White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 55. Inför Hannas och Stora Rådet

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtiofemte Kapitlet: Inför Hannas och Stora Rådet

Grundat på Matteusevangeliet 26:57-75; 27:1; Markusevangeliet 14:53-72; Lukasevangeliet 22:54-71; Johannesevangeliet 18:13-27.

Över bäcken Kidron, förbi trädgårdar och olivlundar och genom tysta gator i den sovande staden skyndade de åstad med Jesus. Det var efter midnatt, och skränet från den larmande hopen, som följde Honom, skar genom tystnaden. Frälsaren var bunden och noga bevakad. Varje rörelse orsakade smärta. I sin ivriga brådska förde Hans fiender Honom med sig till Hannas’ palats. Hannas hade tidigare varit överstepräst.

Hannas var huvudmannen för den nu tjänstgörande översteprästsläkten. På grund av sin höga ålder ansåg folket honom vara översteprästen. Hans råd var eftersökta och gick från mun till mun, som om de vore budskap från Gud Själv. Hannas skulle först se Jesus som den prästerliga maktens fånge. Han måste närvara vid förhöret med den anhållne, då han befarade, att den mindre erfarne Kajfas inte skulle kunna försäkra sig om Jesu person, som de hade ansträngt sig för att gripa. Hans knipslughet, list och skarpsinne måste tas i bruk vid detta tillfälle. I alla händelser måste Kristi dom nu säkerställas.

Kristus skulle formellt förhöras inför Stora Rådet, men först skulle Han undergå en förundersökning inför Hannas. Under det romerska herraväldet kunde inte rådsförsamlingen själv verkställa en dödsdom. Det var därför nödvändigt, att finna sådana anklagelser, som kom Honom att framstå som skyldig inför den romerska lagen. Man måste också finna en anklagelse, som fällde Honom enligt judarnas uppfattning. Inte få ibland prästerna och rådsherrarna hade blivit övertygade om sanningen i Kristi lära. Det var endast fruktan för bannlysning, som avhöll dem från, att erkänna Honom. Prästerna kom fullt väl ihåg Nikodemus’ fråga: ”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?’” (Johannesevangeliet 7:51).

Denna fråga hade en gång upplöst rådsförsamlingen och korsat deras planer. Josef av Arimatea och Nikodemus hade inte blivit inkallade denna gång, men där fanns andra, som skulle våga tala i rättvisans intresse. Förhöret måste ledas så, att det enade Stora Rådets medlemmar mot Kristus. Det fanns två beskyllningar, som judarna önskade att komma fram med. Om det kunde bevisas, att Jesus var hädare, skulle Han bli dömd av judarna. Och om Han kunde bevisas vara upprorsledare, var det säkert, att Han skulle bli dömd av romarna. Den andra anklagelsen försökte Hannas först, att få fastställd. Han förhörde Jesus angående Hans lärjungar och Hans lära, och hoppades därvid, att fången skulle säga något, som skulle ge honom material att arbeta med. Han tänkte tvinga fram några påståenden, som skulle visa, att Jesus sökt, att bilda ett hemligt sällskap med syfte, att grundlägga ett nytt rike. Sedan kunde översteprästen överlämna Honom till romarna såsom varande fridstörare och ledare för en folkresning.

Kristus läste hans själ som en öppen bok. Som om Han känt förhörsledarens innersta tankar, svarade Han, att det inte existerade något hemligt förbund mellan Honom och Hans efterföljare. Ej heller hade Han samlat dem i lönndom, eller i skymundan, för att hemlighålla Sina avsikter. Han hade inga hemligheter, då det gällde syftemål och lära.

”’Jag har talat öppet till världen”, svarade Han. ”Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls.”

Jesus vände Sig till översteprästen och sade: ”Varför frågar du mig?” – Hade inte prästerna och rådsherrarna sänt ut spioner, för att bevaka varje Hans rörelse och rapportera varje Hans ord? Hade dessa inte varit närvarande varje gång, som folket varit församlat, och inrapporterat till prästerna allt, vad Han hade sagt och gjort? – ”Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem”, svarade Jesus. ”De vet vad jag har sagt.’”

Hannas blev tyst inför detta beslutsamma svar. Han var rädd, att Jesus säga något angående hans handlingar, vilka han föredrog att hemlighålla; därför sade han ingenting till Honom på en stund. En av rättstjänarna, som blev förargad över, att Hannas blivit nedtystad, slog Jesus i ansiktet och sade: ”’Skall du svara översteprästen på det sättet?’”

