White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 3. Den Romerska Kyrkan

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 3. Den Romerska Kyrkan

I sitt andra brev till tessalonikerna förutsade aposteln Paulus det stora avfall, som skulle leda till påvedömets inrättande. Han sade, att innan Herrens dag gryr, ”måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Aposteln upplyser vidare sina bröder om, att ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” Andra Tessalonikerbrevet 2:2, 3, 4, 7. Redan på denna arla tidpunkt såg han, att det hade smugits in villfarelser i församlingen, som skulle bana väg för påvedömets utveckling.

Till att börja med föregick detta i det fördolda, men efterhand som den tilltog i styrka och fick herravälde över människornas sinnen, arbetade den mera öppet. Hedniska skick trängde nästan omärkligt in i den kristna kyrkan. Fallenheten för att kompromissa motarbetades till en tid av de häftiga förföljelser, som menigheten blev utsatt för av hedendomen; men då förföljandet upphörde och kristendomen fann vägen in i kungliga hov och kungliga slott, bytte den ut Kristi och apostlarnas beskedlighet och ödmjukhet mot de hedniska prästernas och härskarnas stolthet och prakt samt ersatte Guds befallningar med mänskliga åsiktsbyggnader och seder.

Konstantins så kallade omvändelse i början på 300-talet väckte stor glädje, och nu trädde världen in i kyrkan iförd en föregiven rättfärdighets kappa. Från och med nu spred sig fördärvelsen snabbt. Hedendomen segrade, då den såg ut att vara slagen. Hedendomens anda behärskade församlingen, dess lära, ceremonier och vidskepelse inlemmades i Kristi bekännande efterföljares tro och gudstjänst.

Denna jämkning mellan hedendom och kristendom medförde utvecklingen av den laglöshetens människa, som omtalas i profetian som den makt, vilken sätter sig upp emot och upphöjer sig över Gud. Detta jättelika, falska religionssystem är ett mästerverk av den Ondes hand och ett vittnesbörd om hans strävanden efter, att sätta sig själv på tronen, för att styra världen i överensstämmelse med sin vilja.

Satan försökte vid ett tillfälle, att ingå förlikning med Kristus. Han uppsökte Guds Son i ödemarken, visade Honom världens samlade riken och deras härlighet och erbjöd att skänka Honom alltsammans, om Han bara ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus avvisade den förmätne frestaren och tvang honom till att försvinna; men Satan är lyckosammare, när han använder sig av samma frestelser mot människor. För att uppnå världsliga fördelar och världslig ära, lät kyrkan förleda sig till att skaffa sig världens stora mäns gunst och stöd, och då den därigenom hade förkastat Kristus, lät den sig påverkas till att visa Satans företrädare, biskopen i Rom, lydnad.

Det är en av de viktigaste lärosatserna i den Romersk-katolska Kyrkan, att påven är det synliga överhuvudet för Kristi kyrka på jorden, och att han är utrustad med den översta myndigheten över biskopar och präster i alla delar av världen. Men man går än längre: Man har gett påven själva Gudomens titlar. Han kallas för ”Gud Herren påven” och har förklarats vara ofelbar. Han kräver att bli hyllad av alla människor. Satan ställer samma krav genom romarkyrkan, som han ställde i ödemarken, och stora skaror bringar honom sin hyllning.

Men de människor, som fruktar och ärar Gud, besvarar hans himmelsskriande begäran på samma sätt, som Kristus besvarade den listige fiendens krav: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’” Lukasevangeliet 4:8. Gud har aldrig ens antytt i Sitt Ord, att Han har utpekat en människa som kyrkans överhuvud. Läran om påvens överhöghet står i direkt strid med Skriftens lära. Påven har ingen annan makt över Kristi kyrka än den, som han har rövat till sig.

Romarkyrkans anhängare har ihärdigt beskyllt protestanterna för att vara kättare, och att de med vilja har skiljt sig från den sanna församlingen; men dessa anklagelser passar bättre på dem själva. Det är de, som har flyktat Kristi fana och avvikit från ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” Judasbrevet 3.

Satan var högst medveten om, att människan kunde avslöja hans bedrägeri och stå emot hans makt med hjälp av den Heliga Skrift. Det var med Ordets hjälp, att själve världens Frälsare hade stått emot hans angrepp. Varje gång som Kristus blev angripen, lyfte Han den eviga sanningens sköld och sade: ”Det står skrivet”. Han avvisade alla fiendens förslag med Ordets visdom och kraft. Om det skulle lyckas Satan, att behålla sin makt över människorna och att hävda den påvlige maktrånarens myndighet, var det av största vikt, att han förhindrade, att människorna finge kännedom om Skriften. Bibeln skulle upphöja Gud och sätta den skröpliga människan på hennes rätta plats. Därför måste dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Det var detta tillvägagångssätt, som romarkyrkan använde.

