White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 30. Påvedömets Mål och Avsikter

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 30. Påvedömets Mål och Avsikter

Uppfattningen, att de olika trossamfunden inte nämnvärt skiljer sig åt, som många vill hävda, utbreds stadigt allt mera, och den Katolska Kyrkan betraktas nu av många protestanter med långt större välvilja, än tidigare, och när allt kommer omkring, är vi inte så olika avseende de livsviktiga punkterna, som man en gång trodde, och en smula tillmötesgående från vår sida kommer att medföra bättre förståelse från Rom. Det fanns en tid, då protestanterna lade stor vikt vid den samvetsfrihet, som uppnåtts genom så stora offer. De lärde sina barn att avsky katolicismen och menade, att det skulle vara otrohet mot Gud att söka Roms förståelse. Men de känslor, som nu kommer till uttryck, skiljer sig markant från dåtidens!

Katolicismens försvarare förklarar, att onda ord fällts om den Katolska Kyrkan, och att den protestantiska världen är böjd att ge dem rätt i detta. Många hävdar, att det är orättvist att bedöma kyrkan i dag utifrån de avskyvärdheter och orimligheter, som kännetecknade dess herravälde under ovetandets och mörkrets århundraden. De ursäktar dess fruktansvärda gruvligheter som ett utslag av dåtidens barbari och förklarar, att nutidens civilisation har förändrat dess inställning.

Månne dessa personer har glömt det krav på ofelbarhet, som för åtta hundra år sedan framfördes av denna högmodiga makt? Under 1800-talet håller man fast vid detta krav mera obetingat, än någonsin tidigare. När Rom hävdar, att kyrkan aldrig felat, och att den enligt Skriftens vittnesbörd aldrig kommer att fela, hur skall den då kunna frångå de principer, som i svunna tider har varit rättesnöret för dess handlingssätt?

Påvekyrkan kommer aldrig att göra avkall på sitt krav på ofelbarhet. Den menar, att allt, vad den har gjort för att förfölja dem, som förkastar dess läror, varit rättfärdigt, och månntro den inte skulle återupprepa samma handlande, om möjligheten skulle yppa sig? Om de hämmande band, som världsliga regeringar nu pålägger den, skulle tas bort och Roms tidigare makt återupprättas, skulle dess tyranni och förföljelse snabbt återupptas.

Det är sant, att det finns verkliga kristna inom den Romersk-katolska Kyrkan. Tusentals inom denna kyrka tjänar Gud efter det bästa ljus de har. Man har förmenat dem tillgången till Guds Ord; och därför känner de inte till sanningen. De har aldrig upplevt motsättningen mellan en levande gudstjänst och en räcka former och ceremonier. Gud ser med medlidsam kärlek på dessa själar, som uppfostrats i en illusorisk och otillfredsställande tro. Han kommer att låta strålar av ljus tränga in i det täta mörker, som omger dem. Han kommer att uppenbara för dem den sanning, som finns i Jesus, och många av dem kommer till sist att ansluta sig till Hans folk.

Romarkyrkan är dock inte på hela taget i bättre samklang med Kristi evangelium i dag, än på någon annan tidpunkt i sin historia. De protestantiska kyrkorna har hamnat i djupt mörker, annars skulle de vara medvetna om tidens tecken. Romarkyrkan är vittgående i sina planer och sitt handlingssätt. Den använder alla påfund, för att utvidga sitt inflytande och öka sin makt i förberedelsen inför en våldsam och avgörande kamp, för att återvinna världsherraväldet, återinföra förföljelserna och tillintetgöra allt, som protestantismen har uträttat. Katolicismen vinner terräng på alla fronter. Se bara det ökande antalet av dess kyrkor och kapell i de protestantiska länderna.

Allt detta borde väcka ängslan hos alla, som värdesätter evangeliets rena lära.