Kristus svarade lugnt: ”’Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?’” – Dessa ord dikterades ej av ett brinnande hämndbegär. Hans lugna svar kom från ett syndfritt och tåligt hjärta, från En, som ej lät Sig uppeggas till vrede.

Kristus led svårt av smädelse och hån. De varelser, som Han hade skapat och för vilka Han skulle göra ett omätligt offer, utsatte Honom för de största kränkningar. Och Hans lidande stod i förhållande till Hans fullkomliga helighet och Hans hat mot synden. Rättegången inför dessa människor, vilka uppförde sig som demoner, var för Honom en oavbruten självövervinnelse. Att vara omgiven av mänskliga varelser, som stod under Satans herravälde, var upprörande för Honom. Och Han visste, att Han på ett ögonblick skulle kunna lägga Sina grymma plågare i stoftet, om Han läte Sin gudomliga kraft bryta fram. Detta gjorde rättegången så mycket svårare för Honom att uthärda.

Kristus sade ingenting, som kunde ge Hans anklagare anledning till, att förklara Honom skyldig till något brott, och likväl höll de Honom bunden. Man måste emellertid ge saken ett sken av rättvisa. En laglig rättegångs formaliteter var nödvändiga. Och myndigheterna var beslutna, att skynda på dessa. De kände till, vilken uppfattning folket hade om Jesus och fruktade, att om arresteringen förkunnades vitt och brett, skulle man komma Jesus till undsättning. Om rättegången inte genast slutfördes och domen verkställdes, skulle det bli en veckas uppskov på grund av Påskfirandet. Detta kunde omkullkasta deras planer. För att få domen verkställd, var de i hög grad beroende av skränet från pöbelns sida. En veckas uppskov skulle ha till följd, att upphetsningen lade sig och att en reaktion troligen inträdde. Den bättre delen av befolkningen skulle resa sig till Kristi försvar, och många skulle komma att vittna till Hans förmån och bringa i ljuset de mäktiga gärningar Han utfört. Detta skulle uppväcka en allmän indignation mot Stora Rådet. Deras lagliga åtgärder skulle fördömas och Jesus friges, för att ånyo ta emot folkets hyllning. Därför var det prästernas och rådsherrarnas beslut, att överlämna Jesus i romarnas händer, innan deras avsikter blev kända.

Men först av allt måste man finna en anklagelse. Ännu hade de inte lyckats få någon. Hannas gav order om, att Jesus skulle föras till Kajfas. Denne tillhörde sadducéernas parti, av vilka några nu var Jesu bittraste fiender. Kajfas var fullt ut lika hård och hänsynslös som Hannas, fast han ej ägde samma karaktärsstyrka. Han skulle inte lämna något medel oprövat, då det gällde att undanröja Kristus.

Det var nu tidigt på morgonen och väldigt mörkt. I facklors och lyktors sken fortsatte den beväpnade truppen med fången till översteprästens palats. Medan Stora Rådet samlades, blev Jesus återigen förhörd av Hannas och även av Kajfas, dock utan framgång.

Då rådsförsamlingen var samlad i domsalen, intog Kajfas platsen som domstolens ordförande. På varsin sida hade han juryn och dem, som var särskilt intresserade av rättegången. De romerska soldaterna fick sin plats på plattformen nedanför domarsätet. Vid domarsätets fot stod Jesus. På Honom var allas blickar fästade. Upphetsningen var oerhörd. I hela skaran var Han den ende lugne och samlade. Själva atmosfären omkring Honom tycktes mättad av ett heligt inflytande.

Kajfas hade i Jesus sett en rival. Den allvarliga iver, varmed folket hade lyssnat till Frälsaren, och den synbara beredvillighet, som de visat vid mottagandet av Hans undervisning, hade väckt den bittraste avundsjuka hos översteprästen. Men då Kajfas såg Jesus framför sig, beundrade han fångens ädla och värdiga uppträdande. Den tanken slog honom, att denne man måste stå i släktskapsförhållande till Gud. I nästa ögonblick bannlyste han emellertid denna tanke med förakt. Genast höjde han sin röst i hånfull och högmodig ton och befallde Jesus, att utföra ett av Sina mäktiga underverk inför dem. Men dessa ord gick Frälsarens öra förbi. Folket jämför Hannas’ och Kajfas’ upprörda och hätska uppträdande med Jesu lugna, majestätiska hållning. Till och med i denna förhärdade folkhops sinnen uppstod frågan: Skall denne man, med sitt gudalika uppträdande, kunna bli dömd som en brottsling?

