White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 52. Till Min Åminnelse

Tidsåldrarnas Längtan

Femtioandra Kapitlet: Till Min Åminnelse

Grundat på Matteusevangeliet 26:20-29; Markusevangeliet 14:17-25; Lukasevangeliet 22:14-23; Johannesevangeliet 13:18-30.

”Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer” (Första Korintierbrevet 11:23-26).

Kristus stod på gränsen mellan den gammaltestamentliga och den nytestamentliga nådeshushållningen och deras två stora högtider. Han, Guds felfria Lamm, skulle bära fram Sig Själv som ett syndoffer och därigenom avsluta den gamla hushållningen med dess avbilder och ceremonier, som under fyra tusen år pekat framåt till Hans död. Då Han åt Påskalammet med Sina lärjungar, instiftade Han i dess ställe det heliga gudstjänstbruk, som skulle vara en åminnelse av Hans stora offer. Judarnas nationella högtider skulle försvinna för Hans efterföljare i alla länder och under alla tider.

Påskhögtiden förordnades att vara en högtid till minne av Israels befrielse ur Egyptens träldom. Gud hade befallt, att då barnen under släktenas gång frågade efter början på denna förordning, skulle dess historia berättas för dem. På så sätt skulle den underbara befrielsen hållas i friskt minne hos alla. Förordningen om Herrens heliga nattvard gavs till åminnelse av den stora befrielse, som Kristi död åvägabringade eller åstadkom. Till dess Han kommer för andra gången i makt och härlighet, skall denna förordning firas. Det är det medel, varigenom Hans stora verk för oss skall hållas levande för våra sinnen.

Kristus är fortfarande kvar vid bordet, där Påskmåltiden varit framdukad. Det osyrade brödet, som åts vid Påsken, ligger där. Det ojästa Påskvinet står på bordet. Dessa sinnebilder använder Kristus nu, för att framställa Sitt eget obefläckade offer. Ingenting, som blivit fördärvat genom jäsning, symbolen för synd och död, kunde föreställa ”ett lamm utan fel och lyte” (Första Petrusbrevet 1:19).

”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ’Tag och ät. Detta är min kropp.’ Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ’Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike.’”

Judas, förrädaren, var närvarande vid denna nattvard. Han tog emot från Jesus sinnebilderna på Hans brutna kropp och utgjutna blod. Han hörde orden: ”Gör detta till minne av mig.’” Och medan förrädaren satt där i Guds Lamms närhet, ruvade han på sina egna skumma planer och närde sina dolska, hämndgiriga tankar.

Vid fottvagningen hade Kristus gett bevis på, att Han förstod Judas’ karaktär. ”Så är också ni rena, dock inte alla” (Johannesevangeliet 13:10). Dessa ord övertygade den falske lärjungen om, att Kristus kände till hans mörka hemlighet. Nu uttalade Sig Kristus mera tydligt därom. Medan de låg vid bordet, såg Han Sig omkring och sade: ”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”

Inte ens nu misstänkte lärjungarna Judas. Men de såg, att Jesus var allvarligt bedrövad. En skugga lägrade sig över dem alla, som om de förnummit varningen om en fruktansvärd olycka, vars natur de inte kunde förstå. Medan de i tysthet fortsatte måltiden, sade Jesus:

”Sannerligen säger jag er: En av er skall förråda mig.”

Vid dessa ord greps de av häpnad och bestörtning. De kunde inte fatta, hur någon av dem skulle kunna handla så bedrägligt mot sin gudomlige Lärare. Av vilken orsak skulle de kunna förråda Honom? Och till vem? I vilkens hjärta kunde en sådan tanke uppstiga? Säkerligen inte hos någon av Hans tolv benådade tolv lärjungar, som hade haft förmånen framför alla andra, att ta emot Hans undervisning och dela Hans underbara kärlek och som Han visat så stor hänsyn, i det att Han nu fört dem i en så innerlig förening med Sig Själv.

Då de började, att fatta innebörden av Hans ord och erinrade sig, hur tillförlitliga Hans uttalanden var, greps de av fruktan och misstroende mot sig själva. De började, att rannsaka sina egna hjärtan, för att utröna, om de hyste en enda tanke, som kunde skada deras Mästare. Med nästan pinsam oro frågade den ene efter den andre: ”Herre, är det jag?”

Men Judas förblev tyst. Till sist frågade Johannes djupt nedslagen: ”’Herre, vem är det?’”

Och Jesus svarade: ”den som nu tillsammans med mig doppar i skålen. Ty Människosonen går bort, så som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född.’”

