White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 37. Striden är över

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 37. Striden är över

Vid slutet på de tusen åren vänder Kristus åter tillbaka till jorden. Han ledsagas av alla de frälsta och en skara av änglar. Han stiger ned till jorden i skräckinjagande majestät och befaller de gudlösa att uppstå, så de kan få sin dom. Deras väldiga skara träder fram, oräknelig som havets sand. Hur skiljer de sig inte från dem, som åter gavs liv i den första uppståndelsen! De rättfärdiga var iklädda ungdom och skönhet. De gudlösa bär märken av sjukdom och död.

Varje blick från den väldiga skaran riktas mot Guds Sons härlighet. Som med en röst utbrister de gudlösa: ”Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn!” De säger inte detta av kärlek till Jesus. Sanningens makt tvingar fram orden från ovilliga läppar. Som de onda hamnade i graven, så kommer de upp ur den, uppfyllda av samma fiendskap till Kristus och av samma upprorsanda. De får ingen ny nådatid, varunder de kan återupprätta, vad de har förspillt. Ingenting skulle uppnås därigenom. De har levat i olydnad hela livet, och deras hjärtan har inte mjuknat. I fall de skulle få sig tilldelad en ny nådatid, skulle de använda den, som de använde den första, till att stå emot Guds krav och anstifta uppror mot Honom.

Kristus stiger ned på Oljeberget.

Profeten säger: ”Då skall Herren, min Gud, komma och alla heliga med dig.” ”På den dagen skall han stå med sina fötter på Oljeberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och Oljeberget skall delas mitt itu, från öster till väster, till en mycket stor dal” (Sakarja 14:5, 4).

När det Nya Jerusalem i sin strålande prakt har kommit ned från himmelen, vilar det på den plats, som luttrats och gjorts klar till att ta emot det, och Kristus går med Sitt folk och Sina änglar in i den heliga staden.

Nu förbereder Satan sig för en sista, fruktansvärd strid om herraväldet. Då ondskans furste var berövad sin makt och avskuren från att fortsätta sitt bedrägliga verk, var han olycklig och nedslagen; men när de gudlösa döda uppstår och han ser, hur talrika hans anhängare är, får han nytt hopp och beslutar sig för, att fortsätta den stora striden. Han samlar alla de förtappade under sitt banér och försöker att fullfölja sina planer med deras hjälp. De gudlösa är Satans fångar. Genom att förkasta Kristus, har de ställt sig under upprorsledarens herravälde. De är redo, att lyssna till hans förslag och lyda hans befallningar. Han är dock fortfarande listig nog att inte medge, att han är Satan. Han hävdar, att han är den furste, som är världens rättmätige herre, och att hans arv har tagits ifrån honom på olovligt vis. Han framställer sig för sina bedragna undersåtar som en frälsare och försäkrar dem, att det är genom hans makt, som de har förts upp ur graven, och att han inom kort skall befria dem från det gruvliga tyranniet. Då Kristus inte är tillstädes, gör Satan undergärningar, för att bevisa sina påståenden. Han gör de svaga starka och ingjuter sin egen anda och energi i samtliga. Han föreslår, att han skall leda dem mot de heligas läger och ta Guds stad i besittning. Med djävulsk glädje påpekar han, att otaliga millioner har stått upp från de döda, och att han som deras anförare lätt kommer att kunna inta staden och återerövra sin tron och sitt rike.

I denna väldiga skara finns det många människor från tiden före syndafloden, då människorna levde längre. Där är högresta män med omfattande begåvning, män, som lät sig förledas av fallna änglar till att bruka all sin kraft och alt sitt vetande till att upphöja sig själva, män, vars vidunderliga konstverk kom världen att avguda deras snillrikhet, men vars gruvlighet och onda uppfinningar besmittade jorden och vanställde Guds bild, och som tvingade Herren att utplåna dem från jorden. De är kungar och generaler, som erövrade riken, modiga män, som aldrig har förlorat ett slag, stora, äregiriga krigare, som kom nationer att skälva, då de närmade sig. De har inte ändrats i döden. När de kommer upp ur graven, fortsätter deras tankar i samma banor, som då de avbröts. De drivs av samma önskan om seger, som drev dem, då de föll.

Satan rådslår med sina änglar och därefter med dessa kungar och erövrare samt mäktiga män. De betraktar sina styrkor och förklarar, att stadens här är liten i jämförelse med deras, och att den går att besegra. De planlägger, hur de skall ta det Nya Jerusalems skatter och härlighet i besittning. Alla övergår genast till att förbereda sig för striden. Duktiga hantverkare framställer vapen. Berömda militära ledare delar upp sina krigare i kompanier och divisioner.

