White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 25. De första Evangelisterna

Tidsåldrarnas Längtan

Tjugofemte Kapitlet: De första Evangelisterna

Grundat på Matteusevangeliet 10; Markusevangeliet 6:7-11; Lukasevangeliet 9:1-6.

Apostlarna var medlemmar av Jesu familj, och de hade följt Honom på Hans färder till fots genom Galiléen. De hade med Honom gemensamt delat arbete och svårigheter. De hade vandrat med Guds Son, de hade lyssnat till Hans tal, och genom Hans dagliga undervisning hade de lärt sig, hur de skulle arbeta, för att höja mänskligheten. Då Jesus betjänade de stora människoskarorna, som flockades omkring Honom, stod lärjungarna till tjänst, ivriga att utföra Hans befallningar och underlätta Hans arbete. De hjälpte Honom med, att ordna folksamlingarna, förde de hjälpbehövande till Frälsaren och sökte, att ställa det väl för alla. De lade märke till de intresserade åhörarna, förklarade Skrifterna för dem och verkade på olika sätt för deras andliga välfärd. De meddelade dem, vad de lärt sig av Jesus, och samlade sålunda rika erfarenheter varje dag. Men de behövde också lära sig, att verka på egen hand. De var ännu i behov av mycken undervisning, av hängiven kärlek och oföränderligt tålamod. Medan Jesus ännu var personligen med dem och kunde påpeka deras misstag samt råda och förmana dem, sände Han ut dem som Sina företrädare.

Under den tid de hade varit tillsammans med Frälsaren, hade lärjungarna ofta blivit bekymrade på grund av prästernas och fariséernas läror, men de kom alltid med sitt bekymmer till Jesus. Han hade framställt för dem Skrifternas sanningar i motsats till traditionen. På så sätt hade Han stärkt deras tro på Guds Ord och till stor del frigjort dem från deras fruktan för de skriftlärde och deras bundenhet vid traditionen. I lärjungarnas utbildning var Kristi exempel och liv långt mera verksamt, än doktrinär undervisning. Då de var skilda från Honom, erinrade de sig varje Hans blick, varje tonfall och varje ord. Ofta återgav de Hans ord, då de kom i strid med evangeliets fiender. Och då de såg deras inverkan på folket, gladdes de storligen.

Jesus kallade de tolv till Sig och bjöd dem, att gå ut två och två i städerna och byarna. Ingen sändes ut ensam, utan broder ledsagades av broder, vän av vän. På så sätt kunde de uppmuntra varandra och be tillsammans, och den enes styrka kunde bli till hjälp för den andres svaghet. På samma sätt sände Han senare ut sjuttio lärjungar. Det var Frälsarens avsikt, att evangeliets budbärare skulle följas åt på detta sätt. I vår tid skulle evangeliets verk bli långt mera framgångsrikt, om detta exempel mera noggrant följdes.

Lärjungarnas budskap var detsamma som Johannes Döparens och Kristi eget: ”Himmelriket är nära.” De skulle inte inveckla sig i dispyt med människorna, om Jesus av Nasaret var Messias eller ej, utan i Hans namn skulle de utföra samma barmhärtighetens gärningar, som Han utförde. Han bjöd dem: ”Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.”

Under Sin jordiska verksamhet ägnade Jesus mera tid åt, att bota sjuka, än åt att predika. Hans underverk vittnade om sanningen hos Hans ord, att Han var kommen ej för att fördärva, utan för att frälsa själar. Hans rättfärdighet gick framför Honom och Herrens härlighet avslutade Hans tåg.

Lärjungarna skulle under sin första missionsresa gå endast till ”de förlorade fåren av Israels hus.” Om de nu hade predikat evangelium för hedningarna eller samariterna, skulle de ha förlorat sitt inflytande över judarna. Genom att väcka fariséernas fördomar, skulle de ha invecklats i en strid, som skulle ha gjort dem missmodiga vid deras arbetes början. Även apostlarna var sena att förstå, att evangeliet skulle predikas för alla folk. Innan de kunde omfatta denna sanning, var de ej redo, att arbeta ibland hedningarna. Om judarna tog emot evangeliet, hade Gud för avsikt, att göra dem till Sina budbärare ibland hedningarna. Därför skulle de vara de första, som fick höra budskapet.

