Palmemordet. Del 4. "Kommer inte ihåg. Det vet jag inte."

 

Palmemordet

Del 4: ”Kommer inte ihåg. Det vet jag inte.”

Gunnar Wall är behjälplig även när det gäller mystiska män med walkie-talkies. Sidorna 849-852 i Mörkläggning: ”Men sedan vi studerat utredningen kring Christer Pettersson tvingas vi fråga oss: var den ensamme mördaren vid biografen till sist bara en konstruktion, ett för all del begåvat hugskott från Riberdahls sida?

Vi kan inte veta säkert. Men vi har konstaterat att det inte alls är styrkt att gärningsmannen följde sitt offer från Grand. Och det betyder att om det fanns någon vid biografen som var ute efter Palme är det mycket som talar för att han hade medhjälpare och att det var en av dessa som utförde dådet.¹⁶⁷ [De upphöjda siffrorna hänvisar till noter före registret sist i boken.]

 Den infallsvinkeln – att Palme övervakades av ett mordteam – får understöd om vi fjärmar oss en bit från Grand. Vi ska nu titta på några ytterligare vittnesmål som saknas i förundersökningsprotokollet men som skulle förändra helhetsbilden om de fanns där.

De kommer alla från personer som kort tid efter mordet gått till polisen med sina vittnesuppgifter. Först långt senare har de valt att också offentligt träda fram och berätta om dem i massmedia. Till skillnad från vad som är fallet med flera väsentliga åklagarvittnen i Petterssonmålet är de vanliga medborgare som kontaktat polisen av fri vilja och som saknar uppenbara motiv att ljuga. Vad de berättat om kan definitivt tänkas ha betydelse för mordets uppklarande.

Det finns egentligen bara ett problem med dem. Deras iakttagelser pekar på att mordet var resultatet av en konspiration.

Vi kan börja med Ulla S, en medelålders kvinna. (När riksradions Kanalen först skapade offentlighet kring hennes vittnesmål kallade man henne ”vittnet Inga”.) Omkring klockan 20.30 på mordkvällen, i stort sett samtidigt som makarna Palme lämnade bostaden på Västerlånggatan, kom hon med T-banan till station Gamla Stan där hon klev av. Hon hade just slutat sitt arbete för kvällen på ett av Stockholms stora tidningsföretag. Nu hade hon ett ärende att uträtta. På perrongen såg hon en man i 45-50-årsåldern med bakåtkammat tunt hår och grå rock med skärp. Han hade någon sorts öronproppar och ur halslinningen stack det upp en metallantenn. Han stod och tittade bort mot den andra plattformen, den som hörde till tågen som gick norrut – alltså där makarna Palme lite senare skulle visa sig.

Utan att ha sett statsministerparet gick Ulla ut från stationen och fortsatte in i Gamla Stan. Hon hade inte kommit långt förrän hon på Schönfeldts gränd – mellan T-banestationen och makarna Palmes bostad – mötte en springande man med en walkie-talkie i handen. Han ställde sig längst ner i gränden med uppsikt över tunnelbaneentrén. Mannen var omkring 40 och lite fet eller grov.

Efter mordet reagerade Ulla över vad hon sett och berättade om det för en bekant, en poliskommissarie, som såg till att hon kom i kontakt med mordutredningen. Ett par Palmeutredare träffade henne på T-banestationen där hon fick återberätta vad hon varit med om. En kort tid därefter ringde en av dem till henne och sa att hon kunde glömma alltihop. Det hade varit ett par civila poliser hon sett. De hade spanat på knarkare.

I och med det skulle saken kanske kunnat glömmas – om det inte visat sig att polisens utredning bedrivits på ett rätt märkligt sätt.

Omständigheter kring detta började komma i dagen sedan Kanalen inlett sin envisa kritiska bevakning av Palmespaningarna.

