalas i Bibeln var nästan slut. Domen var nära och det eviga riket skulle snart upprättas. Lärjungarnas förkunnelse beträffande tiden var grundad på de 70 årsveckorna i Daniels nionde kapitel. Det budskap som Miller och hans medarbetare förkunnade innebar att de 2 300 dagarna i Daniel 8:14, av vilka de 70 veckorna var en del, nu närmade sig sitt slut. Båda förkunnelserna var grundade på uppfyllelsen av olika delar av samma stora profetiska tidsperiod.

De som förkunnade detta varningsbudskap förkunnade rätt budskap i rätt tid. Lärjungarna tog fel när det gällde det rike som skulle upprättas vid slutet av de 70 veckorna. På samma sätt tog också Miller och hans medarbetare fel beträffande den händelse som skulle inträffa vid slutet av de 2 300 dagarna. Vid båda tillfällena godtog Herrens tjänare, eller rättare sagt, de höll fast vid vissa populära villfarelser. Båda grupperna uppfyllde Guds vilja genom att förkunna det budskap som han ville ha förkunnat. Båda blev besvikna därför att de missförstod budskapet.

Gud genomförde emellertid sin egen barmhärtiga avsikt. Han tillät att varningsbudskapet förkunnades precis så som det var. Den stora dagen var nära. Hans försyn såg till att människor blev satta på prov genom att vänta på Jesus vid en bestämd tidpunkt. De skulle själva se vad som fanns i deras sinnen. Budskapet prövade och renade församlingarna. De skulle få möjlighet att visa om de älskade denna värld eller Kristus och himlen. Var de villiga att frigöra sig från sina världsliga intressen och förhoppningar, och hälsa sin Herres ankomst med glädje?

Detta prov skulle uppenbara styrkan hos dem som med verklig tro hade visat lydnad mot det som de trodde var Bibelns och Guds Andes undervisning. De lärde sig att granska grunden för sin tro mer omsorgsfullt än de tidigare gjort. De lärde sig att förkasta allt som inte stämde överens med Bibelns undervisning, utan hänsyn till om det var allmänt accepterat inom den kristna världen.

Det gick dessa troende som det gick de första lärjungarna. Det som i prövningens stund såg mörkt ut för deras sinnen, förstod de först senare.

Att skörda storm.

Den första ängelns budskap i Uppenbarelsebokens 14:e kapitel förkunnar att tiden för Guds dom har kommit. Det uppmanar människorna att frukta Gud och tillbe honom. Detta budskap skulle skilja Guds folk från världen och dess fördärvliga inflytande, och väcka dem så att de kunde se sitt sanna tillstånd, sin världslighet och sitt avfall. Genom detta budskap sände Gud en varning till församlingen. Om de hade tagit emot varningen skulle de ha renats från de synder som skilde dem från Gud. Hade de tagit emot budskapet från himlen, ödmjukat sig för Herren och med uppriktighet berett sig att bestå inför honom, skulle Guds Ande och kraft ha uppenbarat sig ibland dem. Församlingen skulle åter igen ha uppnått det lyckliga tillstånd, där enhet, tro och kärlek härskade som på apostlarnas tid. Då hade de troende ”ett hjärta och en själ” och de ”bar fram Guds Ord med frimodighet” och ”Herren ökade dag för dag församlingen med dem som han fick frälsa”. Apostlagärningarna 4:32, 31: 2:47.

Efter den första ängeln i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel följer en annan ängel, och han säger: ”Fallet, fallet är det stora Babylon, som har gett alla folk att dricka av sin otukts vredesvin!” (Uppenbarelseboken 14:8). Ordet ”Babylon” kommer från ordet ”Babel” som betyder förvirring. I Bibeln används detta ord för att beteckna olika former av falsk eller avfällig religion. I Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel framställs Babylon som en kvinna, en bild som i Bibeln används som symbol på en församling. En ren kvinna symboliserar en ren församling (Jesaja 62:4,5; 2 Korintierbrevet 11:2). En fallen kvinna symboliserar en avfällig församling (Jesaja 1:1,21; Jeremia 3:6-10).