Slutligen ges order om framryckning, och den väldiga hären sätter sig i rörelse – en sådan här, som jordiska erövrare aldrig har förmått att uppbåda, och som är större än alla hittillsvarande härar i världshistorien, sedan krigföringen inleddes.

Satan, den störste anföraren, leder förtruppen, och hans änglar följer honom i den avgörande striden. Kungar och generaler marscherar i hans led, och den väldiga hären följer i stora kompanier, som alla har en befälhavare. Med militär precision marscherar de tätt samlade leden fram över jordens sönderbrutna och ojämna yta mot Guds stad. På Jesu befallning stängs det Nya Jerusalems portar, och Satans härar omringar staden och förbereder angreppet.

Nu visar Kristus Sig igen för Sina fiender. Högt uppe ovanför staden, på en grundval av skinande guld, reser sig en stor tron. På denna tron sitter Guds Son, och omkring Honom står Hans undersåtar. Ord kan inte beskriva Kristi makt och majestät, och ingen penna kan skildra den. Den evige Faderns härlighet omger Hans Son. Hans strålglans uppfyller Guds stad, skiner ut ur portarna och upplyser jorden.

Närmast tronen står de, som en gång varit nitiska i Satans tjänst, men som blev ryckta likt en brand ur elden och har följt sin Frälsare i djup och innerlig kärlek. Därefter följer de, som utvecklade en kristen karaktär mitt uppe i falskhet och vantro, de, som åtlydde Guds lag, fastän den kristna världen hade förklarat den ogiltig, och de millioner från alla tidsåldrar, som led martyrdöden för sin tro. Dessutom finns där stammar och folk samt tungomål inför tronen och framför Lammet iförda långa, vita kläder och med palmkvistar i händerna (Uppenbarelseboken 7:9). Deras strid är över, deras seger vunnen. De har fullföljt loppet och har fått segerkransen. Palmkvistarna i deras händer avbildar deras seger, och deras vita kläder symboliserar Kristi fläckfria rättfärdighet, som nu är deras.

De frälsta stämmer upp en sång, som fortsätter att genljuda under himlavalvet: ”’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet’” (Uppenbarelseboken 7:10). Och änglar och serafer deltar i hyllningen. Efter det, att de frälsta har sett Satans makt och ondska, har de som aldrig förr förstått, att blott Kristus är mäktig att göra dem till segervinnare. I hela denna lysande skara finns det inte en, som ger sig själv äran för sin frälsning, det finns inte en, som tror, att frälsningen uppnåtts i kraft av egen makt och godhet. Det sägs ingenting om, vad de har uträttat och lidit, utan ämnet i varje sång och grundtonen i varje lovsång är, att frälsningen tillhör Gud och Lammet.

I närvaron av alla jordens och himmelens invånare sker den slutliga kröningen av Guds Son. Och konungarnas Konung, som tilldelats den högsta rang och makt, förkunnar nu domen över dem, som har gjort uppror mot Hans styre, och låter rättfärdigheten i allt utkrävas mot dem, som har överträtt Hans lag och underkuvat Hans folk. Guds profet säger: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna.” Uppenbarelseboken 20:11-12.

Så snart som böckerna öppnats och Jesus ser på de gudlösa, minns dessa varenda synd, som de någon gång har begått. De ser exakt, var deras fötter lämnade renhetens och helighetens stig, och ser, i hur hög grad högmod och upproriskhet har fått dem till att överträda Guds lag. De förföriska frestelser, som de öppnade vägen för genom att hänge sig åt synd, de välsignelser, som de missbrukade, Guds budbärare, som de föraktade, de varningar, som de förkastade, och de böljor av nåd, som tillbakavisades av deras hårda, obotfärdiga hjärtan – allt ser de lika tydligt, som vore det skrivet med eldskrift.

