White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 1. Jerusalems Förstöring

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 1. Jerusalems Förstöring

”Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’” Lukasevangeliet 19:42-44.

Jesus såg ut över Jerusalem från Oljebergets topp. Synen var vacker och vilsam. De terrassformade höjderna, de praktfulla palatsen och de massiva fästningarna i Israels huvudstad kråmade sig över trädgårdarna och vingårdarna samt de gröna sluttningarna, där pilgrimernas tält stod tätt. ”Jag sitter som drottning och skall aldrig behöva känna någon sorg.” Hon var lika fager nu och menade sig vara lika säker på himmelens gunst, som då den kunglige skalden århundraden tidigare sjöng: ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst upp i norr, den store konungens stad.” Psaltaren 48:2. Templets präktiga byggnader låg utbredda för hans blick. Den nedgående solens strålar belyste dess snövita marmormurar och gav återsken i dess gyllene port samt i dess torn och tinnar. På detta sätt framträdde skönhetens krona, till judarnas stolthet. Vilken israelit kunde betrakta detta skådespel, utan att bli gripen av glädje och beundran!

Men det var helt andra tankar, som uppfyllde Jesu sinne. ”När Jesus kom närmare och såg staden, brast han ut i gråt över den”. Lukasevangeliet 19:41. Mitt under segertågets jubel, då man svängde palmkvistarna, då glada Hosiannarop gav genljud mellan höjderna, och då tusentals röster utropade honom till konung, blev världens Frälsare plötsligt överväldigad av en oförklarlig sorg. Guds Son, Israels Utlovade, Han, vars makt hade besegrat döden och kallat dess fångar ut ur graven, grät; och det var inte vanlig sorg, som fyllde Honom, utan överväldigande själskval, som Han inte kunde dölja.

Han grät inte för Sin egen skull, även om Han fullt väl visste, vart vägen förde Honom. Framför Honom låg Getsemane och Golgata. Då Jesus bar fram Sin själ som syndoffer, skulle skräckens täta mörker täcka stigen, som Han snart skulle beträda. Det var ändå inte tanken på allt detta, som kastade en skugga över Honom. Det var inte tanken på Hans omänskliga själsångest, som sänkte sig likt ett mörkt moln över Hans osjälviska ande. Han grät över de tusentals dömda människorna i Jerusalem; Han grät, därför att de människor, som Han kommit för att välsigna och frälsa, var blinda och ovetande.

Över tusen års historia passerade revy för Jesu blick.

Herren hade valt ut Sion, önskat Sig det som boning (Psaltaren 132:13). Där hade heliga profeter förkunnat sina varningsbudskap genom århundraden. Där hade prästerna svängt sina rökelsekar, och här hade rökelsemolnet stigit upp till Gud tillsammans med de tillbedjandes böner. Där offrades det slaktade lammets blod dagligen som ett varsel om Guds Lamm. Där hade Herren uppenbarat Sin närvaro i härlighetens sky ovanför nådastolen. Där stod den hemlighetsfulla stege, som förband jorden med himmelen – den stege, som Guds änglar klättrade upp- och nedför, och genom vilken vägen till det allra heligaste bereddes för världen (Första Moseboken 28:12; Johannesevangeliet 1:51).

Om Israel som folk hade förblivit troget mot himmelen, skulle Jerusalem, Guds utvalda stad, ha bestått till evig tid (Jeremia 17:21-25). Men detta gynnade folks historia var en lång berättelse om avfall och uppror. Det sade nej till himmelens nåd, missbrukade sina förmåner och förspillde sina tillfällen.

Trots att de upprepade gånger förkastade Honom, fortsatte Han i Sin nåd att tala till dem. Gud hade visat dem mera ömhet och kärlek än en far, som förbarmar sig över sin son. Han sände i tid och otid förmaningens ord genom Sina sändebud, ty Han ömkade Sig över Sitt folk och Sin boning (Andra Krönikeboken 36:15). Då varningar, övertalningsförsök och tillrättavisningar inte hjälpte, sände Han dem himmelens finaste gåva. I tre år bankade Guds Son på porten till den hotade staden. Han kom till Sin vingård, för att se om den bar någon frukt. Israel hade varit som ett vinträd, som planterats om från Egypten till denna goda jord. Han grävde runt Sitt vinträd, beskar och skötte om det. Han gjorde outtröttliga ansträngningar, för att rädda vinträdet, som Han Själv hade planterat. I tre år hade ljusets och härlighetens Herre gått in och ut ibland Sitt folk. Han vandrade omkring och gjorde gott samt helade alla dem, som var sjuka, Han tröstade de sörjande, Han väckte upp de döda, Han talade förlåtelse och frid till dem, som omvände sig. Han samlade de svaga och bekymrade, de hjälplösa och modstulna omkring Sig och uppmanade alla, utan avseende på ålder och karaktär, att ta emot erbjudandet om nåd och Han sade till dem: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Matteusevangeliet 11:28.