I århundraden var det förbjudet, att sprida Bibeln. Folk fick inte läsa den eller ha den i sina hem, och skrupellösa präster och andliga ledare tolkade dess lära, för att underbygga sina egna krav. På detta sätt blev påven erkänd som Guds ställföreträdare nästan överallt på jorden och tilldelad myndighet över kyrka och stat.

Då den bok, som avslöjar villfarelse, blivit skaffad ur vägen, genomförde Satan sin vilja. Enligt profetian skulle påvedömet ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar” Danielsboken 7:25, och det dröjde inte länge, förrän det gjorde försök härtill. För att ge de människor, som blivit omvända från hedendomen, en ersättning för bilddyrkan och därmed underlätta deras formella övergång till kristendomen, gjorde man gradvis tillbedjan av bilder och reliker till en del av den kristna gudstjänsten. Detta avguderi godkändes till sist på ett allmänt kyrkomöte. Rom fullbordade sitt helgerån, genom att drista sig till att avlägsna det andra budet från Guds lag – det bud, som förbjuder bildtillbedjan – och att det dela det tionde budet, för att bevara det ursprungliga antalet.

Fallenheten för att göra eftergifter för hedendomen medförde ytterligare en kränkning av himmelens myndighet. Satan utnyttjade världsliga ledare inom kyrkan som sina redskap och mixtrade med det fjärde budet. Han försökte att avskaffa den dag, som Gud hade välsignat och helgat (Första Moseboken 2:2, 3) – och ersätta den med den högtidsdag, som hedningarna firade som ”solens ärevördiga dag”.

Till en början med gick man inte öppet tillväga. Under de första århundradena hade alla de kristna hållit den sanna Sabbaten. De var nitiska rörande Guds ära och värnade omsorgsfullt om Guds lags helighet, eftersom de ansåg lagen vara oföränderlig. Satan arbetade med stor list genom sina redskap, för att nå sitt mål.

För att fästa folkets uppmärksamhet på Söndagen, gjorde man den till en högtidsdag till minne om Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster på den dagen. Man använde den också för vila och förströelse, men samtidigt helighöll man fortfarande Sabbaten. Konstantin, som ännu var hedning, utfärdade ett påbud, som gjorde Söndagen till offentlig högtidsdag i hela det romerska väldet.

Efter sin omvändelse fortsatte han troget, att försvara Söndagen, och han höll fast vid sina hedniska bruk, som en del av sin nya tro. Men den ära, som därigenom visades den dagen, var inte nog för att avhålla de kristna från att fortsatt betrakta den sanna vilodagen som Herrens helgdag. Ett steg till var nödvändigt, den falska vilodagen skulle upphöjas, så att den bleve lika helig som den sanna, och några få år efter Konstantins lag gav den romerske biskopen Söndagen titeln Herrens dag, och på detta vis blev befolkningen gradvis ledd till att anamma Söndagen. Likväl helighölls den sanna vilodagen ännu.

Ärkeförföraren hade inte helt genomfört sina planer. Han hade beslutat sig för, att samla den kristna världen under sitt banér och att utöva sin makt genom sin viceregent, den stolte påven, som utgav sig för att vara Kristi ombud. Han nådde sitt mål med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomän. Med vissa mellanrum hölls det stora kyrkomöten, som bevistades av framträdande kyrkomän från hela världen. Vid nästan varje kyrkomöte blev Sabbaten, som Gud hade instiftat, åsidosatt litet mera, medan Söndagen blev upphöjd i motsvarande grad. Så gick det till, då denna hedniska högtidsdag till sist blev ärad som en gudomligt inrättad helgdag, medan den bibliska vilodagen blev betecknad som en kvarleva från judendomen och dess anhängare förbannade. Det hade lyckats den store förföraren, att upphöja sig över allt, som heter Gud och heligt (Andra Tessalonikerbrevet 2:4). Han hade dristat sig till, att ändra det enda av den gudomliga lagens bud, som omisskännligt hänvisar hela mänskligheten till den sanne och levande Guden.

I det fjärde budet skildras Gud som himmelens och jordens Skapare, och det är denna titel, som skiljer Honom åt från alla falska gudar. Den sjunde dagen helgades och reserverades som vilodag för människan, för att vara ett minnesmärke över skaparverket. Den skulle för alltid påminna människan om, att den levande Guden är källan till allt liv, och att de bör ära och tillbe Honom. Satan anstränger sig för, att få människorna att underlåta att vara trogna mot Gud och lyda Hans lag. Det är på grund härav, som han riktar sina angrepp mot det bud, vilket hänvisar till Gud som Skaparen.

