White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 60. I Josefs Grav

 Tidsåldrarnas Längtan

Sextionde Kapitlet: I Josefs Grav

Äntligen fick Jesus vila. Vanärans och plågornas långa dag var till ända. Då den nedgående solen sände ut sina sista strålar, gick Sabbaten in. I Josefs grav vilade Guds Son i stilla ro. Hans verk var fullbordat. Hans händer låg knäppta i frid. Han vilade under Sabbatens heliga timmar.

I begynnelsen hade Fadern och Sonen vilat på Sabbaten efter det fullbordade skapelseverket. Då himlen och jorden var fullbordade med hela sin härskara (Första Moseboken 2:1), fröjdades Skaparen och alla de himmelska väsendena över skapelsens underbara scenerier. ”{M}orgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje” (Job 38:7).

Nu vilade Jesus efter fullbordat frälsningsverk. Det rådde djup sorg ibland dem, som älskade Honom på jorden, men i himmelen var det stor glädje. Löftena för framtiden tedde sig ljusa och härliga för de himmelska väsendena. En återställd skapelse, en återlöst mänsklighet, som har övervunnit synden och som aldrig mer skall kunna falla – allt detta, en följd av Kristi fullbordade verk, skådade Gud och Hans änglar. Den dag, då Jesus vilade, är för evigt förenad med denna syn. ”{F}ullkomliga är hans gärningar” och ”allt det Gud gör består för evigt” (Femte Moseboken 32:4; Predikaren 3:14).

Det skall bli ”tider… då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid” {Apostlagärningarna 3:21}, och då skall Sabbaten, under vilken Jesus låg i Josefs grav, åter bli en vilans och glädjens dag. Himmel och jord skall förena sig i lov och pris, när de frälsta ”sabbatsdag efter sabbatsdag” (Jesaja 66:23) böjer sig i tillbedjan inför Gud och Lammet.

Under de sista händelserna vid korsfästelsen gavs nya bevis för profetiornas uppfyllelse, och nya vittnesbörd avlades om Kristi gudomliga natur. Då mörkret skingrats från korset och Frälsaren uttalat Sina sista ord, hördes omedelbart en annan röst säga:

”’Denne var verkligen Guds Son’” {Matteusevangeliet 27:54}.

Dessa ord uttalades inte i viskande ton. Allas ögon vändes mot det håll, varifrån ljudet kom. Vem hade talat? Det var den romerske hövitsmannen eller officeren. Frälsarens gudomliga tålamod, Hans plötsliga död och segerropet från den döendes läppar hade gjort intryck på denne hedning. I den sargade och brutna kropp, som hängde på korset, hade hövitsmannen upptäckt Guds Son. Han kunde inte avhålla sig ifrån, att bekänna sin tro. Återigen gavs det alltså ett bevis för, att vår Frälsare skulle få lön för Sin möda. Redan under Hans dödsdag hade tre män av vitt skilda klasser och stånd bekänt sin tro på Honom – den tjänstgörande romerske officeren, som höll vakt vid Jesu kors, Simon av Cyrene, som bar Frälsarens kors, och rövaren, som dog på ett kors vid Jesu sida.

Då det led mot aftonen, sänkte sig en överjordisk stillhet över Golgata. Folkhopen skingrades, och många återvände till Jerusalem helt annorlunda till sinnes, än de varit på morgonen. Många hade skockat sig omkring korset av nyfikenhet. De hyste inget hat mot Kristus. Fortfarande trodde de på prästernas anklagelser och betraktade Jesus som en missdådare eller brottsling. Under den onaturliga upphetsningen hade de blivit eggade till, att tillsammans med pöbeln smäda Honom. Men då jorden inhöljdes i mörker och deras egna samveten slog dem, kände de med sig, att de hade gjort sig skyldiga till en stor synd. Inga skämt och inga hånfulla skratt hördes, medan det fasansfulla mörkret varade. Och då det skingrades, återvände de hem under högtidlig tystnad. De var övertygade om, att prästernas anklagelser var falska och att Jesus inte var en bedragare. Några få veckor senare, då Petrus predikade på Pingstdagen, var de med ibland de tusenden, som blev omvända till Kristus.