Det är protestanter, som har spelat under täcket med Katolska Kyrkan och beskyddat dess lära. De har ingått förlikning med den och gjort eftergifter, som även har överraskat katolikerna, och som de inte fattar. Människor blundar för romarkyrkans sanna natur och de faror, man måste frukta från dess herravälde. Folket behöver väckas, för att kunna motstå framträngandet av den medborgerliga och religiösa frihetens farligaste fiende.

Många protestanter menar, att den katolska religionen inte är lockande, och att dess gudstjänst består av en tråkig, meningslös räcka med ceremonier. Häri tar de fel! Fastän katolicismen bygger på ett bedrägeri, är detta varken grovt eller plumpt. Romarkyrkans gudstjänst är av högst betagande verkan. Dess praktfullhet och högtidliga ritual förtrollar människors sinnen och tystar förnuftets och samvetets stämma. Synen verkar betagande. Praktfulla kyrkor, imponerande processioner, guldaltaren, juvelprydda helgonskrin, utsökta målningar och vidunderlig skulptur fröjdar sinnet för skönhet. Musiken saknar motstycke. Den djupt tonande orgelns ljuvliga klang, som blandar sig med den flerstämmiga sången, medan den brusar genom de stora katedralernas höga valv och pelargångar, kan inte undgå att slå sinnet med högtid och vördnad.

Denna yttre härlighets prakt och ceremoni, som blott är ett hån mot den syndtyngda själens längtan, är ett vittnesbörd om inre fördärv. Kristi religion har ingen användning för detta slags lockmedel som rekommendation. I det ljus, som strålar från korset, visar den sanna kristendomen sig så ren och skön, att inga yttre prydnader kan öka på dess sanna värde. Det är helgelsens skönhet, en ödmjuk och stilla anda, som betyder något för Gud.

Strålande yttre form behöver inte vara ett kännetecken på rena, upphöjda tankar. Upphöjda begrepp om konst och förfinad smak möter man ofta hos personer, som både är världsliga och sinnliga. Satan använder dem ofta till att få människor att glömma det, som själen behöver, för att avleda uppmärksamheten från det framtida, eviga livet och till att få dem till att vända sig bort ifrån sin evige Hjälpare och blott leva för denna världen.

En religion med yttre form verkar tilldragande på det icke pånyttfödda hjärtat. Den katolska gudstjänstens prakt och ceremoniel har en förförande trolldomsmakt, som har bedragit många, och dessa kommer att betrakta romarkyrkan som själva himmelrikets port. Bara de, vars fötter står stadigt på sanningens grund, och vars hjärtan är förnyade genom Guds Ande, har kraft till att motstå dess inflytande. Tusenden, som inte av egen erfarenhet känner Kristus, låter sig förledas till att anta ett sken av gudsfruktan utan dess kraft. Det är just en sådan religion, massorna fordrar. Kyrkans påstående, att den kan ge syndernas förlåtelse, får katoliken att känna sig fri att synda. Det är nämligen en mera tilltalande tanke för den, som älskar att ta hänsyn till sig själv, att bikta sig för en medmänniska, än att öppna själen för Gud. Det är behagligare för mänskonaturen, att göra bot, än att släppa taget om synden. Det är lättare, att plåga kroppen i säck och aska samt i törnen och tyngande kedjor, än att korsfästa de syndiga drifterna. Tungt är det ok, som det mänskliga hjärtat är villigt att bära, hellre än att böja sig under Kristi ok.

Det råder en slående likhet mellan romarkyrkan och det judiska samhället på Kristi tid. Samtidigt som judarna i hemlighet trampade ned varje grundsats hos Guds lag, höll de utåt strängt på dess föreskrifter och belastade den med fordringar och traditioner, som gjorde lydnaden till en plåga och en börda. Liksom judarna hävdade sig att ära lagen, hävdar katolikerna sig att ära korset. De dyrkar sinnebilden på Kristi lidanden, medan de i sina liv förnekar Honom, som korset är en bild på.