Protestanterna hävdar, att Söndagen gjordes till vilodag, eftersom den är Kristi uppståndelsedag; men det går inte att bevisa utifrån Skriften. Varken Kristus eller apostlarna skänkte denna dag en sådan ära. Söndagens införande som kristen vilodag skall sökas i ”laglöshetens hemlighet” (Andra Tessalonikerbrevet 2:7), som redan var i verksamhet på Paulus’ tid.

Var och när tog Herren detta barn från påvedömet som Sitt eget?

På 500-talet hade påvedömet befäst sin makt. Kejsarnas stad blev dess huvudstad, och Roms biskop förklarades vara överhuvud för hela kyrkan. Påvedömet hade övertagit hedendomens plats. Draken hade gett vilddjuret sin kraft och sin tron samt stor makt (Uppenbarelseboken 13:2). Nu inleddes den påvliga maktperioden på 1 260 år, som förutsagts i profetiorna i Danielsboken och Uppenbarelseboken. Danielsboken 7:25; Uppenbarelseboken 13:5-7. De kristna måste välja: Antingen kompromissa med Guds entydiga anvisningar och rätta sig efter de påvliga ceremonierna och den påvliga gudsdyrkan, eller att välja Guds sida och omkomma i fängelse, lida döden på sträckbänken, på bålet eller drabbas av bödelsyxan.

Nu gick Jesu ord i uppfyllelse: ”Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Lukasevangeliet 21:16, 17.

De trofasta blev utsatta för häftigare förföljelser, än någonsin tidigare, och världen blev ett enda stort slagfält. I flera hundra år måste Kristi menighet söka sin tillflykt på öde och okända platser. Profeten säger härom: ”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.” Uppenbarelseboken 12:6.

I och med romarkyrkans makttillträde inleddes den mörka tidsåldern. Mörkret blev tätare, efterhand som kyrkans makt tilltog. Nu överfördes tron från Kristus, den sanna grundvalen, till påven i Rom. I stället för att lita på, att Guds Son ville skänka dem syndernas förlåtelse och åvägabringa evig frälsning, riktade folk blicken mot påven och mot prästerna samt prelaterna, som påven skänkte myndighet.

De lärdes upp till att tro, att påven var deras medlare på jorden, och att ingen kunde komma till Gud, utan att först hänvända sig till påven. Man lärde också folket, att påven var Guds företrädare gentemot dem, och att han därför skulle åtlydas obetingat. I fall någon underlät sig att rätta sig efter honom, skulle vederbörande straffas allvarligt till kropp och själ. Sålunda leddes människornas tankar bort ifrån Gud och till felande, grymma människor, ja, mer än det, till själve mörkrets furste, som utövade sin makt genom dem. Synden uppträdde i helighetens förklädnad. När Skriften förbjuds och människor betraktar sig själva som översta myndighet, kan man inte vänta sig annat än svek, bedrägeri och syndighet. Då de mänskliga lagarna och sedvänjorna sattes i högsätet, inträdde det fördärvliga tillstånd, som alltid följer på Guds lags åsidosättande.

Detta var en farofylld tid för Kristi församling. Antalet trofasta banérförare var litet. Även om sanningen aldrig saknade vittnen, verkade det stundtals som om villfarelse och vidskepelse fullständigt skulle ta överhanden, och att den sanna gudstron skulle bli utrotad på jorden. Evangeliet kom i skymundan, de religiösa ceremoniernas antal ökade och stränga krav lades på folket. De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare, utan också till att tro, att de skulle skona sin synd genom sina egna gärningar. Det krävdes, att de skulle företa långa pilgrimsfärder, göra botövningar, tillbe reliker, bygga kyrkor, helgedomar och altaren samt betala stora belopp till kyrkan, för att mildra Guds vrede och säkra Hans gunst. Som om Gud vore en människa, som blir vred över småsaker och blidkas genom gåvor och botövningar!

Romarkyrkans inflytande tycktes tillta, ehuru ogudaktigheten ibland kyrkans ledande män växte. Mot slutet av 700-talet hävdade påvekyrkans företrädare, att de romerska biskoparna haft samma andliga makt under kyrkans första århundraden, som nu. För att underbygga sitt påstående, måste man finna ett eller annat tillvägagångssätt, för att ge det ett stänk av auktoritet. Munkarna förfalskade gamla skrifter. Man fanns hittills okända konciliebeslut, som bekräftade påvens allmännerliga överhöghet från de tidigaste tider. Kyrkan, som hade förkastat sanningen, grep med begär dessa förfalskningar.