Överallt inom Kristi verksamhetsfält vaknade själar till insikt om sitt behov, och de hungrade och törstade efter sanningen. Tiden hade nu kommit, att sända budskapet om Hans kärlek till dessa längtande hjärtan. Till alla dessa skulle lärjungarna gå som Hans representanter. De, som trodde, skulle alltså i dem se av Gud utvalda lärare. Då Frälsaren sedan skulle tas ifrån dem, skulle de inte komma att lämnas utan lärare.

Under sin första resa skulle lärjungarna endast gå dit, där Jesus hade varit förut och redan vunnit vänner. Deras utrustning för resan skulle vara av enklaste slag. Ingenting skulle få dra deras tankar från det stora verket, eller på något sätt väcka opposition och sluta till dörren för framtida arbete.

De skulle inte kläda sig i de religiösa lärarnas skrud, eller använda en dräkt, som skilde dem från den enkla allmogen. De skulle vidare inte träda in i synagogorna, eller samla folket till offentliga sammankomster. Deras missionsarbete skulle bestå i personligt arbete från hem till hem. Ej heller skulle de öda bort tiden med onödiga hälsningar, eller gå ur hus i hus för sällskaplig samvaro. Men på varje plats skulle de ta emot gästfrihet av dem, som var värdiga – av dem, som tog emot dem lika hjärtligt, som om de vore Kristus Själv. De skulle träda in i husen med denna vackra hälsning: ”Frid vare över detta hus.” Ett sådant hem skulle bli välsignat av deras böner, av deras lovsånger och av öppnandet av de Heliga Skrifterna i familjekretsen.

Dessa lärjungar skulle vara sanningens härolder eller kungörare, för att bereda vägen för sin Mästare. Det budskap de skulle bära fram, var det eviga livets ord, och människornas öde berodde på, om de tog emot, eller förkastade, det. För att betona dess högtidliga allvar, bjöd Jesus Sina lärjungar:

”{O}m man inte tar emot er eller hör på era ord, så gå ut ur det huset eller den staden, och skaka stoftet av era fötter. Sannerligen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land blir det lindrigare på domedagen än för den staden.”

Kristi tjänare skall inte handla efter det naturliga hjärtats ingivelser. För att inte jaget skall resa sig upp, när de angrips, bör de stå i en nära förbindelse med Gud. De kommer eljest lätt att förgå sig och uppträda opassande, genom att i forcerat tempo tala olämpliga ord. Deras ord bör vara lika daggen eller de stilla skurar, som friskar upp de vissnande plantorna. Genom Kristi makt skall de övervinna det onda. Kristi härlighet är deras styrka. De bör ha sina blickar riktade på Hans kärlek och ömhet. Då kan de framställa evangeliet med gudomlig takt och godhet. Att städse eller alltid bibehålla ett lugnt och vänligt uppträdande, kommer att tala mera för sanningen, än något som helst argument, hur kraftigt det än må vara.

De, som råkar i strid med sanningens fiender, måste möta inte endast människor, utan även Satan och hans styrkor. De bör minnas Frälsarens ord: ”Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar.” Måtte de vila i Guds kärlek och bibehålla sitt sinneslugn även vid personliga förolämpningar! Herren skall då kläda dem i Sin gudomliga vapenrustning. Den Helige Ande skall utöva Sitt inflytande på sinne och hjärta, så att deras röster ej påminner om ulvarnas tjut.

Jesus fortsatte Sin undervisning: ”Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar… Och ni kommer att föras inför landshövdingar och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna.”

Förföljelsen kommer att sprida ljuset. Kristi tjänare kommer att föras fram inför världens stora män, som på annat sätt ej skulle få höra evangelium. Sanningen har blivit felaktigt framställd inför dessa män. De har fått falska uppgifter om Jesu efterföljares tro. Det enda tillfället, att lära känna dess verkliga karaktär, är ofta vittnesbördet som avläggs, när Jesu lärjungar står inför domarskranket för sin tros skull. Under förhöret uppmanas de att svara, och domarna måste lyssna till deras vittnesbörd. Guds nåd skall ges åt Hans tjänare, så att de kan bemästra varje läge.