Ovanför tronen syns så korset, och som i ett panorama framställs Adams frestelse och fall samt de efterföljande etapperna i den stora planen för mänskosläktets frälsande. Frälsarens födsel i fattigdom, Hans barndom i förnöjsamhet och lydnad, Hans dop i Jordan, fastan och frestelsen i ödemarken, Hans gärning för folket, under vilken Han uppenbarade himmelens största välsignelser för människorna, dagar, då Han var strängt upptagen av att visa kärlek och barmhärtighet, nätter, som Han tillbringade i bön och vakande i bergens ensamhet, den missunnsamhet, den ondska och det hat, som blev tacken för Hans välgärningar, den fruktansvärda och mystiska själskampen i Getsemane, där den krossande tyngden från hela världens syndabörda vilade på Honom, förräderiet och Hans utlämnande i den blodtörstiga skarans händer, de förfärliga scener, som utspelades under denna fasans natt, den motståndslöse fången, som hade övergetts av Sina käraste lärjungar, och som snabbt fördes genom Jerusalems gator, Guds Son, som under jubel ställdes fram inför Annas, anklagad i översteprästens palats och i Pilatus’ domsal, som fördes fram inför den fege och grymme Herodes, och som blev hånad, kränkt, pinad och dömd till döden. Allt framställs klart och levande.

Och nu framställs för den oroliga, vacklande mängden de sista scenerna – Han bär tåligt sina lidanden, medan Han släpar Sig till Golgata, himmelens Furste hänger på korset, de högmodiga prästerna och den larmande pöbeln bespottar Hans dödskval, det övernaturliga mörkret, den skälvande jorden, de rämnade klipporna och de öppnade gravarna, som markerar det ögonblick, när världens Frälsare ger upp andan.

Allt visas exakt, som det gick till. Satan, hans änglar och hans undersåtar förmår icke, att vända bort blicken från bilden av sitt eget verk. Var och en minns den roll, han spelade. Alla ser de fruktansvärda synder, de begick – Herodes, som lät slå ihjäl Betlehems oskyldiga barn, för att därigenom tillintetgöra Israels kung, den usla Herodias, vars syndiga själ är fläckad av Johannes Döparens blod, den svage, hållningslöse Pilatus, de bespottande soldaterna och prästerna samt rådsherrarna och den rasande pöbeln, som ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn!” De försöker förgäves, att dölja sig för Hans åsyns gudomliga majestät, som strålar med starkare glans än solen, medan de frälsta lägger ned sina kronor framför Frälsarens fötter och utropar: ”Han dog för mig!”

Ibland de lösköpta finns Kristi apostlar, den hjältemodige Paulus, den nitiske Petrus, den älskade och älskande Johannes och deras trofasta bröder, och jämte dem är alla martyrerna samlade. Men mitt i allt det avskyvärda och vederstyggliga utanför stadens murar står alla de, som förföljde dem, kastade dem i fängelse och slog ihjäl dem. Där är Nero, detta gruvliga och av laster fulla odjur, som nu ser glädjen och fröjden hos dem, som han en gång pinade, och i vars fruktansvärda kval han fann sataniskt behag. Hans mor är också där, för att skåda utfallet av sitt eget verk, hur hennes onda sinnelag, som hon gav i arv till sin son, och de lidelser, som hon uppmuntrade och utvecklade genom sitt inflytande och sitt exempel, bar frukt i förbrytelser, som kom världen att rysa.

Där är påvliga präster och prelater, som påstod sig vara Kristi utsända, men som använde sträckbänk, fängelsehålor och bål, för att betvinga Guds folks samvete. Där är de stolta påvar, som upphöjde sig över Gud och hade fräckheten, att förändra den Allsmäktiges lag. Dessa män, som utgav sig för att vara kyrkans fäder, har en räkenskap att avlägga för Gud – en räkenskap, som de helst skulle vilja slippa. Först nu, när det är för sent, inser de, att den Allvetande är nitisk för Sin lag, och att Han inte låter de skyldiga gå fria. De lär sig nu, att Kristus identifierar Sig med Sitt lidande folk, och de känner vikten hos Hans ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Matteusevangeliet 25:40.

Hela den onda världen står anklagad vid Guds domstol, anklagad för högförräderi mot himmelens regering. De har ingen försvarare och ingen ursäkt, och de döms till evig död. Det står nu klart för alla, att syndens lön inte är förnäm oavhängighet och evigt liv, utan träldom, ruin och död. De gudlösa ser nu, vad de har gått miste om genom ett liv i uppror.

De avvisade den eviga härligheten, då den erbjöds dem, men hur åtråvärd tycks den inte vara i detta ögonblick! De förtappade själarna jämrar sig: ”Allt detta kunde ha varit mitt, men jag förkastade det. Hur förblindad har jag inte varit! Jag har bytt ut frid, lycka och ära mot eländighet, vanära och förtvivlan.” Alla förstår, att det är rättvist, att de utestängs från himmelen. Genom hela sin livsföring har de förklarat: ”Vi vill inte ha honom till kung över oss.” Lukasevangeliet 19:14.