Fastän de gengäldade Hans godhet med ondska och Hans kärlek med hat, fortsatte Han trofast Sitt barmhärtiga uppdrag (Psaltaren 109:5). Han avvisade aldrig de människor, som sökte Hans nåd. Han var Själv hemlös, och hån samt fattigdom var Hans dagliga lott; men Han levde för att hjälpa människorna och lindra deras plågor samt tiggde om, att de skulle ta emot livets gåva. Då nådens böljor slungades tillbaka av förhärdade hjärtan, strömmade de ut över dem igen i en än större omfattning av ömhet och outsäglig kärlek. Men Israel hade vänt sig bort från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla uppmaningar hade föraktats, Hans råd tillbakavisats och Hans varningar skrattats bort.

Hoppets och nådens dag närmade sig snabbt sitt slut. Gud hade länge hållit Sin vrede tillbaka, men Hans vredes bägare var nästan full. De olycksdigra skyarna, som hopats under avfallets och upprorets århundraden, var illavarslande mörka, och ovädret skulle snart bryta lös över det skyldiga folket. Jesus var den ende, som kunde rädda dem från den hotande domen, men Han hade blivit ringaktad, hånad och förkastad samt skulle snart bli korsfäst. Då Kristus hängde på Golgatas kors, upphörde Israel att vara Guds gynnade och välsignade folk. Förlusten av en enda själ är en så stor olycka, att den inte kan ersättas av de fördelar och värden, som en hel värld rymmer; men då Kristus såg ut över Jerusalem, såg Han det öde, som skulle drabba en hel stad, ja, ett helt folk. Den stad och det folk, som Gud en gång hade valt ut till att vara Sin särskilda egendom.

Profeterna hade gråtit över Israels avfall och de fruktansvärda ödeläggelser, som de hemsöktes av för sina synders skull. Jeremia önskade, att hans ögon varit en källa av tårar, för att han skulle kunna gråta dag och natt över de slagna hos dottern sitt folk och över Herrens hjord, som förts bort i fångenskap (Jeremia 9:1; 13:17).

Vilken sorg skall då inte ha fyllt honom, vars profetiska blick inte bara sträckte sig över år, utan över århundraden! Han såg dödsängeln med svärdet lyft över den stad, som så länge hade varit Herrens boning. Från Oljebergets topp, samma plats, som senare blev besatt av Titus och hans här, såg han ut över dalen och betraktade de heliga förgårdarna och valvgångarna, och med tårfyllda ögon såg Han som i en ryslig syn murarna omringade av främmande härar. Han hörde fotstegen från härar, som ställde upp sig i slagordning. Han hörde mödrar och barn ropa på bröd i den belägrade staden. Han såg dess heliga och sköna tempel samt dess palats och torn bli lågornas byte, och Han såg de rykande ruiner, där de en gång hade legat.

Han kastade en blick in i framtiden och såg förbundsfolket kringspritt i alla länder, som vrakrester på en öde strand. Han visste, att det timliga straff, som snart skulle ramma stadens invånare, endast var den första klunken ur den vredesskål, som de skulle dricka till sista droppen vid den yttersta domen. Hans gudomliga medömkan och innerliga kärlek kom till uttryck i de sorgsna orden: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Matteusevangeliet 23:37. Hade Du bara, som den högt gynnade nation Du är, tagit vara på den tid, då Du erbjöds frälsning och förstått, vad som tillhör Din frid! Jag har hållit rättfärdighetens ängel tillbaka och manat Dig till syndaånger, men förgäves. Det är inte bara tjänare, sändebud och profeter, som Du har avvisat och förkastat, utan Israels Helige, Din Återlösare. Om Du går under, är det Ditt eget fel. ”Men ni vill inte komma till mig för att få liv.” Johannesevangeliet 5:40.

Kristus betraktade Jerusalem som en bild på en värld, som är förhärdad i otro och uppror samt med stormsteg ilar Guds vedergällande dom i möte. Det fallna mänskosläktets olyckor vilade som en tung börda på Hans själ och tvingade fram det djupt förtvivlade ropet från Hans läppar. Han såg syndens verk i människornas sorg, tårar och blod. Hans hjärta blev gripet av ett outsägligt medlidande med jordens hemsökta och lidande invånare. Han brann av längtan efter, att hjälpa dem allesammans; men inte ens Hans hand förmådde, att hejda det mänskliga eländets flodvåg. Blott ett fåtal ville söka sig till Honom, som var den ende, som kunde hjälpa. Han var villig till, att utgjuta Sin själ i döden, för att föra frälsningen inom räckhåll för dem, men bara ett fåtal ville komma till Honom, för att få liv.

