White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 54. Getsemane

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtiofjärde Kapitlet: Getsemane

Grundat på Matteusevangeliet 26:36-56; Markusevangeliet 14:32-50; Lukasevangeliet 22:39-53; Johannesevangeliet 18:1-12.

I Sina lärjungars sällskap närmade Sig Jesus dröjande Getsemane Örtagård. Påskens fullmåne lyste klar från en molnfri himmel. Pilgrimernas tältstad låg försänkt i tystnad.

Jesus hade under vägen allvarligt samtalat med Sina lärjungar och undervisat dem, men då Han närmade Sig Getsemane, blev Han sällsamt tyst. Han hade ofta uppsökt denna plats för djup begrundan och bön, men aldrig med ett hjärta så tyngt av sorg, som denna natt under Sitt sista lidande. Under hela Sitt liv på jorden hade Han vandrat omgiven av Guds ljus. Då Han kom i strid med människor, som var inspirerade av den Onde själv, kunde Han säga: ”han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom’” (Johannesevangeliet 8:29).

Men nu tycktes Han vara utestängd från ljuset av Guds uppehållande närvaro. Nu räknades Han ibland överträdarna. Den fallna mänsklighetens skuld måste Han bära. På Honom, som inte visste av någon synd, måste allas överträdelser läggas. Så förskräcklig tycktes Honom synden, så tung den skuldbörda Han bar, att Han betogs av fruktan för, att den skulle skilja Honom från Faderns kärlek. Då Han erfor, hur fruktansvärd Guds vrede är mot synden, utropade Han:

”’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds.”

Då de närmade sig örtagården, märkte lärjungarna den förändring, som försiggått med Mästaren. Aldrig tidigare hade de sett Honom så gränslöst sorgsen och tyst. Allteftersom Han fortsatte Sin väg, fördjupades denna sällsamma dysterhet. Likväl vågade de inte, att fråga om orsaken till Hans sorg. Hans gestalt vacklade, som om Han vore nära att falla. Då de kom in i örtagården, sökte lärjungarna ivrigt efter Hans tillflyktsort, för att få sin Mästare att vila ut där. Varje steg Han tog var förenat med ansträngning. Han klagade högt, som om Han led under en fruktansvärd bördas tryck. Utan lärjungarnas stöd skulle Han ha fallit till marken.

I närheten av ingången lämnade Jesus kvar alla lärjungarna, utom tre, och uppmanade dem, att be för sig själva och för Honom. Med Petrus, Jakob och Johannes drog Han Sig sedan tillbaka till en undangömd vrå av örtagården. Dessa tre lärjungar var Jesu närmaste vänner. De hade skådat Hans härlighet på förklaringsberget, de hade sett Mose och Elia tala med Honom, de hade hört rösten från himmelen; nu kände Jesus behov av deras närvaro i Sin sista, stora strid. Ofta hade de tillbringat natten tillsammans med Honom på denna lugna tillflyktsort. Efter en stund av vaka och bön kunde de vid dessa tillfällen sova ostörda ett stycke från sin Mästare, till dess Han väckte dem på morgonen, för att de ånyo skulle uppta arbetet. Men nu önskade Han, att de skulle tillbringa hela natten med Honom i bön. Likväl kunde Han inte uthärda, att ens de skulle bevittna den ångest Han måste utstå.

”Stanna kvar här”, sade Han, ”och vaka med mig.’”

Han gick litet längre bort – men inte så långt bort, att de inte kunde se och höra Honom – och där föll Han framstupa mot jorden. Han kände, att synden skilde Honom från Fadern. Svalget var så stort, så svart och så djupt, att Hans ande ryggade tillbaka. Han fick inte använda Sin gudomliga makt, för att undslippa denna ångest. Som människa måste Han bära följderna av människans synd. Som människa måste Han uthärda Guds vrede mot överträdelsen.

Kristus hade nu kommit i en ställning, helt olik den Han dittills intagit. Hans lidande kan bäst beskrivas med profetens ord: ”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger Herren Sebaot” (Sakarja 13:7). Som ställföreträdare och löftesman för den syndfulla människan led Kristus under den gudomliga rättvisans krav. Han fick nu erfara, vad rättvisa innebär. Dittills hade Han uppträtt som andras förespråkare, nu längtade Han Själv efter en förespråkare.

