Palmemordet. Del 15. Mordet på Olof Palme. Tyskt Radioprogram

                                                 Palmemordet

Del 15: Mordet på Olof Palme

© 1994 Westdeutscher Rundfunk, Köln.

Min skriftliga anhållan om utgivningstillstånd har aldrig besvarats. Begår jag lagbrott, genom att likväl utge denna spännande, väsentliga läsning? 

WDR 3

Lördag, den 26. November, 1994, klockan 20.15-22.00

Programserie: Samstagabend in WDR 3

Översättning: Lennart Sundstad

Medverkande

Berättare: Thomas Lang

Talarinna (1): Claudia Brinker

Talare: Klaus Zmorek

Citatuppläsare: Josef Tratnik

Ljud och teknik/klippning: Ilse Sieweke/Matthias Fischenich

Regi/produktion: Uwe Schareck

Assistens: Axel Pleuser

Ansvarig redaktör: Ansgar Skriver

Påannonsering:

Lördagskväll i WDR 3. I dag: Mordet på Olof Palme. Sedan åtta år gör den svenska polisen fruktlösa efterforskningar. Författare: Klaus-Dieter Knapp.

Svenske statsministern Olof Palme var en välkänd politiker världen runt; han klandrade USA under Vietnam-kriget, han kämpade mot rasåtskillnaden i Syd-Afrika, var engagerad i Socialistinternationalen och tog på sig medlaruppdrag för Förenta Nationerna. Den 28. Februari, 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Under de nära på nio åren sedan mordet har den svenska polisen inte lyckats finna mördaren eller mördarna.  Det går inte att förneka, att hårresande försummelser begåtts. Vad beror det på? Sedan länge förekommer det i detta sammanhang i Sveriges offentlighet motsättningar på grund av berörda myndigheters påstådda oduglighet och hjälplöshet; härur har det uppkommit förmodanden om en sammansvärjning. Misstankar kom ut om, att politiker, partier och media skulle hindra att sanningen uppdagades, trots att en öppen debatt vore absolut nödvändig.

Beroende på detta faktum, kan inte följande sändning framställa detaljerade bakgrunder och sammanhang. Vi ställer inget juridiskt anspråk på, att framlägga avgörande bevis, men försäkrar, att programmets författare noga undersökt alla kända indicier.

Berättare

”Det finns statsbärande krafter, som inte vill, att mordet på Olof Palme klaras upp”, kommer Harry Schein senare att säga. Och han skulle få rätt. Harry Schein var i många år ordförande i styrelsen för den svenska televisionen och hörde till Olof Palmes innersta personliga och socialdemokratiska vänskapskrets. Just nu spelar han tennis med vännen Olof Palme – platsen: En tennishall i den Stockholmska stadsdelen Östermalm. Det är Fredag, den 28. Februari, 1986, klockan 9. Det kommer att bli Olof Palmes sista dag i livet.

Ministerpresident Palme, i Sverige kallas han för statsminister, avslutar omkring halv elva sin idrottsliga dagsupptakt. Därefter låter han sig av två livvakter skjutsas till en herrekiperingsaffär. När livvakterna får veta orsaken härtill, blir de sura: Olof Palme önskar lämna tillbaka en kostym, som han här dagen innan köpt utan deras vetskap. Det vill säga, statsministern har åter igen lämnat regeringskansliet för en inköpstur – till fots, alldeles ensam, utan någon som helst eskort från säkerhetspersonal. Detta förhållningssätt är utmärkande för Olof Palme, han besväras av livvaktsskydd. Han står endast ut med sådant av bestämda orsaker, eftersom han annars känner sig alltför begränsad som privatperson. Hans livvakter känner sig mestadels degraderade till tillfälliga chaufförer. Med fasa erinrar de sig den gången, då de är på väg till flygfältet med Olof Palme och tjänstefordonet plötsligt går sönder. Statsministern ställer sig helt enkelt vid vägkanten – höjer tummen i vädret och reser som ensam liftare vidare till flyghamnen.

Denna 28. Februari låter Olof Palme livvakterna gå redan klockan 11. För hans vidkommande börjar nu en helt vanlig arbetsdag: Utfrågning med en facklig tidskrift, samtal med kanslipersonal, klockan 15.15 mottagning av det norska sändebudet. Statsministern låter norrmannen stiga på, varpå han tålmodigt och i hög grad personligen rättar in sig i kön till personalfiket, för att hämta kaffe och kakor. Det högtidliga sammanträffandet äger rum vid ett kaffebord. När han gjort helg – omkring klockan 17.30 – tillryggalägger den svenske ministerpresidenten den ungefär en kilometer långa vägen till sin våning i Stockholms Gamla Stad till fots som så ofta förut och helt ensam. I hemmet blir han uppringd av sin son Mårten och dennes fästmö. De bestämmer sig för, att gå på bio tillsammans. Olof och hustrun Lisbeth bryter upp omkring klockan 20.35 och spatserar till närmaste tunnelbanestation, ”Gamla Stan”. Fem minuter senare köper statsministern en tunnelbanebiljett och färdas de tre stationerna till biografen ”Grand” på Sveavägen i det fullsatta tunnelbanetåget. Bortåt klockan 20.50 köar en statsminister framför en biokassa, för att lyckas få tag i biljetter till filmen ”Bröderna Mozart”. Familjen Palme finner nöje i denna dubbelbottnade komedi. Filmen slutar klockan 23.04. De båda Palme-paren skiljs åt, och kring 23.17 beger sig Olof och Lisbeth Palme i väg hemåt. De håller ganska rask takt och korsar Sveavägen, då Lisbeth på nytt vill kasta en hastig blick i den indiska butiken ”Saris” skyltfönster. Klockan är 23.20. Några skyltfönster senare – framför färghandeln ”Dekorima” i hörnet med Tunnelgatan – väntar sedan 2-3 minuter en man. När makarna Palme passerar honom, går mannen mot statsministern bakifrån, tar i axeln med ena handen, drar honom åt sig och skjuter efter orden ”herr Palme” med ett grovkalibrigt vapen två gånger mot statsministern. Den andra kulan missar målet. Den första tränger igenom femte ryggkotan på Olof Palme, trasar sönder stora kroppspulsådern, övre hålvenen, liksom mat- och luftröret och far ut igen i övre delen av bröstkorgen. Olof Palme avlider genast.

(Berättare)

Mördaren flyr uppför de 89 trappstegen till Malmskillnadsgatan och nu inleds det, som kommer att kallas för den intensivaste mordspaningen i Sveriges historia. Senare visar det sig, att samtidigt inleddes den svenska historiens största spaningskatastrof. Varken broar eller utfartsvägar spärras av, först ett par timmar efter mordet görs det ett par stickprovsmässiga förarkontroller. Rikslarm utfärdas först klockan 02.05, nästan tre timmar efter statsministermordet. I samband därmed talas det av obegripliga orsaker om en mördarduo från det kroatiska Ustasja, trots att alla ögonvittnesskildringar säger, att en man med skandinaviskt utseendet skjutit. Från polisens ledningscentral kommer det mycket färre anvisningar än vanligt, allt sker oordnat.

Talare 2

Arne Irvell är chef vid Stockholms mordkommission. Närhelst ett mord sker i Stockholm, underrättas han omgående, i brådskande fall väcks han mitt i natten. Men mordet på statsministern blir han först varse vid frukostbordet – genom radions sändningar. För första gången, sedan han blivit mordkommissarie, påbörjades en spaning honom förutan. När han av denna orsak ilsket frågar polisens ledningscentral, varför han icke underrättats, får han till svar: ”Jag tänkte, att det är bäst, om du får sova ut riktigt.” Stockholms mordkommissionschef hade endast kunnat ersättas av ledaren för riksmordkommissionen Willy Svensk. Men även denne hålls utanför, och det av en man, som från och med nu kommer att spela en ledande roll i mordfallet Olof Palme. Hans namn: Hans Holmér.

Talare 1

Socialdemokraten Hans Holmér är länspolismästare i Stockholm. När han den 1. Mars, 1986 omkring klockan 11 egenmäktigt ställer sig i spetsen för spaningsapparaten, hörs det bara spridda protester. Juristen och förvaltningsexperten Hans Holmér är helt oerfaren av praktiskt polisarbete. Hans uppträdande motsvarar, att förvaltningschefen på ett sjukhus i egen hög person skulle ta skalpellen ur handen på kirurgen, bara för att det handlade om en viss patient. Och hans spaningsmetoder ser därför också ut så här: Hans Holmérs första handling blir en presskonferens, där hans beskrivning av gärningsmannens kläder skiljer sig från flertalet ögonvittnens. Det enda ögonvittne, som fullständigt iakttagit händelseförloppet omedelbart före och efter mordet, hörs alldeles för sent och inte alls tillräckligt ingående. På grund av ett kvinnligt ögonvittnes utsaga, låter Hans Holmér framställa en fantombild. Det kvinnliga vittnet anser dock, att fantombilden inte alls motsvarar hennes iakttagelse. Mannen på bilden har ett alltför utländskt utseende. Det skulle också visa sig, att mannen inte hade något att göra med mordet. Så uppkommer det en falsk bild av mördaren.

(Berättare)

Saken med kulorna är också riktigt egendomlig. Trots att hela, vida brottsplatsen genomsöktes rent av med dammsugare och metalldetektorer, sägs polisen inte ha funnit några kulor. Dessa upptäcks senare av privatpersoner och på ett kriminaltekniskt laboratorium befinns de sakna spår av textilier, mänsklig vävnad och blod. Dessutom hittades de för nära brottsplatsen. Hade de lagts dit i efterhand? Därom är den då letande polisteknikern Börje Moberg övertygad. Den ansvarige allmänne åklagaren K.G. Svensson är enligt svensk lag undersökningsledare och kan därför ge spaningsledaren Hans Holmér i uppdrag, att pröva vissa spår och genomföra bestämda efterforskningar. Svensson vill veta, hur kulorna kommit till fyndplatsen. Han fordrar av Holmér en provskjutning. Det vägrar denne att gå med på. Alltså överför åklagare Svensson mot Holmérs vilja provskjutandet på Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Laboratoriet slår fast: Minst en av kulorna måste ha legat någon annanstans.

Berättare

Tolv dagar efter mordet låter Hans Holmér gripa den 32-årige Victor Gunnarsson som Olof Palmes baneman. Han är den först gripne i detta mordfall. Indicier mot Gunnarsson saknas. Han hade också kort efter gripandet hänvisat till sitt alibi. Men Holmér låter medvetet alibit förbli ogranskat. I stället underkastar han Gunnarsson en maratonkonfrontation med ständigt nya ögonvittnen. Emellertid känner ingen igen Gunnarsson. Holmérs förfarande mot Gunnarsson betecknas av åklagare K.G. Svensson som ”grovt rättsövergrepp”. Han är övertygad om Gunnarssons oskuld. Åklagaren ser sig tvungen, att överta uppdraget som spaningsledare. Med hjälp av en tidningsannons söker han alibivittnena och finner dem. Två dagar senare är Gunnarsson fri. Trots detta fortsätter Holmér, att misstänkliggöra Gunnarsson. Något samarbete mellan Holmér och Svensson är inte längre möjligt. Regeringen griper in i deras strid. Regeringen hålls fortlöpande informerad genom medarbetare på justitiedepartementet och vet, vad som sker bakom kulisserna. Likväl ombesörjer regeringen, att åklagare Svensson, icke Holmér, får gå. Svenssons efterföljare blir överåklagaren i Stockholm Claes Zeime, som inte ställer så obekväma frågor till Holmér som sin föregångare. Även ifrån spaningsstaben har Holmér avlägsnat alla sina belackare. Hans makt som spaningsledare är nu hundraprocentig.