Lärjungarna hade granskande sett på varandra, då de frågade: ”Herre, vem är det?” Och nu drog Judas’ tystnad allas blickar till honom. Under alla förvirrade frågor och utrop av förvåning hade Judas inte hört Jesu svar till Johannes. Men nu frågade Judas, liksom de andra, för att undgå lärjungarnas granskning: ”’Rabbi, inte är det väl jag?’”

Allvarligt svarade Jesus honom: ”’Du har själv sagt det.’”

Med förvåning och förvirring över, att hans avsikt blivit avslöjad, reste Judas sig hastigt upp och lämnade rummet. Jesus sade till honom:

”’Gör snart vad du tänker göra.’”

”När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Det blev natt för förrädaren, då han lämnade Jesus och det yttersta mörker slöt sig om hans själ.

Ända tills detta steg var taget, fanns det för Judas ännu en möjlighet till bättring. Men då han lämnade sin Herres och sina medbröders sällskap, hade han fattat sitt avgörande beslut. Han hade passerat gränslinjen.

Vilken underbar långmodighet visade inte Jesus i Sitt förhållande till denna frestade själ! Ingenting, som kunde göras för att frälsa Judas, hade lämnats ogjort. Efter att han två gånger hade träffat avtal om, att förråda sin Herre, hade Jesus dock gett honom tillfälle till bättring. Kristus gav Judas ett sista övertygande bevis på Sin gudomlighet, genom att läsa i förrädarens själ hans hemliga avsikt. Detta var den sista kallelsen till bättring, som denne falske lärjunge erhöll. Ingen vädjan, som Kristi gudomliga och mänskliga själ kunde ge, hade lämnats oförsökt. De barmhärtighetens vågor, som slagits tillbaka mot styvsint högmod, återvände med en ändå starkare ström av övervinnande kärlek. Men fastän Judas blev förvånad och orolig över, att hans skuld var upptäckt, blev han än mera beslutsam. Från den heliga måltiden gick han ut, för att fullborda sitt bedrägliga dåd.

Kristus hade även en nådefull avsikt med, att uttala Sitt ve över Judas. Han gav Sina lärjungar härigenom ett avgörande bevis på Sitt Messiasskap.

”Jag säger detta till er redan nu, innan det sker”, sade Jesus, ”för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är.”

Hade Jesus förblivit tyst, i skenbar okunnighet om, vad som skulle komma över Honom, skulle lärjungarna ha trott, att deras Mästare inte ägde gudomligt förutseende. De skulle ha misstänkt, att Han blivit överraskad och genom förräderi överlämnad i den mordiska pöbelns händer. Ett år tidigare hade Jesus talat om för Sina lärjungar, att Han hade valt ut de tolv och att en av dem var en djävul. Nu visade Hans ord till Judas, att dennes förräderi var helt och hållet känt av Mästaren, och detta var ägnat att stärka tron hos Kristi sanna efterföljare. Då Judas mötte sitt fruktansvärda öde, skulle de minnas det ve, som Jesus hade uttalat över förrädaren.

Frälsaren hade även ett annat syfte. Han hade inte undandragit Judas Sina tjänster, fastän Han visste, att denne var en förrädare. Lärjungarna hade inte förstått Hans ord, då Han vid fottvagningen sade: ”Ni är inte alla rena”, inte heller Hans ord vid bordet, då Han förklarade: ”Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.” – Men efteråt, då Hans mening var fullt klar, hade de något att begrunda, som rörde Guds kärlek och tålamod mot de djupast fallna.

Fastän Jesus kände Judas från början, tvådde Han likväl hans fötter. Och förrädaren hade förmånen, att delta med Kristus i nattvarden. En långmodig Frälsare söker på allt sätt, att förmå syndaren till, att ta emot Honom, att göra bättring och bli renad från syndens besmittelse. Häri har vi ett föredöme. Om vi menar, att någon har tagit miste på vägen och fallit i synd, bör vi inte ta avstånd från en sådan själ. Genom att likgiltigt undvika honom, lämnar vi honom som ett byte i frestelsens våld, eller driver honom över på Satans sida. Så handlar icke vår Frälsare. Det var på grund av lärjungarnas felsteg och bristfullhet, som Han tvådde deras fötter, och alla, med ett undantag, blev härigenom förda till bättring.

Kristi exempel förbjuder oss, att utesluta någon från Herrens bord. Det är dock sant, att öppen synd utesluter den skyldige. Det har den Helige Ande klart och tydligt sagt oss (Första Korintierbrevet 5:11). Men därutöver skall ingen dömas. Gud har inte lämnat åt oss människor att bestämma, vilka som skall delta vid dessa tillfällen. Ty vem kan rannsaka hjärtan? Vem kan skilja agnarna från vetet? ”Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.” – ”Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.” – ”Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig” (Första Korintierbrevet 11:28, 27, 29).

