White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 45. Se, Din Konung kommer!

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtiofemte Kapitlet: Se, Din Konung kommer!

Grundat på Matteusevangeliet 21:1-11; Markusevangeliet 11:1-10; Lukasevangeliet 19:29-44; Johannesevangeliet 12:12-19.

”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl” (Sakarja 9:9).

Fem hundra år före Kristi födelse förutsade Sakarja med dessa ord ankomsten av Israels konung. Denna profetia skulle nu uppfyllas. Han, som så länge vägrat att ta emot hyllning som konung, kom nu till Jerusalem som den utlovade arvingen till Davids tron.

Det var på första dagen i veckan, som Kristus gjorde Sitt triumferande eller segerrika intåg i Jerusalem. Stora folkskaror hade samlats, för att se Honom i Betania, och de följde Honom nu, ivriga att få bevittna Hans mottagande i staden. Många människor var på väg dit, för att fira Påskhögtiden, och dessa förenade sig med skaran, som följde Jesus. Hela naturen tycktes glädja sig. Träden stod klädda i sin friska grönska, och deras blommor fyllde luften med ljuvlig doft. Nytt liv och förnyad glädje tycktes uppliva alla. Hoppet om det nya kungaväldet flammade åter upp.

Då Jesus stod i begrepp, att rida in i Jerusalem, hade Han gett två av Sina lärjungar i uppdrag, att skaffa Honom en åsninna och hennes fåle. Vid Sin födelse var Frälsaren beroende av främlingars gästfrihet. Krubban, i vilken Han lades, var en lånad viloplats. Fast Han ägde ”boskapen på de tusen bergen”, var Han nu beroende av en främlings vänlighet, för att få ett riddjur, på vilket Han kunde rida in i Jerusalem som dess Konung. Men åter uppenbarade Han Sin gudomlighet även i de noggranna föreskrifter Han gav Sina lärjungar för detta ärende. Alldeles som Han förutsagt, uppfylldes Hans önskan beredvilligt vid detta åberopande: ”Herren behöver dem”.

Jesus valde, att rida på åsnefölet, som ännu ingen hade suttit på. Lärjungarna lade i glad hänförelse sina mantlar på fölet och lät Mästaren sätta Sig därovanpå. Hittills hade Jesus färdats till fots, och lärjungarna undrade till en början över, att Han nu föredrog att rida. Hoppet lyste emellertid in i deras hjärtan vid den glädjande tanken, att Han nu skulle rida in i Sin huvudstad och låta utropa Sig till Konung och göra anspråk på Sin kungliga makt. Under det, att de utförde sitt ärende, delgav de Jesu vänner sina varma förhoppningar. Det ivriga intresset spred sig både fjärran och när och stegrade folkets förväntningar till dess högsta höjd.

Kristus följde den judiska seden för en kunglig färd. Han red på en åsna, därför att Israels kungar brukat rida på detta djur, och profetian hade förutsagt, att så skulle Messias komma till Sitt rike.

Knappt hade Han kommit upp på åsnefålen, förrän ett högt triumfrop ljöd genom luften. Folkskarorna hälsade Honom som Messias, sin Konung. Nu tog Jesus emot den hyllning, som Han aldrig tidigare tillåtit dem att ge Honom, och lärjungarna såg i detta ett bevis för, att deras glada förhoppningar nu skulle förverkligas, i det att Han nu skulle bestiga Sin tron. Folkskarorna var övertygade om, att befrielsens timme snart skulle slå. I tankarna såg de de romerska legionerna drivas bort från Jerusalem och Israel åter bli en oberoende nation. Alla var lyckliga och upprymda. Folket tävlade om, att bringa Honom sin hyllning. De kunde inte utveckla någon yttre pompa och ståt, men de gav Honom sina glada hjärtans tillbedjan. De kunde ej bringa Honom dyrbara gåvor, men de bredde ut sina kläder som en matta, där Han färdades fram, och de strödde kvistar av olivträd och palmer på Hans väg. De kunde inte gå i spetsen av triumftåget med kungliga standar, men de skar ned vajande palmkvistar, naturens segertecken, och svingade dem högt under glada bifalls- och hosiannarop.