Himmelens Majestät i tårar! Den allsmäktige Gudens Son var upprörd i anden och nedböjd av själsångest. Hela himmelen förundrades över denna syn. Det här visar oss, hur förfärlig synden är. Det visar, hur svårt det är, även för den allsmäktige Guden, att rädda de skyldiga från följderna av deras överträdelse av Guds lag. I det, att Jesus blickade in i framtiden och betraktade det sista släktet, såg Han världen invecklad i ett bedrägeri av samma slag som det, som förorsakade Jerusalems ödeläggelse.

Det judiska folkets stora synd var, att det förkastade Kristus, och kristenhetens stora synd skulle komma att bestå i, att den förkastade Guds lag, som utgör grundvalen för Hans regering i himmelen och på jorden. Herrens bud skulle komma att föraktas och fullständigt förkastas. Millioner av syndens fångar, som var dömda till att lida den andra döden, vägrade att lyssna till sanningens ord, då blev besökta. Vilken ohygglig blindhet!

Två dagar före Påsken gick Kristus åter med Sina lärjungar ut till Oljeberget och satte Sig på den gröna sluttningen, varifrån man hade utsikt över staden. Före dess hade Han fördömt de judiska rådsherrarnas hyckleri och lämnat templet för sista gången. Han betraktade än en gång templets murar, torn och palats och lät blicken dröja kvar vid dess bländande ljuvlighet – en skönhetens krona, som prydde det heliga berget.

Tusen år tidigare hade psalmisten lovsjungit Gud, eftersom Han hade visat Israel den stora hedern, att göra dess tempel till Sin boning: ”I Salem står hans hydda, hans boning på Sion.” Psaltaren 76:3. ”Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. Han byggde sin helgedom hög som himlen,”. Psaltaren 78:68-69.

Det första templet blev uppfört under Israels glanstid. Kung David hade samlat väldiga skatter till dess uppförande, och dess utsmyckning utarbetades under gudomlig inspiration (Första Krönikeboken 28:12 och 19). Salomo, den visaste av Israels kungar, fullförde arbetet. Templet var det praktfullaste byggnadsverk, som världen någonsin har sett. Trots detta lät Herren profeten Haggai säga om det andra templet: ”Den kommande härligheten
hos detta hus skall bli större än den förra, … Jag skall skaka om alla hednafolk och alla folkens skatter skall komma hit. Och jag skall uppfylla detta hus med härlighet, säger Herren Sebaot.” Haggai 2:7-10.

Sedan Nebukadnessar hade ödelagt templet, återuppbyggdes det fem hundra år före Kristi födelse av ett folk, som återvänt till ett öde och nästan folktomt land efter livslång fångenskap. Ibland dem fanns det gamla män, som hade skådat Salomos tempels härlighet. Då de såg grundstenen läggas till den nya byggnaden, grät de, eftersom den skulle bli mindre än den första. Profeten ger en målande skildring av de känslor, som kom till uttryck: ”Vilka är kvar bland er som har sett detta hus i dess forna härlighet? Hur tycker ni att det ser ut nu? Är det inte som vore det ingenting i era ögon?” Haggai 2:4. Och nu fick de löftet om, att det kommande husets härlighet skulle överstiga det första husets.

Men det andra templet kunde inte mäta sig med det första i prakt. Det blev heller inte helgat av samma synliga tecken på Guds närvaro, som det första templet. Det kom heller inte någon gudomlig kraft till uttryck vid invigningen. Den nyuppförda helgedomen fylldes inte av härlighetsskyn. Det föll heller inte eld ned ifrån himmelen, för att förtära offret på altaret. Shekina vilade inte längre mellan keruberna i det allra heligaste. Arken, nådastolen och vittnesbördets tavlor var heller inte där. Det ljöd ingen röst ifrån himmelen, för att tillkännage Guds vilja, då prästen bad om upplysning.

