White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 36. Jorden läggs öde

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 36. Jorden läggs öde

”Därför skall hennes plågor komma på en enda dag: död och sorg och svält, och hon skall brännas upp i eld. Ty mäktig är Herren Gud, han som har dömt henne. ⁹ 
Jordens kungar, som har bedrivit otukt med henne och levt i lyx, skall gråta och sörja över henne, när de ser röken från den eld som bränner upp henne. Skrämda av hennes plåga står de på avstånd och säger: Ve, ve, du stora stad, Babylon, du mäktiga stad! På en enda timme kom domen över dig.” Uppenbarelseboken 18:5-10.

”Jordens köpmän gråter och sörjer över henne, eftersom ingen längre köper deras fartygslaster” (Uppenbarelseboken 18:11). Dessa straffdomar kommer att drabba Babylon på Guds vredes hemsökelses dag. Hon har fyllt sin orättfärdighets bägare, hennes stund är kommen, och hon är mogen för tillintetgörelse.

När Guds röst gör en ände på Hans folks fångenskap, vaknar de, som har förlorat allt i livets stora strid, och det är ett fruktansvärt uppvaknande. Så länge som nådatiden varade, var de förblindade av Satans bedrägeri, och de sökte att rättfärdiggöra sin syndiga levnad. De rika rosade sig över sin överlägsenhet över de mindre besuttna, fastan de hade tjänat sina rikedomar, genom att överträda Guds lag. De hade försummat, att mätta de svältande och kläda de nakna, att handla rättfärdigt och att älska barmhärtigheten. De hade försökt, att upphöja sig själva och uppnå det på medmänniskornas bekostnad. Nu är de berövade allt det, som gjorde dem stora, och de är utfattiga och försvarslösa. De ser med förfäran, att de avgudar, som de föredrog framför sin Skapare, blir utplånade. De har sålt sina själar för jordiska rikedomar och nöjen, men har inte sökt att bli rika i Gud. Följden är, att deras liv blivit ett fiasko. Deras glädjeämnen förvandlas nu till bitterhet och deras skatter till damm. Det, som de har tjänat under ett helt liv, försvinner på ett ögonblick. De rika gråter över, att deras fina hus blir ödelagda, och att deras guld och silver försvinner. Men deras klagan tystnar av fruktan för, att de själva skall omkomma med sina avgudar.

De gudlösa är inte fulla av förtrytelse på grund av sin syndiga försummelse av Gud och sina medmänniskor, utan för att Gud har segrat. De är bedrövade över, att det har gått, som det har gått, men de ångrar inte sin ondska. Om de kunde, skulle de använda vilket som helst medel, för att vinna seger.

Världens barn ser den grupp människor, som de har hånat och bespottat samt önskat att utrota, gå oskadda genom pest, storm och jordskalv. Han, som är en förtärande eld mot överträdarna av Sin lag, är en trygg boning för Sitt folk.

Den präst, som har offrat sanningen för att vinna människors gunst, inser nu sin sanna karaktär och det inflytande han haft över andra. Det visar sig nu, att den Allvetandes öga följde honom, då han stod i predikstolen, då han gick på gatorna, och då han blandade sig med sina medmänniskor i olika sammanhang. Varje tanke och känsla, varje författad rad, varje uttalat ord och varje handling, som har fått människor att söka skydd bakom lögnen, har varit ett utsäde, och nu ser han skörden: De förtappade själarna runt omkring honom.

Både prästerskap och lekfolk inser, att de inte har intagit en korrekt hållning gentemot Gud. De förstår nu, att de har gjort uppror mot Skaparen av alla goda och rättfärdiga lagar. De åsidosatte de gudomliga föreskrifterna, och detta kom tusentals källor att springa fram och flöda med ondska, en pöl av fördärv. Så ter sig läget för dem, som har förkastat sanningen och föredragit lögnen. Ord kan inte uttrycka den längtan, som de olydiga och trolösa nu känner efter det, som de för alltid har mist – det eviga livet. Människor, som världen har tillbett på grund av deras rika förståndsämnen och vältalighet, ser nu allt detta i rätt ljus. De förstår, vad de har gått miste om, genom att vara olydiga, och de kastar sig för fötterna på dem, vars trofasthet de har föraktat och hånat, och tillstår, att Gud har älskat dem.