Då Kristus kände, att Hans förbindelse med Fadern bröts, befarade Han, att Han med Sin mänskliga natur inte skulle kunna uthärda den förestående striden mot mörkrets makter. I frestelsens öken hade människosläktets öde stått på spel. Kristus avgick som segrare. Nu hade frestaren infunnit sig till den sista, fruktansvärda kampen. Han hade förberett sig för denna under Kristi tre verksamhetsår. Allt stod på spel för honom. Om han nu lede nederlag, skulle hans hopp om herraväldet grusas, världens riken skulle slutligen tillfalla Kristus. Själv skulle han bli övervunnen och utkastad. Men om Kristus kunde besegras, skulle jorden bli Satans herradöme och människosläktet för alltid förbli i hans våld. Skilsmässan från Gud fyllde Kristi själ med fasa, då Han tänkte på stridens utgång. Satan sade Honom, att skilsmässan skulle bli evig, om Han bleve borgensman för vår syndfulla värld. Han skulle bli nära ansluten till Satans herradöme och skulle aldrig mer kunna vara ett med Gud.

Och vad skulle vinnas med detta offer? Hur hopplöst var det inte i betraktande av människornas skuld och otacksamhet! I de mörkaste färger målade Satan situationen för Frälsaren: Det folk, som gjorde anspråk på, att stå högre, än alla andra i fråga om timliga och andliga förmåner, har förkastat Dig. De söker, att tillintetgöra Dig, som är grunden, som är medelpunkten och inseglet på löftena, vilka har blivit givna det utvalda folket. En av Dina egna lärjungar, som har lyssnat till Din undervisning och som har varit ibland de främsta i Din krets, vill förråda Dig. En av Dina mest nitiska efterföljare skall förneka Dig. Alla skall överge Dig.

Hela Kristi varelse ryggade tillbaka inför denna tanke. Att de, som Han åtagit Sig att frälsa, de som Han älskade så högt, skulle förena sig i Satans stämplingar mot Honom, detta söndersargade Hans själ. Striden var fruktansvärd. Dess bitterhet kunde endast mätas med Hans folks skuld, med Hans anklagares och förrädares skuld, ja, med den världs skuld, som var så djupt sjunken i skuld. Människornas synd vilade tungt på Kristus, och känslan av Guds vrede mot synden höll på att krossa Honom under sin tyngd.

Se Honom i denna stund, när Han överväger priset, som skall betalas för människans själ. I Sin ångest klamrar Han Sig fast vid den kalla marken, som för att förhindra att Han dras längre bort från Gud. Den kyliga daggen faller på Hans utsträckta gestalt, men Han aktar inte därpå, Han bryr Sig inte om det. Från Hans läppar tränger detta bittra rop:

 ”’Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk gå ifrån mig.” – Likväl tillägger Han redan nu: ”Men inte som jag vill utan som du vill.’”

Människohjärtat längtar efter sympati i lidandet. Denna längtan grep Jesus i Hans varelses innersta djup. I den häftiga själsångest Han led, kom Han till Sina lärjungar med en innerlig längtan efter, att få höra ett tröstens ord från dem, som Han så ofta välsignat och tröstat. Han, som alltid hade haft ord av medlidande åt dem, led nu övermänskliga kval och längtade efter att få visshet, om de bad för Honom och för sig själva. Hur hemsk och svart föreföll Honom inte synden vara! Fruktansvärd var frestelsen för Honom, att låta människosläktet självt bära följderna av sin egen skuld, medan Han stod oskyldig inför Gud. Om Han endast hade vetat, att Hans lärjungar förstod och insåg detta, skulle Han ha känt Sig stärkt.

Med plågsam ansträngning reste Han Sig och stapplade bort till den plats, där Han lämnat Sitt sällskap. Men Han ”fann att de sov”. Hade Han funnit dem bedjande, skulle Han ha känt Sig befriad. Om de hade sökt hjälp hos Gud, för att få kraft att stå emot Satans makt, skulle Han ha blivit tröstad av deras ståndaktiga tro. Men de hade inte aktat på denna förmaning: ”Vaka och be!”

