White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 10. Vi har funnit Messias

 Tidsåldrarnas Längtan

Tionde Kapitlet: Vi har funnit Messias

Grundat på Johannesevangeliet 1:19-51.

Johannes Döparen predikade nu och döpte vid Betania på andra sidan Jordan. Det var inte långt från denna plats, som Gud hade stannat floden i dess lopp, till dess att Israels barn gått över. Ett litet stycke härifrån hade Jerikos fästen blivit omstörtade av de himmelska härarna. Minnet av dessa händelser blev vid detta tillfälle återupplivat och gav ett levande intresse åt Johannes’ budskap. Skulle inte Han, som hade verkat så underbart i förgångna tidsåldrar, åter uppenbara Sin makt till Israels befrielse? Sådana tankar satte åhörarnas hjärtan i brand, medan de dagligen skockade sig omkring Johannes på Jordans stränder.

Johannes’ predikan hade gripit folket så djupt, att de religiösa myndigheternas uppmärksamhet blivit väckt. Faran för uppror gav anledning till, att varje folksamling betraktades med misstänksamhet av romarna, och allt, som tydde på folkresning, väckte fruktan hos judarnas ledare. Johannes hade inte erkänt Stora Rådets myndighet, genom att anhålla om dess medgivande för sin verksamhet, och han hade bestraffat rådsherrar och folk, fariséer och sadducéer utan åtskillnad. Likväl hörde folket honom gärna. Intresset för hans verksamhet tycktes vara i ständigt tilltagande. Ehuru han inte hade fogat sig efter dem, ansåg rådsförsamlingen, att han som offentlig lärare stod under deras domsrätt.

Denna institution bestod av medlemmar, som valdes ibland prästerskapet och ibland folkets förnämsta ledare och lärare. Översteprästen fungerade vanligen som ordförande. Alla dess medlemmar skulle vara erfarna män, dock ej för gamla. De skulle vara lärda män, som inte endast var bevandrade i judarnas religion och historia, utan skulle även besitta allmänna kunskaper. De skulle vara fria från kroppsligt lyte, och de måste vara gifta män och fäder, vilka kunde förväntas vara mera hänsynsfulla och mänskliga, än andra. De höll sina sammanträden i rum, som stod i förbindelse med helgedomen i Jerusalem. Under den tid, då judarna var ett oberoende folk, var Stora Rådet deras högsta myndighet, ägande såväl världslig som andlig makt. Fastän det lydde under de romerska landshövdingarna, utövade det fortfarande ett mäktigt inflytande både i fråga om borgerliga och religiösa angelägenheter.

Stora Rådet kunde inte gärna skjuta upp en undersökning av Johannes’ verk. Där var några, som erinrade sig den uppenbarelse Sakarias tagit emot i helgedomen, liksom hans profetia, vilken hade pekat ut hans barn som Messias’ förelöpare. Under trettio år av oroligheter och växlingar hade dessa ting i stor utsträckning fallit i glömska. De blev nu återkallade i minnet genom den rörelse, som uppstod med anledning av Johannes’ verksamhet.

Det var länge sedan Israel haft någon profet, länge sedan någon reformation som den pågående hade bevittnats. Kravet på syndabekännelse föreföll nytt och obehagligt överraskande. Många av ledarna ville ej lyssna till Johannes’ vädjanden och strafftal av fruktan för, att bli ledda till att yppa sina egna livs hemligheter. Hans predikan var emellertid ett direkt budskap om Messias. Det var en känd sak, att de sjuttio årsveckorna i Daniels profetia, vilka omfattade Messias’ ankomst, var nära sitt slut, och alla var ivriga, att få vara med om det viktiga tidsskede av nationell storhet, som då väntades inträda.