Kajfas, som märkte inflytandet, vilket gjorde sig gällande, skyndade på rättegången.

Det fanns otaliga bevis för, att Jesus ignorerat judarnas traditioner och talat ringaktande om många av deras förordningar. Men i fråga om traditionerna var fariséerna och sadducéerna i argaste fiendskap med varandra, och dessa bevis skulle inte betyda något för romarna. Kristi fiender vågade inte anklaga Honom för Sabbatsbrott, i annat fall skulle undersökningen uppenbara arten av Hans arbete. Om Hans underverk att bota de sjuka komme fram i ljuset, skulle prästernas syften bli kullkastade.

Man hade mutat falska vittnen, att anklaga Jesus för att ha anstiftat uppror och sökt, att grundlägga ett självständigt rike. Men deras vittnesbörd visade sig vara obestämda och motsägande. Under förhöret vederlade de sina egna påståenden.

Under Sin första verksamhetstid hade Kristus sagt: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’” – I profetiskt bildspråk hade Han sålunda förutsagt Sin egen död och uppståndelse. – ”Men det tempel han talade om var hans kropp” (Johannesevangeliet 2:19, 21).

Dessa ord hade judarna uppfattat i deras bokstavliga mening såsom hänsyftande på templet i Jerusalem. Av allt Jesus hade talat, kunde prästerna inte finna någonting att använda mot Honom, utom detta. Genom att misstolka dessa ord, hoppades de att vinna en fördel. Romarna hade deltagit i återuppbyggandet och utsmyckandet av templet, och de var väldigt stolta över det. Den minsta ringaktning, som visades helgedomen, skulle väcka deras harm. Här kunde romare och judar, fariséer och sadducéer mötas, ty alla höll templet i stor ära. För denna anklagelse fann de två vittnen, vilkas vittnesmål inte var så motstridande, som de andras hade varit. En av dem, som blivit mutade att anklaga Jesus, förklarade: ”’Vi har hört att han har sagt: Jag skall bryta ner detta tempel som är byggt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort med händer.’”

Jesu ord blev alltså förvrängda. Om de hade blivit återgivna, såsom Han i verkligheten hade yttrat dem, skulle de inte ha säkerställt Hans dom ens inför Stora Rådet. Om Jesus bara hade varit en människa, som judarna påstod, skulle Hans uttalande endast ha vittnat om en oresonlig och skrytsam person, men inte kunnat tydas som varande brottsligt. Inte ens i den form de lades fram av de falska vittnena, innehöll Hans ord något, som romarna kunde betrakta som ett brott värt döden.

Tåligt lyssnade Jesus till de motstridiga vittnesmålen. Inte ett ord yttrade Han till Sitt försvar. Till slut var Hans anklagare bragta ur fattningen, förvirrade och rasande. Rättegången kom ingen vart, det tycktes som om deras sammansvärjning skulle misslyckas. Kajfas var förtvivlad. En sista utväg återstod: Kristus måste tvingas till, att fälla domen över Sig Själv. Översteprästen reste sig från sitt domarsäte, hans ansikte var förvridet av våldsam vrede, hans röst och uppträdande visade tydligt, att det stod i hans makt, att krossa fången, som stod framför honom:

”’Svarar du inte på”, utropade han, ”vad dessa vittnar mot dig?’”

Jesus bibehöll Sitt lugn och Sin frid. ”Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun” (Jesaja 53:7).

Till sist höjde Kajfas sin högra hand mot himmelen och tilltalade Jesus med en högtidlig ed: ”’Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.’”

Inför denna vädjan kunde Kristus ej förbli tyst. Att tiga hade sin tid och att tala sin. Han talade inte, förrän Han blev direkt tillfrågad. Han visste, att om Han svarade nu, skulle det betyda Hans död. Men denna vädjan gjordes av nationens högsta erkända myndighet och i den Allrahögstes namn. Kristus skulle inte uraktlåta, att visa tillbörlig aktning för lagen. Han skulle klart och tydligt ge besked om Sin karaktär och Sin mission. Jesus hade sagt till Sina lärjungar: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen” (Matteusevangeliet 10:32). Genom Sitt eget exempel underströk Han nu denna lärdom.

Alla lyssnade med spänt intresse och allas blickar var fästade på Honom, då Han svarade: ”’Du själv sade det.” – Ett himmelskt ljus tycktes lysa upp Hans bleka ansikte, då Han tillade: ”Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.’”