Kanalen nöjde sig inte med att presentera Ullas vittnesmål och polisens lugnande besked. I november -88 konfronterade man också Jörgen Almblad med en uppgift om att han till Edenmankommissionen skulle ha gett en helt annan förklaring än att det rörde sig om vanliga civila knarkspanare. Han skulle i stället ha sagt att mannen på perrongen var säkerhetspolis.

Almblad sa då att perrongmannen visserligen var polis men att han inte var från säpo. Han påstod sig inte komma ihåg att han sagt något sådant till Edenmankommissionen. När han långt senare åter tvingades att svara på frågan i TV2:s Norra Magasinet Special hade hans minne synbarligen klarnat. Han hävdade då att ”någon” faktiskt gett honom informationen att de män Ulla sett var säkerhetspoliser.

Reportern Lars Borgnäs: Vad skulle de ha gjort där på perrongen?

Almblad: Kommer inte ihåg. Det vet jag inte.

Borgnäs: Men var inte det intressant om det var så att det fanns säpopoliser i Gamla Stans tunnelbana omedelbart innan paret Palme kom dit?

Almblad: Hur då menar du att…?

Borgnäs: Skulle det inte vara intressant om det fanns säpopoliser…

Almblad: Nej, nej, det jag gick höra också var att de var där i ett helt annat ärende.

Borgnäs: Vilket ärende då?

Almblad: Det kommer jag inte ihåg.

Almblads förvirring är anmärkningsvärd. Om han fått höra att det funnits säkerhetspoliser vid Gamla Stans T-bana när paret Palme begav sig till bion borde han ju ha dragit slutsatsen att dessa var högst intressanta vittnen som borde frågas ut noga.

Utan att precisera sig förklarade dock Almblad i samma intervju att han fått fel information, att det inte funnits något folk från säpo vid T-banan.

Det tycks som om Palmeåklagaren helt enkelt vidarebefordrat en lugnande förklaring till Edenmankommissionens granskande politiker utan att själv kontrollera fakta.

Men Almblad var inte den ende som var snar att leverera lugnande förklaringar.

I sin egen bok om mordutredningen antyder Hans Holmér att Ulla hittat på alltsammans, han skriver att hennes berättelse ’väcker misstro hos polisens förhörsledare’.

Knarkspanare. Säkerhetspoliser. Fantasiprodukter. Tre sorters förklaringar till Ullas observationer är två för många, kan man tycka. Men det finns dessutom en fjärde. Hösten -89 kunde nämligen Lars Borgnäs i Kanalen redovisa vad som verkligen hänt med Ullas tips. Det hade utretts av säpo – som ju hade hand om misstankar mot poliser – och där hade man stannat för följande version: vad Ulla hade sett var två identifierade civilklädda polismän från Södermalms vaktdistrikt. De hade i samarbete med uniformerade poliser deltagit i spaningar på skinheads och de hade varit vid Gamla Stans T-banestation under mordkvällen.

De två södermalmspoliserna fanns i sinnevärlden och Kanalen kunde utförligt redovisa en intervju med en av dem, Mikael L.

Men var de identiska med de män Ulla såg? Det är tvivelaktigt.

Mikael L hade visserligen haft en bärbar kommunikationsradio för att kunna hålla kontakt med en uniformerad polispatrull, men hans kamrat hade inte haft någon. De hade för all del varit vid Gamla Stans T-banestation under mordkvällen, men de hade missat makarna Palme.

När Mikael L hördes av säpo hade han slagits av att varken han eller kollegan stämde på beskrivningen av någon av de två männen: han var 26 år då och kamraten ungefär jämngammal. Ingen av dem var fet. Själv hade han varit klädd i en turkosblå dunjacka och kamraten hade troligen haft en kort mockajacka.

Säkerhetspoliserna hade förklarat för Mikael L att uppgifterna kom från en ”bag lady”, en som rotade i papperskorgar. Och därmed fick saken bero.

I februari -92, sex år efter mordet, hade Hans Ölvebro i Norra Magasinet Special ingen annan förklaring än att det var dessa två poliser hon sett – men han kunde å andra sidan inte gå i god för att det var så. Saken var fortfarande ouppklarad. Och lika ouppklarad hade den förstås varit när Christer Pettersson av åklagare och polis kategoriskt utpekades som ensam gärningsman.