Allt detta bidrog till den allmänna hänförelsen, som Stora Rådet snart skulle nödgas ge sitt bifall till – om de ej ville förkasta Johannes’ verk. Redan var deras makt över folket i avtagande. Det höll på att bli en allvarlig fråga, hur de skulle kunna behålla sin ställning. I hopp om, att komma till ett avgörande, skyndade de sig att sända en deputation av präster och leviter, för att överlägga med den nye läraren.

En skara människor var samlad, lyssnande till hans ord, då de utskickade anlände. Med en myndig min, avsedd att göra intryck på folket och mana profeten till eftergivenhet, kom de högdragna skriftlärde. Med en rörelse av vördnad, nästan av fruktan, delade sig folkskaran, för att låta dem passera. De högt uppsatta männen i sina dyrbara ämbetsdräkter, stolta över sin rang, stod nu inför ökenprofeten.

”Vem är du?”, frågade de myndigt.

Johannes, som visste, vad de hade i tankarna, svarade: ”’Jag är inte Messias.’”

”’Vad är du då? Är du Elia?’”

”’Nej, det är jag inte.’”

”’Är du Profeten?’”

”’Nej.’”

”’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’”

”’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’”, såsom profeten Jesaja sade.

Det Skriftställe, som Johannes hänvisade till, är denna sköna profetia hos Jesaja: ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad… En röst ropar i öknen: ’Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den” (Jesaja 40:1-5).

I forna dagar, då en konung reste genom de mindre besökta delarna av sitt rike, sändes en skara människor framför den kungliga vagnen, för att jämna till de branta ställena och fylla igen groparna, på det att konungen måtte kunna färdas i trygghet och utan hinder. Detta bruk använder profeten, för att belysa evangelii verk: ”Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas.” När Guds Ande med Sin underbara, väckande kraft vidrör själen, blir den mänskliga stoltheten förödmjukad. Världsliga nöjen samt världslig ställning och makt ter sig värdelösa. ”{T}ankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud”, bryts ned, och ”varje tanke” tas till fånga och görs ”till en lydig fånge hos Kristus” (Andra Korintierbrevet 10:5). Sedan blir ödmjukheten och den självuppoffrande kärleken, som är så litet värderade ibland människor, upphöjda som det enda av värde. Detta är evangelii verk – det evangelium, av vilket Johannes’ budskap utgjorde en del.

De utsända från Jerusalem hade i myndig ton frågat Johannes: ”’Varför döper du {?}”, och de inväntade hans svar.

Plötsligt tändes en eld i hans ögon, i det att hans blickar vandrade över folkskaran, hans ansikte lystes upp, och hela hans varelse fattades av djup rörelse. Med handen utsträckt ropade han:

”’Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler’” (Johannesevangeliet 1:26-27).

Budskapet, som de utskickade skulle föra med sig till Stora Rådet, var tydligt och eftertryckligt. Johannes’ ord kunde ej tillämpas på någon annan, än den utlovade. Messias var ibland dem! Prästerna och rådsherrarna blickade med förvåning omkring sig i hopp om, att upptäcka Honom, som Johannes talat om. Men Han gick inte att urskilja i folkhopen.

Nästa dag ser Johannes Jesus komma. Omstrålad av Guds härlighets ljus, räcker profeten ut sin hand, sägande:

”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig… Och jag kände honom inte. Men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten… Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men den som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son’” (Johannesevangeliet 1:29-34).

Var detta Kristus? Med vördnad och förundran betraktade folket Honom, som nyss blivit förklarad vara Guds Son. De hade blivit djupt rörda av Johannes’ ord. Han hade talat till dem i Guds namn. De hade lyssnat till honom dag efter dag, i det att han hade bestraffat deras synder, och med varje dag hade den övertygelsen vuxit sig allt starkare, att han var sänd från himmelen. Men vem var Denne, att Han skulle vara större, än Johannes Döparen? I Hans klädsel och hållning fanns intet, som tydde på rang. Han var synbarligen en enkel personlighet, klädd, liksom de själva, i den fattiges enkla dräkt.