Men de judiska ledarna förblev oförändrat desamma, trots de händelser de bevittnade. Deras hat mot Jesus hade inte avtagit. Det mörker, som omslutit jorden vid korsfästelsen, var inte tätare, än det, som inhöljde prästernas och rådsherrarnas sinnen. Stjärnan hade känt igen Kristus och lett de vise männen till krubban, där Han låg. De himmelska härskarorna hade känt igen Honom och sjungit Hans lov över Betlehems ängder. Havet hade känt igen Hans röst och lytt Hans befallning. Sjukdom och död hade erkänt Hans makt och hade överlämnat till Honom sitt byte. Solen hade känt igen Honom, och vid åsynen av Hans dödsångest hade den dolt sitt ansiktes ljus. Klipporna hade känt igen Honom och rämnat i stycken för Hans röst. De döda tingen hade känt igen Kristus och burit vittne om Hans gudomliga ursprung. Men prästerna och rådsherrarna kände inte igen Guds Son.

Ännu fick ej dessa präster och rådsherrar någon vila. De hade nått sitt mål, då de överlämnat Kristus till döden, men de erfor inte den segerkänsla de hade väntat sig. I själva den skenbara triumfens ögonblick ansattes de av tvivel och av ängslan för, vad som skulle hända härnäst. De hade hört ropet: ”Det är fullbordat!” ”’Fader, i dina händer överlämnar jag min ande’” (Johannesevangeliet 19:30; Lukasevangeliet 23:46). De hade sett hälleberget rämna och känt den kraftiga jordbävningen. De blev rastlösa och oroliga.

De hade avundats Kristus Hans inflytande över folket, medan Han levde, de var avundsjuka på Honom ännu i döden. De fruktade den döde Frälsaren mer, ja, långt mer, än de hade fruktat den levande. De fasade för, att folkets uppmärksamhet i fortsättningen skulle riktas på händelserna omkring Hans korsfästelse. De ryggade tillbaka av skräck för följderna av denna dags arbete. Under inga omständigheter ville de ha Kristi kropp hängande över Sabbaten. Denna närmade sig nu, och det skulle vara att våldföra sig på dess helgd, att låta kropparna hänga kvar på korsen. Med detta som förevändning, begärde de judiska myndigheterna av Pilatus, att offrens död måtte påskyndas och deras kroppar föras bort före solnedgången.

Pilatus var lika ovillig som de, att låta Jesu kropp hänga kvar på korset. De fick hans medgivande. De båda rövarnas ben blev krossade, för att påskynda deras död. Men Jesus befanns redan vara död. De råa soldaterna hade blivit rörda av, vad de hört och sett av Kristus, och de drog sig för, att krossa Hans ben. Alltså uppfylldes lagen om Påskfirandet, även då Guds Lamm offrades: ”Inget av det skall lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det skall slås sönder. De skall fira påskhögtiden i allt så som det är föreskrivet om den” (Fjärde Moseboken 9:12).

Prästerna och rådsherrarna var förvånade över, att Kristus redan var död. Döden på ett kors var en långdragen process. Det var svårt att avgöra, när döden inträffade. Aldrig hade man hört, att någon hade dött inom sex timmar. Prästerna ville vara förvissade om, att Jesus var död, och på deras uppmaning stack en soldat ett spjut i Frälsarens sida. Från såret, som uppstod, flöt det två ymniga, skilda strömmar fram, den ena av blod, den andra av vatten. Detta upptäcktes av alla åskådarna, och Johannes säger om detta förhållande högst bestämt: ”men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. Den som har sett detta har vittnat för att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till honom som de har genomborrat” (Johannesevangeliet 19:34-37).

Efter uppståndelsen spred prästerna och rådsherrarna det ryktet, att Kristus inte dog på korset. Han hade endast varit medvetslös och efteråt kommit till medvetande igen. En annan uppgift hade att förtälja, att det inte var den verkliga kroppen av kött och ben, som lades i graven, utan något liknande en kropp. De romerska soldaternas handling motbevisar dessa falska uppgifter. De slog ej sönder Hans ben, emedan Han redan var död. För att tillfredsställa prästerna, stack de upp Hans sida. Om livet inte hade flytt, skulle såret ögonblickligen ha orsakat döden.

Men det var inte spjutspetsen, det var inte korsets pina, som orsakade Jesu död. Detta rop ”med hög röst” (Matteusevangeliet 27:50; Lukasevangeliet 23:46) i dödsögonblicket, strömmen av blod och vatten, som flöt från Hans sida, visade, att Han dog av brustet hjärta. Hans hjärta brast av den ångest, som tyngde Hans själ. Det var världens synd, som dödade Honom.