Judarna hade i århundraden förgäves försökt att påvisa, hur Guds löfte till Haggai gått i uppfyllelse; men de var så förblindade av stolthet och otro, att de inte kunde se den verkliga betydelsen av profetens ord. Det andra templet blev inte hedrat med Herrens härlighets sky, utan av själve den person, i vilken hela gudomlighetens fullhet bor lekamligen. Han, som var Gud uppenbarad i köttet, Han, som var hela mänsklighetens stora hopp, Han hade i sanning kommit till Sitt tempel, då Mannen från Nasaret undervisade och helade i dess heliga förgårdar. Det var Kristi närvaro och den allena, som gjorde det andra templets härlighet större än det förstas. Men Israel avböjde den gåva, som himmelen erbjöd. Då den ödmjuke läraren den där dagen gick ut genom dess gyllene port, lämnade härligheten templet för gott. Frälsarens ord: ”Se, ert hus kommer att stå öde”, hade redan gått i uppfyllelse. Matteusevangeliet 23:38.

Lärjungarna fylldes av förundran och bävan, då Kristus förutsade templets tillintetgörelse, och de önskade att få en närmare förklaring av Hans ord. I över fyrtio år hade man offrat både pengar, arbetskraft och arkitektonisk skicklighet på att försköna det. Herodes den Store hade rundhänt skänkt både romerska och judiska skatter till det, och rent av världens kejsare hade berikat det med sina gåvor. En del av byggnaden bestod av gedigna vita marmorblock av en nästan otrolig storlek. De hade hämtats ända ifrån Rom för detta ändamål. Lärjungarna riktade sin Mästares uppmärksamhet på dessa och sade: ”’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’” Markusevangeliet 13:1.

Jesus gav det högtidliga och överraskande svaret: ”Sannerligen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten, som inte skall brytas ner.” Matteusevangeliet 24:2.

Lärjungarna satte Jerusalems ödeläggelse i samband med de begivenheter, som skulle inträffa vid Kristi personliga ankomst i jordisk härlighet, för att bestiga tronen och tillträda Sitt världsherravälde, straffa de obotfärdiga judarna och befria nationen från det romerska oket. Herren hade berättat för dem, att Han skulle komma igen. De kom därför att tänka på Hans återkomst, då Han nämnde straffet över Jerusalem, och medan de var församlade kring Frälsaren på Oljeberget, frågade de: ”’Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?’” Matteusevangeliet 24:3.

Lärjungarna blev nådigt förskonade ifrån, att få känna till framtiden. Om de tillfullo hade förstått de två fruktansvärda händelserna Frälsarens lidande och död samt stadens och templets förstöring, skulle de ha gripits av rädsla. Kristus skildrade de viktigaste händelserna, som skulle äga rum före världens ände. De förstod inte helt, vad Han menade då; men Hans folk skulle komma att förstå det, då de behövde förstå saken. Hans profetia ägde en tvåfaldig innebörd. Den var både en skildring av Jerusalems ödeläggelse och av fasorna på den yttersta dagen.

Jesus berättade för de uppmärksamma lärjungarna om de straffdomar, som skulle drabba det avfallna Israel, och i synnerhet om den hämnd, som skulle komma över dem, för att de förkastade och korsfäste Messias. Det skulle inträffa omisskännliga tecken före det förfärliga slutet. Den fruktansvärda timmen skulle komma plötsligt och snabbt. Frälsaren gav Sina efterföljare denna varning: ”När ni då ser ’förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – då måste de som är i Judeen fly bort till bergen.” Matteusevangeliet 24:15, 16. Då romarnas hedniska banér stacks ned i den helgade marken, som sträckte sig några stadier utanför stadens murar, skulle Kristi efterföljare rädda livet, genom att fly. Då de såg signalen till fara, fick de, som ville fly, inte dröja. Den, som tillfälligtvis befann sig på taket, fick inte gå ned i huset, utan skulle genast skynda sig bort, genom att hoppa från tak till tak, tills han nådde stadsmuren och var i säkerhet, liksom vid en eldsvåda. De, som arbetade ute på åkrarna eller i vingårdarna, fick inte ta sig tid till, att gå och hämta ett plagg, som de tagit av sig, medan de arbetat i dagens hetta. De fick inte dröja ett ögonblick, för att de inte skulle omkomma vid stadens ödeläggelse.

Jerusalem hade inte bara kraftigt förskönats under Herodes’ regering, utan det hade uppförts torn, murar och fästningar, som tillsammans med det naturliga skydd, som staden hade i kraft av sitt läge, gjorde den tillsynes ointaglig. Om någon vid den tiden offentligt hade förutsagt stadens förstöring, skulle han ha betraktats som en förryckt olycksprofet lik Noa. Men Kristus hade sagt: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” Matteusevangeliet 24:35. Domen hade fallit över Jerusalem på grund av dess synder, och domen skulle verkställas på grund av stadens hårdnackade vantro.

