White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 31. I Korsets Skugga

Tidsåldrarnas Längtan

Trettioförsta Kapitlet: I Korsets Skugga

Grundat på Matteusevangeliet 16:13-28; Markusevangeliet 8:27-38; Lukasevangeliet 9:18-27.

Kristi verk på jorden hastade mot sitt slut. Konturerna av den lidandesväg Han skulle gå, låg nu klart tecknade framför Honom.

Redan innan Han iklädde Sig mänsklig natur, såg Han hela sträckan av den stig Han måste vandra, för att frälsa det, som var förtappat. Varje slag, som riktades mot Hans hjärta, varje skymf, som hopades över Hans huvud, varje försakelse Han måste underkasta Sig, visades Honom, innan Han lade av Sin krona och Sin konungsliga skrud, för att stiga ned från Sin tron och iföra Sig mänsklig gestalt. Vägen från krubban till korset låg öppen för Hans blick. Han visste, att ångesten skulle gripa Hans själ, ja, Han visste allt, och ändå sade Han: ”’Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta’” (Psaltaren 40:8-9).

Men alltjämt såg Han framför Sig utfallet av Sin frälsargärning. Hans jordiska liv, fyllt av arbete och självuppoffring, lystes upp av den förvissningen, att Han ej skulle utstå allt detta lidande förgäves. Genom att ge Sitt liv för människornas liv, skulle Han återföra världen till det sanna gudsförhållandet. Ehuru blodsdopet först måste tas emot och världens syndabörda tynga Hans oskyldiga själ, och fastän skuggan av ett outsägligt ve låg över Honom, valde Han att utstå korsets lidande och aktade smäleken för intet i stället ”för att ta den glädje som låg framför honom”.

För Hans utvalda följeslagare var det händelseförlopp, som snart skulle utspela sig, dolt av framtidens dunkel, men tiden närmade sig, då de måste bevittna Hans ångest. De skulle få se Honom, som de älskade och förlitade sig på, överlämnas i fiendernas händer och hängas upp på Golgata kors. Snart måste Han lämna dem ensamma, att möta denna värld, utan hugsvalelsen eller trösten från Hans synliga närvaro. Han visste, hur hat och otro skulle förfölja dem, och Han önskade att förbereda dem på dessa prövningar.

Jesus och Hans lärjungar hade nu kommit till en av städerna vid Cæsarea Filippi. De var utanför Galiléens gränser på ett område, där avguderi härskade. Här var lärjungarna utom räckhåll för judendomens kontrollerande inflytande och i närmare beröring med den hedniska gudstjänsten. Runt omkring dem kunde man finna former av den vidskepelse, som förekom i alla delar av världen. Jesus ville, att åsynen av dessa ting skulle få dem att känna sitt ansvar för hedningarna. Under Sin vistelse i denna trakt sökte Han, att undvika att tala offentligt till människorna och ägnade Sig i stället mera helt åt Sina lärjungar.

Han ämnade nu att berätta för dem om Sitt förestående lidande. Men först drog Han Sig tillbaka, för att be för dem, för att deras hjärtan måtte bli beredda, att ta emot Hans ord. Då Han åter förenade Sig med dem, delgav Han dem inte genast det, som Han ville meddela dem. Dessförinnan gav Han tillfälle till, att bekänna sin tro på Honom, för att de måtte bli styrkta för den kommande prövningen.

Han frågade: ”’Vem säger folket att Människosonen är?’”

Med sorg måste lärjungarna tillstå, att Israel ej ville erkänna Honom som sin Messias. Somliga hade visserligen förklarat Honom vara Davids son, då de såg Hans underverk. Folkmassan, som hade blivit bespisad vid Betsaida, hade velat utropa Honom till konung. Många var redo, att ta emot Honom som profet, men de trodde inte, att Han var Messias.

Nu framställde Jesus åter en fråga, som Han riktade personligen till lärjungarna själva: ”’Och ni, vem säger ni att jag är?’”

Petrus svarade: ”’Du är Messias, den levande Gudens Son.’”