Katoliker fäster kors över sina kyrkor, på sina altaren och på sina kläder. Överallt ser man korsets tecken. Till det yttre äras och upphöjs det överallt. Men Kristi lära ligger begravd under en mängd meningslösa sedvänjor, falska uttolkningar och stränga krav. Frälsarens ord om de hycklande judarna går att använda med än större kraft mot ledarna inom den Romersk-katolska Kyrkan. ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem.” Matteusevangeliet 23:4. Samvetsgranna själar hålls i ständig rädsla, eftersom de fruktar för att syndat mot Gud, medan många av kyrkans höga ämbetsmän lever i överdåd och sinnlig njutning.

Tillbedjan av bilder och reliker, åkallan av helgon och upphöjelsen av påven är Satans påfund, för att dra människors sinnen bort ifrån Gud och Hans Son. För att göra deras ödeläggelse fullkomlig, försöker han att vända bort deras uppmärksamhet från Honom, hos vilken de allena kan finna frälsning. Han önskar att visa dem hän till varje sak, som går att sätta i stället för Honom, som har sagt: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Matteusevangeliet 11:28.

Satans ständiga strävan går ut på, att ge en falsk framställning av Gud, av syndens väsen och av, hur mycket det i verkligheten står på spel i den stora striden.

På detta sätt förblindas människors själar, och Satan säkrar sig dem som sina medhjälpare i kampen mot Gud. Genom en förvanskad uppfattning om Guds egenskaper kom hednafolk att tro, att människooffer var nödvändiga för att säkra sig gudomens gunst, och det har förövats ohyggliga gruvligheter under de olika formerna av avgudadyrkan. Den Romersk-katolska Kyrkan, som förenar hedendomens och kristendomens former och liksom hedendomen förvanskar Guds väsen, har tagit sin tillflykt till inte mindre förfärliga och upprörande metoder. På sin tid, då romarkyrkan ägde överhögheten, nyttjade man tortyrredskap, för att tvinga människor till att godta dess lära. Bålet väntade dem, som inte ville böja sig för dess krav. Det begicks mord i en omfattning, som aldrig kommer att bli känd, förrän den uppenbaras på domens dag. Kyrkans höga ämbetsmän tänkte ut med sin herre Satans hjälp sätt, varmed man kunde förorsaka värsta möjliga smärtor, utan att samtidigt göra slut på offrets liv. Vid många tillfällen upprepades denna djävulska process till den yttersta gränsen för, vad en människa förmår att uthärda, tills naturen gav upp striden, och den lidande hälsade döden välkommen som en mild befriare. Ett dylikt öde drabbade romarkyrkans motståndare. Åt sina anhängare hade den tuktande medel som piskning, svält och grymhet mot kroppen i varje tänkbar, motbjudande form. För att säkra sig himmelens välbehag, kränkte de botfärdiga Guds lagar, genom att kränka naturens lagar. De lärde sig, att riva sönder de band, som Han har skapat till välsignelse och glädje för människans jordiska liv. Kyrkogårdarna rymmer millioner offer, som tillbringade sina liv förgäves med ansträngningar, för att underkuva sin naturliga kärlek och med att underkuva varje tanke eller känsla för sina skapade medvarelser som en synd mot Gud.

Om vi vill förstå Satans ständiga gruvlighet, som har visat sig under hundratals år, inte ibland dem, som aldrig har hört talas om Gud, utan inom kristenhetens snävaste krets och till dess yttersta gränser, behöver vi bara kasta en blick på romarkyrkans historia. Och när vi ser, hur han lyckas med att förkläda sig och utföra sitt verk med hjälp av kyrkans ledare, inser vi bättre, varför hans motvilja mot Bibeln är så stor. Om denna bok blir läst, kommer Guds nåd och kärlek att uppenbaras, och man kommer att bli varse, att Han inte lägger någon av dessa tunga bördor på människor. Det enda, Han kräver, är ett förkrossat hjärta och en ödmjuk och lydig ande.