Herren hade sagt genom profeten Mika: ”Hör då detta, ni hövdingar över Jakobs hus, ni furstar över Israels hus: Ni avskyr det som är rätt, och allt som är rakt gör ni krokigt, 
ni bygger upp Sion med blod och Jerusalem med ondska. Stadens hövdingar
dömer för mutor, prästerna undervisar för betalning och profeterna spår för pengar. Ändå stöder de sig på HERREN och säger: ’Är inte HERREN mitt ibland oss? Olycka skall inte drabba oss.’” Mika 3:9-11.

Dessa ord gav en sanningsenlig bild av de omoraliska och självrättfärdiga invånarna i Jerusalem. De bekände sig till att hålla Guds lag till punkt och pricka, men de överträdde alla dess grundsatser. De hatade Kristus, därför att Hans renhet och helighet avslöjade deras synd, och de gav Honom skulden för alla de svårigheter, som de råkade ut för på grund av sina synder. Fastän de visste, att Han var syndfri, hade de sagt, att Hans död var nödvändig med hänsyn till nationens säkerhet. ”Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.’” Johannesevangeliet 11:48. Om Kristus bleve offrad, kunde de måhända åter igen bli ett starkt, förenat folk. Så resonerade de, och de höll med om sin översteprästs tillkännagivande om, att det vore bättre, att en man skulle dö för folket, än att hela folket ginge under.

Alltså hade de judiska ledarna byggt Sion med blod och Jerusalem med ondska (Mika 3:10). Och ändå var de så självrättfärdiga, att de betraktade sig som Guds utvalda folk och väntade, att Herren skulle befria dem från deras fiender.

”Därför skall Sion för er skull plöjas upp till en åker, Jerusalem bli en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd”, fortsatte profeten. Mika 3:12. Herren väntade i nästan fyrtio år med, att låta Sina straffdomar falla över staden och folket, efter det att Kristus hade förkunnat domen över Jerusalem. Gud visade ett förunderligt tålamod med de människor, som hade förkastat Hans evangelium och mördat Hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trädet var en bild på Guds handlingssätt mot det judiska folket. Denna befallning hade getts: ”Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?” Lukasevangeliet 13:7; men i Sin barmhärtighet sparade Herren det ännu en kort tid. Det var fortfarande många judar, som inte kände till Kristi karaktär och Hans verk. Barnen hade heller inte haft samma möjligheter eller tagit emot samma ljus, som deras föräldrar hade föraktat. Gud ville låta ljuset lysa på dem genom apostlarnas och deras medarbetares förkunnelse. Han ville ge dem tillfälle till att se, hur profetian gått i uppfyllelse genom Kristi födelse, liv, död och uppståndelse. Barnen dömdes inte för föräldrarnas synder; men då de fått kännedom om allt det ljus, som deras föräldrar hade fått, och de även förkastade det ljus, som de själva fick i påbröd, blev de delaktiga i föräldrarnas synder och fyllde sin orättfärdighets bägare.

Guds tålamod med Jerusalem bidrog bara till att göra judarna än mer förhärdade. Genom sitt hat och sin grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de det sista erbjudandet om nåd, undandrog de sig Guds beskydd och avlägsnade de värn, som Han hade rest upp mot Satan och hans änglar, varpå nationen överlämnades åt den ledare, som den hade valt.

Judarna hade föraktat Kristi nåd, som skulle ha gjort dem i stånd till att hålla sina egna onda böjelser tillbaka, men nu fick dessa övertaget. Satan tände själens häftigaste och lägsta lidanden. Människorna tänkte inte på, att de kastat förnuftet överbord och låtit sig behärskas av sina ingivelser och ett blint raseri. De blev djävulska i sin grymhet. Misstänksamhet, avund, oenighet, uppror och mord florerade i familjen och i nationen, ibland hög och låg. Det förekom ingen trygghet någonstans. Vänner och släktingar förrådde varandra. Föräldrar dräpte sina barn och barn sina föräldrar. De styrande saknade herravälde över sig själva. Deras otyglade lidelser gjorde dem till tyranner.

Judarna hade använt sig av falskt vittnesbörd, för att kunna döma Guds oskyldige Son. Nu gjorde falska anklagelser livet osäkert för dem själva. De hade länge sagt genom sina handlingar: ”låt oss slippa se Israels Helige.’” Jesaja 30:11. Nu fick de sin önskan uppfylld. Gudsfruktan gjorde dem inte längre oroade. Satan stod i spetsen för nationen, och de högsta borgerliga och kyrkliga myndigheterna var i hans våld.

