White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 9. Jesus hemför Segern

Tidsåldrarnas Längtan

Nionde Kapitlet: Jesus hemför Segern

Grundat på Matteusevangeliet 4:5-11; Markusevangeliet 1:12-13; Lukasevangeliet 4:5-13.

”Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång och sade: ’Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet:

Han skall ge sina änglar befallning om dig,

och de skall bära dig på händerna,

så att du inte stöter din fot mot någon sten.’”

Satan tänkte nu, att han hade mött Kristus på Hans eget område. Den arglistige eller sluge fienden själv anförde ord, som utgått av Guds mun. Han uppträdde alltjämt som en ljusets ängel. Och han lät förstå, att han kände de Heliga Skrifterna och insåg betydelsen av det, som står skrivet. Såsom Jesus förut hade brukat Guds Ord, för att stärka Sin tro, använde nu frestaren det, för att främja sitt bedrägeri. Han gjorde gällande, att han endast velat pröva Jesu trohet, och han lovordade nu Hans ståndaktighet. Såsom Frälsaren hade ådagalagt eller visat Sin förtröstan på Guds Ord, uppmanade han Honom, att ge ytterligare ett bevis för Sin tro.

Men åter inleddes frestelsen med en antydan om tvivel: ”’Om du är Guds Son”. Kristus kände Sig frestad, att bevara detta tvivel, men Han undvek även det flyktigaste erkännande därav. Han skulle inte sätta Sitt liv i fara, genom att framställa bevis inför Satan.

Frestaren ämnade, att dra fördel av Kristi mänskliga natur och driva Honom till självsäkerhet. Men fastän Satan kan fresta, kan han ej tvinga till synd. Han sade till Jesus: ”kasta dig ner!”, medveten om, att han själv inte kunde störta Honom ned från helgedomens mur, ty Gud skulle träda emellan, för att befria Honom. Ej heller kunde Satan tvinga Jesus, att kasta Sig ned. Med mindre Kristus samtyckte till frestelsen, kunde Han ej bli besegrad. Ingen makt på jorden, eller i avgrunden, förmådde att tvinga Honom till, att i minsta mån avvika från Sin himmelske Faders vilja.

Förföraren kan aldrig tvinga oss till, att göra det onda. Han kan ej behärska vårt sinne, om vi inte överlämnar det åt hans kontroll. Viljan måste ge sitt bifall och tron släppa sitt tag om Kristus, innan Satan kan utöva sin makt över oss. Men envar syndig önskan, som vi uppmuntrar, ger honom ett tillfälle. Varje underlåtelse, att följa det gudomliga rättesnöret, är en öppen dörr, genom vilken han kan träda in, för att fresta och fördärva oss. Och varje felsteg eller nederlag å vår sida ger honom ett tillfälle, att smäda Kristus.

Då Satan citerade löftet: ”Han skall ge sina änglar befallning om dig”, utelämnade han orden: ”att bevara dig på alla dina vägar” – på alla de vägar Gud har utsett. Jesus vägrade, att vika av från lydnadens väg. Under det, att Han lade i dagen en fullkomlig förtröstan på Sin Fader, kunde Han inte opåkallat försätta Sig i en ställning, som nödvändiggjorde Hans Faders mellankomst eller ingripande, för att rädda Honom från döden. Han kunde ej tvinga Försynen till, att komma till Hans undsättning och därigenom förfela Sin uppgift, att vara ett föredöme för människan i förtröstan och undergivenhet.

Jesus gav Satan detta svar: ”’Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.’” Dessa ord talade Mose till Israels barn, då de törstade i ödemarken och begärde, att Mose skulle ge dem vatten, i det att de utropade: ”’Är Herren ibland oss eller inte?’” (Andra Moseboken 17:7). Gud hade verkat på ett underbart sätt för dem, och likväl – då de kom i trångmål eller svårigheter, misstrodde de Honom och fordrade bevis för, att Han var med dem. I sin otro sökte de, att sätta Honom på prov. Satan ville bringa Kristus, att göra på samma sätt. Gud hade redan vittnat om, att Jesus var Hans Son, och att nu fordra bevis för det, skulle vara att sätta Guds ord på prov – att fresta Honom.