Kristus ger i Sitt liv inget exempel på, att män och kvinnor skall spärra sig själva inne i kloster, för att bli skickade för himmelen. Han har aldrig lärt oss, att kärlek och medkänsla bör undertryckas. Frälsarens hjärta svämmade över av kärlek. Ju mera människan närmar sig den moraliska fullkomligheten, desto starkare blir hennes känslighet, desto klarare hennes uppfattning om synd och desto djupare hennes medkänsla med de bedrövade. Påven hävdar att han är Kristi ställföreträdare, men hur skulle hans karaktär tåla en jämförelse med vår Frälsares? Har man någonsin hört, att Kristus dömde människor till fängelse eller sträckbänk, för att de inte hyllade Honom som himmelens Konung? Hörde man någonsin Hans röst döma någon till döden, för att vederbörande inte tog emot Honom? Den gång, då invånarna i en samaritisk by visade Honom ringaktning, fylldes aposteln Johannes av harm och sporde: ”Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen och förtära dem som Elia också gjorde?” Jesus såg medlidsamt på Sin lärjunge och svarade, i det att Han tillrättavisade honom för hans hårda sinnelag: ”Människosonen har inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem.” Lukasevangeliet 9:54 och 56, Reformations-Bibeln. Vilken skillnad på den anda, Kristus lade i dagen och Hans föregivne ställföreträdares!

Nu uppvisar romarkyrkan en fördelaktig sida för världen och höljer sin historias fruktansvärda gruvligheter under ursäktande förklaringar. Den har iklätt sig kristlig dräkt, men den har inte förändrat sig. Var och en av de principer, som förekom inom påvedömet fordomdags, existerar ännu. De lärosatser, som uppfanns under den mörkaste Medeltiden, gäller fortsatt. Låt ingen bedra sig själv. Det påvevälde, som protestanterna nu är så villiga att ära, är detsamma, som behärskade världen på Reformationens tid, då Guds män trädde fram med fara för sina liv och avslöjade dess orättfärdighet. Det besitter samma stolthet och övermod, varigenom det härskade över kungar och furstar och utgav sig för, att äga gudomligt företräde. Dess anda är inte mindre gruvlig och tyrannisk nu, än den gång, då det utrotade mänsklig frihet och mördade den Högstes heliga.

Påvedömet är exakt det, som profetian förklarade, att det skulle bli: ”De yttersta dagarnas avfall” (Andra Tessalonikerbrevet 2:3-4). Det ingår i dess taktik, att spela den roll, som bäst främjar dess avsikt, men under kameleontens skiftande utseende döljer det orubbligt ormens gift. ”Ett gett löfte behöver inte infrias gentemot kättare.”

Skall denna makt, vars historia i drygt tusen år skrivits med de heligas blod, nu erkännas som en del av Kristi kyrka?

Inte utan grund har det hävdats i protestantiska länder, att katolicismen avviker långt mindre från protestantismen nu, än tidigare. Det har skett en förändring, men förändringen har inte inträffat i påvekyrkan. Katolicismen likar verkligen i mycket dagens protestantism, därför att protestantismen har förändrat sig så starkt sedan reformatorernas tid.

Efterhand som de protestantiska kyrkorna har sökt världens gunst, har deras ögon förblindats av falsk barmhärtighet. De kan inte se annat, än att det är rätt att tro gott om allt det onda, och som oundviklig följd kommer de till slut att tro ont om allt det goda. I stället för att strida för den tro, som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga, är de nu beredda att ursäkta sig hos romarkyrkan för sin oärliga mening om den och be om tillgivelse för sin trångsynthet.