I folkhopen fanns det några, som vid Kristi dop hade sett den gudomliga härligheten och hört Guds röst. Men sedan den tiden hade Frälsarens utseende i hög grad förändrats. Vid dopet hade de sett Hans ansikte stråla av himmelskt ljus; men nu – blek, utmärglad och medtagen, som Han var, hade Han blivit igenkänd endast av profeten Johannes.

Då folket betraktade Honom, såg de ett ansikte, som gav uttryck åt gudomligt medlidande i förening med medveten kraft. Varje blick från Hans öga och varje anletsdrag präglades av ödmjukhet och uppenbarade outsäglig kärlek. Han tycktes vara omgiven av en atmosfär av andligt inflytande. Medan Hans sätt var stillsamt och lugnt, lät Han människorna förnimma en kraft, som väl var fördold, men som inte helt och hållet kunde hemlighållas. Var det på Denne Israel så länge väntat?

Följande dag, då två lärjungar stod där, såg Johannes åter Jesus i folkskaran. Återigen lystes profetens ansikte upp av Guds härlighet, och han utropade: ”’Se Guds lamm!’”

Orden trängde ned i lärjungarnas hjärtan. De förstod dem inte till fullo. Vad betydde det namn Johannes hade gett Honom – ”Guds lamm”? Själv gav Johannes ingen förklaring.

De två lärjungarna lämnade Johannes och följde Jesus. Den ene av dem var Andreas, Simon Petrus’ bror, den andre var Johannes, evangelisten. Dessa blev Kristi första lärjungar. Drivna av en oemotståndlig makt, följde de Jesus, angelägna om, att få samtala med Honom, men likväl bävande och tystlåtna inför det utomordentligt betydelsefulla i frågan: ”Är denne Messias?”

Jesus visste, att lärjungarna följde Honom. De utgjorde förstlingsfrukten av Hans verksamhet. Den gudomlige Lärarens hjärta gladdes, då dessa själar visade sig uppskatta Hans ynnest. Likväl vände Han Sig om och frågade dem: ”Vad söker ni?” Han ville lämna dem frihet, att vända tillbaka, eller att framföra sin önskan.

Endast ett uppsåt besjälade dem, endast en sak sysselsatte deras tankar. De frågade ivrigt: ”’Rabbi’” – det betyder lärare – ”’var bor du?’” – Genom ett kortvarigt samtal vid vägkanten kunde de inte erhålla, vad de längtade efter. De önskade, att få vara ensamma med Jesus, att få sitta vid Hans fötter och höra Hans ord.

”Han sade till dem: ’Kom och se!’ Då gick de med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen.”

Om Johannes och Andreas hade varit lika senhjärtade till, att tro som prästerna och rådsherrarna, skulle de inte ha suttit som lärjungar eller elever vid Jesu fötter. De skulle ha kommit till Honom som kritiker, för att döma över Hans ord. På det sättet skjuter mången ifrån sig de dyrbaraste tillfällen. Men så gjorde inte dessa första lärjungar. De hade hörsammat eller lytt den Helige Andes kallelse i Johannes Döparens predikan. Nu kände de igen rösten av den himmelske Läraren. För dem var Jesu ord fulla av friskhet och skönhet samt sanning. Gudomligt ljus spred sig över lärdomarna i Gamla Testamentets Skrifter. Den mångsidiga himmelska sanningen framstod i nytt ljus.

Det är syndaånger, tro och kärlek, som iståndsätter själen till, att ta emot visdom från himmelen. En tro, som är verksam genom kärlek, är kunskapens nyckel, och ”var och en som älskar… känner Gud” (Första Johannesbrevet 4:7).

Lärjungen Johannes var en man med allvarlig och djup tillgivenhet, eldig, men på samma gång eftertänksam. Han hade börjat att upptäcka Kristi härlighet – inte den världsliga ståt och makt, på vilka han blivit lärd att hoppas, utan ”en härlighet som den Enfödde har av Fadern”, Hans, som var ”full av nåd och sanning” (Johannesevangeliet 1:14). Han var helt försjunken i begrundan över detta underbara tema.