Människorna inser, att de har låtit sig bedras. De beskyller varandra för att vara orsak till den egna förtappelsen, men alla är eniga om, att rikta sina bittraste fördömanden mot de prästerliga. Trolösa präster, som har förutsagt en lycklig framtid, har förlett sina åhörare till att åsidosätta Guds lag och förfölja dem, som har hållit den helig. I förtvivlan medger dessa lärare nu sitt bedrägliga verk. Folket blir rasande och ropar: ”Vi är förlorade, och det är Ert fel!” Och de går lös på de falska herdarna. De, som en gång beundrade dem mest, utslungar de värsta förbannelserna. De händer, som en gång krönte dem med lagerblad, lyfts först för att slå ned dem. De svärd, som skulle ha dödat Guds folk, används nu till att tillintetgöra detta folks fiender. Överallt förekommer det strid och blodsutgjutelse.

Frälsningens märke har satts på alla dem, som suckar och jämrar sig över alla de vederstyggligheter, som utövas. Nu går dödsängeln fram, den ängel, som i Hesekiels syn symboliserades av de väpnade män, som fick denna befallning: ”Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni skall döda för att förgöra, men inte röra någon som har tecknet på sig. Börja vid min helgedom.’ Då började de med de äldste som stod framför tempelhuset.” Hesekiel 9:1-6. De första, som utplånas, är de män, som har föregett sig vara folkets väktare. De falska väktarna faller först. Det visas inget medlidande, och ingen skonas. Män, kvinnor, flickor och barn huggs ned.

”Herren kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden skall blottlägga sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta.” Jesaja 26:21. ”Detta är den plåga med vilken Herren skall slå alla de folk som drar ut mot Jerusalem: Han skall låta deras kött ruttna medan de ännu står på sina fötter, deras ögon skall ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun. Det skall ske på den dagen att Herren skall sända stor förvirring bland dem. De skall bära hand på varandra, och den enes hand skall lyftas mot den andres.” Sakarja 14:12-13. I den våldsamma strid, som beror på deras egna, häftiga lidelser, och under det fruktansvärda utgjutandet av Guds oblandade harm, omkommer jordens gudlösa invånare: Präster, regenter, undersåtar, rika och fattiga, höga och låga. ”De som på den dagen blir slagna av Herren skall ligga från jordens ena ände till den andra. Man skall inte hålla dödsklagan efter dem, inte samla upp och begrava dem”. Jeremia 25:33.

Vid Kristi ankomst utplånas de onda från hela jordytan, de förtärs av Hans muns anda och tillintetgörs av skenet från Hans härlighet. Kristus för Sitt folk till Guds stad, och jorden blir folktom. ”Se, Herren tömmer jorden och ödelägger den. Han omvälver dess yta och skingrar dess invånare.” ”Jorden blir helt utplundrad och fullständigt ödelagd. Ty Herren har sagt detta.” ”Jorden har blivit orenad under sina invånare, ty de har överträtt Guds undervisning, kränkt lagarna och brutit det eviga förbundet. Därför förtär en förbannelse jorden, de som bor på den måste straffas för sin skuld. Därför tynar jordens invånare bort”. Jesaja 24:1 och 3 samt 5-6.

Hela jorden liknar nu en öken. Ruinerna av de städer och byar, som ödelades under jordbävningen, träd, som ryckts upp med rötterna, och lösrivna klippstycken, som slungats upp ur havet eller rivits loss ur själva marken, ligger spridda över dess yta, medan stora hål markerar de platser, där bergen ryckts upp från sina grundvalar.

Här skall Satan och hans onda änglar ha sin boning i tusen år.

Här kommer Satan att måsta uppehålla sig, så att han kan se följderna av sitt uppror mot Guds lag. I 1 000 år skall han se frukten av det han har förorsakat. Han kommer att vara begränsad till denna jord allena, och har inte möjlighet att besöka andra planeter, för att fresta de icke fallna invånarna där. Under denna tid lider Satan svårt. Sedan sitt fall har hans liv kännetecknats av aktivitet, och det har inte getts tid till känslor, men nu är han berövad sin makt och har tid till att betänka konsekvenserna av sitt uppror mot det himmelska styret. Det är med fruktan och bävan, som han blickar in i framtiden, när han skall lida för de synder, han har förmått andra att begå.

Segerrop ljuder från änglarna och de frälsta, nu kan de inte bli frestade mera, och invånarna i andra världar är befriade från hans närvaro och frestelser.

I löpet av tusen år, som försiggår mellan den första och den andra uppståndelsen, får de gudlösa sin dom.

Vid denna tidpunkt skall, som Paulus har förutskickat det, ”de heliga skall döma världen”. Första Korintierbrevet 6:2. Tillsammans med Kristus skall de döma de gudlösa, jämföra deras gärningar med lagboken, Bibeln, och bedöma varje enskilt fall enligt de gärningar, som utförts i kroppen. Så utmäts de gudlösas straff, och de förs in vid sidan av deras namn i dödens bok. Också Satan och hans onda änglar döms av Kristus och Hans folk.