Det finns många personer, även ibland dem, som inte betraktar romarkyrkan med välvilja, som inte fruktar någon fara, trots dess makt och inflytande. Många menar, att det andliga och moraliska mörker, som ruvade över Medeltiden, bidrog till utbredandet av dess läror, vidskepelse och förtryck, och att nyare tiders ökade upplysning, det allmänt utbredda vetandet och den växande frigjordheten avseende religiösa frågor omöjliggör en återgång till ofördragsamhet och tyranni. Blotta tanken på, att ett dylikt sakernas tillstånd skulle kunna uppstå i vår upplysta tid, sägs vara skrattretande. Det är sant, att både förståndets, moralens och religionens ljus skiner klart över detta släktled. Från Guds Heliga Ords sidor strålar ljuset från himmelen ut över jorden; men man bör hålla i minnet, att ju starkare ljus som ges, desto djupare är mörkret hos dem, som förvanskar eller förkastar det.

Granskning av Bibeln under bön skulle få protestanterna att skåda påvemaktens sanna natur och komma dem att avsky och undvika den, men många känner sig så kloka i sin egen inbilskhet, att de inte känner något behov av att söka Gud, så att de kan föras i säkerhet. Ehuru de högmodas över sin upplysning, är de okunniga om både Skriften och Guds kraft. Något måste de ju ha att lugna samvetet med, och de söker det, som är minst andligt och ödmjukande. Det, som de önskar, är att lära sig att glömma Gud på sådant sätt, att det ser ut, som om de mindes Honom. För alla dessa är påvekyrkan välägnad att tillmötesgå deras önskan. Den är anpassad för två slags människor, som omfattar nästan hela världen: Dem, som vill frälsas genom sin egen förtjänst, och dem, som vill frälsas i sina synder. Häri ligger hemligheten till dess makt.

Man har sett, att en tid med stort andligt mörker var gynnsam för påvemaktens framgång. Nu skall man komma att se, att en tid med stort andligt ljus är lika gynnsam för dess framgång. I det förflutna, då människor inte ägde Guds Ord och saknade insikt om sanningen, var deras ögon förbundna, och tusentals lät sig infångas, utan att se det garn, som låg utspänt framför dem. I detta släktled är det många, vars ögon låter sig bländas av mänskliga teoriers glans från den med rätta så kallade vetenskapen. De upptäcker inte snaran och faller lika lätt i den, som om de vore blinda. Det var Guds avsikt, att människans andliga förmågor skulle betraktas som en gåva från Skaparen och användas i sanningens och rättfärdighetens tjänst; men när man dyrkar högmod och äregirighet och människor upphöjer sina egna teorier över Guds Ord, kan upplysning vara till större skada, än ovetande.

I de rörelser, som nu växer fram i Förenta Staterna för att garantera kyrkans seder och statens stöd, följer protestanterna i katolikernas fotspår. Ja, än mer, de bidrar till att öppna dörren för påveväldet, så att det i det protestantiska Amerika kan återvinna det herravälde, som det har mist i den Gamla Världen. Och vad, som ger denna rörelse större betydelse, är detta, att huvudmålet är det påtvingade helighållandet av Söndagen, ett bruk, som har sin upprinnelse i romarkyrkan, och som denna hävdar som en del av sin myndighet.

Romarkyrkans anda anpassar sig efter denna världs seder och sätter mänskliga traditioner över Guds bud. Denna genomsyrar de protestantiska kyrkorna och förleder dem till att verka på samma sätt för Söndagens upphöjande, som påvedömet har gjort före dem. Om läsaren önskar att förstå, vilka hjälpmedel som skall användas i den snart förestående striden, behöver han bara inhämta berättelserna om, vilka medel Rom använde för samma ändamål fordomdags. Om han önskar att veta, hur de förenade katolikerna och protestanterna kommer att handla mot dem, som förkastar deras lärosatser, låt honom då se, vilket sinnelag Rom lade i dagen gentemot Sabbaten och dess förkämpar.