De gudlösa har stirrat som förhäxade på Guds Sons kröning. De ser i Hans händer den gudomliga lagens tavlor, den lag, som de har föraktat och överträtt. De ser de frälstas hänryckning, fröjd och tillbedjan, och när lovsången ljuder över människomängderna utanför staden, utbrister alla med en mun: ”’Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung.” Uppenbarelseboken 15:3. Och de kastar sig ned och tillber Livets Furste.

Satan tycks vara förlamad, när han ser Kristi härlighet och majestät. Han, som en gång var en överskuggande kerub, kommer ihåg, varifrån han fallit. Han, som var en skinande seraf, en ”strålande morgonstjärna”, är nu fullständigt förändrad och förnedrad. Han är för evigt utestängd från det råd, varav han en gång var en högt ärad medlem. Han ser nu en annan stå vid Frälsarens sida och hylla Hans härlighet. Han ser en lång, majestätisk ängel sätta kronan på Kristi huvud, och han vet, att han själv kunde ha haft denne ängels upphöjda ställning.

Han kommer ihåg det hem, som var hans, då han var ren och oskyldig, och den frid och tillfredsställelse, som var hans, till dess han dristade sig till att knorra mot Gud och missunna Kristus. Hans beskyllningar, hans uppror, hans bedrägeri för att uppnå änglarnas medlidande och stöd, hans ständiga vägran att bättra sig, då Gud var villig att förlåta honom – allt framstår klart i hans minne. Han ser tillbaka på sitt verk ibland människorna och dess följder: Människornas inbördes fiendskap, det fruktansvärda tillintetgörandet av liv, rikens uppgång och fall, intagna troner, den långa raden av strider, uppror och omvälvningar. Han minns sina oavlåtliga försök, att motarbeta Kristi gärning och att förnedra människorna allt mer. Han ser, att hans djävulska planer inte har förmått att tillintetgöra dem, som satte sin lit till Jesus. När Satan betraktar sitt rike, frukten av sitt slit, ser han bara fiasko och ruin. Han har förlett de gudlösa till att tro, att Guds stad var ett lätt byte, men han vet, att detta är osanning. Under den stora striden har han gång på gång lidit nederlag och måst dra sig tillbaka. Han känner bara alltför väl den Eviges makt och majestät.

Det har alltid varit den store upprorsmakarens avsikt, att rättfärdiggöra sig själv och bevisa, att upproret berott på Gud. Han har använt hela sitt anmärkningsvärda förstånds kraft till att uppnå detta. Han har arbetat väl övervägt och systematiskt. Han har uppnått väldiga resultat, och det har lyckats honom att få tusentals och åter tusentals att tro på hans förklaring om orsaken till denna stora strid, som har rasat så länge. I tusentals år har denne sammansvärjelsens mästare utgett lögn för att vara sanning. Men nu är ögonblicket inne, när upproret skall släckas för gott och sanningen om Satan uppenbaras. I ett sista, förtvivlat försök att störta Kristus från tronen och utrota Hans folk samt ta Guds stad i besittning, har ärkebedragaren helt och hållet avslöjats. De, som har anslutit sig till honom, ser, att hans sak är fullständigt förlorad. Kristi anhängare och de trofasta änglarna förstår till fullo hans onda anslag mot Guds regering. Alla betraktar honom med avsky. Satan erkänner, att hans försåtliga uppror har gjort honom olämplig att bo i himmelen. Han har vant sig vid, att bruka all sin kraft till att bekriga Gud, och himmelens renhet, frid och samklang skulle vara en ohygglig plåga för honom. Hans anklagelser mot Guds barmhärtighet och rättfärdighet har nu förstummats. Den försmädelse, som han har försökt att bringa över Herren, faller nu fullständigt tillbaka på honom själv. Och nu böjer Satan sig djupt ned och medger, att domen över honom är rättvis.

Varje fråga om sanning och villfarelse i den långvariga striden har nu besvarats. Universum har nu fått en klar förståelse av det stora offer, som Fadern och Sonen bragte för människornas skull. Nu är tiden inne, att Kristus intar Sin rättmätiga ställning och upphöjs över alla furstar och makter samt namn.