Under den fortsatta färden ökades folkskaran oupphörligt av dem, som hört ryktet om, att Jesus var i annalkande, och de skyndade sig, att förena sig med processionen. Åskådarna fortsatte att strömma till, blandade sig i folkmängden och frågade: ”’Vem är han?’” Vad betyder all denna uppståndelse? De hade alla hört om Jesus och väntade sig, att Han skulle komma till Jerusalem, men de visste, att Han dittills hade avvisat alla försök till, att upphöja Honom på tronen, och de blev storligen förvånade över, att detta var Han. De förundrade sig över denna förändring hos Honom, som förklarat, att Hans rike inte var av denna världen.

Deras frågor drunknade i segerropen. Åter och åter upprepades de av den ivriga folkskaran. Fröjderopen tas upp av dem, som är på längre avstånd, och snart genljuder dessa runt de omgivande höjderna och dalarna. Och nu förenar sig skaror från Jerusalem med triumftåget. Från de människomassor, som samlats för att fira Påsk, går tusenden ut, för att välkomna Jesus. De hälsar Honom med att svinga sina palmkvistar, och ett brus av heliga sånger väller fram. Prästerna blåser i sina trumpeter, för att sammankalla till aftongudstjänst, men det är bara ett fåtal, som hörsammar eller lyder kallelsen, och rådsherrarna säger till varandra med oro: ”Hela världen springer ju efter honom.’”

Aldrig förr i Sitt jordiska liv hade Jesus tillåtit en sådan demonstration. Han förutsåg klart, vad följden skulle bli. Det skulle föra Honom till korset. Men det var Hans avsikt, att sålunda offentligt framträda som Återlösaren. Han ville kalla uppmärksamheten till det offer, som skulle kröna Hans verk för en fallen värld. Medan folket samlades i Jerusalem, för att fira Påsken, utgav Han, det förebildande Offerlammet, Sig Själv genom en frivillig handling till ett offer. Det skulle bli nödvändigt för Hans församling under alla kommande tidsåldrar, att låta Hans död för världens synder bli ett ämne för djup eftertanke och studium. Varje ögonblick, som var förenat med Hans lidande, skulle styrkas och ställas utom allt tvivel. Det var därför nödvändigt, att allas blickar riktades mot Honom. Händelserna, som skulle föregå Hans stora offer, måste vara sådana, att de fäste uppmärksamheten på offret självt. Efter en sådan demonstration, som Hans intåg i Jerusalem utgjorde, skulle allas ögon följa Hans snabba steg till den stora slutscenen.

Händelserna i förbindelse med detta triumftåg skulle ligga på var mans tunga och få varje själ att tänka på Jesus. Efter Hans korsfästelse skulle många erinra sig just dessa händelsers samband med Hans rättegång och död. De skulle komma att rannsaka profetiorna och sålunda bli övertygade om, att Jesus var Messias, och i alla länder skulle deras antal, som omfattade tron på Honom, mångfaldigas.

Vid denna enda triumferande scen under Sitt jordeliv kunde Jesus ha uppträtt ledsagad av himmelska änglar och förkunnad av Guds basun, men en sådan demonstration skulle ha stått i strid med Hans uppdrags syftemål och i strid med den lag, som behärskade Hans liv. Han förblev trogen den enkla levnadslott Han valt. Mänsklighetens börda skulle Han bära, ända till dess Han gav Sitt liv för världens liv.

Denna dag, som för lärjungarna tycktes vara den underbaraste i deras liv, skulle ha förmörkats av tunga moln, om de blott hade vetat, att denna glädjescen endast var en inledning till Mästarens lidande och död. Fastän Han upprepade gånger hade talat med dem om Sitt oundvikliga offer, glömde de Hans sorgtyngda ord för den närvarande stundens hänförelse, och de såg framåt till Hans härliga regering på Davids tron.