Kungliga förordningar, allmänna kyrkomöten och kyrkliga bestämmelser, som stöttades med världslig makt, var de trappsteg, på vilka den hedniska festdagen nådde sin hedersplats i den kristna världen. Den första offentliga förordning, som påbjöd iakttagande av Söndagen, var den lag, som Konstantin utfärdade.

Denna förordning krävde, att stadsfolk skulle vila på ”solens ärevördiga dag”, men tillät lantbrukare att fortsätta med sitt lantbruksarbete. Fastän det egentligen var ett hedniskt reglemente, påtvingades detta av kejsaren, efter det att han bekänt sig till kristendomen.

Då den kejserliga befallningen visade sig vara kraftlös att ersätta den gudomliga myndigheten, hävdade Eusebios, en biskop, som sökte furstarnas gunst, och som var Konstantins särskilde vän, att Kristus hade ändrat Sabbaten till Söndagen. Det framfördes inte ett enda vittnesbörd från Skriften om denna nya lära.

Den falska vilodagen är människornas egen uppfinning, och den skänker folk mod att trampa Sabbaten i smutsen. Envar, som ivrigt åstundade världens ära, antog den folkliga festdagen.

Då påvemakten fick fast mark under fötterna, fortsattes arbetet för Söndagens upphöjelse. Under lång tid arbetade åkermännen, då de inte gick i kyrkan, och den sjunde dagen betraktades alltjämt som vilodag. Men förändringen utvecklade sig stadigt. De, som innehade prästerliga befattningar, förbjöds att döma i borgerliga angelägenheter på Söndagen. Kort tid därefter fick alla, oavsett samhällsställning, befallning om att avhålla sig från vanligt arbete, med hot om fängelse, om det gällde fria medborgare, och prygel, om det rörde sig om slavar. Senare kom det en förordning om, att rika personer skulle straffas med förlusten av halva sin egendom, och slutligen, att om de stadigt visade sig hårdnackade, skulle de göras till trälar. De lägre klasserna skulle dömas till livstids förvisning.

Man gjorde också bruk av mirakel. Det berättades, förutom andra underverk, om en jordbrukare, som skulle till att plöja sin åker på en Söndag. Han skulle rengöra plogen med ett järn, men järnet fastnade i hans hand, och i två år måste han släpa det med sig, till väldigt svår smärta och skam för sig själv!

Senare gav påven befallning om, att församlingsprästen skulle förmana överträdare av Söndagen och råda dem till, att gå i kyrkan och be sina böner, för att de själva eller deras grannar inte skulle drabbas av en eller annan stor olycka. Ett prästerligt råd framförde detta sakskäl, som sedan dess flitigt använts, även av protestanterna. Eftersom människor träffats av blixten, medan de arbetat på Söndagen, måste denna vara vilodagen. ”Det är tydligt”, sade prästerna, ”i hur hög grad det har väckt Guds misshag, att ringakta denna dag.” Det gjordes en hänvändelse till präster och regeringsmedlemmar, kungar och furstar samt alla troende människor om ”att göra största möjliga ansträngning för, att denna dag åter må äras och för kristenhetens anseendes skull må mera fromt iakttas i den kommande tiden”.

Då kyrkomötenas avgöranden visade sig otillräckliga, bönföll man de världsliga myndigheterna om, att utfärda en förordning, som skulle väcka skräck i människors hjärtan och tvinga dem till att avhålla sig ifrån att arbeta på Söndagen. Vid ett stiftsmöte i Rom blev alla tidigare bestämmelser åter bekräftade med större kraft och högtidlighet. De blev också inlemmade i kyrkolagarna och inskärpta av de borgerliga myndigheterna nästan överallt i kristenheten.