De stridande parternas ledare slöt sig tidvis samman, för att utplundra och pina sina olyckliga offer, för att därpå bekämpa varandras anhängare och döda utan skonsamhet. Inte ens templets helighet förmådde att dämpa deras fruktansvärda vildsinthet. Tillbedjarna höggs ned framför altaret, och helgedomen besmittades av de dödas lik. Och ändå vågade ledarna för detta djävulska ödeläggelseverk, blinda, hädiska och fräcka som de var, att säga offentligt, att de inte fruktade Jerusalems förstöring, eftersom det var Guds egen stad.

För att befästa sin makt ytterligare, mutade de falska profeter till att säga, att folket skulle invänta Guds befrielse. Vid den tidpunkten belägrade de romerska legionerna redan templet. Skarorna trodde in i det sista, att den Allrahögste skulle gripa in och slå deras fiender. Men Israel hade försmått Guds beskydd, och nu hade de inget ytterligare försvar. Jerusalem befann sig i ett synnerligen prekärt läge. Staden var försvagad på grund av invånarnas inbördes stridigheter, gatorna hade färgats blodiga av blodet från de invånare, som fallit för varandras hand, och medan detta fortgick, bröt de främmande härarna ned deras fästningar och dräpte deras soldater.

Alla Kristi förutsägelser om Jerusalems ödeläggelse gick bokstavligt i uppfyllelse. Judarna erfor sanningen hos Hans ord: ”med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.” Matteusevangeliet 7:2.

Tecken och under varslande olycka och dom visade sig. En komet liknande ett flammande svärd hängde i ett år över staden, och ett onaturligt ljus strålade över templet. Och i skyarna visade sig bilder av stridsvagnar och soldater, som gjorde sig redo för strid. Mystiska röster i tempelgården uttalade den varnande uppmaningen: ”Låt oss dra bort härifrån.” Den stora östra porten, som var så tung, att tjugo man knappt förmådde att stänga den – den var fastgjord med tunga järnstänger, som gick djupt ned i den gedigna stenbrobeläggningen – öppnades vid midnatt av osynliga krafter. I sju år fortfor en man, att gå upp och ned längs Jerusalems gator och ropa om de olyckor, som skulle drabba staden. Dag som natt sjöng han den dystra sorgesången: ”En röst från öster! En röst från väster! En röst från de fyra vindarna! En röst mot Jerusalem och mot templet! En röst mot brudgummarna och brudarna! En röst mot hela folket!” Denne märklige person blev fängslad och piskad, men det kom inte ett klagande ljud över hans läppar. Då han blev hånad och misshandlad, svarade han blott: ”Ve, ve Jerusalem! Ve, ve dess invånare!”. Hans varningsrop förstummade icke, förrän han dödades under den belägring, som han hade förutsagt.

Det omkom inte en enda kristen under Jerusalems ödeläggelse. Kristus hade varnat Sina lärjungar, och alla de, som trodde på Hans ord, gav akt på det tecken, som Han hade lovat dem. Då romarna hade omringat staden och allt verkade klart för stormangrepp, hävde de plötsligt belägringen. De väntande kristna hade fått det utlovade tecknet, och nu fick alla de, som ville, möjlighet att lyda Frälsarens uppmaning. Utan dröjsmål satte de sig i säkerhet i staden Pella i Peréen på andra sidan Jordan.

Det skedde förfärliga ting i Jerusalem, då staden belägrades av Titus. Staden omringades vid Påsktiden, då milliontals judar var samlade innanför dess murar. Det hade funnits livsmedel för flera år framåt, om de hade förvarats ordentligt, men förråden hade sinat på grund av de stridande parternas avundsjuka och hämndgirighet. Invånarna genomgick nu alla hungersnödens vedermödor. Ett mått vete såldes för en talent. Hungerns kval var så fruktansvärda, att männen åt av lädret i sina bälten och sandaler samt av överdraget på sina sköldar. Ett stort antal av invånarna smög sig utanför murarna på natten, för att samla vilda växter, men många av dem fångades och dödades under de svåraste lidanden. Makthavarna använde de mest omänskliga pinor, för att tvinga de nödlidande invånarna att lämna ifrån sig de sista knappa förråd, som de hade gömt. Dessa grymheter begicks ofta av män, som inte saknade något, utan som ville samla förråd inför framtiden.

Tusentals omkom av svält och pest. Människorna tycktes vara helt berövade naturliga känslor. Barnen rev maten ur munnen på sina gamla föräldrar. Profetens fråga: ”Kan då en mor glömma sitt barn” Jesaja 49:15 bekräftades innanför den dömda stadens murar. ”Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda vid dottern mitt folks undergång.” Klagovisorna 4:10.