Kvinnan (Babylon) i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel ”var klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I sin hand höll hon en guldbägare, full med skändligheter och smuts från hennes otukt. På hennes panna fanns ett namn skrivet, en hemlighet: Det stora Babylon, modern till alla skökor och skändligheter på jorden. Jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av blodet från Jesu vittnen.” (Uppenbarelseboken 17:4-6).

Babylon sägs också vara ”den stora staden som har kunglig makt över jordens kungar”, v 18. Den makt som i så många århundraden härskade som en tyrann över kristenhetens kungar är Rom. Allt purpur och scharlakan, guld, ädelstenar och pärlor som kvinnan var prydd med, beskriver målande den storslagenhet och mer än kungliga prakt som det högmodiga romerska prästerskapet omgav sig med. Det fanns inte någon annan makt, om vilken man med så stor sanning kunde säga att den var ”berusad av de heligas blod”. Detta passade bara in på den församling som så fruktansvärt har förföljt Kristus efterföljare. Babylon beskylls också för att ha otillåten förbindelse med ”jordens kungar”. Då den judiska församlingen övergav Gud och slog sig samman med hedningarna, blev den en sköka. Samma dom drabbar Rom därför att den blivit moraliskt fördärvad genom att söka stöd hos världsliga makter.

Babylon sägs vara ”modern till alla skökor på jorden” (v 5). Hennes döttrar måste då symbolisera sådana församlingar som håller fast vid hennes läror och traditioner. De följer hennes exempel och offrar sanning och Guds välbehag för att ingå ett otillbörligt förhållande med världen. Budskapet i Uppenbarelseboken 14:8 som förkunnar Babylons fall, måste tillämpas på sådana religiösa samfund som en gång varit rena men som har avfallit. Eftersom detta budskap följer efter budskapet om domen, måste det förkunnas under den sista tiden. Därför kan det inte vara avsett enbart för den katolska kyrkan, eftersom den har befunnit sig i ett fallet tillstånd under många århundraden. Dessutom innehåller Uppenbarelsebokens artonde kapitel en kallelse till Guds folk att gå ut från Babylon. Enligt denna bibeltext måste många av Guds folk ännu finnas i Babylon. I vilka religiösa samfund finner vi de flesta av Kristi efterföljare i vår tid? Utan tvivel i de olika samfund som bekänner sig till den protestantiska läran. Då dessa samfund bildades, intog de en ädel ståndpunkt för Gud och sanningen. Hans välsignelse vilade över dem. Men de föll på grund av samma önskan som blev till förbannelse och ödeläggelse för Israel - önskan att efterlikna världens seder och bruk och att eftersträva dess vänskap.

Den andra ängelns budskap blev inte fullständigt uppfyllt år 1844. Samfunden genomgick vid denna tid ett moraliskt fall, eftersom de hade förkastat budskapet om Kristi återkomst. Men fallet var inte fullständigt. Eftersom de har fortsatt att förkasta de särskilda sanningarna för vår tid, har de fallit djupare och djupare. Vi kan emellertid ännu inte säga att Babylon har fallit, därför att det har gett ”alla folk” att dricka av ”sin otukts vredesvin”.

Bibeln säger, att innan Herrens återkomst, skall Satan verka ”med alla slags kraftgärningar, med lögnens tecken och under och med orättfärdighetens alla konster som bedrar”. De som ”inte tog emot kärleken till sanningen så att de kunde bli frälsta”, skall lämnas att bli offer för ”villfarelsen, så att de tror på lögnen”. 2 Tessalonikerbrevet 2:9-11. Babylons fall blir inte fullständigt, förrän detta tillstånd har uppnåtts och församlingarnas förening med världen har blivit fullständig överallt inom kristenheten. Denna förändring sker gradvis. Den fullständiga uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 14:8 tillhör fortfarande framtiden.

Trots det andliga mörker och det främlingskap för Gud som gör sig gällande inom de samfund som utgör Babylon, finns ännu det stora flertalet av Kristi sanna efterföljare inom dessa samfund. Det finns många av dessa som ännu aldrig har förstått de särskilda sanningarna för vår tid. Många är otillfredsställda med sitt nuvarande tillstånd och längtar efter klarare ljus. Förgäves söker de efter Kristi avbild i de samfund som de tillhör.