 Andreas sökte, att delge andra den glädje, som uppfyllde hans hjärta. Då han fann sin bror Simon, sade han till honom:

”’Vi har funnit Messias.’”

Simon väntade inte på någon ny inbjudan. Även han hade hört Johannes Döparens predikan, och han skyndade till Frälsaren. Jesus fäste Sina blickar på honom och läste hans karaktär och hans livs historia. Hans impulsiva natur, hans kärleksfulla och medlidsamma hjärta, hans ärelystnad och självförtroende, historien om hans fall och hans ånger, hans arbete och hans martyrdöd – allt detta såg Frälsaren, och Han sade:

”’Du är Simon, Johannes son, du skall heta Kefas’ – det betyder Petrus.”

”Nästa dag beslöt Jesus att gå därifrån till Galileen. Han fann då Filippus och sade till honom: ’Följ mig!’” Filippus hörsammade eller lydde uppmaningen, och med ens blev även han en Kristi medarbetare.

Filippus bjöd in Natanael. Denne hade varit med i folkhopen, då Johannes Döparen pekade ut Jesus som Guds Lamm. Då Natanael betraktade Jesus, kände han sig missräknad. Kunde denne man, som bar prägeln av arbete och fattigdom, vara Messias? Likväl kunde Natanael inte bestämma sig för, att förkasta Jesus; ty därtill hade Johannes’ budskap bragt honom en alltför stark överbevisning.

Vid den tid, då Filippus kallade honom, hade Natanael dragit sig undan till en enslig skogsdunge, för att begrunda Johannes’ budskap och profetiorna angående Messias. Han bad, att om Den, som Johannes pekat ut, vore Förlossaren, det måtte bli uppenbart för honom, och den Helige Ande vilade över honom med försäkran om, att Gud hade sett till Sitt folk och upprättat åt dem ett frälsningens horn. Filippus visste, att hans vän forskade i profetiorna, och medan Natanael bad under ett fikonträd, upptäckte Filippus hans tillflyktsort.

Budskapet: ”’Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit”, syntes för Natanael som ett direkt svar på Hans bön.

Men Filippus hade ännu en vacklande tro. Han tillade tvivlande: ”Jesus, Josefs son, från Nasaret.’” – Åter vann fördomar fäste i Natanaels hjärta. Han utropade: ”’Kan något gott komma från Nasaret?’”

Filippus inlät sig inte i någon dispyt. Han svarade: ”’Kom och se!’”

Jesus såg Natanael nalkas eller närma sig och sade om honom: ”’Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek.’”

Förvånad utropade Natanael: ”’Hur kan du känna mig?’”

Jesus svarade och sade till honom: ”Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.’”

Detta var nog. Guds Ande, som hade burit vittnesbörd till Natanael, då han bar fram sin bön i ensamhet under fikonträdet, tala till honom i Jesu ord. Fastän tvivlande och i någon mån behärskad av fördomar, hade Natanael kommit till Kristus av uppriktig önskan om, att lära känna sanningen, och nu blev hans önskan uppfylld. Hans tro övergick dens, som hade fört honom till Jesus.

Han svarade och sade:

”’Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.’”

Om Natanael hade vänt sig till de skriftlärde, för att få vägledning, skulle han aldrig ha funnit Jesus. Det var genom att se och döma för sig själv, som han blev en lärjunge. Det förhåller sig på samma sätt med många i dag, vilka låter fördomar avhålla dem från det rätta. Hur annorlunda skulle inte utgången bli, om de ville ”komma och se”!

Så länge som vi sätter vårt hopp till mänskliga auktoriteter, skall vi inte komma till en frälsande kunskap om sanningen. I likhet med Natanael, behöver vi rannsaka Guds Ord för oss själva och be om upplysning genom den Helige Ande. Han, som såg Natanael under fikonträdet, skall se oss vid vårt hemliga böneställe. Änglar från ljusets värld är nära dem, som ödmjukt söker gudomlig ledning.