Med dessa ord antyder Jesus den scenförändring, som en gång skall äga rum. Han, livets och härlighetens Furste, skall då sitta på Guds högra sida. Han skall bli hela jordens domare, och mot Hans domslut kan ingen invändning göras. Då skall allt det fördolda dras fram i Guds ansiktes ljus, och varje människas dom skall bestämmas efter hennes gärningar.

Kristi ord träffade honom, sadducén, på hans ömmaste punkt. Kajfas hade förnekat läran om uppståndelsen, domen och ett liv efter detta. Nu greps han av sataniskt raseri. Skulle denne man, en fånge som stod framför honom, få angripa hans omhuldade teorier? Han rev sönder sina kläder, för att folket skulle bevittna hans låtsade förskräckelse. Han befallde, att man utan vidare förberedelser skulle döma fången för hädelse.

”Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. Vad anser ni?’”

”Alla fann de honom skyldig till döden.”

Stora Rådet hade dömt Jesus skyldig till döden, men det var mot judarnas lag, att förhöra en fånge under natten. En laglig dom kunde inte fällas utom i dagsljus och inför en fulltalig rådsförsamling. Trots detta behandlades Frälsaren nu som en dömd fånge och överlämnades att skymfas av de lägsta och uslaste mänskliga varelser.

Översteprästens palats omslöt en öppen gård, på vilken soldaterna och folkhopen hade samlats. Över denna gård fördes Jesus till arrestrummet och hälsades på alla sidor av hånfulla tillmälen över, att Han utgav Sig för att vara Guds Son. Hans egna ord, att Han skulle sitta på Guds högra sida och komma på himmelens skyar, upprepades under gyckel. I arresten, där Han skulle invänta Sin lagliga dom, var Han utan skydd. Den okunniga pöbeln hade sett, med vilken grymhet Han blivit behandlad inför Stora Rådet. Till och med det ädla och gudomliga i Kristi uppträdande eggade dem till raseri. Hans ödmjukhet, Hans oskuld och majestätiska tålamod fyllde dem med ett hat, som var av sataniskt ursprung. Man trampade ned all barmhärtighet och rättvisa. Aldrig har någon brottsling blivit behandlad på ett så omänskligt sätt, som Guds Son.

Men det var ett bittrare kval, som slet sönder Jesu hjärta. Det slag, som tillfogade Honom den djupaste smärtan, kunde inte utdelas av en fiendes hand. Medan Kristus hade utstått det hån, som förhöret inför Kajfas innebar, hade Han blivit förnekad av en av Sina egna lärjungar.

Efter att ha övergett sin Mästare i örtagården, hade två av Hans lärjungar dristat sig till, att på avstånd följa folkhopen, som hade Jesus i sitt våld. Dessa lärjungar var Petrus och Johannes. Prästerna såg i Johannes en välkänd Jesu lärjunge och tillät honom, att komma in i rättssalen och hoppades, att han, genom att bevittna sin Ledares förnedring, skulle avsvärja sig villfarelsen, att denne var Guds Son. Johannes talade till Petrus’ förmån och skaffade även honom inträde.

På gården hade man gjort upp en eld, ty det var den kallaste delen av natten, strax före dagningen. Ett sällskap slog sig ned omkring elden, och Petrus tog djärvt sin plats ibland dem. Han ville inte bli igenkänd som en Jesu lärjunge. Genom att likgiltigt blanda sig med hopen, hoppades han att bli tagen för en av dem, som hade fört Jesus till domsalen.

Då skenet från elden flammade upp och kastade sitt ljus på Petrus’ ansikte, sände kvinnan, som var dörrvakterska i översteprästens palats, honom en granskande blick. Hon hade märkt, att han kommit in tillsammans med Johannes. Hon såg det nedslagna uttrycket i hans ansikte och trodde, att han måste vara en Jesu lärjunge. Hon var en av tjänarna i Kajfas’ hus och därför intresserad av saken. Hon sade till Petrus: ”’Är inte du också en av hans lärjungar?’”

Petrus blev bestört och förvirrad. Sällskapets blickar fästes ögonblickligen på honom. Han låtsades inte förstå henne, men hon var påstridig och sade till dem, som var omkring henne, att denne man varit med Jesus. Petrus kände sig tvungen att svara och sade retligt: ”’Nej, kvinna, jag känner honom inte.’” – Det var första förnekelsen, och omedelbart gol hanen eller tuppen. O Petrus, blygdes Du redan för Din Mästare! Förnekade Du Honom så snart!