Berättare

Trots att det aldrig funnits ett enda indicium för, att en kurd kunde ha skjutit Olof Palme, hävdar ändå Hans Holmér: Det är till 95 % säkert, att kurder hade mördat Olof Palme.

Redan första dagen efter mordet utsätts kurdiska familjer för husrannsakningar. Razzian den 14. Mars mot det kurdiska bokcaféet i Stockholm betecknas senare av Justitieutskottet i Sveriges Riksdag som ”allvarligt lagbrott”. Holmér yttrar sig i en tidningsutfrågning om sin polistaktik:

Citatuppläsare

”Avsikten med denna operation är inte endast, att vinna information, utan också att göra personerna osäkra och skilja på dem, i hopp om, att någon skall skvallra, att någon blir förtvivlad eller helt enkelt handlingsförlamad, att någon under polisens bevakning inte längre ser upp eller släpper ifrån sig upplysningar, för att lämnas i fred.”

Berättare

Trakasserier: Hela familjer förs bort i handfängsel, även små barn; många kurder förhörs i timmar och skymfas. Totalövervakning och nattlig telefonterror fullständigar Holmérs undersökningsmetoder. Gripanden utan grund förekommer, liksom rättsvidriga konfiskationer. Beslagtaget material återlämnas ej.

(Berättare)

Uppenbart straffbara spaningsmetoder som olaglig telefonavlyssning – till på köpet delvis med i Sverige förbjuden avlyssningsapparatur – medför lika litet några vidräkningar som de ofta förekommande husrannsakningarna utan godkännande från åklagare. Hans Holmér har aldrig stämts inför rätta för detta. Endast för två av sina talrika avlyssningsövergrepp i kurders våningar döms Hans Holmér flera år senare till böter. Dock skall inte bara trakasserier komma att medföra påståenden, som kan tynga en kurd.

Berättare

I tidig morgontimma den 20. Januari, 1987 verksställs Operation Alfa. Denna är den svenska polishistoriens största tillslag. Omkring 300 poliser slår 26 kurder med en enda smäll. Föga överraskande: Också detta letande efter Palmes mördare är utan framgång. Trots det, vill Holmér den här dagen öka antalet frihetsberövade till 200. Åklagarna, som hittills blundat med alla ögon, knorrar till sist efter den 69. kurden. Åklagare Solveig Riberdahl säger: ”Vi vill inte ha några chilenska fotbollsstadion.” Den här gången har socialdemokraten Hans Holmér gått för långt, han kan inte längre hejdas. Regeringen låter honom falla. En annan spaningsledning sätts in.

(Berättare)

Men därmed ändras inte spaningsmetoderna, snarare tilltar egendomligheterna. Den nye ställföreträdande spaningsledaren Ingemar Krusell fastslår fullt riktigt i Maj, 1986:

Citatuppläsare

”Olof Palme har fallit offer för en mordkomplott. Flera alternativa gärningsmän väntade på honom”,

(Berättare)

teorin om en ensam gärningsman vore helt utesluten.

Berättare

Ändå låter den nya spaningsledningen i slutet av 1988 gripa Christer Pettersson som ensam gärningsman. Pettersson ställdes dessutom inför rätta och dömdes i första instans, och detta bara på Lisbeth Palmes påstående, att hon i Christer Pettersson skulle ha känt igen sin makes mördare. Däremot frikände samtliga sju nämndemän i appellationsdomstolen Pettersson, eftersom de konstaterade, att det inte kunde vara tal om, att Lisbeth Palme skulle ha känt igen honom.

Talare 1

Strax före en konfrontation med Pettersson blev fru Palme upplyst om, hur den man såg ut, som spaningsledningen önskade sig som gärningsman: Han skulle vara en omkring 40 år gammal alkoholist. Vid konfrontationen ser Lisbeth Palme tolv män: Elva utvilade – en utvakad; elva korrekt klädda och med mörka skor – en i något luggslitna kläder och med ljusa skor; elva vältränade – en med början till kulmage; elva avspänt blickande poliser – en med vanedrinkarens anletsdrag. Lisbeth Palmes utsaga löd: ”Man ser vem som är alkoholisten.”

Berättare

Utsagan betraktades av åklagarna som igenkännande av Olof Palmes mördare. I tillägg skulle Lisbeth Palme icke ha kunnat känna igen någon, ty sedan mordet på maken hade hon hela tiden bedyrat, att hon inte kunde säga något om mördarens utseende.

(Berättare)

Förutom dessa offentliga, orättfärdiga misstankar mot Christer Pettersson, kurderna och Victor Gunnarsson, har det förekommit ett stort antal spekulationer om, vem som kunnat mörda Olof Palme. Alla dessa spekulationer har en sak gemensam: De saknar gripbar substans. Inget ögonvittne, ingen iakttagelse och endast ett fåtal indicier kan egentligen stötta dem. De är blott utfallet av en rent teoretisk forskning efter motiv. Men det finns ett enda spår, som utgör mer, än bara en teoribyggnad. Det äger tillräcklig substans. Det understöds av flera ögonvittnen, talrika iakttagelser och en överväldigande samling indicier.

Berättare

Detta spår följs visserligen inte av polisen, utan övervägande av engagerade journalister. Beträffande mordet på Olof Palme är dessa i Sverige tyvärr bara ett ringa fåtal, såsom Olle Hägg, Olle Alsén, Lars Krantz, Olle Minell och – vilka särskilt bör framhållas – Lars Borgnäs och Sven Anér. Framför andra de sistnämnda har delvis under åratals detaljstudium uppdagat ett och annat om mordet och omständigheterna däromkring. De har spårat upp och frågat ut viktiga ögonvittnen, nystat upp osanningar från de undersökande myndigheterna och överklagat, tills de fått ut hemliga akter.

Berättare

Enligt deras efterforskningar, framtonar denna bild:

Talare 2

Stockholm, den 28. Februari, 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Perrongklockan visar 20.35. Inga stiger ur sitt T-banetåg. Som vanligt skall hon till arbetet. Men i dag märker hon något särskilt. Hon ser en man, ur vars ficka en antenn sticker upp. Mannen gör Inga nyfiken. Kort före utgången vänder Inga sig om på nytt och ser, hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa biljett på samma station.

Talare 1

Klockan 20.37. Hundra meter från T-banestationen, i en portuppgång, ser Inga en man till tala i en walkie-talkie. Tjugo meter från honom spatserar Olof och Lisbeth Palme i riktning tunnelbanan.

Talare 2

Klockan 20.38. På samma T-banestation reagerar Helena på två män, som inte uppträder som övriga passagerare. De väcker intrycket, att de bevakar någon.

Talare 1

Klockan 20.39. Per träffar paret Palme vid stationsingången. Trettio meter bakom dem går en man med mörk hy. Per tror, att mannen förföljer makarna Palme.

Talare 2

Klockan 20.43. Tunnelbanetåget har just nu kommit. Leila står i vagnen, som makarna Palme stiger in i. Leila märker, hur en man i sista ögonblicket hastar in i samma vagn och tar Olof Palme under uppsikt. Han har mörk hy.

T-banetåget består bara av fyra vagnar. I Stockholm betyder det, att tågföraren också samtidigt är tågvärd. Han måste stiga av vid varje hållplats, för att se till att passagerarna stiger på. I samband härmed ser han, hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.

Talare 1

Klockan 20.47, T-banestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger ur. Det slår tågföraren, att samma två män, som följt Olof Palme in i vagnen, nu också stiger av och går efter makarna Palme.

Talare 2

Klockan 20.50. Olof Palme går in på biografen ”Grand”. Förbipasserande berättade senare, att de iakttagit en man med walkie-talkie vid gatuhörnet.

Hade Olof Palme – i stället för att åka i tunnelbana – gått till fots, hade han väl också då stått under bevakning. Enligt journalistiska efterforskningar, skall det på detta knappt två kilometer långa stråk ha gjorts minst fem av varandra oberoende iakttagelser av män med walkie-talkies. Även kort innan Olof Palme lämnade sin våning, sågs – också enligt dessa källor – två män med walkie-talkies i omedelbar närhet av hans bostad.

Till dags dato utesluter polisen, att Olof Palme på vägen från sin lägenhet till bion kunde ha varit förföljd.

Talare 1

Klockan är 21.20. Just mellan biografen och den senare brottsplatsen ses en man med walkie-talkie, berättar Lars Borgnäs, och dessutom:

Talare 2

Klockan 22.10. I brottsplatsens omedelbara närhet står ytterligare en man med walkie-talkie.

Talare 1

Klockan 23.00. Filmen, som Olof Palme tittar på, är snart slut. Omkring 900 meter från bion iakttar Annika och Lena, hur radiobil med väldigt hög fart närmar sig en linjebuss. Från polisfordonet skyndar sig en civilklädd man fram till bussen och stiger in. Annika och Lena blir förbryllade.

Talare 2

Klockan 23.05. Filmen är precis slut. 50 meter från baksidan på biografen ”Grand” ser Maj-Britt och Märta tre springande män. De löper alldeles parallellt med Olof Palmes hemväg.

Talare 1

Klockan 23.10. Folket strömmar ut ur biografen ”Grand”. 300 meter från bion tittar Eva, ett ögonvittne, ut ur fönstret. Såsom hon senare berättar för programmet ”Kanalen”, har hon sedan tjugo minuter iakttagit två män, som står bredvid en bil på tomgång. Båda männen talar i walkie-talkies. Sedan en radiobil smugit sig förbi dem, är de plötsligt försvunna.

Talare 2

Samtidigt parkerar 300 meter väster om biografen polisbil 1520 på gångbanan. Ingrid, vars iakttagelser återges i Sven Anérs bok ”Polisspåret”, blir brydd över, att det i den här bilen inte sitter två poliser som brukligt är, utan bara en för sig själv. Han talar heller inte i polisradion, utan just i en walkie-talkie. På mindre än tio meters avstånd ser Ingrid en stor elektronisk extraanläggning i vagnens baksäte. Efter orden: ”Aha, där borta” susar bilen i väg.

Talare 1

Klockan 23.12. Tommy reagerar precis på Tranebergsbron över något underligt. I riktning biografen far flera radiobilar efter varandra. Trots att ett dylikt hopande av polisbilar i Stockholm sällan förekommer, vet man i ledningscentralen inget om detta.