Från början hade Petrus trott, att Jesus var Messias. Många andra, som blivit övertygade genom Johannes Döparens förkunnelse och tagit emot Kristus, började att tvivla på Johannes’ verk, då han sattes i fängelse och bragtes om livet. Och nu tvivlade de på, att Jesus var Messias, vars ankomst de så länge förbidat eller väntat på. Många av de lärjungar, som ivrigt väntat på, att Jesus skulle inta Sin plats på Davids tron, lämnade Honom, då de ej förstod, att Han ej närde dylika avsikter. Men Petrus och hans medbröder svek ej sin tro på Mästaren. Den vacklande hållningen hos dem, som i dag lastar eller fördömer, vad de i går lovprisade, hade ej någon inverkan på tron hos Jesu sanna efterföljare. Petrus förklarade: ”’Du är Messias, den levande Gudens Son.’” Han väntade ej på, att hans Herre först skulle bli krönt med kunglig ära, utan tog emot Honom i Hans ringhet och ödmjukhet.

Petrus hade uttryckt de tolv apostlarnas tro. Och ändå var de långt ifrån, att förstå Kristi verk. Prästernas och ledarnas motstånd och förvrängningar förorsakade dem fortfarande stort bryderi, fastän detta ej kunde förmå dem till, att lämna Jesus. De kunde ej se sin väg klart. Inflytandet från deras tidigare mottagna undervisning, de skriftlärdes läror och traditionens makt skymde deras blick för sanningen. Emellanåt trängde dyrbara strålar av ljus från Jesus genom deras mörker, och likväl trevade de ofta som ibland skuggor. Men denna dag, då de skulle stå ansikte mot ansikte med sin tros prövning, vilade den Helige Andes kraft över lärjungaskaran. För en stund vändes deras blick bort från ”det synliga” till att se ”det osynliga” (Andra Korintierbrevet 4:18). Bakom den mänskliga förklädnaden kunde de skönja Guds Sons härlighet.

Jesus svarade Petrus: ”’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.”

Den sanning Petrus bekände, är grundvalen för den kristnes tro. Kristus Själv förklarade detta vara evigt liv. Men att äga denna vetskap är ingen anledning till självupphöjelse. Inte genom egen vishet och godhet hade Petrus fått denna uppenbarelse. Aldrig kan det mänskliga av sig självt vinna kunskap om det gudomliga. ”Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå?” (Job 11:8). Endast barnaskapets ande kan uppenbara Guds djupheter, vilka ”ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana” (Första Korintierbrevet 2:9, 10). ”Herrens hemlighet är hos dem som fruktar honom” (Psaltaren 25:14, eng. övers.), och det faktum, att Petrus upptäckte Kristi härlighet, är ett bevis för, att han ”fått lärdom av Gud” (Johannesevangeliet 6:45). Ja, i sanning: ”’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig”.

Jesus fortsatte: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.”¹

Namnet Petrus betyder sten – en rullande sten. Petrus var inte den klippa, på vilken församlingen skulle byggas. Dödsrikets portar blev honom övermäktiga, då han förnekade sin Mästare med att banna och svära. Församlingen byggdes på En, vilken dödsrikets portar ej kunde bli övermäktiga.

Århundraden före Frälsarens ankomst hade Mose pekat på Israels frälsnings klippa. Psalmisten hade sjungit om ”min klippa och min frälsning”. Jesaja hade skrivit: ”Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval” (Jesaja 28:16). Petrus själv hänvisar till denna profetia, när han genom inspirationens Ande skriver: ”… då ni nu har smakat att Herren är god. Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap” (Första Petrusbrevet 2:3-5; Femte Moseboken 32:3-4; Psaltaren 62:6-7).

”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus” (Första Korintierbrevet 3:11). ”{P}å denna klippa”, sade Jesus, ”skall jag bygga min församling”. I närvaro av Gud och alla de himmelska väsendena och i närvaro av helvetets osynliga härsmakt grundade Kristus Sin församling på den levande klippan. Denna klippa är Han Själv, som blev slagen och krossad för oss. Byggd på denna grund, skall församlingen kunna trotsa dödsrikets portar.

Hur svag föreföll inte församlingen vara, då Jesus uttalade dessa ord! Det fanns blott en handfull trogna, mot vilka demonernas hela makt och människornas ondska skulle riktas. Likväl skulle Kristi efterföljare ej behöva frukta. Förlitande sig på denna klippas styrka, skulle de ej kunna övervinnas.