Nya skaror slöt sig oupphörligen till processionen, och med några få undantag greps alla av stundens hänförelse och bidrog till, att stegra hosiannaropen, så att dessa skallade från kulle till kulle, från dal till dal. Oavlåtligt steg ropen mot höjden: ”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Aldrig förr hade världen bevittnat ett sådant triumftåg. Det var ej likt dem, som jordens berömda segrare företog. Inga skaror av sörjande fångar följde som kungliga segertroféer triumfatorn i detta tåg. Dock omgavs Frälsaren av de härliga segertroféer, som Hans kärleksverk för den syndfulla människan uppvisade. Fångar, som blivit lösta ur Satans våld, prisade Gud för befrielse. Blinda, som återfått sin syn, visade vägen. De stumma, vilkas tungor Han lossat, uppstämde de starkaste hosiannaropen. Krymplingar eller handikappade, som Han hade botat, hoppade av glädje och var de mest ivriga, att bryta palmkvistar och svinga dem framför Frälsaren. Änkor och faderlösa upphöjde Jesu namn för Hans barmhärtighetsverk med dem. De spetälska, som Han renat, bredde ut sina obesmittade kläder framför Honom och hälsade Honom som Härlighetens Konung. Dessa, som Han väckt ur dödens sömn, var med i skaran. Lasarus, som hade sett gravens förgängelse, men som nu fröjdades över sin härliga mandoms kraft, ledde åsnefålen, på vilken Frälsaren satt.

Många av fariséerna, som bevittnade scenen och sjöd av avund och ondska, sökte att vända känslornas ström hos folket. Med all sin myndighet sökte de, att tysta ned folket, men deras förmaningar och hotelser endast ökade den allmänna hänförelsen. De befarade, att denna folkskara skulle på grund av sitt stora antal utropa Jesus till kung. Som ett sista försök trängde de sig igenom folkhopen fram till Frälsaren och tilltalade Honom i förebrående och hotfull ton: ”’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’”

De förklarade, att en så bullersam demonstration vore olaglig och kunde ej tillåtas av myndigheterna. Men de blev nedtystade av Jesu ord: ”Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’”

Denna triumferande scen var Guds egen förordning. Den var förutsagd i profetian, och människan är maktlös, när hon söker att omintetgöra Guds avsikter. Hade människorna undandragit sig, att fullgöra Hans plan, skulle Han ha gett de livlösa stenarna röst, och de skulle ha hälsat Guds Son med jubelrop och lovsånger. Då de nedtystade fariséerna drog sig tillbaka, togs Sakarjas ord upp av hundratals röster: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.”

Då tåget närmade sig bergets krön, och de skulle börja nedstigningen mot staden, höll Jesus in åsnefålen, och allt folket stannade med Honom. Framför dem låg Jerusalem i all sin skönhet, badande i ljuset från den nedgående solen. Templet drog allas blickar till sig. I sin glänsande prakt tronade det över allt annat och tycktes peka mot himmelen, så att säga riktande folkets tankar till den ende sanne och levande Guden. Templet hade länge varit den judiska nationens stolthet och ära. Romarna berömde sig också av dess magnifika prakt. En kung, som romarna utnämnt, hade i förening med judarna återuppbyggt och förskönat det, och Roms kejsare hade förlänat det rika gåvor. Dess soliditet, rikedom och prakt hade väckt hela världens förundran.

Jesus betraktar scenen, och den stora folkskarans rop tystnar, som om den blivit hypnotiserad av denna plötsliga vision av skönhet. Allas blickar riktas på Frälsaren, och de väntar sig att få se Hans ansikte återspegla den beundran de själva känner. Men i stället upptäcker de där en skugga av sorg. De blir både förvånade och missräknade, när de ser Hans ögon fyllas med tårar och hela Hans varelse skakas våldsamt som ett träd i storm, medan ett ångestrop bryter fram över Hans darrande läppar, som om det kommit ur djupet av ett krossat hjärta. Vilken syn var inte detta för änglarna att bevittna – deras älskade Härförare fäller tårar av ångest och kval! Vilken syn var inte detta för den glada skaran, som med jubelrop och palmers svingande ledsagat Honom till den vackra staden, där de så innerligt hoppades, att Han snart skulle regera! Jesus hade gråtit vid Lasarus’ grav, men Han grät då av gudomlig medkänsla inför mänskligt ve. Men denna plötsliga sorg var som en klagoton i en storslagen triumfkör. Mitt i denna fröjdescen, där man hembar eller gav Honom sin hyllning, såg man Israels konung i tårar – inte i tysta glädjetårar, utan i tårar och klagan av outsäglig ångest! Folkskaran greps av plötslig förstämning. Många grät av sympati inför en sorg, som de likväl inte kunde förstå.