Likväl vållade Skriftens brist på belägg för Söndagens helighållande inte ringa besvär. Folket misstrodde de lärdes rätt, att åsidosätta Herrens direkta befallning: ”Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat” till förmån för helighållandet av solens dag. Som ersättning för bibliska bevis var det nödvändigt, att finna på andra utvägar. En nitisk förkämpe för Söndagen, som vid slutet på 1100-talet besökte England, mötte motstånd från trofasta vittnen om sanningen, och hans ansträngningar var så fruktlösa, att han för en tid reste bort från landet och tänkte fram och åter, för att finna på ett medel till att genomdriva sin lära. Då han vände tillbaka, var bristen avhjälpt, och han var framgångsrikare med sina senare strävanden. Han medhavde en rulle, som sades härröra från Gud Själv, och som innehöll det nödvändiga påbudet om att helighålla Söndagen, liksom fruktansvärda hot, för att skrämma de olydiga. Detta dyrbara dokument är ett lika stort bedrägeri, som förklaringen att det skulle ha fallit ned från himmelen och hittats i Jerusalem på St. Simons altare på Golgata. I verkligheten härrörde dokumentet från det påvliga palatset i Rom. Genom alla tider har svek och förfalskningar ansetts lovliga av det påvliga prästväldet, för att öka deras rikedom och makt.

Denna rulle förbjöd allt arbete från den nionde timmen, klockan tre Lördag eftermiddag, till soluppgången på Måndagen, och dess giltighet hävdades ha bekräftats genom många mirakel. Man berättade, att människor som arbetat utöver den fastslagna tiden, hade blivit förlamade. En mjölnare, som försökte att mala sitt korn, såg att det i stället för mjöl vällde fram en ström av blod, och kvarnhjulet stod stilla, trots den våldsamma vattenströmmen. En kvinna, som ställde in deg i ugnen, uppdagade, att den var rå, då den togs ut, trots att ugnen var väldigt het. En annan, som hade deg klar för ugnen vid den nionde timmen, beslutade sig för att vänta med baket till på Måndagen. Vederbörande upptäckte nästa dag, att den formats till bröd och bakats genom gudomlig kraft. En man, som bakade bröd efter den nionde timmen på Lördagen, såg, då han nästa dag bröt det, att det flöt blod ur det. Med detta slags meningslösa och vidskepliga berättelser försökte Söndagens förkämpar att stadfästa dess helighet.

I Skottland, liksom i England, bevisades Söndagens större aktning, genom att delvis förena den med den gamla Sabbaten. Men antalet timmar, som borde helgas, skilde sig åt. En förordning från den skotske kungen tillkännagav, att ”Lördagen från klockan tolv bör anses vara helig”, och att ingen från denna tidpunkt till på Måndag morgon hade lov till, att uträtta världsliga sysslor.

Men trots alla ansträngningar för att försvara Söndagens helighet, medgav katolikerna själva Sabbatens gudomliga myndighet och det mänskliga upphovet till den förordning, som hade ersatt den. På 1500-talet förklarade en påvlig rådsförsamling tydligt: ”Låt alla kristna minnas, att den sjunde dagen helgades av Gud och antogs och iakttogs inte bara av judarna, utan också av alla andra, som hävdade att de dyrkade Gud. Dock har vi kristna förändrat deras Sabbat till Herrens dag.” De, som ringaktade Guds lag, var inte omedvetna om, vad natur deras verk bestod av. De var fullt medvetna om, att de satte sig över Gud.

Ett slående exempel på Roms politik mot dem, som ärade Sabbaten, fick man i den långa och blodiga förföljelsen av valdenserna.

Andra fick lida på liknande sätt för sin trofasthet mot det fjärde budet.

Mitt i Medeltidens mörker hade man förlorat de kristna i Central-Afrika ur sikte, och i många år hade de frihet till, att utöva sin tro. Men till sist hörde Rom om deras existens, och kejsaren av Etiopien lät sig snart lockas till, att erkänna påven som Kristi ställföreträdare. Därpå följde andra eftergifter. En förordning stiftades, som med hot om det strängaste straff förbjöd iakttagandet av Sabbaten.