Med Kristi död slocknade lärjungarnas hopp. De såg på Hans slutna ögonlock och nedböjda huvud, Hans av blod hopklibbade hår, Hans genomstungna händer och fötter, och deras ängslan var obeskrivlig. Ända in i det sista hade de inte velat tro, att Han skulle dö. De hade ännu svårt för att tro, att Han i verkligheten var död. Överväldigade, som de var av sorg, kunde de inte minnas Hans ord, som förutsagt just denna scen. Ingenting av, vad Han hade sagt dem, gav dem tröst nu. De såg blott korset och dess blödande offer. De såg mot framtiden med mörk förtvivlan. Deras tro på Jesus var borta, men aldrig hade de älskat sin Mästare som nu. Aldrig förut hade de känt Hans värde och sitt behov av Hans närvaro som nu.

Även i döden var Kristi kropp väldigt dyrbar för Hans lärjungar. De längtade efter, att kunna ge Honom en hedersam begravning, men visste inte, hur de skulle kunna förverkliga denna sin önskan. Förräderi mot den romerska överheten var det brott Jesus blivit dömd för, och personer avrättade för ett sådant brott, begravdes på en plats särskilt avsedd för sådana brottslingar. Lärjungen Johannes, jämte kvinnorna från Galiléen, hade dröjt kvar vid Jesu kors. De kunde inte lämna sin Herres döda kropp i de känslolösa soldaternas händer, att läggas i en vanhedrande grav. Likväl kunde de inte förhindra det. De kunde inte räkna med någon ynnest från de judiska myndigheternas sida, och de hade inget inflytande hos Pilatus.

I detta kritiska ögonblick kom Josef av Arimatea och Nikodemus lärjungarna till hjälp. Båda dessa män var medlemmar av Stora Rådet och bekanta med Pilatus. Båda var män med rikedom och inflytande. De hade beslutat, att Jesus skulle få en hedersam begravning.

Modigt gick Josef till Pilatus och bad om tillåtelse, att få ta hand om Jesu kropp. Nu först fick Pilatus reda på, att Jesus verkligen var död. Motstridiga uppgifter hade nått honom angående händelserna vid korsfästelsen, men underrättelsen om Jesu död hade avsiktligt undanhållits honom. Pilatus hade blivit varnad av översteprästerna och rådsherrarna för bedrägeri från Kristi lärjungars sida avseende Hans kropp. Då han hört Josefs begäran, sände han efter den officer, som hade haft hand om vakten vid korset och fick uppgiften om Jesu död bekräftad. Han erhöll också en rapport om händelserna vid Golgata, vilken bekräftade Josefs vittnesbörd.

Josefs begäran blev beviljad. Medan Johannes bekymrade sig över Mästarens förestående begravning, återvände Josef med Pilatus’ order rörande Kristi kropp. Nikodemus kom med kostbara örter av myrra och aloe, för att balsamera Honom. Man kunde inte visa de mest ansedda invånarna i Jerusalem större ära vid deras död. Lärjungarna var förvånade över, att dessa rika rådsherrar var lika intresserade av Herrens begravning som de själva.

Varken Josef eller Nikodemus hade öppet erkänt Frälsaren, medan Han levde. De visste, att ett sådant steg skulle utesluta dem från Stora Rådet, och de hoppades att kunna skydda Honom genom sitt inflytande vid rådplägningarna eller överläggningarna. För en tid tycktes de lyckas, men de listiga prästerna, som såg att de gynnade Kristus, hade korsat deras planer. Under deras frånvaro hade Jesus blivit dömd och utlämnad att korsfästas. Nu, då Han var död, dolde de inte längre sin tillgivenhet för Honom. Medan lärjungarna inte öppet vågade, att visa sig vara Hans efterföljare, kom Josef och Nikodemus modigt till deras bistånd. De var i stort behov av dessa rika och ansedda mäns hjälp vid detta tillfälle. Dessa kunde göra för deras döde Mästare, vad de själva inte förmådde, och deras rikedomar och inflytande skyddade dem i hög grad för prästernas och rådsherrarnas hätskhet.

Varsamt och vördnadsfullt tog de med egna händer ned Jesus från korset. Deras tårar flöt ymnigt, då de såg Hans slagna och sargade gestalt. Josef ägde en ny grav, uthuggen i en klippa. Denna hade han tillrett åt sig själv. Då den låg nära Golgata, ställde han den nu i ordning åt Jesus. Kristi lekamen, tillsammans med de välluktande kryddor, som Nikodemus fört med sig, lades i en linnesvepning, och Återlösaren bars till graven. Där sträckte de tre lärjungarna ut Hans illa tilltygade lemmar och lade tillsammans de sargade händerna under det livlösa hjärtat. De galiléiska kvinnorna kom, för att se, att allt som kunde göras blivit gjort för deras älskade Lärare. Sedan såg de, hur den tunga stenen vältrades mot gravens ingång. Medan aftonens skuggor föll, dröjde Maria Magdalena och den andra Maria kvar vid sin Herres vilorum och fällde sorgens tårar över Dens öde, som de hade älskat. ”Sedan vände de hem… Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud” (Lukasevangeliet 23:56).