Först hade de blivit djupt bekymrade över, att se sin Mästare, som eljest brukade vara så lugn och värdig, kämpa med en sorg, som var dem alldeles obegriplig. De hade bett, då de hörde det starka ropet från den kämpande. De ämnade inte överge sin Herre, men de tycktes vara alldeles förlamade av en dvala, som de måhända skulle ha kunnat skaka av sig, om de hade fortsatt att åkalla Gud. De insåg ej nödvändigheten av vaksamhet och allvarlig bön i kampen mot frestelsen.

Strax innan Jesus ställt Sina steg mot örtagården, hade Han sagt Sina lärjungar: ”’Denna natt skall ni alla överge mig.” – De hade då gett Honom de starkaste försäkringar om, att de skulle gå med Honom i fängelse och i döden. Och den stackars, självtillräcklige Petrus hade sagt: ”’Även om alla andra överger dig, så skall inte jag göra det’” (Matteusevangeliet 26:31, 33).

Men lärjungarna litade på sig själva. De sökte inte den mäktige Hjälparen, såsom Kristus hade rått dem att göra. Fördenskull befanns de sova, då Frälsaren var i största behov av deras sympati och deras böner. Även Petrus sov.

Och Johannes sov, den älskade lärjungen, som lutat sig mot Jesu bröst. Nog borde väl Johannes’ kärlek till Mästaren ha hållit honom vaken! Hans ivriga böner skulle ha stigit upp tillsammans med hans älskade Frälsares i denna stund av djupaste smärta. Återlösaren hade tillbringat hela nätter i bön för Sina lärjungar, för att deras tro ej skulle bli om intet. Om Jesus nu hade ställt samma fråga till Jakob och Johannes, som Han en gång tidigare hade gjort:

”Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?’”, skulle de ej ha dristat sig till att svara: ”’Det kan vi’” {Markusevangeliet 10:38-39}.

Lärjungarna väcktes av Jesu röst, men de kände knappt igen Honom. Hans ansikte var förvandlat av ångest. Jesus vände Sig till Petrus och sade:

”’Simon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken en kort stund? Vaka och bed att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.’”

Lärjungarnas svaghet väckte Jesu medkänsla. Han fruktade för, att de inte skulle bli i stånd till, att uthärda det prov, som de skulle ställas inför, då Han skulle förrådas, dömas och dö. Han klandrade dem inte, men sade: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse.” – Även nu, under Sin stora ångest, sökte Han att ursäkta deras svaghet. ”Anden är villig”, sade Han, ”men köttet är svagt.’”

Återigen överväldigades Guds Son av övermänskliga kval. Utmattad och nära att förlora medvetandet, stapplade Han tillbaka till platsen för Sin tidigare kamp. Hans lidande stegrades alltmer. Då själsångesten grep Honom, blev Hans svett ”som blodsdroppar, som föll ner på jorden.” Cypresserna och palmträden var de tysta vittnena till denna ångest. Från deras blad föll tunga daggdroppar ned på Hans utsträckta gestalt, som om naturen gräte över att dess Upphovsman kämpade ensam mot mörkrets makter.

Kort innan hade Jesus stått lik en mäktig ceder och motstått oppositionens storm, som slungat sig i raseri mot Honom. Men halsstarriga viljor och hjärtan, fyllda med illvilja och list, hade förgäves sökt, att bringa Honom ur fattningen och besegra Honom. Han framstod för dem i gudomligt Majestät såsom Guds Son. Nu var Han lik ett rö, som piskas och böjs av den vredgade stormen. Han närmade Sig nu som segrare Sitt verks fulländning, ty Han hade vunnit seger i varje drabbning med mörkrets makter. Liksom en, som redan var förhärligad, hade Han gjort anspråk på, att vara ett med Gud. Med stadig röst hade Han låtit lovsångens toner ljuda. Han hade talat till Sina lärjungar med ömma och tröstande ord. Nu hade mörkrets stund kommit. Nu hördes åter Hans röst i den stilla kvällsbrisen, men inte i jublande toner, utan i en klagan, frampressad av Hans djupa, mänskliga ångest. Vinden bar Frälsarens ord till de sömntyngda lärjungarnas öron:

”’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’”

Lärjungarnas första impuls var, att gå fram till Honom, men Han hade bjudit dem, att dröja där och att vaka under bön. Då Jesus gick fram till dem igen, fann Han dem ännu sovande. Återigen kände Han behov av deltagande, av att få höra några ord av lärjungarna, som kunde bringa lindring och bryta mörkrets trollmakt, som nästan överväldigade Honom. Men deras ögon ”var tunga av sömn, och de visste inte vad de skulle svara honom.” Hans närvaro väckte dem. De såg Hans ansikte, märkt med ångestens blodsvett, och de blev ängsliga. De kunde ej fatta Hans själskval. ”Hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns” (Jesaja 52:14, 1917 Års Översättning).

Jesus vände Sig åter bort och sökte på nytt upp Sin ensliga vrå. Han föll framstupa, överväldigad av skräcken för det stora mörkret. Som människa skakades Kristus i denna prövande stund. Han bad nu inte längre för Sina lärjungar, att deras tro inte skulle svikta, utan för Sin egen frestade och pinade själ. Det fasansfulla ögonblicket hade kommit – det ögonblick, som skulle avgöra världens väl eller ve. Mänsklighetens öde låg i vågskålen. Kristus kunde ännu vägra, att dricka den kalk eller bägare, som var ifylld för mänsklighetens skuld. Det var ännu inte för sent. Han kunde ännu torka blodsvetten från Sin panna och lämna människan, att dö i sin överträdelse. Han kunde säga: Låt överträdarna lida straffet för sin synd och låt Mig gå tillbaka till Min Fader. Skall Guds Son dricka förödmjukelsens och ångestens kalk? Skall den oskyldige lida följderna av syndens förbannelse, för att frälsa den skyldige?

”’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’” Orden kom brutna från Hans bleka läppar.

Tre gånger hade Han uttalat denna bön. Tre gånger hade det mänskliga hos Honom ryggat tillbaka inför det sista, avgörande offret. Men nu passerar mänsklighetens historia revy för världens Återlösare. Han ser, att lagens överträdare skulle gå förlorade, om de lämnades åt sig själva. Han ser människans hjälplöshet. Han ser syndens makt. En dömd världs klagan och ve skakar Hans själ, när Han ser dess hotande öde, och Hans beslut är fattat. Han vill frälsa människan, vad det än skall kosta Honom Själv. Han tar emot blodsdopet, för att genom Honom de förlorade millionerna måtte vinna evigt liv. Han har lämnat himlarnas himmel, där allt är renhet, sällhet och härlighet, för att rädda det enda förlorade fåret – den enda värld, som fallit i synd. Han vill inte svika Sin mission. Han vill bli försoningen för det släkte, som fallit i synd. Nu andas Hans bön endast underkastelse: ”om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’”

Då Jesus fattat Sitt beslut, föll Han döende till marken. Var befann sig nu Hans lärjungar, att de måtte lägga händerna ömt under sin medvetslöse Mästares huvud och svalka Hans panna, vanställd mer, än någon annan människas? Frälsaren trampade vinpressen allena, och i folken var det ingen, som stod Honom bi.

Men Gud led med Sin Son. Änglarna såg Frälsarens kval. De såg sin Herre omgiven och kringränd av legioner av Satans styrkor. Jesus greps av en skälvande, hemlighetsfull fasa. Det rådde tystnad i himmelen. Inga harpor hördes. Kunde dödliga ha sett änglaskarans häpnad, då de i tyst sorg iakttog, hur Fadern drog undan Sin kärleks och härlighets ljusstrålar från Sin älskade Son, skulle de bättre ha förstått, hur avskyvärd synden är i Hans åsyn.

De icke fallna världarnas invånare och himmelens änglar hade med stort intresse åsett, hur striden närmade sig sitt slut. Satan och ondskans andemakter, de fallna änglarna, iakttog spänt den stora krisen i återlösningsverket. Det godas och det ondas makter väntade att se, vad svar skulle ges på Jesu tre gånger upprepade bön. Änglarna längtade efter, att få bringa lindring åt den gudomlige, lidande Människosonen, men därtill fick de ej tillåtelse. Det fanns ingen räddning för Guds Son.