Han uthärdade korset, utan att fråga efter skammen, för att få den glädje, som väntade Honom, genom att föra många söner och döttrar till härlighet. Och fastän sorgen och skammen var ofattbart stor, är glädjen och härligheten dock ändå större. Han betraktar de frälsta, som är förnyade i Hans bild, i det att varje hjärta bär gudomlighetens fullkomliga prägel och varje ansikte återspeglar dess Konung. I dem ser Han frukten av Sin själs kval, och Han är tillfreds. Med en stämma, som når ut till alla, både rättfärdiga och gudlösa, säger Han: ”Se, vad Jag lösköpte med Mitt blod! För dem led Jag, och för dem dog Jag, att de måtte vara hos Mig i evighet.” Och en lovsång stiger upp från de vitklädda, som står runt tronen: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.’” Uppenbarelseboken 5:12.

Även om Satan måst erkänna Guds rättfärdighet och Kristi herradöme, förblir hans karaktär densamma. Hans upproriskhet bryter åter fram som en flodvåg. Full av raseri, beslutar han sig för, att inte ge efter i den stora striden. Han tänker utkämpa en sista, förtvivlad strid mot himmelens Konung. Han störtar sig in mellan sina undersåtar och försöker, att ingjuta sitt eget raseri hos dem och få dem, att genast inleda striden. Men ibland de tallösa millioner, som han har förlett till uppror, finns det nu ingen, som erkänner hans herravälde. Hans makt är bruten. De gudlösa hatar Gud lika mycket, som Satan gör det, men de inser, att deras sak är hopplös, och att de inte har något att sätta emot Herren. Deras raseri riktas mot Satan och mot dem, som har varit hans redskap i bedrägeriet, och de kastar sig över dem med ett djävulskt raseri.

”Ty Herrens vrede är riktad mot alla hednafolk, hans förbittring mot alla deras härskaror. Han överlämnar dem till undergång, han utlämnar dem till slakt.” ”Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga, en glödhet vind är den kalk de får att dricka” (Jesaja 34:2; Psaltaren 11:6). Eld från Gud faller ned från himlen. Jorden öppnas. De vapen, som ligger dolda i dess djup, tas fram. Förtärande flammor skjuter ut ur alla gapande klyftor. Till och med bergen brinner. Den dag, som brinner likt en ugn, har kommit. Elementen sätts i brand och upplöses, och jorden och alla människoverk skall brännas upp (Malaki 4:1; Andra Petrusbrevet 3:10). ”Ty en eldsgrop är sedan länge tillredd, även för kungen har den gjorts redo, den är djup och bred. Dess bål är fylld av eld och ved i överflöd, lik en svavelström skall Herrens Ande sätta den i brand” (Jesaja 30:33). Jordytan är en smält massa, en mäktig, sjudande eldsjö. Det är de gudlösas dom och undergångs dag, ”dagen för Herrens hämnd kommer, ett vedergällningens år då han utför Sions sak.” Jesaja 34:8.

De gudlösa får sitt straff på jorden. ”Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot”. Malaki 4:1. Några omkommer på ett ögonblick, medan andra lider i många dagar. Alla straffas efter sina gärningar. De rättfärdigas synder har överförts på Satan, och han måste inte bara lida för sitt eget uppror mot Gud, utan för alla de synder, han har förlett Guds folk till att begå. Hans straff är långt hårdare än det, som drabbar dem, han har bedragit. Sedan alla de, som lät sig förföras av honom, har omkommit, lever och lider han fortfarande. I de renande flammorna utplånas de ogudaktiga till sist, rot och grenar, Satan är roten, hans anhängare grenarna. Lagens fulla straff har utkrävts, rättvisan har segrat, och himmelen och jorden, som har varit vittne därtill, förklarar, att Herren är rättfärdig.

Medan jorden är inhöljd i tillintetgörelsens eld, bor de rättfärdiga säkert i den heliga staden. Den andra döden har ingen makt över dem, som fick del i den första uppståndelsen. Mot de gudlösa är Gud en förtärande eld, men för Sitt folk är Han både sol och sköld (Uppenbarelseboken 20:6; Psaltaren 84:12).

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit”. Uppenbarelseboken 21:1. Den eld, som förtär de onda, luttrar eller renar jorden. Varje spår av förbannelsen utplånas. Inget evigt brinnande helvete skall påminna de frälsta om syndens fruktansvärda följder. Blott ett minne förblir. Frälsaren kommer för evigt att bära märkena från korsfästelsen. På Hans sårade huvud, i Hans sida och på Hans händer och fötter finns de enda spåren av det ohyggliga verk, som synden har medfört.