Det var en Sabbat, som de sörjande lärjungarna aldrig skulle glömma, ej heller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärde och folket. Vid solnedgången på Tillredelsedagen ljöd trumpeterna, för att tillkännage Sabbatens inledning. Påskhögtiden firades, såsom den hade firats under århundraden, medan Han, som den pekade framåt till, var död och låg i Josefs grav. Under Sabbaten fylldes templets förgårdar av tillbedjarnas skara. Översteprästen, som närvarat vid Golgata, var där, praktfullt klädd i sin prästskrud. Präster i vita turbaner förrättade sin tjänst. Men somliga av de närvarande kände ingen ro och frid, då tjurars och bockars blod offrades för synder. De visste inte, att avbilden mött sin förebild, att ett oändligt offer hade getts för världens synder. De visste inte, att det ej längre var något värde i, att fortsätta med den rituella offertjänsten. Men aldrig tidigare hade man deltagit i Påskgudstjänsten med så stridiga känslor. Trumpeterna och musikinstrumenten samt sångarnas röster ljöd klara och höga som vanligt. Men en känsla av främlingskap genomträngde allt. En efter annan ställde frågor angående den sällsamma händelse, som ägt rum.

Dittills hade det allra heligaste blivit noggrant bevakat för insyn. Men nu var det öppet för allas blickar. Den tunga förlåten, som var förfärdigad eller gjord av rent linne och vackert broderad med guld, scharlakan och purpur, hade rämnat uppifrån och ned. Den plats, där Gud hade mött med översteprästen, för att låta Sin härlighet uppenbaras, den plats, som hade varit Guds helgade audiensrum, låg öppen för allas blickar – en plats, som Herren inte längre erkände. Med egendomliga föraningar utförde prästen sin tjänst vid altaret. Blottläggandet av de heliga mysterierna i det allra heligaste fyllde dem med fruktan för kommande olyckor.

Mångas tankar var ständigt upptagna med händelserna på Golgata. Från korsfästelsen till uppståndelsen forskade många i profetiorna, några för att komma till klarhet om den fulla innebörden av den högtid de firade, andra för att erhålla belägg för, att Jesus inte var den Han sagt Sig vara, medan andra åter med sorgtyngda hjärtan sökte efter bevis för, att Han var den sanne Messias. Fastän de rannsakade Skrifterna med olika avsikter, blev alla övertygade om samma sanning, nämligen att profetian gått i fullbordan i de senaste dagarnas händelser och att den Korsfäste var världens Återlösare. Många av dem, som var närvarande vid Påskhögtiden, deltog aldrig mer i det rituella Påskfirandet. Till och med många präster var övertygade om, vem Jesus verkligen var. Deras granskning av profetiorna hade inte varit förgäves, och efter Hans uppståndelse erkände de Honom som Guds Son.

Då Nikodemus såg Jesus hängas upp på korset, erinrade han sig Jesu ord: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Johannesevangeliet 3:14-15). Under den Sabbat, då Jesus låg i graven, hade Nikodemus tillfälle till eftertanke. Ett klarare ljus upplyste nu hans sinne, och de ord, som Jesus hade talat till honom, var inte längre ett mysterium. Han insåg nu, att han hade förlorat mycket, genom att inte förena sig med Frälsaren under Hans livstid. Nu återkallade han händelserna vid Golgata i minnet. Kristi bön för Sina bödlar och Hans svar till den döende rövaren talade till den lärde rådsherrens hjärta. Återigen såg han Frälsaren, i ångest, återigen hörde han det sista ropet: ”Det är fullbordat!”, vilket ljöd som ett segerrop. Åter erinrade han sig jordbävningen, den mörknande himlen, den rämnade förlåten och de splittrade klipporna, och hans tro byggde på säker grund. Själva den händelse, som omintetgjorde lärjungarnas hopp, övertygade Josef och Nikodemus om Jesu gudomliga ursprung. Deras räddhåga övervanns av det mod, som kommer av en fast och orubblig tro.