Lärjungen Johannes, som hade följt med in i rättssalen, försökte aldrig att dölja, att han var en Jesu efterföljare. Han blandade sig inte med det råa sällskapet, som smädade hans Mästare. Han blev inte tillfrågad om, vem han var, ty han kom inte dit under falska förespeglingar och utsatte sig inte för misstankar. Han drog sig tillbaka i ett hörn i säkerhet för pöbelns uppmärksamhet, men ändå så nära Jesus, som det var möjligt för honom att komma. Här kunde han höra och se allt, som försiggick vid förhöret.

Petrus hade aldrig tänkt sig, att det skulle bli känt, vem han verkligen var. Med en min av likgiltighet hade han funnit en plats på fiendens mark, och han blev ett lätt byte för frestelsen. Om han hade blivit kallad, att kämpa för sin Mästare, skulle han ha blivit en modig soldat, men då hånets finger riktades mot honom, visade han sig vara en kruka. Många, som inte ryggar tillbaka för aktiv kamp för sin Herre, drivs till att förneka sin tro, om de blir utsatta för gyckel.

För andra gången riktades uppmärksamheten på honom, och han blev åter beskylld för, att vara en Jesu efterföljare. Nu förklarade han med en ed: ”’Jag känner inte den mannen.’”

Ytterligare ett tillfälle gavs honom. En timme hade gått, då en av översteprästens tjänare, som var släkt med den man, vilkens öra Petrus hade huggit av, frågade honom: ”’Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?’” ”Säkert är du en av dem, ty du är en galileisk man, och din dialekt låter så.”

Nu blev Petrus rasande. Jesu lärjungar var kända för sitt rena språk. För att fullständigt föra de frågande bakom ljuset och för att bevisa sin ställnings hållbarhet, förnekade Petrus sin Mästare med att svärja och förbanna. Återigen gol hanen. Nu hördes Petrus det. Och han kom ihåg Kristi ord: ”Just denna natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger förneka mig’” (Markusevangeliet 14:30).

Medan de nesliga svordomarna ännu låg på Petrus’ läppar och medan hanens galande ljöd i hans öron, vände sig Frälsaren om från Sin vredgade domare och såg på Sin stackars lärjunge. I samma stund drogs Petrus’ blick till Mästaren. I detta milda ansikte läste han djupt medlidande och sorg, men där fanns ingen vrede.

Åsynen av detta bleka, lidande ansikte, dessa darrande läppar, denna blick av medlidande och förlåtelse genomborrade Petrus’ hjärta som ett spjut. Samvetet vaknade. Minnet återkom. Petrus erinrade sig de löften han gett för några timmar sedan, att han skulle gå med sin Herre i fängelse och i döden. Han kom ihåg sin sorg, då Frälsaren sade honom i övre salen, att han skulle förneka sin Herre tre gånger samma natt. Petrus hade nyss förklarat, att han inte kände Jesus, men nu fann han med bitter sorg, hur väl hans Herre kände honom och hur noga Han känt den falskhet, som bodde i Petrus’ hjärta, vilken var okänd även för honom själv.

En våg av minnen sköljde över honom. Frälsarens ömma barmhärtighet, Hans vänlighet och tålamod, Hans godhet och långmodighet mot Sin felande lärjunge – allt erinrade han sig. Han återkallade dessa ord i minnet: ”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet” (Lukasevangeliet 22:31, 32).

Han tänkte med fasa på sin egen otacksamhet, sin dubbelhet och sina falska eder. Än en gång såg han sin Mästare och fann, hur en vanhelgad hand höjdes, för att slå Honom i ansiktet. Oförmögen, att längre uthärda scenen, rusade han därifrån i djup förtvivlan.

Han banade sig väg ut i ensamhet och mörker. Han visste inte, vart han kom, och inte brydde han sig därom. Till slut såg han, att han befann sig i Getsemane. Scenerna för några timmar sedan kom livligt för honom. Hans Herres lidande ansikte, bärande spår av blodsvett och förvridet av kval, framstod för honom. Han kom ihåg med bittra förebråelser, att Jesus gråtit och ängslats ensam i bön, medan de sov, som skulle ha förenat sig med Honom i bön under denna prövande stund. Han erinrade sig Jesu allvarliga uppfordran: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse” (Matteusevangeliet 26:41).

Han såg för sig än en gång scenen i domsalen. Det var tortyr för hans blödande hjärta, att veta, att han hade lagt den tyngsta stenen på Kristi börda av förnedring och sorg. På samma plats, där Jesus hade utgjutit Sitt hjärta i ångest inför Fadern, föll Petrus ned på sitt ansikte och önskade sig döden.