Att Ulla S vittnesmål inte förekommer i förundersökningsprotokollet framstår som snudd på bedrägeri. Ett långt avsnitt – bestående av vittnesuppgifter från 31 personer – ägnas nämligen åt makarna Palmes tunnelbaneresa till bion. Vad vittnena har observerat är inte uppseendeväckande. Visserligen vill några av dem minnas att de sett någon som liknar fantombilden. Men helhetsintrycket av dessa publicerade vittnesmål är att statsministerparet nog inte utsatts för någon övervakning under sin T-baneresa – eftersom ingen märkte något. Och det är just den slutsatsen polis och åklagare vill att den som läser förundersökningsprotokollet ska dra – annars blir det svårt att skänka någon trovärdighet åt scenariot med Christer Pettersson. Ulla S med sina distinkta iakttagelser om professionell spaning passar inte in i det mönstret. Hon måste alltså bort.”

I sammanhanget skall vi inte förbise en annan detalj, på sidan 862: ”Bakgrunden till motionen var uttryckligen att det gamla, officiellt dödförklarade, polisspåret fortfarande väckte frågor hos allmänheten och undergrävde tilltron till rättsapparaten. Föregående höst hade det bland annat aktualiserats av ett inslag i TV-programmet Norra Magasinet Special. Där hade det avslöjats att säpo inte brytt sig om att utreda ett spaningstips om att poliser i Norrköping konspirerat mot Palme kort tid före mordet.”

Sammanfattning

1. Om makarna verkligen förföljts, bör det ha funnits medhjälpare och en av dem ha utfört gärningen.
2. Vanliga medborgare har frivilligt gått till polisen med sina iakttagelser.
3. Dessa iakttagelser pekar på en sammansvärjning, vilket inte passar in i bilden.
4. Den medelålders Ulla S. klev av på T-banestationen Gamla Stan omkring klockan 20.30 på mordkvällen.
5. Ungefär samtidigt gick paret Palme hemifrån Västerlånggatan.
6. De skulle till samma T-banestation, som Ulla nu lämnade.
7. Ulla upptäckte en walkie-talkieman i 45-50-årsåldern, med bakåtkammat tunt hår och grå rock med skärp, spana mot den perrong, där Palme strax därefter visade sig.
8. Mellan T-banestationen och makarna Palmes lägenhet, vid Schönfeldts Gränd, mötte Ulla en springande walkie-talkieman.
9. Denne ställde sig där han kunde se tunnelbaneentrén.
10. Mannen var i 40-årsåldern och något fet eller grov.
11.  En poliskommissarie såg till, att Ulla kom i kontakt med utredningen efter mordet.
12. Polisen påstod, att hon sett två civilspanare under knarkarbete.
13. Radioprogrammet Kanalen konfronterade åklagare Jörgen Almblad med Ullas vittnesmål och polisens lugnande besked.
14. Almblad svarade svävande – kom inte ihåg, visste inte.
15. Almblad verkar ha vidarebefordrat lugnande uppgifter till Edenmankommissionen – utan att själv granska dem först?
16. Hans Holmér beskyllde i en bok Ulla för påhitt.
17. Två poliser från Södermalm, som deltagit i spaning efter skinnskallar och varit vid Gamla Stans T-banestation, utfrågades av Kanalen.
18. Ingendera stämde överens med Ullas beskrivning.
19. SÄPO hade förklarat för den ene Södermalmspolisen, att Ulla varit en ”bag lady” (lösdriverska), trots att hon arbetade vid ett stort tidningsföretag!
20. Ullas iakttagelser om yrkesmässig spaning måste väck, för de passar ej in i bilden av den ensamme, galne gärningsmannen.
21. Kort tid före mordet utreddes aldrig tips om, att poliser i Norrköping planerat ett attentat mot Palme.