Under sex tusen år har tron byggt på Kristus, och under sex tusen år har den sataniska vredens stormar och brusande flodvågor slungats mot den klippan, men den står orubblig.

Petrus hade gett uttryck för den sanning, som är grundvalen för församlingens tro. Och Jesus hedrade nu Petrus som företrädare för hela den troende skaran. Han sade:

”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.’”

”Himmelrikets nycklar” – det är Kristi ord. Varje ord i de Heliga Skrifterna är av Honom och innefattas häri. Dessa ord har makt, att öppna och tillsluta eller stänga himmelen. De framställer de villkor, på vilka människorna blir mottagna eller förkastade. Sålunda blir det verk, som Ordets förkunnare utför, antingen en livslukt till liv, eller en dödslukt till död. Det är ett verk med eviga följder.

Frälsaren anförtrodde ej evangeliets verk endast åt Petrus. Vid ett senare tillfälle tillägnade Jesus församlingen de ord, som Han nu riktade till Petrus. Och i huvudsak samma ord uttalades även till alla tolv apostlarna såsom representanter för hela skaran av troende. Om Jesus beklätt en av Sina lärjungar med särskild myndighet framför de andra, skulle vi inte så ofta finna dem tvista om, vem som skulle vara den störste ibland dem. De skulle ha böjt sig för Mästarens önskan och ärat den, som Han utvalt.

I stället för, att förordna en av lärjungarna till överhuvud, sade Jesus till dem: ”låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder” (Matteusevangeliet 23:8).

”Kristus är varje mans huvud.” Gud, som lade allt under Frälsarens fötter, gav Honom som huvud ”över allting… åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla” (Första Korintierbrevet 11:3; Efésierbrevet 1:22-23). Församlingen är byggd på Kristus som grundval, och den skall lyda Kristus som sitt huvud. Den skall inte vara beroende av en människa, eller behärskas av en människa. Många, som bekläder förtroendeposter inom församlingen, gör anspråk på, att äga makt att diktera, vad andra människor skall tro och göra. Gud ger ej Sitt godkännande åt sådana anspråk. Frälsaren förklarar: ”ni är alla bröder.” Alla är utsatta för frestelser och har samma benägenhet, att begå misstag. Vi kan ej förlita oss på någon dödlig varelse, när det gäller ledarskap. Trons klippa är Kristi levande närvaro i församlingen. På denna kan de svagaste förlita sig, och de, som tror sig vara de starkaste, skall visa sig vara de svagaste, om de inte söker sin styrka i Kristus. ”Förbannad är den man som förtröstar på människor och söker sin styrka i det som är kött”. Herren är ”Klippan, fullkomliga är hans gärningar”. ”Saliga är alla som flyr till honom” (Jeremia 17:5; Femte Moseboken 32:4; Psaltaren 2:12).

Efter Petrus’ bekännelse ålade Jesus lärjungarna, att ej tala om för människorna, att Han var Kristus. Detta förbud gavs på grund av det avgjorda motstånd fariséerna och de skriftlärde visade. Dessutom hade folket och även lärjungarna en så falsk uppfattning om Messias, att ett offentligt tillkännagivande om Honom som den Smorde ej skulle ha gett den en rätt föreställning vare sig om Honom, eller Hans verk. Men dag efter dag uppenbarade Han Sig Själv för Sina lärjungar som Frälsaren och önskade, att på så sätt ge dem ett riktigt begrepp om Sig som Messias.

Lärjungarna väntade fortfarande, att Han en gång skulle komma att regera som jordisk furste. De menade, att Han ej alltid skulle förbli i fattigdom och ringhet, fast Han länge dolt Sina syften. Tiden var nära, då Han skulle upprätta Sitt rike. Att prästernas och de skriftlärdes hat aldrig skulle övervinnas, eller att Kristus skulle bli förkastad av Sin egen nation, dömd som en bedragare och korsfäst som en ogärningsman – sådana tankar hade lärjungarna aldrig hyst. Men stunden för mörkrets makt närmade sig, och Jesus måste öppna Sina lärjungars blick för den strid, som låg framför dem. Det var med sorg Han förutsåg denna prövning.

Dittills hade Han undvikit, att tala om något, som stod i förbindelse med Sitt lidande och död. I Sitt samtal med Nikodemus hade Han sagt: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Johannesevangeliet 3:14-15).