Detsamma skulle förhållandet bli, om vi gjorde anspråk på något, som Gud inte lovat. Det skulle vittna om misstro och i verkligheten vara, att pröva eller fresta Honom. Vi skulle ej framställa våra böner till Gud, för att pröva om Han vill uppfylla Sitt ord, utan emedan eller för att Han vill uppfylla det, inte för att pröva, om Han älskar oss, utan emedan Han älskar oss. ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom” (Hebréerbrevet 11:6).

Ofta, när Satan ej förmår att uppväcka tvivel, lyckas han med att leda oss till självsäkerhet. Om han kan få oss, att onödigtvis ställa oss i frestelsens väg, vet han att segern är hans. Gud vill bevara alla, som vandrar på lydnadens väg, men att vika av därifrån är, att våga sig ut på Satans mark. Där kan vi vara säkra på, att vi skall falla. Frälsaren har bjudit och sagt: ”Vaka och bed att ni inte kommer i frestelse” (Markusevangeliet 14:38). Meditation eller begrundan och bön skulle avhålla oss ifrån, att onödigtvis kasta oss ut i fara, och sålunda skulle vi räddas från månget nederlag.

Dock bör vi ej förlora modet, när vi ansätts av frestelser. Ofta, när vi kommer i en prövande ställning, tvivlar vi på, att Guds Ande har lett oss. Men det var genom Andens ledning, som Jesus fördes ut i ödemarken, för att frestas av Satan. När Gud leder oss in i prövningar, har Han en avsikt därmed, som Han vill förverkliga till vårt bästa. Jesus missbrukade ej Guds löften, genom att opåkallat utsätta Sig för frestelser, ej heller hemföll Han åt missmod, då frestelser ansatte Honom. Det borde inte heller vi göra. ”Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (Första Korintierbrevet 10:13). Han säger: ”offra lovets offer åt Gud och infria dina löften till den högste. Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig, och du skall ära mig’” (Psaltaren 50:14-15).

Jesus har segrat i den andra frestelsen, och nu uppenbarar Satan sig i sin rätta karaktär. Men han uppträder inte som ett avskyvärt vidunder med klövar och drakvingar. Han är en mäktig ängel, ehuru han är fallen. Han förklarar öppet, att han är upprorsledaren och denna världens gud.

Satan tog Jesus med sig upp på ett högt berg och lät världens riken, med all deras härlighet, passera revy inför Honom. Solen spred sina strålar över tempelprydda städer, ståtliga marmorpalats, bördiga fält och frukttyngda vingårdar. Spåren av det onda doldes. Jesu ögon, som nyss mötts av dyster ödslighet, blickade nu ut över en scen av obeskrivlig skönhet och blomstring. Då hörs frestarens röst: Makten över allt detta vill jag ge Dig, med all dess härlighet, ty åt mig har den blivit överlämnad och åt vem jag vill, kan jag ge den. Om Du alltså faller ned och tillber mig, skall den hel och hållen höra Dig till.

Kristi uppgift kunde fullbordas endast genom lidande. Framför Honom låg ett liv av sorger, vedermödor och strider samt slutligen en neslig död. Han måste bära hela världens synder. Och Han måste uthärda, att vara skild från Sin Faders kärlek. Nu erbjöd sig frestaren, att avstå från denna makt han tillskansat sig. Kristus kunde befria Sig från det fasansfulla, som väntade Honom, genom att erkänna Satans överhöghet. Men att göra detta skulle vara att ge upp segern i den stora striden. Det var genom att söka, att upphöja sig själv över Guds Son, som Satan hade syndat i himmelen. För honom att få överhanden nu – det skulle vara upprorets triumf.

Då Satan inför Kristus förklarade, att världens riken och deras härlighet var överlämnade åt honom och att han kunde ge dem åt vem han ville, framhöll han endast en del av sanningen, och han gjorde det i syfte, att tjäna sin egen förföriska avsikt. Det herravälde Satan innehade, var det, som han hade ryckt ifrån Adam. Men Adam var Guds ställföreträdare. Han ägde inte oinskränkt makt. Jorden är Guds, och Han har överlämnat allting åt Sin Son. Adam skulle regera som lydfurste under Kristus. Då Adam förrådde sitt herravälde i Satans händer, förblev Kristus fortfarande den rättmätige konungen. Herren sade till Nebukadnessar: ”den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill” (Danielsboken 4:14). Satan kan utöva sin tillvällade makt endast i den utsträckning Gud tillåter.