Men i denna fruktansvärda kris, då allting stod på spel, då den gåtfulla kalken darrade i den lidandes hand, öppnades himlarna, ett ljus lyste fram i mörkrets stormiga ödestimma, och den mäktige ängel, som står i Guds närhet och innehar den ställning, som Satan förverkat, kom till Kristi sida. Ängeln kom inte, för att ta kalken ur Kristi hand, utan han gav Honom styrka, att tömma den, genom att ge Honom en försäkran om Faderns kärlek. Han kom, för att ge kraft åt den gudamänsklige ställföreträdaren. Han riktade Hans blick mot de öppnade himlarna och talade om de själar, som Han skulle rädda genom Sitt lidande. Han försäkrade Honom, att Hans Fader var större och mäktigare, än Satan, att Hans död skulle ha till följd ett fullständigt nederlag för Satan och att herraväldet över denna värld skulle ges åt den Högstes heliga folk. Han sade Honom, att Han skulle få se frukt av Sin vedermöda och bli mättad, ty Han skulle få se skaror av människor räddade och frälsta för evigt.

Kristi kval upphörde ej härmed, men Hans nedstämdhet och Hans missmod lämnade Honom. Stormen hade inte på något sätt avtagit, men Han, som var utsatt för dess raseri, hade fått styrka att möta den. Han var nu samlad och lugn. En himmelsk frid vilade över Hans blodbestänkta ansikte. Han hade burit, vad ingen mänsklig varelse kunnat bära, ty Han hade smakat döden för alla människor.

De sovande lärjungarna vaknade plötsligt av ljuset, som omgav Frälsaren. De såg ängeln böja sig ned över deras Mästare, som låg utsträckt på marken. De såg honom lyfta Frälsarens huvud mot sitt bröst och peka mot himmelen. De hörde hans röst som den ljuvaste musik tala ord av hopp och tröst. Lärjungarna återkallade i minnet scenen på förklaringsberget. De erinrade sig också den härlighet, som i templet hade omstrålat Jesus, och Guds röst, som hade talat till Honom från skyn. Nu, då samma härlighet uppenbarades igen, hyste de inte längre några farhågor för sin Mästare. Han var i Guds hand. En mäktig ängel hade blivit sänd, för att beskydda Honom. Återigen överväldigades de av denna underliga sömndvala. Återigen fann Jesus dem sovande.

Med sorg såg Han på dem och sade: ”’Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen skall överlämnas i syndares händer.”

Innan Han hunnit att uttala dessa ord, hörde Han fotsteg av en folkhop, som kom för att söka Honom, och Han tillade: ”Stig upp, låt oss gå. Se, han som förråder mig är nu här.’”

Inga spår av den nyss genomgångna ångesten kunde märkas hos Jesus, då Han steg fram, för att möta förrädaren. Han stod framför Sina lärjungar, då Han frågade: ”’Vem söker ni?’”

De svarade: ”’Jesus från Nasaret.’”

Jesus sade: ”’Jag Är.’” – Då dessa ord uttalades, lystes Frälsarens ansikte upp av ett gudomligt ljus. Inför denna härlighet vacklade den mordiska folkhopen för ett ögonblick. De ryggade tillbaka. Präster, äldste, soldater och även Judas föll såsom döda till marken.

Ängeln drog sig tillbaka, och ljuset dog bort. Jesus hade nu haft tillfälle att undkomma, men Han stannade lugn och behärskad kvar. Som förhärligad, stod Han mitt ibland dessa hårda män, som nu låg utsträckta och hjälplösa vid Hans fötter. Lärjungarna såg på, tysta av undran och skräck.

Men scenen förändrades hastigt. De utskickade reste sig. De romerska soldaterna och prästerna jämte Judas samlade sig omkring Jesus. De skämdes över sin svaghet, och de var rädda för, att Han skulle undkomma. Återigen ställde Frälsaren denna fråga: ”’Vem söker ni?’”

De hade fått ett bevis för, att Den, som stod framför dem, var Guds Son, men de ville inte bli övertygade. På Jesu fråga svarade de: ”’Jesus från Nasaret.’”