”Men när man utlämnar er”, säger Jesus, ”bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden”.

Kristi tjänare skulle ej förbereda ett väl genomtänkt tal, innan de ställdes inför rätta. Deras förberedelser skulle bestå däri, att de dag efter dag tillägnade sig Guds Ords dyrbara sanningar och att deras tro stärktes genom bönen. Då de stod inför sina domare, skulle den Helige Ande påminna dem om just de sanningar de behövde.

En daglig, allvarlig strävan att lära känna Gud och den Han har sänt, Jesus Kristus, ger själen styrka och kraft. Den kunskap, som erhålls genom flitigt rannsakande eller granskande av den Heliga Skrift, kommer att liva upp minnet i den rätta stunden. Men om någon försummat, att stifta bekantskap med Kristi ord och ej erfarit Hans nåds kraft i svårigheter, kan han ej förvänta sig, att den Helige Ande skall påminna vederbörande om Kristi ord. Man måste tjäna Gud med odelad hängivenhet och sedan förtrösta på Honom.

Så bitter kan fiendskapen bli mot evangeliet, att även de ömmaste band kommer att lämnas utan avseende. Kristi lärjungar kommer att överantvardas eller utlämnas åt döden av egna familjemedlemmar. ”Och ni skall bli hatade av alla”, tillägger Jesus, ”för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.”

Jesus bad dem dock, att inte onödigtvis utsätta sig för förföljelse. Han Själv lämnade ofta ett fält för ett annat i avsikt, att undvika dem, som traktade efter Hans liv. Då Nasarets invånare förkastade Hans budskap och sökte, att döda Honom, gick Han därifrån till Kapernaum, och där förvånade sig folket över Hans undervisning, ”eftersom han talade med makt och myndighet” (Lukasevangeliet 4:32). Hans tjänare skulle alltså ej bli missmodiga på grund av förföljelse, utan söka en plats, där de fortfarande kunde verka på själars frälsning.

Jesus fortsatte: Såsom Ni bekänner Mitt namn inför människorna, skall Jag bekänna Er inför Min Fader och Hans änglar. Ni skall vara Mina vittnen på jorden – kanaler, genom vilka Min nåd kan flyta, till världens räddning. Och jag skall bli Ert ombud i himmelen. Fadern skall ej se Era bristfälliga karaktärer, utan se Er klädda i Min fullkomlighet. Jag är medlaren, genom vilken himmelens välsignelser skall nå Er. Och var och en, som bekänner Mig, delande Mitt offer för de förlorade, skall bli erkänd som medarvinge till de återlöstas härlighet och glädje.

Frälsaren bad Sina lärjungar att ej vänta sig, att världens fiendskap mot evangeliet skulle övervinnas och att motståndet efter en tid skulle upphöra. Han sade: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Detta skapande av strid är ej evangeliets verkan, utan en följd av motståndet, som uppstår. Av all förföljelse är tvedräkt eller bråk i hemmet svårast att bära. Den har till följd, att ett kyligt förhållande inträder mellan kära jodiska vänner. Men Jesus förklarar: ”Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.”

Kristi tjänares kall är en stor ära och ett heligt förtroendeuppdrag. ”Den som tar emot er tar emot honom som har sänt mig.” Inte det minsta vänlighetsbevis skall lämnas obeaktat eller obelönat. Och i samma kärleksfulla hågkomst innesluts den svagaste och minste i Guds familj. ”{D}en som ger en av dessa minsta” – dem, som är barn i sin tro och sin kunskap om Jesus – ”en bägare kallt vatten att dricka, i en lärjunges namn, sannerligen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.’”

Så slutar Frälsaren Sin undervisning. I Kristi namn gick de tolv ut, såsom Han hade gjort, för ”predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Lukasevangeliet 4:18-19).