Talare 2

Klockan 23.15. Olof Palme är nu på Sveavägen. Kristian ser vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares Gata, ungefär 400 meter sydost om biografen, hur två män betraktar ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.

Talare 1

Klockan 23.16, Sveavägen hörnet vid Tunnelgatan. Fem minuter kvar till mordet. Några meter från brottsplatsen ser en taxiförare en man stå med walkie-talkie.

Talare 2

Klockan 23.17, fyra minuter kvar. En förbipasserande, vi kallar honom för Jerker, och hans fästmö spatserar längs Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning Sveavägen. Femtio meter från den plats, där Olof Palme om några ögonblick kommer att gå förbi, ser Jerker ytterligare en man med walkie-talkie. När Jerker passerar honom, vänder han sig om och tittar mannen med walkie-talkien rätt i ansiktet. Genast känner Jerker igen mannen. I rätten säger han, att han är helt säker, att han sett Alfred. Alfred är – polisman.

Talare 1

Klockan 23.21. Reine och Sigge åker i sin bil mot brottsplatsen. När de befinner sig knappa hundra meter därifrån, hör de två skott. En vit Volvo får dem att stanna och hindrar avsiktligt deras vidare färd. [Gunnar Wall, tror jag, skriver att det var enkelriktat och fullt naturligt, att Volvon skulle hindra deras framfart.]

Talare 2

Klockan 23.22. Leif står med sin bil vid trafikljusen i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Han har precis bevittnat de dödande skotten. Genast griper han efter sin biltelefon, för att ringa polisen. Samtalet registreras av Televerket, men trots att linjen är ledig, svarar ingen hos polisen. Det går inte att larma polisen i Sveriges huvudstad. Detta är möjligt igen först från klockan 23.26.

Talare 1

Klockan 23.23. Mördaren har flytt uppför de 89 trappstegen till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna. Det slår Anna, att han försöker att stoppa in ett föremål i en väska liknande en handväska. I samband därmed tycks han ha svårigheter med blixtlåset.

Talare 2

Fortfarande klockan 23.23. Lars, ett annat ögonvittne till brottet, medger, att han först gömt sig bakom en byggcontainer och sedan sprungit efter gärningsmannen. På David Bagares Gata, 150 meter öster om brottsplatsen, har han förlorat spåret. Gatan är tom på folk. Endast polisbil 1520 far långsamt och utan påslagna blåljus förbi Lars.

Talare 1

Klockan 23.24. I omedelbar närhet av brottsplatsen iakttas ytterligare två män med walkie-talkies av tre av varandra oberoende vittnen.

Talare 2

Fortfarande klockan 23.24. Fem minuter innan mordet meddelas i polisradion, detta bedyrar en pressfotograf, har han i sin specialmottagare hört följande dialog, vilken låtit som ett walkie-talkiesamtal: ”Hallå där uppe, hur ser det ut?” ”Bra, men det är [svärord] kallt.” ”Statsministern är skjuten!”

Talare 1

Klockan 23.25. Fyra minuter efter skotten. Omkring 500 meter öster om brottsplatsen far 43:ans buss mot hållplatsen vid Eriksbergsgatan. Två män lösgör sig ur mörkret i en portuppgång och vill med. De verkar jäktade. Den ene stiger in, den andre dröjer kvar väldigt länge i bussdörren och tvekar. Sedan kastar han en blick på golvet, ägnar det där angivna bussnumret sin uppmärksamhet, stirrar en stund på detta och stiger sedan av igen. Han bär på en gråblå plastväska med blixtlåsförslutning i standard A4-format. En sådan väska märkte Anna två minuter tidigare i den flyende mördarens hand. I dylika väskor bär vanligen Stockholms civilpoliser sina skjutvapen, när de är i tjänst. Inte bara bussföraren slås av mannens märkvärdiga uppträdande, utan jämväl en passagerare, TV-producenten Lars Krantz.

Berättare

Fyra dagar senare sitter Lars Krantz på plats vid en rättegång. Där ser han en man, vars lätt igenkännbara hakparti gör att han genast känner igen honom. Han är den iögonfallande mannen från 43:ans buss, han med plastväskan. Han frågar efter mannens namn: Han heter Alfred. Samme Alfred, som Jerker strax före mordet sett som en av de många männen med walkie-talkie, vilket Lars Krantz skriver om i sin bok ”Ett verkligt drama”. Men det finns ytterligare ett tredje vittne, som intygar att Alfred vistats i närheten av brottsplatsen, nämligen föraren på 43:ans buss. Han kände senare också entydigt igen den andre mannen, som steg ombord på 43:an. Hans namn är Gunnar.

Gunnar och Alfred är polismän i Stockholms polisdistrikt Norrmalm. I Norrmalms-distriktet ligger inte bara brottsplatsen, utan också biografen ”Grand”. Gunnar och Alfred har under sin bana som poliser, åtminstone på 80-talet, nästan alltid arbetat tillsammans. På mindre, än två år anmäldes manskapet 70 gånger för rått hanterande av Stockholms medborgare, men fälldes sällan. Långt ifrån alla misshandlar, som de två gjorde sig skyldiga till, följdes av polisanmälan, inte ens den gången, då de i ett sidorum på T-banestationen ”Centralen” förhörde den för knarkintag misstänkte Rolf Machnow till döds. Ansvarig för denna ickeuppföljning var överåklagare Claes Zeime. Just den nämnde Zeime insattes i Palme-mordfallet av det ansvariga ministeriet som ersättare för förundersökningsledaren K.G. Svensson, alltså den åklagare, som – vilket Sven Anér anger – klandrade Hans Holmérs spaningsmetoder.

Talare 2

Gunnar och Alfred var också medlemmar av den ökända Basebollsligan. Denna civila specialenhet vid Norrmalms-polisen inrättades 1982, för att minska gatu- och drogbrotten. I samband härmed gick de så oerhört våldsamt tillväga, att gruppen inom ett år upplöstes. Upplösningen var dock endast formell, i praktiken arbetade poliserna inom Basebollsligan åtminstone fram till mordet på Olof Palme åter tillsammans vid Norrmalms-polisen. Basebollsligan beskylldes för fanatiskt hat mot Olof Palme. Initiativtagare till Basebollsligan var för övrigt ingen mindre, än spaningsledaren Hans Holmér.

Berättare

TV-producenten Lars Krantz är utbildad som domstols- och kriminalreporter. Då han i rätten kände igen Alfred som mannen från bussen, visste han genast, vad han måste göra. Redan samma kväll fångade han in spaningsledaren Hans Holmér i Radiohuset, sedan denne avslutat sin dagliga TV-presskonferens. Krantz framför sin iakttagelse och visar slutligen Holmér en tidningsbild på Alfred. När en av hans livvakter frågar, vem det är, ställer Holmér sig med orden ”en kollega” upp och försvinner skyndsamt med sitt livgarde. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar av Basebollsligan.

Likväl får samtalet med Holmér följder, om vilka Lars Krantz utförligt berättar: Hädanefter sköter den tidigare av Holmér ledda svenska underrättelsetjänsten SÄPO alla undersökningar, som pekar på märkligt polisuppförande under mordnatten. Även Krantz kallas några gånger till SÄPO. Dock vill SÄPO bara göra Krantz förvirrad. Med falska vittnesutsagor, däribland från hans dotter, försöker SÄPO att pådyvla honom tanken, att han inte gjort sina iakttagelser den 28., utan den 24. Februari. Ett samtal med dottern bringar emellertid klarhet: SÄPO har försökt, att dra honom vid näsan. Han konfronteras med en falsk, manlig bussförare och senare med en kvinnlig, som påstår, att han åkt med en annan buss. SÄPO bryr sig inte om hans vädjan, att leta reda på den riktige bussföraren, så att denne kan bekräfta Krantz’ utsaga. Tvärtom: Den hemliga underrättelsetjänsten försöker allt, för att göra hans iakttagelser osedda. Den riktige bussföraren måste Krantz själv söka upp. Slutligen finner han honom den 2. Maj. Bussföraren bekräftar det Krantz sagt, han hade själv lagt märke till Alfreds märkvärdiga uppförande. Han hade också känt igen den andre polisen från Basebollsligan Gunnar. Oberoende av Lars Krantz hade bussföraren omgående efter mordet vänt sig med sina iakttagelser till spanarna. Även om han vid denna tidpunkt ännu inte vet, att båda männen, som han sett, är poliser, tas han genast omhand av SÄPO.

(Berättare)

Av detta framgår, att det föreligger misstankar mot poliser efter mordet och att polisspåret tas på allvar, om än bara bakom lyckta dörrar. SÄPO:s protokoll från förhören med bussföraren angående Gunnar och Alfred är ännu hemligstämplade, fastän protokoll från avslutade undersökningar är offentliga i Sverige. Och varför dessa sällsamma undersökningsmetoder? SÄPO känner redan till den riktige bussföraren, men presenterar andra för Krantz. Varken Alfred eller Gunnar har till dags dato konfronterats med bussföraren eller Lars Krantz eller någon annan av passagerarna på 43:ans buss. I stället försöker SÄPO, att spela ut dessa båda viktiga ögonvittnen mot varandra. Dessutom blir båda utsatta för rena skrämseltaktiken. Man förföljer och fotograferar dem samt avlyssnar deras telefon. Bussföraren blir öppet hotad, även av Alfred personligen. Gunnar och Alfred stiger flera gånger på hans buss, för att se, hur han skall reagera. SÄPO varnar honom, om han inte visste, hur sällan poliser döms i Sverige? Om han stode i rättssalen, tryckt mot väggen genom skickliga frågor från toppadvokater och Gunnar och Alfrede bleve frikända, vore han då medveten om, vad som kunde ske med honom och hans familj? Slutligen blir bussföraren tyst, för han vill inte ha mera med saken att göra. Även Krantz känner sig på grund av den psykologiska terrorn som ett offer. Bussföraren och Lars Krantz blir förhörda, det blir inte Alfred och Gunnar. Det får icke förekomma något polisspår.

Berättare

SÄPO byggdes upp i början på 40-talet, varvid också det tyska Gestapo var behjälpligt. Senare utmärker sig inom vissa områden medarbetare, som står på den yttersta högerkanten. Denna tradition kan SÄPO inte alltid förneka. Inte så få SÄPO-anhöriga märker ett utpräglat Palme-hat. Strax efter mordet förmodar andra SÄPO-medarbetare och poliser, att mördaren står att finna ibland de egna kollegorna. SÄPO-agenten Melker Berntler överlämnar åt sin tidigare chef Hans Holmér en förteckning över namn på kollegor, som skulle ha önskat mordet på Olof Palme. SÄPO har femton revolvrar av kaliber .357 Magnum, alltså den vapentyp, med vilken Palme blev skjuten.