Men lärjungarna hörde inte detta samtal, och även om de hört det, skulle de inte ha förstått detta. Nu hade emellertid lärjungarna varit med Jesus, lyssnat till Hans ord och sett Hans verk, tills de, trots Hans ringhet och prästernas och folkets motstånd, kunde instämma i Petrus’ vittnesbörd: ”’Du är Messias, den levande Gudens Son.’”

Nu hade tiden kommit, då slöjan, som dolde framtiden, skulle dras undan. ”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas.”

Mållösa av häpnad och sorg, lyssnade lärjungarna till Jesu ord. Kristus hade nyligen tagit emot Petrus’ erkännande av Sig som Guds Son. Och nu föreföll orden om Hans lidande och död obegripliga. Petrus kunde inte hålla sig tyst. Han grep tag i sin Mästare, som om han velat hålla Honom tillbaka från den hotande domen, och utropade:

”’Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig.’”

Petrus älskade sin Herre, men Jesus berömde honom inte för, att han på detta sätt lade i dagen sin önskan om, att skydda Honom för lidande. Petrus’ ord var ej av den art, att de kunde bli Jesus till hjälp och tröst i den stora prövning, som låg framför Honom. De var ej i samklang med Guds nådefulla avsikter för en förlorad värld och stod ej heller i överensstämmelse med den undervisning i självuppoffring, som Jesus kommit för att meddela oss genom Sitt eget exempel. Petrus ville inte se korset i Kristi verk. Det intryck hans ord skulle göra, stod i direkt strid med, vad Kristus önskade att lägga Sina efterföljare på hjärtat. Frälsaren måste därför rikta mot Petrus den strängaste tillrättavisning, som någonsin gått över Hans läppar:

”’Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.’”

Satan försöker, att göra Jesus missmodig och få Honom, att svika Sitt uppdrag. Och Petrus blev i sin blinda kärlek frestarrösten. Det ondas furste var upphovet till denna tanke. Hans anstiftan låg bakom denna impulsiva vädjan. I öknen hade Satan erbjudit Kristus världsherraväldet på villkor, att Han lämnade förödmjukelsens och självutgivelsens stig. Nu kom han med samma frestelse till en Kristi lärjunge. Han sökte, att genom förespegling av jordisk glans och härlighet skymma korset, till vilket Jesus sökte, att vända Petrus’ blick. Och genom Petrus sökte Satan, att åter tvinga frestelsen på Jesus. Men Han var oberörd för Sin egen del. Hans tanke gällde lärjungen. Satan hade trängt sig mellan Petrus och hans Mästare, för att lärjungens hjärta ej skulle gripas av denna syn: Kristus, som väljer förnedringens väg för hans skull.

Kristi ord var ej riktade till Petrus, utan till den, som sökte att skilja honom från hans Frälsare. ”’Gå bort ifrån mig, Satan!” Träng Dig inte längre mellan Mig och Min misstagne tjänare! Låt Mig komma ansikte mot ansikte med Petrus, så skall Jag uppenbara för honom Min kärleks hemlighet.

Det var en bitter läxa för Petrus, och det dröjde länge, innan han lärde sig att inse, att Kristi väg här på jorden går genom ångest och förödmjukelse. Lärjungen ryggade tillbaka för, att följa sin Mästare i lidandet. Men i prövningseldens hetta skulle han lära sig dess välsignelse. Långt efteråt, då hans liv var tyngt av år och möda, skrev han:

”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet” (Första Petrusbrevet 4:12-13).

Jesus förklarade nu för Sina lärjungar, att Hans eget liv i självförnekelse var ett exempel på, vad deras skulle bli. Vändande Sig till lärjungarna och till de människor, som dröjde kvar hos Honom, sade Han:

”’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.”

