White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 15. När vi kommer i Tro...

Tidsåldrarnas Längtan

Femtonde Kapitlet: När vi kommer i Tro…

Grundat på Johannesevangeliet 4:43-54.

Nyheten om, att Jesus återvänt till Kana, spred sig över hela Galiléen och förde med sig hopp till de lidande och nödställda. I Kapernaum väckte denna underrättelse särskilt intresse i en högättad judisk familj, där fadern var anställd i konungens tjänst. En son i familjen hade insjuknat i en till synes obotlig åkomma. Läkarna hade gett upp allt hopp, men då fadern hörde talas om Jesus, beslöt han sig för, att söka hjälp hos Honom. Gossen var nära döden, och man fruktade, att han inte skulle leva till faderns återkomst. Men denne hovman var angelägen om, att träffa Jesus personligen. Han hoppades, att en fars bön skulle väcka den store Läkarens medkänsla.

Då han kom till Kana, fann han Jesus omgiven av en stor folkskara. Med ängsligt hjärta trängde han sig fram till Frälsaren. Men hans tro sviktade, då han fick se denne enkelt klädde man, dammig och trött efter resan. Han undrade, om Jesus förmådde att uppfylla hans begäran, men han bad ändå om ett samtal med Honom, vari han framförde sitt ärende och sin önskan om, att Jesus skulle följa med till hans hem. Jesus kände emellertid redan till hans sorg. Innan den kunglige tjänstemannen lämnat hemmet, visste Han allt om denne.

Han visste också, att fadern gjort vissa förbehåll i sin tro. Om hans bön ej bleve besvarad, ville han ej ta emot Jesus som Messias. Medan han väntade med ängslan och oro, sade Jesus:

”’Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.’”

Som i blixtbelysning blottade dessa Frälsarens ord hovmannens inre. Han förstod nu, att han av själviska bevekelsegrunder sökte Jesus. Hans vacklande tro framstod för honom i sitt rätta ljus. I sin förtvivlan insåg han, att hans tvivel kunde kosta hans sons liv. Han visste nu, att han stod i Dens närhet, som kunde läsa hans innersta tankar och för vilken allting var möjligt. I sin ångest utropade han: ”’Herre, kom ner innan mitt barn dör!’”

Hans tro höll fast vid Jesus Kristus, liksom en gång Jakob, då han under kampen med ängeln utropade: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig’” (Första Moseboken 32:26).

Liksom Jakob vann han seger. Den själ, som klänger sig fast vid Frälsaren och för Honom klagar sin nöd, kan ej bli avvisad.

”’Gå, din son lever’”, ljöd Frälsarens svar.

Hovmannen lämnade Jesus med en frid och en glädje, som han tillförne eller förut aldrig förnummit. Han hade icke blott fått förvissning om, att hans son skulle få leva, utan han var nu fullt övertygad om, att Kristus var Återlösaren.

I samma stund såg de, som vårdade det döende barnet därhemma i Kapernaum, en plötslig och hemlighetsfull förändring. Dödens skugga gled bort från den sjuke gossens ansikte. Feberflammorna gav vika för hälsans friska färg. De beslöjade ögonen blev klara, och krafterna återvände till den svaga, utmärglade kroppen. Inga sjukdomstecken dröjde kvar. Hans feberheta kropp slappnade av, och han föll i en stilla, djup sömn. Febern hade lämnat honom, då det var som hetast på dagen. Och stor var familjens glädje och överraskning.

Kana låg inte så långt från Kapernaum, att den kunglige tjänstemannen inte skulle ha hunnit hem före kvällen efter samtalet med Jesus, men han tycktes inte påskynda hemresan. Först nästa morgon kom han till Kapernaum. Men vilken hemkomst! Då han begav sig i väg, för att söka Jesus, var hans hjärta tyngt av sorg. Det starka solskenet tycktes honom grymt, och fåglarnas sång föreföll honom som ett hån. Men hur annorlunda kände han det ej nu! Hela naturen framstod i en ny gestalt. Han såg allt som med nya ögon. Där han färdades under de stilla morgontimmarna tycktes hela naturen tillsammans med honom prisa Gud.

Medan han ännu var ett stycke från hemmet, kom hans tjänare honom till mötes, ivriga att befria honom från de farhågor de var övertygade om, att han plågades av. Men han visade ingen förvåning över nyheten de bringade honom, han frågade bara till deras förundran efter timmen för barnets tillfrisknande.

”’I går vid sjunde timmen lämnade febern honom’”, svarade de. – I samma ögonblick, som fadern i tro omfattade Jesu försäkran: ”’Gå, din son lever’”, vidrörde den allsmäktiga kärleken det döende barnet.

Fadern skyndar sig nu, för att se sin son. Han sluter till sitt hjärta den från döden återvände och tackar Gud åter och åter för detta underbara tillfrisknande. –

Denne kunglige tjänsteman ville se bönesvar, innan han trodde, men han måste först tro Jesu ord, att hans bön var hörd, innan välsignelsen gavs honom. Samma läxa måste vi lära. Vi skall inte tro, därför att vi ser och känner, att Gud hör oss. Vi måste lita på Hans hjärta. När vi ber om Hans välsignelse, skall vi tro att vi erhåller den och tacka Honom för den. Sedan kan vi gå till våra plikter i den fasta förvissningen, att välsignelsen skall ges oss, när vi bäst behöver den. När vi lärt oss detta, skall vi veta, att våra böner är besvarade. Gud skall handla med oss efter Sin härlighets rikedom i enlighet med Sin väldiga styrkas kraft.