De romerska officerarna försökte att skrämma judarna till att överlämna sig. De, som gjorde motstånd vid tillfångatagandet, piskades, plågades och korsfästes framför stadsmuren. Dagligen dödades flera hundra på detta sätt, och gruvligheterna fortsatte, tills det hade rests så många kors längs Josafats Dal och på Golgata, att det knappt fanns utrymme för folk, att gå emellan dem. Så hemskt gick det till, då den fruktansvärda förbannelse, som uttalades vid Pilatus’ domstol, gick i uppfyllelse: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’” Matteusevangeliet 27:25.

Titus ville helst göra slut på skräcken och skona Jerusalem från att tömma vredesbägaren i botten. Han fylldes av avsky, då han såg liken ligga i högar i dalarna. Han var som förtrollad, då han stod på Oljeberget och betraktade det praktfulla templet. Han gav order om, att inte röra en enda sten i det.

Innan han försökte att inta denna fästning, anmodade han ihärdigt de judiska ledarna om, att inte tvinga honom till att besmitta helgedomen med blod. I fall de ville komma ut och kämpa på vilken som helst annan plats, skulle romarna inte kränka templets helighet. Självaste Josefus riktade en glödande vädjan till judarna och tiggde dem om, att överlämna sig för att rädda sig själva, sin stad och sitt tempel, men han fick bara bittra förbannelser till svar. Han var den siste person, som medlade, och medan han sökte att övertala dem, slungade de spjut efter honom. Judarna hade gjort hån av Guds Sons uppmaningar, och nu gjorde alla övertalningsförsök dem bara än mer beslutsamma, att bjuda motstånd in i det sista. Det var förgäves, som Titus försökte att rädda templet. En person, som var större än Titus, hade sagt, att det inte skulle lämnas kvar sten på sten.

De judiska ledarnas blinda raseri och de avskyvärda förbrytelser, som begicks i den belägrade staden, väckte romarnas rädsla och harm, och Titus beslutade till slut, att storma templet. Men om det var möjligt, skulle det skonas från ödeläggelse. Hans befallning efterkoms inte. Då han hade dragit sig tillbaka till sitt tält på kvällen, gjorde judarna utfall från templet och angrep soldaterna utanför. Under striden kastade en soldat ett brinnande trästycke in genom dörröppningen, och i nästa ögonblick stod de cederklädda kamrarna, som omgav den heliga byggnaden, i lågor. Titus störtade bort till templet, följd av sina generaler och legionärer, och befallde, att soldaterna skulle släcka elden. Ingen brydde sig om hans ord. I sitt raseri kastade soldaterna brinnande trästycken in i de kamrar, som gränsade till templet, och högg ned många av dem, som hade sökt sin tillflykt där. Blodet flöt i strömmar nedför templets trappor. Tusentals judar omkom. Över stridslarmet ljöd det röster, som ropade: ”Ichabod!” Härligheten är borta!

Lågorna hade ännu inte nått in i det heliga, och han gjorde nu ett sista försök att rädda det. Han sprang fram och befallde åter soldaterna, att släcka elden. Men till och med aktningen för kejsaren fick ge vika för den rasande fiendskapen mot judarna, stridens ursinne och krigsmännens omättliga begär efter byte. Soldaterna såg allting omkring sig glimma av guld, det strålade med en bländande glans i det vilda ljuset från flammorna. De trodde, att det doldes ofattbara rikedomar i templet. En soldat kastade obemärkt en tänd fackla mellan dörrens gångjärn, och på ett ögonblick stod hela byggnaden i lågor. Den upphöjda och massiva byggnad, som hade krönt Moriaberget, stod i lågor, och pelare av eld och rök steg upp från tempeltornet. Den ohyggliga ödeläggelsens bölja rullade framåt, medan den förtärde allt, som låg framför den. Berget och dess omgivningar var som ett eldsprutande berg. Soldaternas rop blandades med eldens dån. Ett hjärtskärande ljud från sammanstörtande byggnader kunde höras av både gamla och unga, av präster och styresmän. Bergen gengav återljudet av skriken från de människor, som befann sig på höjderna. De närliggande höjderna var fullt upplysta, och mörka klungor av människor följde skräckslagna ödeläggelsens frammarsch.

Då templet var förstört, föll staden snabbt i romarnas händer. De judiska ledarna övergav sina ointagliga torn, och Titus fann dem vara på flykt. Han stirrade förundrad på dem och sade, att det var Gud, som hade låtit dem falla i hans hand, ty även de kraftfullaste krigsapparater kunde inte ha förmått något mot dessa väldiga fästningsverk. Både staden och templet jämnades med marken, och den plats, där helgedomen hade legat, plöjdes upp likt en åker (Jeremia 26:18).