Jesus fällde ej dessa tårar i förkänsla av Sitt eget lidande. Alldeles framför Honom låg Getsemane, där fasan från det stora mörkret snart skulle överskugga Honom. Fårporten hade Han här i sikte, genom vilken offerdjuren under århundraden hade förts in i staden. Denna port skulle snart öppnas för Honom, som var den stora förebilden, till vilkens offer för all världens synd alla dessa andra offer pekade hän. Nära intill låg Golgata, valplatsen, där Han skulle utkämpa den lidandets kamp, som nu närmade sig. Men det var inte på grund av dessa påminnelser om Hans grymma död Han grät och klagade i Sin själs ångest. Han hyste ej självisk sorg. Tanken på eget lidande skrämde ej denna ädla, uppoffrande själ. Det var åsynen av Jerusalem, som marterade eller plågade Jesu hjärta – Jerusalem, som hade förkastat Guds Son och hånat Hans kärlek, som hade vägrat att låta sig övertygas av Hans mäktiga under och som stod i begrepp, att ta Hans liv. Han såg, vad hon var, då hon åsamkade eller orsakade sig skuld, genom att avvisa sin Förlossare, och vad hon skulle ha kunnat vara, om hon tagit emot Honom, som ensam kunde hela hennes sår. Han hade kommit, för att frälsa henne; hur kunde Han lämna henne!

Israel hade varit ett gynnat folk. Gud hade gjort dess tempel till Sin boning – ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd” (Psaltaren 48:2). Det hade en tusenårig historia om Kristi vägledande omsorg och ömma kärlek, en sådan kärlek, som en far hyser för sitt barn. I Jerusalems tempel hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade den brinnande rökelsen svept omkring dem och, blandad med tillbedjarnas böner, stigit upp till Gud. Där hade djurens blod runnit, en bild på Kristi blod. Där hade Herren uppenbarat Sig i Sin härlighet över nådastolen. Där hade prästerna utfört sin tjänst, och symbolernas och ceremoniernas ståt hade pågått under tidsåldrar. Men allt detta skulle nu få ett slut.

Jesus lyfte Sin hand – den hand, som hade helat de sjuka och lidande – och pekade mot den dömda staden, i det att Han uttalade dessa av sorg brutna ord: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.”

Här gjorde Jesus ett uppehåll och lämnade outtalat, vad det skulle ha blivit av Jerusalem, om hon hade tagit emot den hjälp Gud önskade att ge henne – Sin älskade Son som gåva. Om Jerusalem hade vetat, vad det var hennes förmån att veta, och tagit emot det ljus, som himmelen hade sänt henne, skulle hon fortfarande ha stått i sin välmågas stolthet, en drottning ibland jordens riken och fri i sin Gudagivna styrka och makt. Då skulle inte beväpnade soldater ha stått i hennes portar, inga romerska standar skulle ha vajat från hennes murar. Tanken på den höga bestämmelse, som var Jerusalem beskärd eller tilldelad, om hon hade tagit emot sin Förlossare, framstod för Guds Son. Han visste, att hon genom Honom skulle ha blivit botad från sin allvarliga sjukdom, blivit förlossad från träldom och intagit sin plats som jordens mäktiga huvudstad. Från hennes murar skulle fridens duva ha sänts ut till alla jordens nationer. Hon skulle ha blivit världens strålande diadem.

Men denna skimrande bild av, vad Jerusalem skulle ha kunnat bli, plånas snart ut för Jesu inre blick. Han tänker på, vad hon nu var under romarnas ok, tyngd under Guds vrede och med ett hotande moln av vedergällning eller straff över sig. Han tar upp den avbrutna tråden i Sin klagan: ”Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’”

Kristus kom, för att frälsa Jerusalem med hennes barn, men fariséiskt högmod, hyckleri, avundsjuka och illvilja hade hindrat Honom från, att förverkliga Sin avsikt. Jesus visste, vilken fruktansvärd vedergällning, som hotade den dömda staden. Han såg Jerusalem omgivet av krigshärar. Han såg de belägrade invånarna drivas till svält och död. Han såg mödrar, som livnärde sig av sina barns döda kroppar, och Han såg föräldrar och barn rycka till sig den sista matbiten från varandra – naturliga känslor hade utplånats av den gnagande hungern. Han såg, att den halsstarrighet judarna ådagalade, då de förkastade frälsningen i Honom, också skulle hindra dem från, att kapitulera för de inträngande härarna. Han såg Golgata, där Han skulle hängas upp, besatt med kors så talrika som skogens träd. Han såg de ogudaktiga invånarna torteras på sträckbänken och korsfästas. Han såg de vackra palatsen förstörda, templet i ruiner, och inte sten på sten lämnas kvar av de massiva murarna. Sedan plöjdes staden upp som en åker. Väl må Frälsaren gråta i ångest inför denna syn!