(Berättare)

Även delar av Stockholms-polisen utmärkte sig redan på Tredje Rikets tid för sin begeistring för nationalsocialismen. Under Sigurd blev Norrmalms polisdistrikt ökänt som högervridet centrum inom Stockholms-polisen. Basebollsligan huserade också här. Allmänt omtyckta ibland vissa Norrmalms-poliser är de så kallade kamratträffarna. På programmet står föredrag om det högerextrema tankegodsets omvårdnad, tysk marschmusik och även Hitler-hälsningen. Avdelning A vid Norrmalms-polisen utgör kärnan av högervridna polismän. 1975 tog chefen för Avdelning A livet av sig på grund av bekymren med högerextremism. Nuvarande chefen för Avdelning A, Knut, har inget att invända mot dessa kamratträffar: ”Tidigare förekom det tendenser till högerextremism inom Avdelning A, men dessa är numera borta”, säger Knut. En dag efter Olof Palmes död firar Norrmalms-polisen en fest. Radioprogrammet ”Kanalen” berättar: Under festens gång utbringar Knut en skål för mordet på Olof Palme. Han önskar, att alla skall stå upp och skåla på grund av statsministermordet. Nästan ingen förblir sittande, nästan alla höjer instämmande sina glas. I samband härmed berättar Knut, att Felix – det vill säga kamratträffens anordnare – skulle ha ringt honom några timmar efter mordet och jublat över mordet på statsministern. Detta föranledde dem, att tömma ett glas champagne under telefonsamtalet. Ledaren för Stockholms-polisens avdelning för polisanmälningar är inte intresserad av denna sak. Till och med när ögonvittnena till händelsen nämns vid namn, vill han inte göra några efterforskningar. Festen betraktas som polisernas privata angelägenhet.

Talare 1

Även Torsten är Norrmalms-polis. Liksom Alfred och Gunnar, var han med i Basebollsligan. Han betecknar sig öppet som fascist. På rocken har han en fastsydd liten svensk flagga med hakkors. Efter en utbildningsresa på mitten av 80-talet till Syd-Afrika med ett dussin andra Norrmalms-poliser berömde Torsten rasistregimen där. Under mordnatten hade han en samordnande uppgift i den inre tjänsten.

Talare 2

Den kvinnliga Norrmalms-polisen Laura arbetade under mordnatten extra som ambulansförare. Hon anropas till brottsplatsen, men svarar inte. I hennes ställe tar en tillfälligt förbipasserande ambulans med sig den nedskjutne Palme. [Var det inte hon, som med den andra ambulansen ändå följde efter sjukvagnen med Palme till lasarettet? Jämför bröderna P.:s bok!]

Talare 1

En annan Norrmalms-polis är Henrik, likaså tidigare medlem av Basebollsligan. Han har bilder, på vilka han poserar framför judiska gravar görande Hitler-hälsning. Henrik och Felix är medlemmar av den högerradikala kulturföreningen ”Suecia Avantus Gardiae”, som från och till producerar ett radioprogram inom en öppen kanal i Stockholm. På morddagen sänds en sketch kring en gåta: En svensk statsman kommer att mördas och lyssnarna skall komma på, vilken. Åtta timmar senare är Olof Palme död. På mordkvällen lämnar Henrik strax efter en blindtarmsoperation mot läkares råd sjukhuset. Henrik har tillgång till en våning vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares Gata, alltså just den plats, där den förföljande Lars förlorade kontakten med Olof Palmes mördare.

Talare 2

I denna lägenhet bor Egon. Vapenhandlaren och f.d. majoren Egon poserar även han på Henriks Hitler-hälsningsbilder. Sex veckor före mordet får Egon en hög befattning inom ett särskilt säkerhetskänsligt område. Han blir säkerhetschef vid Televerket i Stor-Stockholm och styr därigenom över den samlade walkie-talkiekommunikationen. Säkerhetsprövningen för denne ämbetsman genomför SÄPO. SÄPO håller Egon för särskilt pålitlig. En dag efter mordet sjukskriver sig Egon och säger en vecka senare upp sig. Efterträdare i detta ämbete blir Henrik, som av SÄPO också klassas som särskilt pålitlig.

Berättare      

Norrmalms-polisen Sigfrid hörde också till Basebollsligan. Två dagar före mordet dömdes han tillsammans med Alfred för misshandel av en 15-åring. På mordkvällen kör han radiobil 1520. Enligt patrullplanen, skulle denna vagn den kvällen över huvud taget inte ha körts, ty besättningen var inte i tjänst. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalms-polisen, växlar bara den här kvällen till Norrmalm. Hans förare Sigfrid anhåller först under eftermiddagen om, att även på kvällen få köra radiobil, så att han slutligen kommer att ha tjänstgjort oavbrutet i 21 timmar. Radiobil 1520 är den på gångbanan parkerade vagn, i vilken Ingrid tio minuter före mordet iakttog en ensam polisman. Då talade denne i en walkie-talkie, i stället för i polisradion. Två minuter efter mordet, klockan 23.23, far vagn 1520 långsamt och utan påslagna blåljus förbi ögonvittnet Lars på David Bagares Gata. Lars har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Strax efteråt ger Lars upp sitt förföljande av mördaren, går åter mot brottsplatsen och träffar en andra gång på vagn 1520. Den här gången stoppar han radiobilen och frågar Sigfrid och Paul, om även de jagar mördaren, vilket poliserna svarar jakande på.

(Berättare)

Men om de verkligen är efter mördaren, varför har de då inte gripit Lars två minuter tidigare? Sist och slutligen är han den ende på gatan, kom löpande från brottsplatshållet och är därigenom i högsta grad värd att misstänka. Och varför far Sigfrid och Paul mot mordplatsen från en riktning, där en trappa omöjliggör den direkta tillfarten till brottsplatsen? Varför meddelar de inte, som brukligt är, sin insats, och varför vidarebefordrar de inte Lars’ uppgift om mördarens flyktväg? Och framför allt: Hur kan denna radiobil redan känna till skotten? Radiolarmet sänds nämligen ut först fyra minuter senare, klockan 23.29.

Sigfrid och Paul känner alltså till mordet för tidigt! Den slutsatsen drar talrika journalister.

Berättare

För att i efterhand förklara radiobil 1520:s misstänkta förfarande, försöker spaningsledningen helt enkelt fördatera tidpunkten för radiolarmet med sex minuter. Senare hävdas det, att larmet gått ut redan klockan 23.23, trots att samtliga vittnen bekräftar klockan 23.29 som radioalarmeringstid. För att bevisa den tidigare larmtiden, presenterades en datorutskrift från polisledningscentralen, på vilken alla insatser registrerats. Men alla tidsangivelser mellan klockan 23.23 och 23.30 hade ändrats i efterhand manuellt. Radiobil 1520:s officiella tjänsterapport hemligstämplades av spaningsledningen. Senare skulle så det samtidigt löpande ljudbandet hos SOS Alarm, på vilket tidsangivelserna för uppringandes telefonsamtal fanns, tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Originalbandet skulle visserligen ha förstörts, men spaningsledningen kom med en kopia. Men på kopian förekom det ett avgörande fel: Vid SOS Alarm existerar det två olika band med tidsangivelser. Det tekniskt helt felfria tidsangivelsebandet A och tidsangivelsebandet B med en del bakgrundsbrus. På mordnatten spelade SOS Alarm in tidsangivelserna med bakgrundsbruset – men polisens bandkopia innehåller de felfria tidsangivelserna. Är kopian alltså en förfalskning? Samma dag, då förfalskningen upptäcktes i pressen, dök, som genom ett under, det påstått förstörda originalbandet på nytt upp. Genast sekretessbelades det och togs i beslag. Så hävdar fortfarande spaningsledningen, med hänvisning till det hemliga originalbandet, att larmet sändes ut klockan 23.23. Skall därmed misstanken stärkas, att vissa poliser kände till mordet, då detta var omöjligt?

(Berättare)

Men det här med radiolarmet är egentligen än allvarligare: Man försökte inte bara, att flytta tillbaka larmtiden med sex minuter – varigenom minst två poliser befriades från misstankar – utan polisledningscentralen sände dessutom inte ut något larm i flera minuter, trots att man redan kände till attentatet. Denna omständighet har påtalats i åratal i den svenska pressen – utan reaktion från myndigheterna.

Berättare

När ögonvittnet Leif klockan 23.22 med biltelefon försöker att nå poliscentralen, svarar ingen där. En minut senare lyckas det en taxicentral, att nå fram till polisen. Polisen tar emot anmälningen om skotten vid Sveavägen, men skickar ingen radiobil till brottsplatsen. Taxicentralen slår i tillägg alarm via 90 000.  Nödanropscentralen upplyser utan tvivel poliscentralen ytterligare en gång klockan 23.25. Men hos polisen påstår man sig inte veta något om skotten, trots att man två minuter tidigare larmats från Järfälla Taxi. En minut senare når äntligen vittnet Leif polisen per telefon, och nu får de alltså för tredje gången veta om attentatet. Trots det trefaldiga larmet skickas likväl inga bilar till brottsplatsen. Under tre minuter till sker ingenting. Först därefter skickar Kasper ut det första radiolarmet om skotten på Sveavägen.

Talare 2

Kasper tjänstgör bara den här kvällen i polisens sambandscentral. Annars ingår han i besättningen i piketbuss 3230. Fordonets insatsledare – Max – och minst en besättningsmedlem – Yngve – är delägare av privata säkerhetsbolag: Tillsammans med Basebollsliga-poliser! Yngve är instruktör i skytte och hör likaså till kretsen av högerextrema polismän. Han svärmar fortfarande för den chilenska ordningen under juntatiden.

Berättare

Vid tidpunkten för mordet befinner sig polispiket 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter från brottsplatsen. Men här har man egentligen inget alls att leta efter. Besättningsmedlemmen Yngve lär ha velat flytta på sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre upp på Regeringsgatan i hörnet med David Bagares Gata, mitt emot säkerhetschefen för radiotrafiken Egon, alltså det hörn, där vittnet Christian strax före mordet såg två män med walkie-talkie stirra in i ett tomt skyltfönster och där förföljaren Lars förlorade kontakten med mördaren. För att hitta en parkeringsplats åt sin privatbil, kör Yngve några minuter före mordet ett varv runt kvarteret. I samband därmed kör han alldeles parallellt med Olof Palmes hemväg. Yngve ställer ifrån sig bilen på David Bagares Gata och går åter till piketbussen. Förföljaren Lars förlorar kontakten med mördaren bakom en bil på David Bagares Gata. [På sidan 11 talas det om en byggcontainer. Är det sedan han lämnat denna, som han fortsätter och strax därefter förlorar kontakten bakom en bil?] Detta är Yngves bil. Lars träffar på radiobil 1520, något senare kommer besättningen från Yngves polispiket. Eftersom ingen tycks märka något misstänkt, beger sig alla till brottsplatsen. Bara en stannar kvar på David Bagares Gata: Yngve. Han förblir stående vid sin privata bil.

(Berättare)

Är han verkligen ensam där? För övrigt har Yngve ställt bilen på en ny plats med parkeringsförbud. Tre dagar senare blev den bortforslad därifrån.

Likaså känns en av walkie-talkiemännen senare igen, också han är polis. När Olof Palme blir skjuten, uppehåller sig minst 30 poliser i en omkrets av ungefär 400 meter kring brottsplatsen, av vilka åtminstone 18 stycken där inte hade tappat bort något. Ett direkt uppdrag hade ingen av dem.