Då sade Frälsaren: ”’Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!’” – Han hade pekat på Sina lärjungar. Han visste, hur svag deras tro var, och Han sökte, att skydda dem för frestelse och prövningar. För dem var Han redo, att offra Sig Själv.

Judas, förrädaren, glömde inte den roll han skulle spela. Han gick i spetsen för folkhopen, då den trängde in i örtagården. Till dem, som sökte efter att ta Jesu liv, hade han gett ett tecken. ”’Den som jag kysser”, hade han sagt, ”han är det, grip honom”.

Nu låtsas Judas, som om han inte stode i samförstånd med dem. Han går nära intill Jesus, tar Hans hand som en nära vän och med orden: ”’Var hälsad, rabbi’” kysser han Honom upprepade gånger och låtsas gråta av sympati för Honom i Hans olycka.

Jesus sade till honom: ”Min vän, varför är du här?’” – Hans röst darrade av smärta, då Han tillade: ”’Judas, förråder du Människosonen med en kyss?’”

Denna vädjan borde ha väckt förrädarens samvete och rört hans hårda och oböjliga hjärta, men heder, trohet och mänsklig ömhet var nu för honom glömda begrepp. Han stod där djärv och trotsig och visade inga tecken till, att vilja böja sig. Han hade överlämnat sig åt Satan och hade ingen kraft kvar, att stå emot honom. Jesus vägrade inte, att ta emot förrädarens kyss.

Folkhopen blev djärvare, då de såg Judas vidröra den man, som nyss hade stått förhärligad inför deras ögon. De grep nu Jesus och band dessa underbara händer, som alltid varit sysselsatta med att göra gott.

Lärjungarna hade tänkt, att deras Mästare inte skulle överlämna sig i fiendernas händer. Ty samma makt, som hade kommit folkhopen att falla ned såsom döda, skulle ha varit i stånd till, att göra dem maktslösa, tills Jesus och Hans lärjungar hade undkommit. De blev missräknade och uppretade, då de såg repen, som togs fram, för att binda Dens händer, vilken de älskade. Petrus drog sitt svärd och sökte, att försvara Mästaren, men han högg bara av översteprästens tjänares öra. Då Jesus såg, vad han hade gjort, befriade Han Sina händer, fast romerska soldater höll fast dem, och sade: ”’Låt det vara nog med detta!’”

Han vidrörde det sårade örat, och det läktes omedelbart. Sedan sade Han till Petrus: ”’Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?” Men varför, tänkte lärjungarna, räddar Han då inte Sig Själv och oss? För att besvara denna outtalade tanke, tillade Han: ”Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?’” ”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?”

De judiska ledarnas höga ställning hade inte hindrat dem från, att delta i fängslandet av Jesus. Hans arrestering var en alltför viktig sak att överlåtas till underordnade. De arglistiga prästerna och de äldste hade förenat sig med tempelvakten och pöbelhopen och följt med Judas till Getsemane. Vilket sällskap för dessa högdragna män – en pöbel, upphetsad av sensationslystnad och beväpnad med alla slags redskap, för att fånga in ett vilddjur!

Jesus vände Sig om och fäste Sin genomträngande blick på prästerna och de äldste. De ord Han nu uttalade, skulle de minnas, så länge de levde. Det var den Allsmäktiges skarpa pilar. Med värdighet sade Han:

– Som mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar. Trots att jag dagligen har varit bland er i templet, har ni inte gripit mig. Men detta är er stund och nu råder mörkrets makt.

Lärjungarna blev förskräckta, då de såg, att Jesus tillät Sina fiender, att gripa och binda Honom. De var förtörnade över, att Han skulle dra denna smälek över Sig Själv och över dem. De kunde inte förstå Hans uppträdande, och de klandrade Honom för, att Han gav vika för folkskaran. I sin harm och fruktan föreslog någon, att de skulle försöka att rädda sig själva. De följde detta förslag. ”Då övergav alla honom och flydde.” Men Jesus hade förutsagt denna flykt. ”Se, den tid kommer”, hade Han sagt, ”ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig” (Johannesevangeliet 16:32).