Då frestaren erbjöd Kristus världens riken och deras härlighet, var det hans mening, att Kristus skulle avstå från det verkliga regentskapet över världen och utöva herravälde under Satans överherrskap. Det var samma herravälde, som judarna satte sitt hopp till. De åstundade eller längtade efter ett världsligt rike. Om Kristus hade samtyckt till, att upprätta ett sådant rike, skulle de med glädje ha tagit emot Honom. Men syndens förbannelse och allt dess ve vilade över världen. Kristus avfärdade frestaren med dessa ord: ”’Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’”

Den, som gjort uppror i himmelen, erbjöd Kristus denna världs riken, för att köpa Hans hyllning och Hans gillande av orättfärdighetens principer. Men Han ville icke låta köpa Sig. Han hade kommit, för att grunda ett rättfärdighetens rike, och Han kunde ej svika Sina principer.

Med samma frestelse närmar sig Satan människorna, och här lyckas han bättre, än med Kristus. Han erbjuder dem världens riken på villkoret, att de erkänner hans överhöghet. Han fordrar, att de skall uppoffra sin rättsinnighet, tysta ned samvetets röst och ge efter för själviskheten. Kristus erbjuder dem, att först söka Guds rike och Hans rättfärdighet, men Satan går vid deras sida och säger: Hur det än må förhålla sig med det eviga livet – för att vinna framgång i denna värld, måste Ni tjäna mig. Jag håller Er välfärd i min hand. Jag kan ge Er rikedom, nöjen, ära och lycka. Lyssna till mitt råd. Låt Er inte vilseföras av sällsamma föreställningar om rättskaffenhet och självuppoffring. Jag skall bereda vägen för Er.

På detta sätt blir skaror av människor vilseledda. De går in för, att leva för att tjäna sitt eget jag, och Satan är tillfredsställd. Medan han lockar dem med hoppet om världsligt herravälde, vinner han herravälde över deras själar. Men han erbjuder det, som han inte har någon rätt att ge och som snart skall ryckas ifrån honom. I gengäld narrar han från dem deras rättighet till Guds bans härliga arvedel.

Satan hade ifrågasatt, huruvida Jesus var Guds Son. I hans hastiga avvisande låg ett bevis, som han ej kunde säga emot. Gudomlighet strålade fram ur lidande mänsklighet. Satan saknade kraft till, att stå emot befallningen. Förödmjukad och skummande av raseri, måste han lämna valplatsen. Kristi seger var lika fullständig som Adams nederlag.

På samma sätt kan vi stå emot frestelsen och tvinga Satan, att lämna oss. Jesus hemförde segern genom undergivenhet och tro på Gud. Genom aposteln säger Han till oss: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er. Närma er Gud, så skall han närma sig er” (Jakobsbrevet 4:7-8). Vi kan inte frälsa oss själva från förförarens makt. Han har besegrat mänskligheten, och när vi försöker att hålla stånd mot honom i vår egen kraft, skall vi falla offer för hans anslag. Men ”Herrens namn är ett starkt torn, den rättfärdige skyndar dit och får skydd” (Ordspråksboken 18:10). Satan bävar och flyr för den svagaste själ, som tar sin tillflykt till detta mäktiga namn.

Sedan Satan hade avlägsnat sig, föll Jesus utmattad till jorden med dödens blekhet över Sitt ansikte. Himmelens änglar hade noga gett akt på striden och betraktat sin älskade anförare, då Han genomgick Sitt obeskrivliga lidande, för att åt oss bereda en utväg till räddning. Han hade uthärdat provet, ett prov långt värre, än vi någonsin skall genomgå. Änglarna tjänade nu Guds Son, där Han låg lik en döende. Han stärktes med mat och hugsvalades eller tröstades genom budskapet om Faderns kärlek samt en försäkran om, att hela himmelen jublade över Hans seger.

Sedan Jesus återvunnit Sina krafter, värms Hans rika hjärta av medlidande med människorna, och Han går ut, för att fullborda det verk Han påbörjat och skall inte vila, förrän fienden är besegrad och det fallna släktet återlöst.