Genom att sova, hade Petrus berett vägen för sin stora synd, ehuru Jesus hade bett honom, att vaka och be. Alla lärjungarna gjorde en stor förlust, genom att sova i denna kritiska stund. Kristus kände det eldprov, som de måste gå igenom. Han visste, att Satan skulle försöka, att lamslå deras sinnen, så att de ej skulle vara beredda, att möta prövningen. Det var därför, som Han gav dem denna varning. Om de använt dessa timmar i örtagården till vaka och bön, skulle Petrus ej ha blivit lämnad att lita på sin egen vacklande styrka. Han skulle inte ha förnekat sin Herre. Om lärjungarna hade vakat med Kristus i Hans ångest, skulle de ha varit beredda på, att se Hans lidande på korset. De skulle i någon mån ha förstått arten av Hans överväldigande ångest. De skulle i minnet ha kunnat återkalla Hans ord, vilka förutsade Hans lidande, Hans död och uppståndelse. Mitt i denna prövande timmes mörker skulle några strålar av hopp ha lyst upp mörkret och hållit deras tro uppe.

Så snart det blev dag, samlades Stora Rådet, och Jesus fördes återigen till rådssalen. Han hade förklarat Sig Själv vara Guds Son, och de skulle nu sammanföra Hans ord till en anklagelse mot Honom. Men de kunde inte döma Honom för detta, ty många av rådets medlemmar hade inte närvarat vid det nattliga förhöret, och de frånvarande hade inte hört Hans ord. Och de visste, att den romerska rätten ej skulle finna något i dem, som förtjänade döden. Men om alla nu från Hans läppar finge höra dessa ord upprepas, kunde de kanske vinna sitt syfte. Hans anspråk på Messiasskap kunde de kanske förvränga, så att det bleve ett upprorsförsök med politiska avsikter.

”’Är du Messias, så säg det!’”, sade de. – Men Jesus förblev tyst. De fortsatte, att ansätta Honom med frågor. Till slut sade Han med smärtfyllt patos:

”Om jag säger er det, så tror ni det inte. Och frågar jag er, så svarar ni mig inte, inte heller släpper ni mig.” Men för att de skulle vara utan ursäkt, tillade Han denna allvarliga varning: ”Men härefter skall Människosonen sitta på Guds, den Allsmäktiges, högra sida.’”

”’Är du alltså Guds Son?’”, frågade de alla med en mun.

Han sade då till dem: ”’Ni själva säger att Jag Är.’”

Då skrek de: ”’Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har själva hört det från hans egen mun.’” Och nu skulle Jesus dö, efter att för tredje gången ha blivit dömd av de judiska myndigheterna. Allt, som nu behövdes, menade de, var att få domen stadfäst eller bekräftad av romarna och Jesus överlämnad i deras händer.

Sedan kom den tredje scenen av skymf och hån, värre till och med, än den, då den okunniga pöbeln ansatte Honom. I prästernas och rådsherrarnas närvaro och med deras medgivande ägde den rum. Varje känsla av sympati och mänsklighet hade lämnat deras hjärtan. Om deras sakskäl var svaga och de misslyckats med, att tysta munnen på Honom, hade de andra vapen, sådana, som använts i alla tider, för att tysta ned kättare – pina, våld och död.

Då domen uttalats av domarna, greps folket av sataniskt raseri. Ljudet av deras röster var som vilda djurs rytande. Pöbeln rusade på Jesus och skrek: Han är skyldig, ned med Honom, döda Honom! Hade inte de romerska soldaterna skyddat Jesus, skulle Han ha blivit sliten i stycken inför Sina domare.

Präster och rådsherrar glömde sina ämbetens värdighet och skymfade Guds Son med vidriga tillmälen. De hånade Honom för Hans härkomst. De förklarade, att Hans förmätenhet att utge Sig för att vara Messias, gjort Honom förtjänt av den mest vanhedrande död. De mest liderliga män deltog i detta elaka hån mot Frälsaren. Ett skynke kastades över Hans huvud, och pöbeln slog Honom i ansiktet och sade: ”’Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig?’” Då de tog bort skynket, spottade någon Honom i ansiktet.

 Guds änglar skrev troget ned varje sårande blick, ord och handling, som riktades mot deras älskade Ledare och Anförare. En dag skall dessa arma män, som hånade Jesus och spottade Honom i ansiktet, se Hans ansikte stråla i härlighet med ett ljus klarare, än solens.