Med utväljandet av Johannes och Andreas, Simon, Filippus och Natanael började grunden att läggas till den kristna församlingen. Johannes visade två av sina lärjungar till Kristus. En av dessa, Andreas, fann därpå sin bror och förde honom till Frälsaren. Sedan kom kallelsen till Filippus, och han begav sig i väg, för att söka efter Natanael.

Dessa exempel borde lära oss, att inse betydelsen av personliga ansträngningar, av att rikta en direkt vädjan till våra släktingar, vänner och grannar. Det finns personer, som under en hel livstid bekänt sig till Kristus, men som aldrig gjort någon personlig ansträngning, för att föra en enda själ till Frälsaren. De lämnar allt arbete åt predikanten. Han må vara aldrig så väl kvalificerad för sitt kall, men han kan dock inte utföra det arbete, som Gud lämnat åt församlingens medlemmar att utföra.

Det är många, som behöver hjälpas fram till Herren av varmhjärtade kristna. Många har gått förlorade, som kunde ha blivit frälsta, om deras grannar, vanliga män och kvinnor, hade gjort någon ansträngning, för att rädda dem. Många väntar på, att bli personligt tilltalade. I familjen, i grannskapet, i staden, där vi bor – överallt finns det arbete för oss att utföra såsom Kristi sändebud. Om vi är kristna, skall vi finna glädje i sådant arbete. Så snart en människa blivit omvänd, väcks en längtan till liv i hennes hjärta efter, att tala om för andra, vilken kär vän hon har funnit i Jesus. Den frälsande och helgande sanningen kan ej stängas inne i hennes hjärta.

Alla, som överlämnat sig åt Gud, blir kanaler för Hans tjänst. Gud gör dem till Sina redskap, för att förmedla till andra Sin nåds rikedomar. Han har lovat och sagt: ”Jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bli till välsignelse. Jag skall låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse” (Hesekiel 34:26).

Det första uttryck Natanael gav för sin tro – fulltonigt, allvarligt och uppriktigt, som det var – ljöd som musik i Jesu öron. Och Han svarade och sade till honom: ”’Därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet, tror du. Det som är större än detta skall du få se.’”

Frälsaren såg med glädje framåt på Sitt verk: Att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka, att läka dem, som hade ett förkrossat hjärta och predika frihet för dem, som var fångna under Satans välde. Vid tanken på de dyrbara välsignelser Han hade bringat människorna, tillade Jesus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Härefter skall ni få se himlen öppen, och Guds änglar fara upp och ner över Människosonen.”

Kristus ville med dessa ord säga: På stranden av Jordan öppnades himlen, och Anden sänkte Sig ned såsom en duva över Mig. Denna scen var blott ett tecken på, att Jag är Guds Son. Om Du tror på Mig såsom Frälsaren, skall Din tro bli levande. Du skall få se, att himlen är öppnad och att den aldrig skall bli tillsluten. Jag har öppnat den för Dig. Guds änglar far upp, bärande de nödställdas och bekymrades böner inför Faderns tron där ovan, och far ned, bringande med sig välsignelse och liv, mod och hopp till människors barn.

Guds änglar far ständigt från jorden till himmelen och från himmelen till jorden. De underverk Kristus gjorde för de bedrövade och lidande, gjorde Han i Guds kraft och genom änglars förmedling. Och det är genom Kristus och medelst himmelska änglars förmedling, som varje välsignelse från Gud kommer oss till del. Genom att ikläda Sig mänsklig natur, förenar vår Frälsare Sina intressen med Adams fallna söners och döttrars, medan Han genom Sin gudomliga natur står i förbindelse med Guds tron. Och på så sätt är Kristus den medlare, genom vilken människan kan bli förenad med Gud och Gud med människan.