När troende samlas, för att fira Herrens nattvard, är vittnen närvarande, fast osynliga för ett människoöga. Kanhända en Judas finns i skaran, och om så är, kommer budbärare från mörkrets furste också dit, ty de söker upp alla, som vägrar att stå under den Helige Andes ledning. Himmelska änglar är också närvarande. Dessa osedda besökare bevittnar varje sådant tillfälle. Många, som i själ och hjärta inte älskar sanningen eller söker helgelse, sluter sig till de troendes skara och vill delta i gudstjänsten. De skall ej förbjudas. Vittnen är närvarande, vilka även var med, då Jesus tvådde lärjungarnas och även Judas’ fötter.

Kristus är genom den Helige Ande närvarande, för att sätta Sitt insegel eller sigill på den heliga handlingen. Han är där, för att överbevisa och beveka hjärtat. Inte en blick, inte en ångerfull tanke undergår Hans uppmärksamhet. Han väntar på de ångerfulla och förkrossade själarna. Allt är redo, för att ta emot sådana själar. Han, som tvådde Judas’ fötter, längtar efter att två varje hjärta rent från syndens fläckar.

Ingen bör undandra sig från, att vara med vitt nattvardsbordet, därför att någon ovärdig är närvarande. Varje lärjunge är kallad, att delta offentligt och därigenom vittna om, att han har tagit emot Kristus som sin personlige Frälsare. Det är vid denna måltid, vilken är Hans egen förordning, som Kristus möter Sitt folk och meddelar Sin kraft genom Sin egen närvaro. Även om de hjärtan och de händer, som tjänar vid denna måltid, är ovärdiga, är likväl Kristus närvarande, för att möta Sina barn. Alla, som kommer med sin tro fäst på Honom, skall bli rikligt välsignade, då däremot alla, som försummar att delta i denna gudomliga förordning, kommer att lida en stor förlust. På dem kan dessa ord tillämpas: ”Ni är inte alla rena.”

Då Kristus delade brödet och vinet med Sina lärjungar, förband Han Sig till, att bli deras Återlösare. Han anförtrodde dem det nya förbundet, genom vilket alla, som tar emot Honom, blir Guds barn och medarvingar med Kristus. Genom detta förbund blev varje välsignelse, som himmelen kan erbjuda, deras egendom. Detta förbunds handlingar skulle stadfästas med Kristi blod. Och firandet av Herrens nattvard skulle hos lärjungarna bevara detta oändliga offer levande, som getts för var och en personligen, eftersom han är en del av den fallna mänskligheten.

Men nattvarden skulle inte vara en sorgehögtid. Det var inte dess syftemål. När Herrens lärjungar samlas omkring Hans bord, bör de inte erinra sig sina fel och brister och klaga över dem. De bör inte dröja vid sitt förflutnas erfarenheter, antingen dessa är uppmuntrande eller nedslående. De bör inte påminna sig skiljaktigheter mellan sig och sina bröder. Den förberedande tjänsten har tagit sikte på och utplånat allt detta. Självrannsakan, syndabekännelse, förlikning – allt detta är redan undangjort. Nu kommer Kristi vänner tillsammans, för att möta Honom. De skall inte stå i korsets skugga, utan i dess frälsande ljus. De bör öppna sina själar för de klara strålarna från Rättfärdighetens Sol. Med hjärtan renade i Kristi dyrbara blod, i full visshet om Hans närvaro, fast i osynlig måtto, får de höra Hans röst. ”Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger” (Johannesevangeliet 14:27).

 Nattvardsfirandet pekar framåt till Kristi andra ankomst. Dess uppgift är, att hålla detta hopp levande i lärjungarnas hjärtan. Närhelst de möts, för att tillsammans fira Hans döds åminnelse, skall de erinra sig, hur Han ”tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ’Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike.’” Under tider av trångmål skulle de finna tröst i hoppet om Herrens återkomst. Outsägligt dyrbar för dem var den tanken: ”så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer” (Första Korintierbrevet 11:26).

Detta får vi aldrig glömma. Minnet av Kristi kärlek, som är en betvingande makt, skall vi alltid hålla levande. Han har instiftat nattvarden, för att den skall tala till våra sinnen om Guds kärlek, som blivit uppenbarad till vår frälsning. Det kan inte bli någon gemenskap mellan själen och Gud utan genom Kristus. Gemenskapen och kärleken bröder emellan måste befästas och förevigas genom Jesu kärlek. Och ingenting mindre, än Kristi död kunde göra Hans kärlek verksam. Det är endast på grund av Hans död, som vi med glädje kan se framåt mot Hans andra ankomst. Hans offer är kärnan i vårt hopp. Mot detta skall vi sträcka oss i tro.