torsdag 15 oktober 2020

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 3. Jesus bärs fram i Helgedomen

 Tidsåldrarnas Längtan


Tredje Kapitlet: Jesus bärs fram i Helgedomen
Grundat på Lukasevangeliet 2:21-38.

Omkring fyrtio dagar efter det, att Jesus var född, förde Josef och Maria barnet till Jerusalem, för att bära fram Honom i helgedomen och offra inför Herren. Detta var påbjudet i judarnas lag, och dess krav måste i allt uppfyllas i Honom, som är människans ställföreträdare. Han hade redan blivit underkastad omskärelsens ceremoni som en underpant på Hans lydnad för lagen.
Såsom offer för modern fordrade lagen ett årsgammalt lamm till brännoffer och en ung duva eller en turturduva till syndoffer. Lagen medgav emellertid, att om föräldrarna ej hade råd att offra ett lamm, kunde två turturduvor eller två unga duvor antas som offer.
Offerdjuren skulle vara utan vank eller fel. Dessa offer var bilder på Kristus, och härav framgår, att Jesus saknade fysiska brister. Han var ”ett felfritt och obesmittat lamm”. Hans fysiska konstitution var ej märkt av någon defekt. Och under hela Sitt liv levde Han i samklang med naturens lagar. I fysiskt såväl som i andligt hänseende var Han ett exempel på, vad Gud avsett att hela människosläktet skulle vara, om de levde i lydnad för Gud.
Helgandet av den förstfödde ledde sitt ursprung till mänsklighetens tidigaste dagar. Gud hade lovat, att ge himmelens förstfödde, för att frälsa syndare. Denna gåva skulle bringas i erinran i varje hem genom helgandet av den förstfödde sonen. Han skulle invigas till prästämbetet som en Kristi företrädare ibland människorna.
Då Israel befriades ur Egyptens fångenskap, påbjöds ånyo att den förstfödde skulle helgas. Medan de ännu var kvar i fångenskapen, befallde Herren Mose att gå till Farao, Egyptens härskare, och säga: ”Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son’” (Andra Moseboken 4:22).
Mose framförde budskapet, men den högmodige härskaren svarade: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel’” (Andra Moseboken 5:2). Herren verkade för Sitt folk genom under och tecken och sände fruktansvärda straffdomar över Farao. Slutligen fick förödelsens ängel befallning om, att slå allt förstfött ibland människor och djur. För att Israel skulle undgå hemsökelsen, befalldes de att bestryka sina dörrträn med blodet av ett slaktat lamm. Detta tecken måste finnas på varje israelits hus, för att dödsängeln skulle gå förbi.
Efter det, att denna straffdom hade hemsökt Egypten, sade Herren till Mose: ”’Helga allt förstfött åt mig… både av människor och boskap, tillhör mig.’” ”{A}lla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren” (Andra Moseboken 13:2; Fjärde Moseboken 3:13). Sedan helgedomstjänsten hade inrättats, valde Herren ut Levi stam till att inta den förstföddes plats, för att utföra tjänst i helgedomen. Men fortfarande ansågs den förstfödde tillhöra Herren, och en lösesumma måste ges för honom.
Sålunda blev lagen om den förstföddes helgande väldigt betydelsefull. På samma gång, som denna förordning påminde om Israels underbara befrielse, var den en bild på en än större befrielse, som Guds enfödde Son skulle åvägabringa. Liksom blodet på Israels dörrposter räddade de förstfödda från döden, har Kristi blod makt att frälsa världen.
Vilken betydelse hade då icke Jesu frambärande i helgedomen! Men prästen såg ej genom förlåten eller skynket och förstod ej hemligheten, som låg bakom. Ett sådant frambärande av späda barn var en vanlig händelse. Dag efter dag tog prästen emot lösepenningen för barnen. Dag efter dag fullgjorde han av gammal vana sina åligganden och fäste föga uppmärksamhet vare sig vid föräldrar eller barn, såframt eller såvida han inte såg tecken på välstånd eller hög börd. Josef och Maria var fattiga. Då de nu kom med sitt barn, såg prästen bara en man och en kvinna i enkel dräkt, klädda som galiléer. Det var ingenting i deras yttre uppträdande, som tilldrog sig uppmärksamhet, och deras offer var det vanliga för den fattigare klassen.