Talare 2

Även Karl befinner sig vid tidpunkten för mordet i närheten av brottsplatsen. Karl är den polisman i radiobilen, som vittnet Eva ser långsamt köra förbi två walkie-talkiemän. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han lär ha gripit en person, som skulle ha passat in på förövarens beskrivning. Dock: Vid det här laget har ingen beskrivning på förövaren gått ut. Karl ägde hyreskontraktet för en lägenhet vid Järnmalmsvägen i Stockholms-stadsdelen Traneberg. Alldeles efter mordet övertar Karls kollega Gunnar hyresavtalet. När det uppstår en vattenläcka i lägenheten, måste vaktmästaren flytta på ett skåp. Då ramlar det ut en SS-hjälm på golvet. I skåpet hittas även ett dussin hakkorsfanor, invecklad avlyssningsapparatur och några walkie-talkies. När rörmokaren skall laga vattenläckan, kommer en fullsatt manskapsbuss från Norrmalms-polisen dit. Inte ens polisen i Stockholm sysslar vanligen med vattenskador, de är en sak för hantverkare. Poliserna frågar argt, vad det handlar om.

(Berättare)

Varför detta ovanliga intresse från Norrmalms-poliserna för lägenheten? Deras resa till Traneberg registreras ej som utryckning; dessutom ligger Traneberg utanför Norrmalms-distriktet. Känner de till lägenheten från andra sammanhang? Enligt grannarna, bor det ingen i lägenheten, och Gunnar har faktiskt två andra adresser. Lägenhetsnyckeln hänger fritt tillgänglig för alla hos Norrmalms-polisen. Till lägenheten för en särskild telefonledning, och husets höga läge underlättar kommunikation via walkie-talkie åtminstone till Stockholms innerstad. Just från detta håll kom de oregistrerade polisfordon, som ögonvittnet Tommy såg några minuter före mordet.

En husrannsakan, som så ofta hos kurderna, görs inte här. Tvärtom: Spanarna ger Gunnar möjligheten, att i lugn och ro skaffa undan alla dessa underliga föremål ur lägenheten.

Talare 2

När skandalen först når allmänhetens kännedom, blir Gunnar dock förhörd. Avlyssningsanläggningen skall ha varit en videobandspelare, som han därefter fraktat till sin sjuka mor. Han kan också förklara de många bärbara kommunikationsapparaterna: Han säger sig behöva dem under sina promenader med fästmön. Därmed är saken uppklarad för spaningsledningen. Angående nazisymbolen frågar man inte ens.

Berättare

När det gäller själva mordfallet Palme, blir Gunnar bara förhörd en gång: och närmare bestämt tjugo månader efter mordet. Då vidgår han ingenting annat, än att han varit tillsammans med en kamrat. Det gäller som hans alibi för mordnatten. Hittills har han inte konfronterats med ett enda av de talrika ögonvittnena. Detsamma gäller för Alfred, som av tre olika vittnen iakttogs vid mordtillfället nära brottsplatsen. Inte heller Alfreds alibi är särskilt övertygande. Han påstår endast, att han varit hos sin fästmö på mordkvällen. Först en dag senare förhörs fästmön och bekräftar exakt de uppgifter, som Alfred dagen förut kommit med.

(Berättare)

Spaningsledningen vill, att befolkningen skall ha fullt förtroende för polisen. Med denna inställning får förstås inte befolkningen vilja, att polisspåret visar sig vara sant. Alla hittills kända polisspårsvittnen har letats fram av journalister. Polisen presenterar inte så mycket som ett polisspårsvittne. Man kan därför utgå ifrån, att det finns ytterligare vittnen, vad detta spår beträffar. Hur många det är, vet endast spaningsledningen. Denna försöker inte bara att förtiga det rätta antalet ögonvittnen, utan behandlar också de kända vittnena märkligt: Förföljaren Lars sätts i en polispiket på brottsplatsen. Hans utsaga vidarebefordras ej. Ingrid, som såg radiobil 1520, blir hörd först, sedan hennes iakttagelser blivit allmänt kända. Man försöker att intala henne, att hon sett en anställd hos ett privat vaktbolag och ingen polis. Men den av spaningsledningen utsedde väktaren bedyrar, att han inte varit där. Maj-Britt och Märta går genast efter mordet till polisen. De viftas bort med orden: ”Vi söker inga blonda män”, bara utlänningar skulle vara av intresse. Det berättar de senare i radioprogrammet ”Kanalen”. Först två år efter mordet lovar polisen Eva, som iakttog Karl, att de skall träffa henne, men inga poliser kommer. När hon långt senare hämtas, får hon höra av spanarna, att hon endast sett tre berusade män. Leila framställer en fantombild av Palmes förföljare, som hon upptäckt i tunnelbanan. Fantombilden hemligstämplas omgående. Per upplever precis detsamma. Inga får bara se på foton av män med utländskt utseende, även om hon hela tiden betonar, att hon sett män med typiskt svenskt utseende. Spanarna förklarar, att T-banetågets förare är en knasboll. Likväl hemligstämplas hans utsaga. Under tiden har han blivit rädd för polisen. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig rentav hotad av polisen, detsamma gör Lars Krantz och bussföraren. Vissa vittnen i polisspåret har hittills inte förhörts. Andra vittnesuppgifter slarvas bort, eller tas inte på allvar, när de inte till och med förfalskas. I tillägg har man förolämpat, skrämt och hotat vittnen – det får icke förekomma något polisspår!

Berättare

Men trots dessa bemödanden från spaningsledningens sida, kommer det fortfarande flera år efter mordet fram nya vittnen. Exempelvis låg i över sju och ett halvt år T-banetågförarens viktiga utsaga obeaktad i en utdragslåda hos spaningsledningen. Först i November ’92 yppade Katja och Pirjo sina avgörande iakttagelser. Om detta berättade Olle Alsén utförligt den 14. Juni, 1993 i ”Dagens Nyheter”.

Talare 1

Katja och Pirjo härstammar ifrån Finland. De lever i en Stockholms norra förorter. 1985 besöker Katja regelmässigt ett gym i Upplands Väsby. Där lägger hon märke till en finsktalande man. Hon frågar en vän om honom och får veta, att han faktiskt skall vara landsman till henne. Han skall heta Pertti. Hans är ett välkänt ansikte på gymmet, han tittar ofta in, nästan alla känner igen honom till utseendet. Pertti tränar sällan, han närvarar mestadels som så kallad säkerhetsrådgivare. Katja säger några få ord till honom på sitt modersmål, så föga intresserar hon sig för honom. På kvällen den 28. Februari, 1986 sitter Katja och Pirjo likt Olof Palme på bio, fast i en annan salong, omkring en kilometer bort, vid Kungsgatan. De båda biografföreställningarna slutar ungefär samtidigt. Katja och Pirjo måste ta pendeltåget hem, men vill först titta på en möbelbutik längs Sveavägen. Klockan är 23.18. Tre hundra meter norrut kommer makarna Palme spatserande. Klockan 23.19: Katja och Pirjo har svängt in på Sveavägen från Kungsgatan. Först nu märker de, att ingen av dem har på sig en klocka. För att inte missa pendeltåget, måste de fråga någon om tiden. Olof och Lisbeth Palme närmar sig dem. De är fortfarande 200 meter ifrån varandra. Klockan 23.20: Palme-paret står framför skyltfönstret åt den indiska butiken ”Saris”. Katja och Pirjo har nått fram till det 100 meter söder därifrån liggande hörnet med Tunnelgatan. Vid färghandeln ”Dekorima” ser de en man stå med korslagda armar. Katja går fram till mannen, för att fråga honom, vad klockan är. Precis i det ögonblicket märker hon, att hon känner igen mannen, även om det inte är till efternamnet. Det är Pertti, finnen från gymmet. Alltså tilltalar Katja honom med detsamma på finska. Men Pertti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Katja blir förvånad, drar honom i jackan och frågar på nytt: ”Varför kan Du inte säga mig, vad klockan är?” I samma ögonblick hörs det en röst ur en walkie-talkie. Walkie-talkien håller Pertti dold i armhålan. Rösten säger på finska: ”Nu kommer de!” Pertti svarar, också det på finska: ”Jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?” Svaret lyder, fortfarande på finska: ”[Svärord] i det, gör det Du skall!” Katja och Pirjo finner situationen ytterst obehaglig, i synnerhet som Pirjo märker en pistol i Perttis andra armhåla. Möbelbutiken är nu bortglömd, de vänder sig om och ilar i riktning Centralstationen. Strax efteråt hör de två skott. Drygt 100 meter från brottsplatsen vänder de sig om. Men de kan inte se något. De hoppas, att det bara var den höga avgasknallen från den just då förbifarande amerikanska gatukryssaren. Tidningarna nästa dag gör deras förhoppning om intet.

(Berättare)

Katja och Pirjo är övertygade: De har frågat en statsministermördare om, vad klockan är. Visserligen har de inte den tilltalade sett skjuta, men att det måste ha varit mannen framför färgaffären, framgår av ögonvittnet Morelius’ utsaga, som står att läsa i den offentliga spaningsredogörelsen. Han iakttog skeendet vid hörnet Tunnelgatan-Sveavägen från sin parkerade bil och såg, att mördaren under de fem sista minuterna före mordet inte lämnade sin plats vid färgaffären ”Dekorima”. Alltså måste samme man ha skjutit, som Katja frågade, vad klockan var.

Talare 1

Nu fruktar Katja för sitt liv, ty Pertti har ju också känt igen henne. Katja och Pirjo går därför in ett förbund om, att tiga med sina iakttagelser, och detta livet ut inför alla, utan undantag. Inte ens den utsatta belöningen på omräknat femton millioner mark kan förmå dem till, att avslöja något. Livet är dem kärare. Men deras pakt håller bara knappt sju år. Sedan anförtror Pirjo sin upplevelse åt en vän, som lovat att hålla allt för sig själv. Men även vännen sviker sitt ingångna avtal. Han berättar om Pirjos iakttagelser för en journalist. Och denne säger offentligen inget, utan går med uppgifterna till Palme-spanarna. Och de intresserar sig påtagligt för de båda finskorna. Spanarna griper inte alls Pertti, i stället utgörs deras första handling å ämbetets vägnar i sammanhanget av en husrannsakan hos Katja. En tänkbar orsak till deras handlande: Även Pertti är polis.

Berättare

Palme-spanarna frågar så ut alla medarbetare och besökare vid gymmet, på ett undantag när: Pertti. Spaningsledaren Ölvebro hävdar på svensk TV, att han inte hört talas om en polis från ett gym. Ändå har flera stämgäster vid gymmet berättat för honom om polisman Pertti. En av dessa blev i början av September, 1994 på en mörk cykelväg fasthållen av tre välklädda herrar. De riktade ett skjutvapen mot hans huvud och hotade, att han inte skulle känna sig så säker, annars vore hans dagar räknade. Av rädsla flyttade han till annan ort. Pertti skall tydligen inte förknippas med gymmet. Kommissarie Blom vid avdelningen för polisärenden är dock säker på, att bara Pertti kan vara den eftersökte gympolisen. Även polisintendent Ingemo Melin-Olsson, vicechef för Märstas polisdistrikt, där Pertti vid den tiden tjänstgjorde, håller honom för den eftersökte. Dessutom är Pertti den ende finskspråkige polisen i hela polisdistriktet.