Uppenbarelsebokens 18:e kapitel visar framåt till den tid, då de kristna samfunden, på grund av att de har förkastat det trefaldiga budskapet i Uppenbarelseboken 14:6-12, har nått det tillstånd som har förutsagts av den andra ängeln. De av Guds folk som fortfarande finns kvar i Babylon kommer att kallas att skilja sig från dess gemenskap. Detta budskap är det sista som någonsin kommer att ges till världen. Det kommer att fullfölja sitt verk. De som ”inte trodde på sanningen utan hade sin glädje i orättfärdigheten” skall överlämnas åt villfarelsen så att de tror på lögnen. 2 Tessalonikerbrevet 2:12. Då kommer sanningens ljus att upplysa alla, vilkas sinnen är öppna för att ta emot det. Alla Herrens barn som fortfarande finns kvar i Babylon, kommer att lyda hans kallelse: ”Gå ut från henne, mitt folk!” Uppenbarelseboken 18:4.

Hemligheten uppenbaras.

Gud hade lett sitt folk i den stora adventrörelsen. Hans makt och härlighet hade följt detta verk. Han ville inte tillåta, att det skulle sluta i mörker och missräkning och blev föremål för hån, som en falsk och fanatisk företeelse. Under allvarlig bön undersökte de på nytt sin ståndpunkt. De granskade Bibeln för att upptäcka sitt misstag. Eftersom de inte kunde upptäcka några fel i sina beräkningar av de profetiska tidsperioderna, började de att mera noggrant undersöka frågan om helgedomen.

Undersökningen visade klart att det inte fanns något stöd i Bibeln för den allmänna uppfattningen att helgedomen skulle vara jorden. Däremot fann de i Bibeln en full förklaring på hela frågan om helgedomen.

I Hebréerbrevet säger aposteln Paulus: ”Det första förbundet hade också sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. I tabernaklet (Fotnot 1) inreddes ett främre rum för ljusstaken, bordet och skådebröden. Det kallades ”det heliga”. Bakom den andra förlåten (Fotnot 2) fanns ett rum som kallades ”det allra heligaste”. Dit hörde det gyllene rökelsealtaret och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som skuggade nådastolen.” (Hebreerbrevet 9:1-5).

Den helgedom som Paulus hänvisar till var det tabernakel som Mose på Guds befallning byggde som en jordisk boning för den Högste. ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” 2 Moseboken 25:8. Detta var den anvisning som Mose fick i uppgift att förverkliga, då han var uppe på berget hos Gud.

De som sökte efter sanningen fick gå tillbaka till Hebréerbrevet och studera det igen. De fann då att det existerade en andra eller det nya förbundets helgedom, vilket antyds i de ord som citerades tidigare: ”Det första förbundet hade också sina föreskrifter och sin jordiska helgedom” (Hebreerbrevet 9:1). Användandet av ordet ”också” visar att Paulus talat om denna helgedom tidigare. När de gick tillbaka till början av kapitlet innan läste de: ”Detta är huvudpunkten i det jag har att säga: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och tjänstgör i helgedomen, i det sanna tabernaklet, som Herren har rest och inte någon människa.” (Hebreerbrevet 8:1,2).

Här uppenbaras det nya förbundets helgedom. Helgedomen i det första förbundet restes av människor och uppfördes av Mose. Helgedomen i himlen har däremot rests av Herren och inte av någon människa. I den första utförde jordiska präster sin tjänst. I den senare utför Kristus, vår store Överstepräst, tjänst vid Guds högra sida. Den ena helgedomen fanns på jorden, den andra finns i himlen.