Prästen genomförde den rituella ceremonin. Han tog barnet i sina armar och lyfte upp det mot altaret. Efter att åter ha lagt barnet tillbaka i moderns armar, skrev han in namnet Jesus i förteckningen över de förstfödda. Ej anade han, att han i sina armar hållit himmelens Majestät och härlighetens Konung. Ej förstod han, att detta barn var Den, om vilken Mose skrivit: ”En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er” (Apostlagärningarna 3:22). Ej tänkte han, att detta barn var Den, vilkens härlighet Mose begärt att få se. En, som var större än Mose, hade legat i prästens armar, och då han skrev ned barnets namn, tecknade han ned Dens namn, på vilken hela den israelitiska hushållningen vilade. Detta namn skulle bli dess dödsdom, ty offersystemets tid var förbi, avbilden var nära att möta sin förebild, skuggan sin verklighet.
Schekinah – Herrens härlighet – hade lämnat helgedomen, men i barnet från Betlehem doldes den härlighet, inför vilken änglarna böjer sig. Detta omedvetna barn var den utlovade säden, till vilken det första altaret vid Edens portar hänvisade. Detta barn är Shilo, Fridsfursten eller Fridgivaren. Det var Kristus, som för Mose förklarade Sig vara: JAG ÄR. Det var Han, som i eld- och molnstoden ledde Israel. Det var Han, om vilken siare och profeter talat. Han var alla nationers åstundan, ”telningen från Davids hus”, ”den klara Morgonstjärnan”.
Namnet på detta lilla hjälplösa barn, som fördes in i Israels ättlängder eller släktregister och därigenom förklarades vara vår broder, var det fallna människosläktets enda hopp. Barnet, för vilket lösesumman nu erlades, var Den, som skulle erlägga lösesumman för hela världens syndaskuld, den sanne ”översteprästen över Guds hus”, huvudet för ”ett prästämbete som varar för evigt”, förebedjaren ”på Majestätets högra sida i höjden” (Hebréerbrevet 10:21; 7:24; 1:3).
Andliga ting skall andligen bedömas. I templet invigdes Guds Son till det verk Han skulle komma att utföra. Prästen blickade ned på Honom, som han skulle ha gjort på vilket barn som helst. Men fastän han inte såg eller förnam något utöver det vanliga, sörjde Gud för, att denna händelse ej obeaktad skulle gå världen förbi. Någon skulle i barnet upptäcka Kristus. ”På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde.
När Simeon träder in i helgedomen, ser han en far och en mor bära fram sin son. Deras utseende vittnar om fattigdom, men Simeon förstår Andens maning, och han får en stark förnimmelse av, att barnet som bärs fram, är Israels tröst, Den han åstundat att se. För den förvånade prästen ter sig Simeon som en hänryckt man. Barnet ligger nu i Marias armar, och Simeon tar det i sin famn och bär fram det inför Gud, medan en glädje som han aldrig förr känt, strömmar genom hans själ. I det, att han lyfter barnet mot himmelen, utbrister han: ”’Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras
för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.’
Profetians Ande vilade över denne gudsman, och medan Josef och Maria stod där bredvid, förundrande sig över hans ord, välsignade han dem och sade till Maria: ”’Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.’
Även en profetissa vid namn Hanna kom till templet och bekräftade Simeons vittnesbörd om Jesus. Då Simeon talade, lystes hennes ansikte upp av Guds härlighet, och hon utgöt sitt hjärtas hänförelse i tack och pris, för att hon fått skåda Messias.
Dessa ödmjuka tillbedjare hade inte rannsakat profetiorna förgäves. Men andra, som innehade en ledande ställning såsom rådsherrar och präster i Israel och vilka även de hade inför sig profeternas dyrbara utsagor, vandrade icke på Herrens vägar, och deras ögon var tillslutna för livets ljus.
Så är det fortfarande. Händelser, som hela himmelen uppmärksamt följer, lämnas obeaktade. Deras förekomst beaktas inte ens av religiösa ledare, eller av dem, som tillber i Guds tempel. Människorna erkänner den historiske Jesus, medan de vänder sig bort från den levande Kristus. Denne Kristus, som genom Sitt ord kallar oss till självuppoffrande tjänst för fattiga och lidande, vilka ropar på hjälp att bära sin tunga lott, den Kristus, som kallar till kamp för det rättas seger, om det också skulle innebära fattigdom och försakelse, tas ej mera beredvilligt emot i dag, än för nitton hundra år sedan.
Maria begrundade i sitt hjärta Simeons djupa och vittomfattande profetia. Då hon såg på barnet i sina armar och erinrade sig de ord, som uttalades av herdarna i Betlehem, fylldes hennes hjärta med en outsäglig glädje och ett strålande hopp. Simeons ord återkallade i hennes minne profeten Jesajas ord: ”ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för Herren... Rättfärdighet skall vara bältet runt hans midja, trofasthet bältet om hans höfter.” ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram… Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” (Jesaja 11:1-5; 9:2-6).