Under belägringen och det efterföljande mördandet omkom över en million av invånarna. De överlevande blev bortförda som fångar, sålda som slavar, eller släpade till Rom, för att skänka glans åt segerherrens triumftåg, kastade för vilddjuren i amfiteatrarna eller spridda över hela jorden, där de levde som hemlösa.

Judarna hade själva smitt sina bojor. De hade själva fyllt hämndens bägare. Den fullständiga ödeläggelse, som drabbade dem som folk, och alla de olyckor, som hemsökte dem i förskingringen, utgjorde blott skörden av det, som de hade sått med sina egna händer.

Deras lidanden omtalas ofta som ett straff, som kom över dem på Guds direkta befallning. På detta sätt försöker den store bedragaren, att dölja sina egna gärningar. Det var judarnas hårdnackade förkastande av den gudomliga härligheten och nåden, som var orsaken till, att Gud inte längre kunde skydda dem, och att Satan fick lov till att härska över dem. De fruktansvärda ohyggligheter, som begicks vid Jerusalems ödeläggande, var ett utslag av Satans hat mot dem, som inte underkastar sig honom.

Vi har ingen aning om, hur mycket vi är skyldiga Kristus för den frid och det beskydd vi nu åtnjuter, men det beror på att Gud håller emot, som mänskligheten undgår att hamna fullständigt i Satans våld. De olydiga och otacksamma har all anledning att vara tacknämliga mot Gud, för att Han i Sin nåd och tålmodighet håller den Ondes gruvliga, förintande krafter i schack. Men när människorna överskrider den gudomliga tålmodighetens gräns, tänker Gud inte gripa in längre. Gud är icke en bödel, som står redo att straffa syndaren för hans överträdelse; utan Han överlämnar dem som förkastar Hans nåd till sig själva och låter dem skörda det, som de har sått. Varje ljusstråle, som förkastas, varje varning, som föraktas eller får gå obeaktad hän, varje lidelse, som man ger efter för, samt all överträdelse av Guds lag är ett utsäde, som bringar sin oundvikliga skörd.

När man framhärdar i att stå emot Guds Ande, lämnar Han till sist syndaren. Från och med då finns det ingen makt, som håller själens onda lidelser under kontroll, och inget, som skyddar personen mot Satans ondska. Jerusalems ödeläggelse är en fruktansvärd och allvarlig varning till alla dem, som tar lättsinnigt på erbjudandet om Guds nåd och vägrar, att lyssna till dess röst. Det har aldrig getts ett tydligare vittnesbörd om Guds avsky för synden och om det oundvikliga straff, som kommer att utgjutas över de skyldiga, än Jerusalems förstöring.

Frälsarens profetia om de straffdomar, som skulle ramma Jerusalem, kommer att gå i uppfyllelse igen; men Jerusalems förstörande ger bara en svag uppfattning om det, som skall komma.

Guds Sons andra ankomst har förutsagts av läppar, som inte tar fel. ”[J]ordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra.” Matteusevangeliet 24:30, 31. Då kommer de, som inte lyder evangeliet, att förintas av en utandning från Hans mun och tillintetgöras av den kraft, som utvecklas vid Hans anländande (Andra Tessalonikerbrevet 2:8).

Människorna bör visa den största uppmärksamhet, för att de inte skall gå miste om den undervisning, som Kristi ord innehåller. Han berättade i förväg för lärjungarna, att Jerusalem skulle förstöras, och gav dem ett tecken på stadens förestående fall, för att ge dem möjlighet till flykt. På samma sätt har Han upplyst världen om den slutliga ödeläggelsens dag och gett den tecken på dess närhet, för att ge alla dem, som önskar det, tillfälle att fly från den stundande vreden. De, som ser dessa varsel om Hans ankomst, skall veta, att Han står för dörren (Matteusevangeliet 24:33). Därför lyder Hans förmaning: ”Vaka därför!” Markusevangeliet 13:35. Men för dem, som inte är vaksamma, kommer Herrens dag som en tjuv om natten (Första Tessalonikerbrevet 5:2-5).

Världen är inte mera villig att tro på det budskap, som gäller denna tid, än judarna var att ge akt på Frälsarens ord om Jerusalem. Guds dag kommer som plötsligt fördärv över de gudlösa, oavsett när den stundar. Medan livet går sin gilla gång; medan människorna är upptagna av nöjen, av affärer, av att handla och tjäna pengar; när de religiösa ledarna prisar framgången och upplysningen i världen och människorna vaggas in i en falsk trygghetskänsla – då kommer undergången plötsligt över de likgiltiga och gudlösa, liksom tjuven smyger sig in i det obevakade huset vid midnatt, ”och de slipper inte undan.” Första Tessalonikerbrevet 5:3.