Men det påvliga tyranniet blev snart ett så irriterande ok, att etiopierna beslöt sig för, att bryta det. Efter en fruktansvärd kamp förvisades de romersk-katolska från deras områden och den gamla tron återupprättades. Kyrkorna fröjdade sig över sin frihet, och de glömde aldrig den läxa, de hade fått, genom att låta sig bedras av Roms fanatiska och tyranniska makt. De var tillfreds med, att hålla sig inom sitt isolerade rike, okända för den övriga kristenheten.

De afrikanska kyrkorna iakttog Sabbaten, liksom påvekyrkan hade gjort fram till sitt fullkomliga avfall. Fastän de helighöll den sjunde dagen efter Guds bud, avstod de ifrån arbete på Söndagen i överensstämmelse med kyrkans bruk. Efter det att Rom hade nått sin yttersta makt, trampade det på Guds Sabbat, för att upphöja sin egen, men Afrikas kyrkor, som hade levt i det fördolda i inemot tusen år, deltog inte i detta avfall. Då de kom under Roms herravälde, blev de tvungna att åsidosätta den sanna och upphöja den falska vilodagen, men så snart som de återvunnit sin oavhängighet, lydde de åter det fjärde budet.

Dessa berättelser från flydda dagar avslöjar tydligt Roms fiendskap mot den sanna vilodagen och dess förkämpar samt de medel, som användes för att få andra till att ära den förordning, som de själva hade infört. Guds Ord lär, att dessa förhållanden kommer att åter gälla, när katoliker och protestanter förenar sig om, att upphöja Söndagen.

”Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn som ett lamm men talade som en drake. Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår hade blivit läkt.” Uppenbarelseboken 13:11-12. Sedan mitten på 1800-talet har de, som helgar Sabbaten, avlagt sitt vittnesbörd för världen. Genom de händelser, som nu inträffar, ser man ett hastigt framåtskridande mot uppfyllelsen av förutsägelsen. Hos protestantiska lärare finner man samma hävdande av gudomligt bemyndigande för att hålla Söndagen helig och samma brist på bibliska bevis för detta som hos de påvliga ledare, som fabricerade mirakel.

Detta hävdande, att människor hemsöks med Guds dom, för att de bryter Söndagen som vilodag, kommer att återupprepas. Det är redan på gång.

Romarkyrkan är förunderlig i sin knepighet och list. Den kan gissa, vad som kommer att ske. Den väntar, tills dess tid är inne, ty den ser, att de protestantiska kyrkorna knäfaller för den, genom att anta den falska vilodagen, och att de förbereder sig för att tvinga igenom den med samma medel, som den själv använde i fordom tid. De, som förkastar sanningens ljus, kommer ändå att söka hjälp hos denna, som den påstår, ofelbara makt, för att förhärliga en förordning, som har sin upprinnelse hos den. Det är inte svårt att förutsäga, med vilken glädje den skall komma protestanterna till hjälp i detta arbete. Månntro ingen bättre än de påvliga ledarna vet, hur man skall handla mot dem, som är olydiga mot kyrkan?

Om ingen bryr sig om detta, kommer den protestantiska världen att lära sig, vad Roms planer egentligen är, men först när det är för sent att slippa ut ur fällan. Helt stilla växer romarkyrkans makt. Dess doktriner utövar sitt inflytande både i domstolarna, i kyrkorna och i människornas hjärtan. Den tornar upp sina höga och massiva byggnadsverk, och i deras hemliga rum kommer de tidigare förföljelserna att upprepas. I hemlighet, och utan att väcka misstanke, samlar den nya krafter till att främja sina egna syften. När tiden är inne, kommer den att slå till. Allt, vad den önskar, är en fördelaktig ställning, och detta har den redan uppnått. Vi skall snart erfara, vad romarkyrkan strävar efter. Var och en, som vill tro på och åtlyda Guds Ord, kommer därigenom att ådra sig vanära och förföljelse.