Korset riktade tanken till Roms makt. Det var ett redskap, som användes vid den grymmaste och mest förödmjukande av avrättningar. De värsta brottslingarna tvingades, att bära korset till avrättningsplatsen, och ofta då det skulle läggas på deras skuldror, gjorde de våldsamt motstånd, tills de övermannades och dödsredskapet fästes på dem. Men Jesus bad Sina efterföljare, att ta upp korset och bära det efter Honom. För Hans lärjungar innebar Hans ord – ehuru dunkelt uppfattade – en fullständig underkastelse under den mest bittra förödmjukelse, en underkastelse ända till döden för Kristi skull. En mera fullständig självuppgivelse kunde ej Kristi ord ha framställt. Men allt detta hade Han underkastat Sig för deras skull. Himmelen var för Jesus ej en åtråvärd plats, så länge de var förlorade. Han lämnade de himmelska boningarna, för att leva härnere i skam och vanära och sedan dö en skymflig död. Han, som ägde himmelens omätliga rikedomar, blev fattig för vår skull, för att vi genom Hans fattigdom skulle bli rika. Vi skall följa Honom på den väg Han vandrade.

Kärlek till själar, för vilka Kristus har dött, innebär korsfästelse av det egna jaget. Ett Guds barn bör betrakta sig som en länk i den kedja, som sänkts ned, för att frälsa världen. Han är ett med Kristus i Hans frälsningsplan och går åstad med Honom, för att rädda de förlorade. Den kristne måste alltid ha klart för sig, att hans liv skall vara helgat åt Gud och att hans karaktär skall uppenbara Kristus för världen. Den självuppoffring, det medlidande och den kärlek, som vi finner i Kristi liv, skulle återspeglas i Hans efterföljares.

”{D}en som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det.”

Själviskhet är död. Intet organ i vår kropp skulle kunna leva, om det skulle begränsa sin verksamhet till, att tjäna blott sig självt. Hjärtat skulle snart förlora sin kraft, om det upphörde med, att sända livsströmmen till handen och huvudet. Kristi kärlek meddelar sig, i likhet med den fysiska livsströmmen, till alla delar av Hans andliga kropp. Vi är varandras lemmar, och den själ, som vägrar att ge åt andra, kommer att gå under.

”Vad hjälper det en människa”, frågar Jesus, ”att hon vinner världen men förlorar sin själ?”

Bortom denna tids armod och vanära visade Jesus Sina lärjungar hän till Sin återkomst i härlighet. Han skall inte komma i glansen av jordisk kungavärdighet, utan i Sin Faders och alla heliga änglars härlighet. ”Och då”, tillade Han, ”skall han vedergälla var och en efter hans gärningar.” För att uppmuntra dem, gav Han dem detta löfte: ”Sannerligen säger jag er: Bland dem som står här är några, som inte skall smaka döden, förrän de får se Guds rike komma i kraft.”

Men lärjungarna förstod ej Hans ord. Denna härlighet syntes dem så långt borta. Deras ögon var fästade vid ting, som låg dem närmare: Ett jordeliv i fattigdom, förödmjukelse och lidande. Måste de låta sina lysande förväntningar om Messiasriket fara? Skulle de inte få se sin Herre bestiga Davids tron? Var det möjligt, att Kristus skulle leva som en fattig, hemlös vandringsman, bli föraktad, förkastad och till sist – dömd till döden? Sorg tyngde deras hjärtan, ty de älskade sin Mästare. Tvivel ansatte dem, ty det tycktes dem ofattbart, att Guds Son skulle utsättas för en så grym förnedring. Om Han måste dö, hur skulle det då gå med Hans rike, som skulle byggas på så säker grundval, att dödsrikets portar ej skulle bli det övermäktiga! För lärjungarna var detta i sanning ett mysterium.

De färdades nu längs kusten av Genesarets Sjö mot den stad, där deras hopp skulle grusas. De vågade inte, att säga emot Kristus, men de talade med varandra i låg, sorgsen ton om, vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Även mitt under denna ovissa sinnesstämning klängde de sig fast vid tanken på, att vissa oförutsedda händelser kunde inträffa, vilka skulle avvärja det öde, som tycktes vänta deras Herre. Så gick sex långa, dystra dagar under sorg och tvivel, fruktan och hopp.

¹ ”16:18 Petrus Grek. Petros. Ett grekiskt namn som bygger på ordet ”petra”, klippa. Det är en översättning av det arameiska namnet ”Kefa” (i grekisk form ”Kefas” Joh 1:42, Gal 1:18).

16:18 på denna klippa Dvs på den tro och bekännelse som Petrus uttalar (1 Kor 3:11, Ef 2:20, Upp 21:14).” Anmärkning i Svenska Folk-Bibeln 98, sidan 31 i Nya Testamentet, i upplagan tryckt i England 1999.