Jerusalem hade varit Hans skötebarn, och liksom en öm far sörjer över sin vilsegångne son, grät Jesus över den älskade staden. Hur kan Jag överlämna Dig åt Ditt öde? Hur kan Jag se Dig överlämnas åt förstörelse? Måste Jag låta Dig fylla Dina synders mått? En själ är av så stort värde, att i jämförelse med den väger världen ingenting, men här höll en hel nation på att gå förlorad. Då den sjunkande solen snart försvunnit vid synranden i väster, skulle Jerusalems nådedag vara till ända.

Då triumftåget stannade på Oljebergets krön, var det ännu inte för sent för Jerusalem, att göra bättring. Nådens ängel höll på, att sänka sina vingar, för att stiga ned från den gyllene tronen och ge plats åt rättvisan och den stundande domen. Men Jesus, vilkens hjärta klappade av kärlek, bad ännu för Jerusalem, som dock hade hånat Hans barmhärtighet, avvisat Hans varningar och nu stod i begrepp, att fläcka sina händer med Hans blod. Ännu var det inte för sent för Jerusalem, att bättra sig. Skulle inte någon barmhärtighetens ängel kunna föra henne till Frälsarens kärlek och avvända domen, medan de sista strålarna från den nedgående solen ännu dröjer kvar över templets tinnar och torn? Vackra, men ogudaktiga, stad, som stenat profeterna och förkastat Guds Son, Du fjättrade Dig själv genom Din obotfärdighet i träldomens bojor – Din nådedag var nästan till ända!

Men likväl talade Guds Ande åter till Jerusalem. Innan dagen var förliden eller över, skulle ett nytt vittnesbörd om Jesus ges. Vittnets röst höjdes och gav genklang från ett profetiskt förflutet. Om Jerusalem vill höra kallelsen, om hon vill ta emot Frälsaren, som rider in genom hennes portar, skall hon ännu bli räddad.

Ryktet om, att Jesus närmade Sig staden, ledsagad av en stor folkskara, hade nått rådsherrarna i Jerusalem. Men de hade ej något välkomnande för Guds Son. Med bävan gick de ut, för att möta Honom i hopp om, att kunna skingra folkskaran. Då tåget höll på, att skrida nedför sluttningen av Oljeberget, hejdades de av rådsherrarna. De ville ha reda på orsaken till folkets fröjderop. Då de frågade: ”’Vem är han?’”, besvarade lärjungarna denna fråga, gripna av inspirationens Ande.

I högstämda ordalag upprepade de profetiorna om Kristus: Adam skulle kunna säga Er: Det är kvinnans säd, ”som skall trampa sönder ormens huvud”.

Fråga Abraham och han skall säga Er: Det är ”Melkisedek, kungen i Salem”, Fridsfursten (Första Moseboken 14:18).

Jakob skulle säga Er: ”Han är Silo, av Juda stam.”

Jesaja skulle kalla Honom för ”Immanuel, underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” (Jesaja 9:6).

Jeremia skulle ge Honom namnet ”Davids telning, Herren vår rättfärdighet” (Jeremia 23:6).

Daniel skulle vittna: Han är Messias {Danielsboken 9:20-27, särskilt verserna 26 och 27}.

Hosea skulle säga Er, att Han är ”Herren, härskarornas Gud, Herren är hans namn” (Hosea 12:5).

Johannes Döparen skulle säga: Han är ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29).

Den store Jehova har från himmelen förklarat: ”’Denne är min Son, den Älskade” (Matteusevangeliet 3:17).

Vi, Hans lärjungar, förklarar: Denne är Jesus, Messias, Livets Furste, världens Frälsare.

Och fursten över mörkrets makt erkänner Honom, genom att säga: ”Jag vet vem du är, du Guds Helige’” (Markusevangeliet 1:24).