”Och du Herdetorn, du dotter Sions kulle, till dig skall det komma, det forna herraväldet
skall komma, dottern Jerusalems kungadöme.” Mika 4:8.

Det kungarike, som gick förlorat på grund av synden, har Kristus nu övertagit tillsammans med de frälsta. ”De rättfärdiga skall ärva landet och bo där för evigt.” Psaltaren 37:29. För att det framtida arvet inte skulle te sig för materiellt, har många fogat en symbolisk betydelse till just de sanningar, som lär oss att betrakta himmelen som vårt hem. Kristus försäkrade Sina lärjungar, att Han gick bort, för att bereda boningar åt dem i Sin Faders hus. De, som tror på Guds Ords lära, kommer inte att vara helt ovetande om den himmelska boningen. Och likväl är det sant, som står skrivet: ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.” Första Korintierbrevet 2:9. Ord räcker inte till, för att beskriva de rättfärdigas belöning. Den kommer endast att bli känd av dem, som får se den. Ingen människas hjärna kan fatta Guds paradis’ härlighet.

I Bibeln kallas de frälstas arv för ett fäderneland (Hebréerbrevet 11:14-16). Där för den himmelske Herden Sin hjord till de levande vattenkällorna. Livets träd bär frukt varje månad, och trädets blad tjänar till läkedom åt folken. Där finns evigt flytande strömmar, som är klara som kristall, och längs deras stränder växer det träd, som kastar skuggor på de stigar, som beretts åt Herrens förlösta. Stora slätter övergår i vackra höjder, och Guds berg höjer sina stolta tinnar. På dessa fridsamma slätter, längs med dessa levande strömmar, skall Guds folk, som så länge varit pilgrimer och vandringsmän, finna ett hem.

Där ligger det Nya Jerusalem, den förhärligade, nya jordens huvudstad, ”en härlig krona i Herrens hand, en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.” ”Dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis.” Jesaja 62:3; Uppenbarelseboken 21:11.

Herren har sagt: ”Jag skall jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk.” ”’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.’” Jesaja 65:19; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

”Det skall inte vara natt” i Guds stad. Ingen behöver eller önskar att vila. Att göra Guds vilja och prisa Hans namn medför ingen trötthet. Vi skall alltid känna morgonens friskhet, och den skall aldrig upphöra. ”{D}e behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem”. Uppenbarelseboken 22:5. Solens ljus ersätts av ett ljus, som inte är obehagligt bländande, men som ändå långt överstiger vår middagssol i klarhet. Guds och Lammets härlighet fyller hela den heliga staden med aldrig avtagande ljus. De frälsta vandrar i den eviga dagens sollösa härlighet.

”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, den Allsmäktige, och Lammet är dess tempel.” Uppenbarelseboken 21:22. Guds folk njuter förmånen, att ha obehindrad samvaro med Fadern och Sonen. ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild”. Första Korintierbrevet 13:12. Vi ser en spegelbild av Gud i naturen och i Hans handlingssätt mot människorna; men då skall vi se Honom ansikte mot ansikte, utan någon döljande slöja mellan Honom och oss. Vi skall stå framför Honom och se Hans åsyns härlighet.

Där kommer odödliga människor att med evig fröjd betrakta Skaparens under och den frälsande kärlekens mysterier. Där kommer det inte att vara någon gruvlig och bedräglig fiende, som frestar till att glömma Gud. Alla förståndsämnen kommer att utvecklas och stärkas. Tillägnandet av kunskap kommer varken att trötta sinnet eller tära på krafterna. Där kommer de mest storslagna företag att kunna genomföras, de högsta mål att kunna nås och den ädlaste strävan belönas, och det kommer ständigt att finnas nya höjder att nå, nya storverk att beundra, nya sanningar att förstå och nya ämnen, som väcker sinnets, själens och kroppens krafter till insats.

Efterhand som evighetens år går, bringar de ändå rikare och härligare uppenbarelser av Gud och Kristus. Med tiden växer också kärleken, vördnaden och lyckan. Ju mera människorna lär sig om Gud, desto större blir deras beundran av Hans karaktär. När Jesus förklarar för dem frälsningens rikedomar och berättar för dem om de stora bedrifter, som utfördes i den stora striden med Satan, kommer de frälstas hjärtan att fyllas med än större tillgivenhet mot Honom, och med än större fröjd trakterar de guldharporna. Och tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen röster förenas i lovsång.

”Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.’” Uppenbarelseboken 5:13.

Den stora striden är slut. Det finns inte längre vare sig synd eller syndare. Hela världsalltet är rent.