Det tabernakel som Mose byggde upprättades efter en bild. Herren sade till honom: ”Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt efter de mönsterbilder som jag visar dig” (2 Moseboken 25:9). Paulus säger att detta tabernakel ”var en bild som hade sin tillämpning på den tid som var då, när både gåvor och offer frambars” (Hebreerbrevet 9:9). Han säger att detta tabernakels heliga platser var ”avbilder till de himmelska tingen” (Hebreerbrevet 9:23). Helgedomen i himlen, där Jesus tjänstgör för oss, är det stora originalet som Mose avbildade, när han byggde helgedomen. Det jordiska tabernaklets ojämförliga härlighet framställde för människorna det himmelska templets härlighet, där Kristus, vår föregångare, tjänstgör för oss inför Guds tron. Den jordiska helgedomen och tjänsten som utfördes där undervisade människorna om de viktiga sanningarna angående den himmelska helgedomen och det stora verk som där utförs för människors frälsning.

I templet i himlen, där Gud har sin boning, är hans tron grundad på rättfärdighet och dom. I ”det allra heligaste” finns hans lag, den stora normen för rättfärdighet efter vilken hela mänskligheten skall dömas (Fotnot 3). Arken som innehåller lagens tavlor täcks av nådastolen, där Kristus hänvisar till sitt blod på syndarens vägnar. Så framställs föreningen mellan rättfärdighet och nåd i frälsningsplanen. Endast den Eviges vishet kunde åstadkomma en sådan förening. Endast gudomlig makt kunde genomföra den. Det är en förening som fyller hela himlen med förundran och tillbedjan. Detta är det nådens mysterium som änglar längtar efter att få en inblick i, att Gud kan vara rättfärdig när han rättfärdiggör den ångrande syndaren och återupprättar sin gemenskap med den fallna mänskligheten, att Kristus kunde stiga ner för att lyfta otaliga skaror upp ur fördärvets avgrund och klä dem i sin egen fläckfria, rättfärdighets klädnad, så att de kunde umgås med änglar, som aldrig har fallit, och bo i Guds närhet genom alla evigheter.

Eftersom profetian i Daniel 8:14 uppfylls i det nya förbundet (Fotnot 4), måste den helgedom som förutsägelsen hänvisar till vara det nya förbundets helgedom. Då de 2 300 dagarna nådde sitt slut 1844 hade det i många århundraden inte funnits någon helgedom på jorden. Denna profetia: ”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen renas” (Fotnot 5), måste därför utan tvivel avse helgedomen i himmelen.

Det som symboliskt utfördes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sin tjänst som vår överstepräst. Aposteln Paulus säger: ”Kristus gick ju inte in i en helgedom som var gjord av människohand och bara en avbild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebreerbrevet 9:24). De präster som utförde tjänst på jorden tjänstgjorde ”som en avbild och en skugga av de himmelska tingen” (Hebreerbrevet 8:5).

Tjänsten i den jordiska helgedomen bestod av två delar: prästerna tjänstgjorde dagligen i ”det heliga”. Översteprästen utförde emellertid en gång om året ett särskilt försoningsverk i ”det allra heligaste” för att rena helgedomen (se Hebreerbrevet 9:6,7). Dag efter dag förde den ångerfulle syndaren sitt offerdjur till tabernaklets dörr där han lade sin hand på offrets huvud och bekände sina synder. På detta sätt överförde han synden symboliskt från sig själv till det oskyldiga djuret. Djuret blev sedan slaktat. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”, säger aposteln (Hebreerbrevet 9:22). ”Kroppens liv är i blodet” (3 Moseboken 17:11). Guds lag som överträtts krävde överträdarens liv. Blodet symboliserade syndarens förverkade liv. Offerdjuret bar syndarens skuld. Prästen bar blodet in i ”det heliga” och stänkte det framför förhänget. Bakom detta stod arken som innehöll den lag som syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden, genom blodet, symboliskt till helgedomen.

På detta sätt fortsatte tjänsten dag efter dag hela året. Israels synder blev på detta sätt symboliskt överförda till helgedomen och ett särskilt verk blev nödvändigt för att avlägsna dem. Gud gav befallning om att det skulle göras försoning för var och en av de heliga avdelningarna. En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick prästen in i ”det allra heligaste” för att rena helgedomen. Det verk som utfördes där var avslutningen på den årliga tjänsten i helgedomen (Fotnot 6).