(Berättare)

Detta hade spaningsledare Hans Ölvebro kunnat ta reda på inom tio minuter. I stället söker Hans Ölvebro sedan numera två åren utan framgång mannen vid färgaffären ”Dekorima”. Men även om han funne honom, sade han ännu i Juni, 1992, skulle han utesluta ett sammanhang med mordet på Palme. Mannen framför färgaffären måste kunna bekräfta Katjas och Pirjos uppgifter, för att Hans Ölvebro skulle kunna sätta någon tilltro till dem.

Det betyder ingenting annat, än att spaningsledare Hans Ölvebro först önskar fråga den starkt misstänkte, om de kvinnliga ögonvittnena verkligen var närvarande. Förnekar han den saken, kan det inte ha varit han, ty då har ju ingen sett honom. Ölvebro-logik.

Berättare

I sammanhanget finns det andra vittnen, som stödjer Katjas och Pirjos iakttagelser. Inte bara Inge Morelius i bilen mitt emot, utan också ett par, som spatserade förbi brottsplatsen en minut tidigare, såg, hur Katja och Pirjo stod jämte en man framför ”Dekorima”. Då de passerade, hörde paret några lösrivna ord, som inte lät svenska. Men detta par intresserar ej Hans Ölvebro.

(Berättare)

Katja och Pirjo har under tiden förhörts minst åtta gånger. Så viktiga finner man deras iakttagelser! Sedan dess tycks de ha blivit osäkra. Medan andra – mindre viktiga vittnen – måst titta på hundratals foton av personer, har man bara visat Katja och Pirjo tio bilder. Ingen av dem föreställde Pertti. En konfrontation mellan Katja, Pirjo och Pertti har hittills icke ägt rum. Därigenom har man ej bevisat, att de båda kvinnorna möjligen misstagit sig på Perttis identitet. Även andra ögonvittnen från mordnatten slapp Pertti att ställas inför.

I Juni, 1994 blev spaningsledare Hans Ölvebro anmäld för overksamhet vid mordforskandet. Statsåklagare Birgitta Croniér undersöker fallet. I mitten på November tillkännagav hon, att hon inte kommer att inleda någon förundersökning mot Hans Ölvebro. Ölvebro sägs ha ”hört alla vittnen”.

Talare 1

Pertti arbetar för övrigt inte längre inom Märstas polisdistrikt. Numera är han vid Rikskriminalen, alltså vid samma polismyndighet, som hela Palme-spaningsgruppen lyder under.

(Berättare)

Spaningsledare Hans Ölvebro blundar hårt för alla fakta, som visar på inblandning av poliser i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Hans Ölvebro säger ordagrant beträffande spaningsmålen:

Citatuppläsare

”Vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar förutsättningslöst med en rad tänkbara motiv. Det enda spår, som jag vägrar att befatta mig med, är polisspåret.”

(Berättare)

Pertti, Alfred, Gunnar, Sigfrid, Yngve och alla de andra kommer det säkert att glädja.

Berättare

Mot bakgrund av dessa märkligheter fordrar sedan lång tid en del engagerade medborgare, journalister och även parlamentariker, en oavhängig medborgarkommission, för att undersöka dessa hårresande orimligheter. Efter längre övertalningsarbete från enskilda ledamöter brottar Riksdagen den 24. November, 1993 fram beslutet, att den skall kräva en dylik kommission av regeringen. Riksdag och regering enas om, att regeringen skall utarbeta särskilda direktiv och få utnämna kommissionens medlemmar. Men så långt kommer man inte, ty före dess presenterar Hans Ölvebro åter igen en av sina så kallade mördare. En 42-årig, förvirrad, ensam gärningsman skall ha dödat Olof Palme. Därför skjuter regeringen på sina direktiv. Ty om en ”mördare” satts fast, behövs det ju ingen kommission. Efter uppskovet medger Hans Ölvebro, att han egentligen inte haft någon mördare. Han hade bara velat se, om någon i spaningsgruppen läckte upplysningar till pressen. Regeringen har nu för avsikt, att framställa sina direktiv våren ’94. Därpå lovar Hans Ölvebro, att mordet på Olof Palme skall vara löst till på våren ’94, varefter regeringen skjuter upp det hela till sommaren. Hans Ölvebros löfte om, att till sommaren, och allra senaste till årsskiftet ’94, ha gripit mördaren, får bara en begränsad verkan: Den 29. September är direktiven utarbetade. Aldrig tidigare hade i Sverige en undersökningskommission satts in efter så mycken försening.

Kommissionen skall visserligen uttalat undersöka misstanken om, att poliser möjligen varit delaktiga i mordet, men i gengäld är kommissionen ej längre någon medborgarkommission, såsom ursprungligen krävts. Ordföranden är en känd, före detta regionalpolitiker. De andra kommissionsmedlemmarna har regeringen inte ännu offentliggjort namnen på. Även beslutet om, när kommissionen äntligen skall få inleda sitt arbete, är ännu inte fattat.

Om ingen anklagats fram till och med den 28. Februari, 1996 – alltså inom 15 månader – kan endast mördaren själv ställas inför rätta. Ingen medbrottsling går då längre att döma till straff på grund av preskriptionstiden.

(Berättare)

Trots att mycket talar för, att de undersökande myndigheterna skulle kunna känna till Olof Palmes mördare och vissa av hans medskyldiga, går det inte att automatiskt vänta sig, att attentatsmannen eller ens hans medhjälpare, respektive de tänkbara alternativmissdådarna, någonsin grips och ställs inför rätta.

Detta politiska kriminalfall är dock därmed ej till ända. Ty i en mordkomplott är inte bara gärningsmän och medhjälpare delaktiga. Det förekommer även uppdragsgivare och personer i bakgrunden. Och dessa ingår knappast i de högerradikala kretsar, som så ofta antagits. Det riktigt omfattande indiciematerialet pekar i en annan riktning. De konturer, som här avtecknar sig, har under tiden blivit så tydliga, att de visar en lika överraskande som förskräcklig bild, vilket framgår av domstolsprotokoll B 287/89:

Berättare

Anton, förutvarande polis vid Norrmalms-distriktet och livvakt åt Hans Holmér, försöker i Juni, 1988 att in i Sverige smuggla avancerad, förbjuden avlyssningsapparatur. När han i samband härmed stoppas i Helsingborgs-tullen, ringer han upp bokförläggaren och privatpersonen Ebbe Carlsson. Ebbe Carlsson ringer i sin tur upp SÄPO-chefen Sune Sandström och beordrar honom, att per omgående få loss den påkomne. Samma natt kräver Ebbe Carlsson av rikspolischef Nils Erik Åhmansson och justitieminister Anna Greta Leijon, att de skall bistå med detta. Informationssekreterare Larsson ringer till och med till USA, för att omgående upplysa statsminister Carlsson om, vad som inträffat i Helsingborgs-tullen.

(Berättare)

Hur är det möjligt, att en bokförläggare och privatperson under nattens timmar jagar upp chefen för en hemlig underrättelsetjänst, en polischef och en kvinnlig justitieminister ur sängen och delar ut order? Vem är denne Ebbe Carlsson?

Talare 1

Ebbe Carlsson är socialdemokrat. Ingen privatperson har bättre kontakter med det ledande, socialdemokratiska skiktet, än han. Ebbe Carlsson var tidigare statssekreterare på justitieministeriet. Tillsammans med Hans Holmér och den dåvarande justitieministern Carl Lidbom har han flera gånger räddat socialdemokratiska regeringar från allvarliga, politiska skandaler. Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom räknas som främsta brandsläckare inom den svenska socialdemokratin. Detta har, bland annat, att göra med en av socialdemokraterna styrd systerorganisation till SÄPO. Socialdemokraterna har aldrig helt litat på det tämligen högerlutande SÄPO. Därför byggde de upp en egen, partiintern hemlig underrättelsetjänst. Denna är förstås författningsvidrig, och därför finns den heller inte officiellt. Från och till uppdagas dock bitar av den, och då dyker alltid åter dessa tre namn upp. Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom hade också organiserat smugglingen av den förbjudna utrustningen. [Alla tre?] När det kommer fram, vad avlyssningsutrustningen skulle användas till, medför det flera skandaler.

Berättare

Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom skulle leta efter Olof Palmes mördare med avlyssningsutrustningen – genom att förbigå de statliga undersökningsmyndigheterna! Och detta på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen. [Belägg?] Då regeringen lade sig i polisens uppgifter, måste justitieminister Leijon och rikspolischef Åhmansson avgå. Mycket allvarligare var, på vilka regeringen lät trion spana: Man sökte uteslutande material, som skulle kasta misstankar över kurderna. För detta syfte var också den förbjudna avlyssningsutrustningen avsedd – detta enligt ett utslag i en Stockholms-domstol.

(Berättare)

Man hade alltså för avsikt, att genom att kringgå domstolsbeslut bugga lägenheterna åt konstaterat oskyldiga. Dock hade regeringen informerats om, att mördaren hade måst sökas på helt annat håll. Ty när Hans Holmér morgonen efter mordet sätter in sig själv som spaningsledare, får han till att börja med inte höra sig för om läget i efterforskningarna eller händelserna under mordnatten. För det första gör Klas Bergenstrand, justitieministerns ställföreträdare, det klart för honom, att regeringen önskar särskild kommunikation med spaningsledningen. Höga företrädare från justitieministeriet sitter i den innersta spanarkretsen. Regeringen visste alltså, var mördaren skulle sökas. Trots detta uppmuntrar regeringen Hans Holmér ständigt under hans tid som spaningsledare, att söka efter mördaren ibland kurderna och understödjer fullt medvetet hans tvivelaktiga förfarande. När den ledande åklagaren K.G. Svensson inte längre finner sig i olagliga spaningsmetoder, måste K.G. Svensson gå.

Berättare

Under jakten på kurderna begår Hans Holmér och Ebbe Carlsson talrika lagöverträdelser: Domstolsutslaget talar om flera försyndelser mot sekretesslagen, otillåtna razzior, minst en icke företagen husrannsakan, olagliga avlyssningar, innehav av otillåten avlyssningsutrustning, insmugglandet av utrustningen, vapensmuggling, otillåtet vapeninnehav, valutasmuggling och urkundsförfalskning. Till dags dato har ingendera dömts för någon av dessa överträdelser, med undantag för ett bötesstraff. Regeringen har hela tiden ställt sig skyddande kring de båda. Den har till och med föreslagit lagändringar, för att i efterhand legalisera Holmérs förseelser. Vid den enda domstolsprocessen mot Holmér sörjde regeringen för uppläsning för hand av nämndemännens skara. [? Originalet: ”sorgte die Regierung für eine handverlesene Schöffenauswahl.”]  Regeringen måste entlediga Hans Holmér på grund av hans besatthet, att jaga kurder. Senare återinsätter regeringen honom i hemlighet just för denna uppgift. Så väcker regeringen intrycket, att den inte är intresserad av ett gripande av den huvudansvarige i mordfallet Olof Palme.