Likväl förstod icke Maria Kristi uppdrag. Simeon hade profeterat om Honom eller förutsagt, att Han skulle bli ett ljus för hedningarna och till härlighet för Israel. Och därför hade änglarna i det glada budskapet vid Hans födelse bådat eller förutskickat en stor glädje, som skulle vederfaras eller tillkomma allt folket. Gud sökte, att rätta till den inskränkta uppfattning judarna hade om Messias’ verk. Han önskade, att människorna skulle uppfatta Kristus icke blott som Israels befriare, utan även som världens Frälsare. Många år skulle emellertid förgå, innan ens Jesu mor förstod Hans mission.
Maria såg framåt mot Messias’ regering på Davids tron, men hon såg inte det lidandesdop, varigenom denna ställning måste uppnås. Genom Simeon uppenbarades det, att hinder och motstånd skulle möta Messias på Hans väg genom världen. Till Maria sade han: ”Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd.” Gud gav i Sin ömma omtanke Jesu mor en antydan om den ångest hon redan för Hans skull börjat att lida.
”Se”, sade Simeon, ”denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt.
Man måste falla, för att stå upp igen. Vi måste falla på Klippan och krossas, innan vi kan bli upprättade av Kristus. Jaget måste störtas från tronen, högmodet förödmjukas, om vi vill lära känna det andliga gudsrikets härlighet. Judarna ville emellertid ej ta emot den ära, som vinns genom ödmjukhet. Därför ville de ej heller ta emot sin Återlösare. Han var ett tecken, som blev motsagt.
Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.’
I ljuset av Frälsarens liv blir alla hjärtans tankar uppenbarade – från Skaparens ända till mörkrets furstes. Satan hade framställt Gud som en självisk och despotisk härskare, som fordrar allt och ger intet, som gör anspråk på Sina skapade varelsers tjänst för Sin egen äras skull, utan att göra något för deras lycka. Men gåvan Kristus uppenbarar Faderns rätta sinnelag. Den uppenbarar, att de tankar Han tänker för oss, är ”fridens och icke ofärdens” (Jesaja 29:11). Den visar, att medan Guds hat till synden är starkt som döden, är Hans kärlek till syndaren starkare, än döden. Enär Han tagit på Sig ansvaret för vår återlösning, håller Han ingenting tillbaka, hur dyrbart det än är, som är nödvändigt för verkets fullbordan. Ingen för vår frälsning väsentlig sanning undanhålls oss, intet barmhärtighetens under försummas, ingen gudomlig ansträngning lämnas oförsökt. Ynnestbevis läggs till ynnestbevis, gåva till gåva. Hela himmelens skattkammare är öppen för dem, som söker frälsning. Sedan Han samlat alla universums rikedomar och öppnat den gudomliga kraftens källa, lägger Han allt i Kristi händer, sägande: Allt detta är för människan. Bruka dessa gåvor, för att övertyga henne om, att det ej finns någon större kärlek, än Min i himmelen och på jorden. Sin största lycka finner hon i, att älska Mig.
På Golgata kulle stod kärlek och själviskhet ansikte mot ansikte. Här ägde kärlekens kröningsscen rum. Kristus hade levat endast, för att hjälpa, trösta och välsigna. Genom att driva Honom i döden, uppenbarade Satan sitt stora hat och sin ondskefulla hätskhet mot Gud. Han visade sitt verkliga uppsåt, att avsätta Gud och tillintetgöra Honom i Den, som uppenbarade Guds kärlek.
På den slutliga räkenskapens dag kommer varje förlorad själ att förstå arten av sitt motstånd mot sanningen. Korset skall framstå i sitt rätta ljus, och envar skall förstå, att han varit förblindad av synden. I ljuset från Golgata och dess hemlighetsfulla offer skall syndarna stå fördömda. Varje lögnaktig ursäkt skall sopas bort. Mänsklig upproriskhet skall framstå i sin avskyvärda karaktär. Människorna skall då se, vad deras val inneburit. Varje fråga om sanning eller lögn under den långa striden skall då klarläggas. När universum skall dömas, skall ej en skymt av skugga falla på Gud, när det gäller det ondas existens och fortvaro. Det skall tydligt visas, att Guds domslut ej bidragit till syndens utbredande. Det fanns intet fel i Guds styressätt, ingen orsak till missnöje. Både de trofasta och de upproriska skall förena sig i, att förklara:

’Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem skulle inte frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? … ty dina rättfärdiga domar har uppenbarats’” (Uppenbarelseboken 15:3-4).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.