Då folket fick veta, att prästerna bringat Jesus om livet, gjorde man förfrågningar om Hans död. Enskildheterna i Hans rättegång hemlighölls så mycket som möjligt, men under den tid Han låg i graven, var Hans namn på tusendens läppar, och uppgifterna om den farsartade rättegång, som hållits med Jesus, och om prästernas och rådsherrarnas omänsklighet spreds överallt. Intelligenta män besökte dessa präster och rådsherrar och begärde, att de skulle förklara Gamla Testamentets profetior angående Messias för dem. Och då dessa sökte, att sätta ihop osanningar till svar, betedde de sig som om de varit sinnesrubbade. Profetiorna, som pekade fram till Kristi lidande och död, kunde de inte förklara, och många av dessa sökare blev övertygade om, att Skrifterna hade gått i fullbordan.

Den hämnd, som prästerna trodde skulle bli så ljuv, var redan bitter för dem. De visste, att de skulle möta folkets stränga dom, de visste, att till och med de, som de eggat upp mot Jesus, nu var förskräckta över sitt nesliga dåd. Dessa präster hade förgäves sökt att inbilla sig, att Jesus var en bedragare. Somliga av dem hade stått vid Lasarus’ grav och sett den döde återfå livet. De bävade av fruktan för, att Kristus Själv skulle uppstå från de döda och åter uppenbara eller visa Sig. De hade hört Honom förklara, att Han hade makt, att ge Sitt liv och makt, att ta det igen. De mindes, att Han hade sagt: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar’” (Johannesevangeliet 2:19).

Judas hade relaterat för dem de ord Jesus sagt till Sina lärjungar under deras sista resa till Jerusalem: ”’Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall håna och gissla och korsfästa honom. Och på tredje dagen skall han uppstå’” (Matteusevangeliet 20:18-19).

Då prästerna hörde dessa ord, hånade och förlöjligade de dem. Men nu påminde de sig, att Kristi förutsägelser hade gått i uppfyllelse. Han hade sagt, att Han skulle uppstå igen på den tredje dagen, och vem visste, om inte också denna profetia skulle gå i fullbordan. De önskade, att de kunde bannlysa dessa tankar, men de lämnade dem ingen ro. Liksom de onda andarna, trodde och bävade de.

Nu, då den våldsamma upphetsningen lagt sig, skulle Kristi bild präntas in i deras sinne. De såg Honom, hur Han stod där allvarlig och utan klagan inför Sina fiender, tåligt fördragande deras hån och smädelser. Alla händelser i förbindelse med Hans rättegång och korsfästelse kom tillbaka till dem med en överväldigande övertygelse om, att Han var Guds Son. De kände, att Han vilket ögonblick som helst kunde stå framför dem. Den anklagade kunde bli anklagare, den dömde domare och den slagne utkräva rättvisa av sina mördare.

De kunde inte få någon vila på Sabbaten. Fastän de inte ville stiga över en hednings tröskel, av fruktan för att bli orena, höll de en rådplägning om, vad som skulle göras med Kristi döda lekamen. Död och grav måste behålla Den de hade korsfäst. Översteprästerna och fariséerna gick till Pilatus och sade: ”’Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde. Efter tre dagar skall jag uppstå. Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.’”

Pilatus svarade dem: ”’Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan’” {Matteusevangeliet 27:62-65}.

Prästerna gav instruktioner för gravens bevakning. En stor sten hade blivit placerad för öppningen. Tvärs över denna sten spändes linor, vilkas ändar fästes vid berget. Därefter förseglades graven med den romerska statens sigill. Stenen kunde inte rubbas, utan att sigillet bröts. En vakt på hundra soldater sattes ut runt graven, för att förhindra, att någon kom i beröring med den. Prästerna gjorde allt de kunde, för att hålla kvar Kristi kropp, där den hade blivit lagd. Han var så väl innesluten i Sin grav, som om Han skulle stanna kvar i den för evigt.

På så här sätt rådslog och planerade svaga människor. Förstod dessa mördare, hur gagnlösa deras ansträngningar var? Genom detta ingripande blev dock Gud förhärligad. Just de bemödanden, som gjordes, för att förhindra Kristi uppståndelse, är de mest övertygande bevisen för dess verklighet. Ju större antal soldater, som placerades runt graven, desto starkare skulle vittnesbördet bli, att Han var uppstånden. Hundratals år före Kristi död hade den Helige Ande förklarat genom psalmisten: ”Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot Herren och hans Smorde… Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem” (Psaltaren 2:1-4). Romersk vakt och romerska vapen var maktlösa, då det gällde, att hålla Livets Furste kvar i graven. Timmen för Hans befrielse närmade sig.