(Berättare)

Men varför vill inte regeringen, att mördaren skall hittas? Varför denna skenmanöver och denna oupphörligt dokumenterade ovilja, att skingra mörkret kring mordfallet? Man kan inte föreställa sig, att den socialdemokratiska regeringen bara vill skydda ett par högerradikala poliser. Är den måhända rädd för, att uppdragsgivarna blir kända? Svaret därpå kunde ligga i en vidare aspekt på skandalen med Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom. Det är den socialdemokratiska trions förknippande med misstänkta.

Berättare

Minst fyra av Hans Holmérs Basebollslige-poliser går att sätta i förbindelse med attentatet. Tre av dem blev sedda några få minuter före och efter mordet i närheten av brottsplatsen. Några av Basebollsligans medlemmar fungerade också som Hans Holmérs livvakter. En annan av dessa heter Anton. Även han är Norrmalms-polis och anmäld flera gånger för vållande av kroppsskada i tjänsten. Han har åtminstone två gånger smugglat in stora mängder av i Sverige förbjuden avlyssningsutrustning – åt Carl Lidbom och Ebbe Carlsson. Senare blev Anton livvakt åt Ebbe Carlsson.

Carl Lidbom känner dessa poliser även från ett annat sammanhang. SÄPO, som har hand om alla i mordfallet Palme misstänkta poliser, blir snart misstänkt för, att skydda dessa poliser. För att gå till botten med misstankarna, bildas ett två personers undersökningsutskott, som snart nog bara består av en person: Carl Lidbom. Och den av regeringen utsedde Carl Lidbom slår fast, att SÄPO arbetar korrekt och inte skyddar några poliser. Inte att undra på, att Carl Lidbom fördes på tal som SÄPO-chef. Enligt Carl Lidbom, skyddar SÄPO heller inte Henrik. Henrik var polisen från Norrmalm med Hitler-hälsningsbilderna från en judisk kyrkogård, som på mordkvällen slank ut från lasarettet, och han var den, hos vilken samma slags ammunition som den till Palme-mordet påträffades. Enligt polisutredningen, hade han tillgång till en lägenhet vid den plats, där förföljaren Lars förlorade kontakten med mördaren och efter mordet förestod Televerket Radio i Stockholm, något han fått SÄPO:s säkerhetsgodkännande för. Henrik är född i Finland och den hittills ende kände misstänkte, som förutom Pertti talar finska, vilket kan förklara den finska walkie-talkiedialogen. I Henriks våning påträffades flera kulsprutepistoler. Dessa kulsprutepistoler av en särskilt farlig sort får ej användas i Sverige. Här var uppdragsgivaren Hans Holmér. Av domstolsutslaget B 1720/91 framgår vidare, att Hans Holmér utrustade sina livvakter med de olagliga kulsprutepistolerna. Henrik sålde också walkie-talkies till Hans Holmérs livvakter. I tillägg försåg Henrik spaningsledningens konferensrum med skottsäkert glas.

(Berättare)

Varför har dessa tre socialdemokrater, som handlar på regeringens uppdrag, sådan intensiv kontakt med högerradikala krafter inom säkerhetsapparaten, alltså med personer, som livligt avskydde Olof Palme – den mångårige ordföranden i deras eget parti? Och gör inte dessa tre socialdemokrater sig själva misstänkta, när de samarbetar med personer, som går att sätta i samband med attentatet? Vid tidpunkten för dådet är Carl Lidbom, Hans Holmér och Ebbe Carlsson oförvitliga medborgare i det svenska samhället. Ingen skulle då ha sett minsta antydning till sammanhang mellan dem och mordet på Olof Palme. Trots det berättar alla tre sin historia om, var de befann sig på mordkvällen och hur de fick höra talas om attentatet. Åtta år senare framträder paralleller mellan deras historier – förskräckliga paralleller:

Berättare

1986 är Carl Lidbom svensk ambassadör i Frankrike. Kvällen, när Olof Palme blir skjuten, sitter Carl Lidbom hemma i ambassadresidenset i Paris. Han har besök av sin vän Ebbe Carlsson. De båda ämnar fira Carl Lidboms 60-årsdag. Ebbe Carlsson väcks på natten av Lidboms hustru. Hon upplyser honom om attentatet. Bokförläggaren och privatpersonen Ebbe Carlsson ringer genast upp Olof Palmes efterträdare i statsministerämbetet, Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson ber då Ebbe Carlsson om, att hämta Olof Palmes son Mattias på dennes skidhotell i Chamonix. Därefter ringer bokförläggare Ebbe Carlsson upp SÄPO-chef Sven-Åke Hjälmroth. Sven-Åke Hjälmroth hjälper honom med kontakter med franska underrättelsetjänsten, för att han skall få reda på det aktuella skidhotellet. I anslutning härtill far Ebbe Carlsson tillsammans med en diplomat till Chamonix, beledsagar Mattias Palme till Paris och flyger med honom till Stockholm. Så långt Ebbe Carlssons version.

(Berättare)

Det är i sig märkvärdigt, att en privatperson plötsligt övertar diplomatuppgifter och använder sig av två hemliga underrättelsetjänster, för att hitta ett hotell. Dock är denna strålande historia ändå inte sann, enligt Sven Anér i sin bok ”Affären Chamonix”. När Ebbe Carlsson skall ha velat telefonera i ambassaden, i femsnåret, är ambassaden sedan tre timmar full av personal. Och ambassadpersonalen är alldeles säker på, att Ebbe Carlsson inte var på ambassaden. Ingen diplomat hade heller rest med honom till Chamonix. För att likväl bevisa, att Ebbe Carlsson åtminstone var i Paris, visar Carl Lidbom – fortsätter Anér – upp de två flygbiljetterna åt Ebbe Carlsson och Mattias Palme för sträckan Paris-Stockholm för den 1. Mars, 1986. Senare slår Air France fast: Biljetterna kunde över huvud taget inte ha använts. Har Carl Lidbom i efterhand låtit utställa biljetterna, för att ge vännen Ebbe Carlsson alibi? Sedan försöker Hans Holmér, att inför den från regeringen utnämnda juristkommission försvara Ebbe Carlssons framställning. Han säger, att han på kvällen den 1. Mars skickat en polisbil till det Stockholmska flygfältet Arlanda, för att hämta Ebbe Carlsson och Mattias Palme. Men inte heller det kan stämma, säger Anér i sin bok, ty Mattias Palme har redan vid middagstid landat på Arlanda. Och den felande passtämpeln föranleder antagandet, att Ebbe Carlsson ej bara inte befann sig i Paris, han var inte ens i Frankrike. Mellan 1985 och 1988 skall han ha besökt sin vän Carl Lidbom i Pariser-ambassaden exakt nio gånger. Och faktiskt innehåller hans pass också 8 stycken fyrkantiga inresestämplar och 8 stycken sexkantiga utresestämplar för den aktuella tiden, endast för helgen för statsministermordet fattas dessa stämplar. Ebbe Carlsson var vid tidpunkten inte i Frankrike. Då? Han var visst där och då, hävdar ändå Carl Lidbom. Varför tror Ebbe Carlsson sig behöva ett alibi? Vad betyder förhållandet, att han saknar alibi?

Berättare

Anér analyserar vidare: Sändebudet Carl Lidbom har i åratal påstått, att han samman med Ebbe Carlsson rest från Paris, för att hämta Mattias Palme. Tillfrågad om klara motsägelser i Ebbe Carlssons version, ger han först i Juli, 1992 med sig härvidlag, nu heter det: När han mitt i natten underrättas om mordet på Olof Palme, tar han kontakt med franska regeringen. Han hyr ett flygplan, närmare bestämt ett Mystère 20 från GLAM, Groupe des Liasions Aériennes Ministérielles, alltså det franska regeringskansliets flygfartygsflotta. Med denna maskin flyger Carl Lidbom till Chamonix och hämtar Mattias Palme till Paris. Men även denna berättelse håller Anér för en saga. För det första är det omöjligt, att flyga till Chamonix. Ty Chamonix har inte ens en rullbana, än mindre en flygplats, för där står Mont Blanc i vägen. Uppmärksammad härpå, ändrar Carl Lidbom sin version: Han skall ha landat ungefär halv åtta i Genève och åkt resten av vägen i bil. Carl Lidbom försöker också, att belägga sin påstådda flygning. Så står det i boken ”Affären Chamonix”. Lidbom lägger fram fyra flygdokument och kopior på flerfaldiga tackbrev. Tackbreven är riktade till, bland andra, dåvarande franske premiärminister Laurent Fabius; honom tackar Carl Lidbom i allmänna ordalag för den snabba hjälpen, och utrikesminister Roland Dumas. Honom tackar Carl Lidbom konkret för hyrandet av Mystère 20. Men originalbreven till Laurent Fabius och Roland Dumas har Lidbom icke skickat. Av goda skäl. Fabius och Dumas skulle ha reagerat på dessa motsägelser, ty det veckoslutet hyrdes inte ett enda flygplan från hela GLAM ut! De presenterade flygdokumentet – den slutsatsen drar Anér – är falsarier. Därmed faller även Carl Lidboms alibi samman. Var befann sig egentligen Carl Lidbom under mordnatten? I alla fall inte i Chamonix. Var han i Paris? När ambassaden i Paris klockan ett mottar nyheten om statsministermordet, befinner sig endast sändebudets hustru i residenset. Ambassadören går ej att nå. Åtminstone fram till klockan 15 var han vare sig på ambassaden eller synlig någon annanstans i Frankrike. Till och med på sena eftermiddagen, när premiärminister Laurent Fabius kommer för att lämna sina kondoleanser, är Carl Lidbom fortfarande borta. Hans frånvaro vid detta högtidliga besök väcker uppseende. Hela kondoleansproceduren äger rum utan Lidbom. Jorden runt närvarar den ansvarige ambassadören vid varje svensk beskickning, bara en uteblir – Carl Lidbom. Ingen kan förklara hans frånvaro.

(Berättare)

Var befann sig Carl Lidbom natten mellan den 28. Februari och 1. Mars, 1986 egentligen? Reseräkningar åt offentliga personer – alltså givetvis också åt sändebudet Carl Lidbom – är i Sverige allmänt tillgängliga handlingar. Carl Lidboms reseräkningar är också tillgängliga för allmänheten, med undantag av dem för tiden kring mordet, dessa är hemligstämplade. Carl Lidbom tror sig behöva ett alibi. Men han har inget. Kort efter mordet yttrar sig Carl Lidbom enligt uppgift i tidningen ”Proletären” så här:

Citatuppläsare

”Det är bäst för alla inblandade, att mordet på Olof Palme aldrig klaras upp.”