Kristi tjänst i den första avdelningen i helgedomen fortsatte i 1 800 år. Hans blod tillförsäkrade ångerfulla troende förlåtelse och barmhärtighet hos Fadern. Trots detta stod deras synder ännu kvar i himlens böcker. Precis som det i den symboliska tabernakeltjänsten utfördes en försoningstjänst vid årets slut för att rena den jordiska helgedomen från de synder som befläckat den, skall det också, innan Kristus har avslutat sitt återlösningsverk för människorna, utföras en försoningstjänst för att avlägsna synden från den himmelska helgedomen. Det är den tjänsten som började då de 2 300 dagarna var slut. I överensstämmelse med profeten Daniels förutsägelse gick vår överstepräst vid den tidpunkten in i ”det allra heligaste” för att utföra den sista delen av sin högtidliga tjänst - att rena helgedomen.

I det nya förbundet blir de ångrandes synder genom tron lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Den avbildliga reningen av den jordiska helgedomen utfördes genom att de synder, som befläckat den, avlägsnades. Så kommer den verkliga reningen av den himmelska helgedomen att utföras genom att de synder som finns upptecknade där avlägsnas eller utplånas (Fotnot 7). Men innan detta kan ske måste det göras en undersökning av böckerna för att fastställa vem som genom omvändelse från synd och genom tro på Kristus är berättigade till att få del av hans försoning. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning - ett domsverk. Denna handling måste äga rum innan Kristus kommer tillbaka för att återlösa sitt folk. När han kommer har han ju lön med sig ”för att ge var och en efter hans gärningar”. Se Uppenbarelseboken 22:12.

De som följde det profetiska ordet förstod nu, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2 300 dagarna år 1844, trädde Kristus in i ”det allra heligaste” i den himmelska helgedomen för att där utföra sin avslutande försoningstjänst som förberedelse för sin återkomst.

Fotnot 0: Påvemaktens maktperiod började 538 e Kr när den sista makten - östgoterna – som stod i vägen för påvemaktens herravälde besegrades med militärmakt.

Fotnot 1: Tabernaklet syftar på den jordiska helgedomen.

Fotnot 2: Denna förlåt var ett praktfullt förhänge som skilde ”det heliga” från ”det allra heligaste”. Eftersom detta kallades den andra förlåten, måste det också ha funnits en första förlåt (förhänge). Den första förlåten utgjordes av ingångsdörren till ”det heliga”, ut mot förgården.

Fotnot 3: ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel” (Uppenbarelseboken 11:19). I ”det allra heligaste” i den jordiska helgedomen (i Jerusalem) fanns förbundets ark som innehöll förbundets tavlor (Hebreerbrevet 9:3,4). Dessa tavlor var de två stentavlor där Gud själv skrivit de tio buden, se 5 Moseboken 4:13; 2 Moseboken 31:18; 2 Moseboken 25:21, 22. Denna jordiska helgedom var ”en avbild och en skugga av den himmelska helgedomen” (Hebreerbrevet 8:5). Därför finns Tio Guds Bud – med exakt samma ordalydelse – också i ”det allra heligaste” i den himmelska helgedomen ( i ”Guds tempel i himlen…hans förbundsark blev synlig”, enligt Uppenbarelseboken 11:19).

Fotnot 4: Det nya förbundet syftar på den kristna tidsåldern (i Nya Testamentet), se Hebreerbrevet 8:1,2,6-13. Det gamla förbundet syftar på den judiska tidsåldern (i Gamla Testamentet), se Hebreerbrevet 9:1-5.

Fotnot 5: Det hebreiska ordet ”sadaq” i Daniel 8:14 kan översättas till ”renas”, vilket t ex skett i Svenska Folkbibeln och den engelska bibelöversättningen King James (och många andra bibelöversättningar).

Fotnot 6: Denna rening av den jordiska helgedomen skedde en gång om året, vid gudstjänstårets slut. Då renade prästen helgedomen med syndoffrets blod. Detta beskrivs utförligt i 3 Mosebokens 16:e kapitel. Se även 3 Moseboken 23:26-32.

Fotnot 7: Dessa synder finns upptecknade i böcker, se Malaki 3:16, Uppenbarelseboken 20:12.

”Ty vi har inte en överstepräst, som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet 4:16, 17).