Berättare

Återstår så Hans Holmérs version: På eftermiddagen den 28. Februari reser Hans Holmér till Borlänge. Där övernattar han på Scandic Hotell i rum 105. Han är på väg till sitt artonde Vasalopp, det berömda, svenska långloppet. Hans Holmér går tidigt till sängs och visar sig nästa morgon kring halv åtta i receptionen. Där berättar receptionisten för honom om mordet på Olof Palme. Holmér ringer genast upp Curt Nilsson och Gilbert Nyberg i Stockholms polisledningscentral, för att få information om läget. Därefter skyndar han sig ”trotsande samtliga fartgränser”, som han säger, de 220 kilometerna åter till Stockholm. Klockan 10.50 infinner han sig på polisens ledningscentral, där han genast utropar sig själv till spaningsledare. Detta var, enligt Anérs förmenande, den tredje sagan. Enligt egna uppgifter, tillhandahåller Hans Holmér flera olika versioner av sin bilfärd till Borlänge. Ena gången far han med fästmön, andra gången ensam, ena gången i den egna bilen, den andra i en leasingbil, den tredje i en hyrbil. Natten mellan den 28. Februari och 1. Mars har Reidun Andreasson receptionstjänst i Scandic Hotell i Borlänge. Hon arbetar ensam. Hon svär på, att hon aldrig sett Hans Holmér på hotellet. Hon har varken skrivit in eller ut någon Hans Holmér och har heller inte talat med en sådan person om något mord. Varje gäst på Scandic Hotell är införd i hotellregistret, med undantag för Hans Holmér. Receptionens chef May Lundén har flera gånger gått igenom alla kopior på räkningar, som hör till varje gäst, men någon hotellgäst med namnet Hans Holmér fanns det icke. Curt Nilsson vid polisens ledningscentral säger, att Hans Holmér visserligen ringt till honom, men alls inte vid halv åtta, utan klockan 10.30. Vidare heter det i Anérs bok ”Fyra nycklar”: Även Gilbert Nyberg uttalar, att Hans Holmér skall kort efter sin påringning ha dykt upp i polisens presidium. Det är alltså högst tvivelaktigt, att Hans Holmér alls lämnat Stockholm. I Borlänge var han då inte. När Holmérs alibi fallit samman, genomförs en överraskande aktion. På order från efterforskningsledaren för Palme-mordet, chefsåklagaren och vice statsåklagaren Axel Morath, företas en omfattande husrannsakan på Scandic Hotell. Razzian görs inte av den ansvariga poliskåren i Borlänge, utan leds i stället från det 20 km avlägsna Falun, av kriminalinspektör Erland. Erland är nära vän till spaningsledningen. Vid razzian finner Erland tre dokument, som ej tidigare varit kända. Dessa tre handlingar skall bevisa Hans Holmérs uppehåll i Borlänge. Den första är ett anmälningsformulär utan varje form av bevisvärde, till och med den brukliga hotellstämpeln fattas. Den andra skall föreställa en hotellräkning för Hans Holmér. Men hotellräkningen är feldaterad. Den bär datumet 28. Februari, i stället för 1. Mars, 1986. Dessutom står inte ens hotellets namn på den påstådda hotellräkningen. Den är heller inte hålslagen, såsom alla andra arkiverade hotellräkningar. Det tredje dokumentet utgörs av ett betalningsunderlag från Eurocard med signaturen ”EB”, som var en kvinnlig hotellanställd. Den anställda var dock icke i tjänst den natten och hade förstås heller inte påföljande dag satt sitt förkortningstecken på ett enda av Eurocards betalningsunderlag.

(Berättare)

Går det att sätta de tre socialdemokraterna Hans Holmér, Carl Lidbom och Ebbe Carlsson i direkt samband med mordet på Olof Palme? Är dessa bakgrundsfigurerna, eller bättre sagt förbindelsemännen till uppdragsgivarna? Förvisso är ingen skyldig bara för att vederbörande saknar alibi. Men här tycks landet ligga annorledes: Här förekommer det tre stycken mödosamt uppbyggda alibin, och när det under årens gång allt tydligare uppdagas, att de bara fabricerats, ställs det inga frågor till de tre socialdemokraterna. Snarare söker man från offentligt håll, att med hjälp av falsarier upprätthålla de sedan länge sammanbrutna alibina. Därtill finns det skäl och orsaker. Därför och på grund av deras förbindelse med de förmodade förövarnas högerradikala krets tränger sig frågan på, om det inte borde göras efterforskningar också rörande dessa tre socialdemokrater, huruvida de inte själva borde misstänkas. I sökandet efter männen bakom finns det inget hetare spår, än detta. Härtill kommer faktumet, att Hans Holmérs tidigare chaufför, den under tiden avlidne polisinspektör Dahlgren, kort tid efter mordet enligt ”Palme-nytt” till kommissarie Gösta Söderström sade, att han omedelbart efter attentatet mot Olof Palme skulle ha farit förbi brottsplatsen – flera år senare sade han till Sven Anér, tillsammans med ”en ambassadör”. Som klockslag angav inspektör Dahlgren exakt 23.28, alltså två minuter innan den första radiobilen fanns på plats – en minut, innan mordet tillkännagavs över polisradion. I inspektör Dahlgrens körjournal har noteringen för kvällen den 28. Februari, ’86, alltså mordkvällen, manipulerats i efterhand.

Berättare

Hans Holmér och Carl Lidbom tiger om alla dessa fakta, som lagts fram för dem. Ebbe Carlsson tiger för evigt. Han dog i Augusti, 1992. [Hans Holmér avled i Oktober, 2002, Lidbom i Juli, 2004.] Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom har alltid varit trogna socialdemokrater. Man kan, respektive kunde, alltså utan vidare beteckna dem som höga partisoldater. Trion har under sin partikarriär alltid handlat i den socialdemokratiska maktapparatens tjänst, utan undantag, och i många år. Det finns inte den ringaste stödpunkt för, att denna trio i mordfallet Olof Palme för första gången kunde ha handlat på eget bevåg. Och det innebär: Om misstanken mot Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carl Lidbom skulle stärkas ytterligare, kommer man att nödgas söka efter uppdragsgivarna för mordet på Olof Palme i de egna leden, inom den socialdemokratiska maktapparaten.

(Berättare)

Angående mordet och Olof Palme själv har under de senaste åtta åren den socialdemokratiska partitoppen uppvisat ett förbluffande tigande. Förutom Harry Schein, yttrar sig blott den Olof Palme närstående före detta FN-ambassadören Anders Ferm i Malmö-tidningen ”Arbetet”: Svenska folket skulle inte vara moget, att höra sanningen om mordet. Varför, säger han inte. På liknande vis skall Hans Holmér på sin tid ha yttrat sig, medan han fortfarande var spaningsledare:

Citatuppläsare

”Lösningen på Palme-mordet skulle komma regeringen att störta och Sverige att skaka i sina grundvalar”,

Berättare

citeras han ofta i Sveriges tidningar, särskilt när ”scenariot bakom mordet” beaktas.

Så låter det sig måhända förklaras, varför mordet hittills inte kunnat uppklaras. En gigantisk undanmanöver? Ständigt kommer nya ohyggligheter upp i ljuset. Deras slumrande följdskandal skulle drabba så många institutioner, att gripandet av den verklige mördaren och upprullandet av komplotten från offentlig sida kommer att vara omöjligt. Denna komplott är varken nationellt eller internationellt presentabel, den passar under inga omständigheter ihop med bilden av Sverige som rättsstat. Och så har intrycket uppstått, att det enda som för dessa institutioner skulle återstå, vore att åstadkomma talrika falsarier, hemligstämpla alla intressanta efterforskningsresultat, förfölja oskyldiga och att skydda de skyldiga.

Bevekelsegrunder för detta behöver man inte leta länge efter: Olof Palme, som blev statsminister 1969, var en stridbar och omstridd politiker. Med Allende, Arafat, Castro och Ortega hade Palme alltid bättre kontakt, än med, exempelvis, USA. På grund av hans Hanoi-vänliga hållning under Vietnam-kriget kallade Nixon hem sitt sändebud från Sverige, och Palme bjöds aldrig offentligt in till USA. Klimatet mellan USA och Sverige var för det mesta frostigt. Detta ändrades först efter Olof Palmes död. Det inträffade även inrikespolitiska förändringar efter attentatet på Olof Palme: En arbetsgivarvänligare arbetsmarknadspolitik, avskaffandet av löntagarfonderna, skattesänkningar för dem med högre lön, reklam-TV:s och -radios frammarsch, välfärdsstatens allmänna upplösning, den växande klyftan mellan fattiga och rika, anpassningar till den Europeiska Unionen – inget av detta hade varit möjligt med en Olof Palme i livet.

Under de senaste 60 åren regerades Sverige i mer, än fem årtionden av socialdemokraterna. Oppositionspartier och socialdemokrater ligger i Sverige realpolitiskt väldigt nära varandra. Därför är i Sverige begreppet ”socialdemokratisk maktapparat” nästan identiskt med ”maktapparat”, eller just med de ”statsbärande krafterna”. Och så skall det sammanträffande inledningscitatet från Harry Schein också förstås:

Citatuppläsare

”Det finns statsbärande krafter, som inte vill, att mordet på Olof Palme klaras upp”.

(Berättare)

Det vill säga, det spelar ingen som helst roll, vem som för tillfället sitter vid makten i Sverige. Om – såsom synes stämma – den svenska maktapparaten inte vill, att mordet på Olof Palme klaras upp, kommer den även att veta att förhindra, att en slutgiltigt fullständig bild av bakgrunderna till detta attentat någonsin når offentligheten. Men denna maktapparat är inte allsmäktig. Det sammantagna skandalkonglomeratet har uppnått en omfattning, att den inte längre är helt styrbar. Inom några områden har den således fått eget liv. Man kan med optimism se fram emot ett delvis uppklarande av brottet. Månad efter månad blir nya fakta i denna mordkomplott kända, huvudsakligen tack vare några få journalisters outtröttliga arbete. Dessa fakta bildar mosaikstenar, som gör att den nu långsamt framträdande bilden av bakgrunderna till mordkomplotten hela tiden blir tydligare. Kampen om bildens skärpa pågår för fullt.

Avannons

Ni hörde: Lördagskväll i WDR 3. Mordet på Olof Palme. Sedan åtta år gör den svenska polisen fruktlösa efterforskningar. Författare var Klaus-Dieter Knapp.

Vi påminner om det, som vi sade i början på sändningen: Vi ställer inget juridiskt anspråk på, att framlägga avgörande bevis. Detta program var till sin helhet en subjektiv tolkning från författarens sida. Klaus-Dieter Knapp har i ett helt år gjort efterforskningar och nogsamt prövat alla kända indicier. Misstanken kvarstår, att uppklarandet av mordet på Olof Palme förhindras uppifrån.

Dessa talade: Thomas Lang, Claudia Brinker, Klaus Zmorek och Josef Tratnik

Ljud och teknik: Ilse Sieweke och Matthias Fischenich

Assistens: Axel Pleuser

Regi: Uwe Schareck

Redaktion: Ansgar Skriver