De få trofasta, som byggde på den sanna grundvalen, blev rådvilla och hämmade i sitt arbete, eftersom den falska lärans murstenar låg dem i vägen. Några av dem ville göra som arbetarna på Jerusalems mur på Nehemjas tid: ”’Bärarnas krafter sviker, för tyngden av sten och grus. 
Vi orkar ej mer på muren bygga.’” Nehemja 4:10. Somliga av de trofasta byggmästarna miste modet, eftersom de ständigt måste kämpa mot förföljelse, bedrägeri, orättfärdighet och alla möjliga andra hinder, som Satan kunde finna på, för att stoppa deras gärning. För att uppnå fred och rädda sina ägodelar och sina liv, lämnade de den säkra grundvalen. Andra lät sig emellertid inte kuvas av fiendens motstånd, utan sade utan fruktan: ”’Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde”, och så fortsatte de arbetet, med svärdet fäst i sidan. Nehemja 4:14.

Guds fiender har varit besjälade av samma hat och samma motvilja mot sanningen i alla tider, och Hans tjänare har alltid måst uppvisa samma vakenhet och trofasthet. Kristi ord till de första lärjungarna gäller Hans efterföljare ända till världens slut: ”Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!’” Markusevangeliet 13:37.

Mörkret verkade bli tätare. Bildtillbedjan vann större utbredning. Man tände ljus framför bilderna och uppsände böner till dem. Man utövade de orimligaste och vidskepligaste skick och bruk. Vidskepelsen hade en sådan makt över sinnena, att förnuftet tycktes vara helt satt ur spel. Då prästerna och biskoparna var svaga för förlustelser, sinnliga och fördärvade, kunde man inte vänta annat, än att folket, som sökte deras råd, skulle sjunka ned i ovetande och laster.

Påvedömet tillvällade sig än mer makt, då påve Gregorius VII på 1000-talet tillkännagav romarkyrkans ofelbarhet. Ett av hans påståenden gick ut på, att kyrkan, enligt Skriften, aldrig hade tagit miste, och att den heller aldrig skulle komma att göra det. Men hans påstående åtföljdes inte av bevis från Skriften. Den stolte påven hävdade också, att han hade makt att avsätta kejsare, och uttalade, att ingen kunde ändra på, vad han hade bestämt, utan att det var hans rätt att ändra på alla andras beslut.

De tyranniska böjelserna hos denne förkämpe för ofelbarheten kom tydligt till uttryck i hans behandling av den tyske kejsaren Henrik IV. Kejsaren förklarades vara utstött av kyrkan och avsatt, eftersom han vägrade att erkänna påvens myndighet. Henrik blev rädd, då han sveks och hotades av sina egna furstar, som gjorde uppror mot honom på påvens befallning, och ansåg det vara nödvändigt, att sluta fred med Rom. Tillsammans med sin hustru och en trofast tjänare drog han över Alperna mitt i vintern, för att ödmjuka sig inför påven. Då han anlände till det slott, där Gregorius uppehöll sig, blev han förd in på en förgård, utan att ledsagas av sin livvakt. Han måste han stanna i vinterkölden, utan huvudbeklädnad och utan skor på fötterna och endast iförd de nödtorftigaste kläder, medan han inväntade påvens tillåtelse att bli insläppt. Påven nedlät sig först till att benåda honom, då han hade fastat och bekänt sina synder i tre dagar. Då dessa hade gått, skedde det ändå bara på betingelse av, att kejsaren väntade med att iföra sig sina värdighetstecken och utöva sin kejserliga makt, tills han hade fått påvens gillande. Gregorius blev högmodig över denna seger och prålade med, att det var hans plikt, att knäcka kungarnas stolthet.

Vilken stor skillnad det är mellan denne högmodige påves stolthet och Kristi ödmjukhet och mildhet. Kristus säger, att Han står vid hjärtats port och knackar på, för att få lov att stiga på och skänka nåd och frid. Han lärde också Sina lärjungar: ”den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” Matteusevangeliet 20:27.

Under århundradenas gång infördes det stadigt flera villfarelser i romarkyrkans lära. Redan före påvedömets upprättande väckte hedniska vishetslärares undervisning uppmärksamhet i kyrkan och utövade inflytande här. Många höll fast vid sina hedniska åsikter, fastän de var bekännande kristna.

De fortsatte inte bara med att själva studera den hedniska filosofin, utan uppfordrade också andra till att göra detsamma, för att nå större inflytande ibland hedningarna. På detta sätt trängde det in allvarliga villfarelser i den kristna tron. Bland de mest framträdande var tron på människans medfödda odödlighet och hennes medvetande i döden. Det var på denna grund, som Rom byggde läran om åkallan av helgon och tillbedjan av Jungfru Maria. Från samma källa stammar villfarelsen om, att de obotfärdiga skall pinas för evigt. Denna lära blev på en tidig tidpunkt gjort till en beståndsdel i det påvliga lärosystemet.

Nu var vägen banad för ytterligare ett hedniskt påfund. Rom kallade det för skärselden och utnyttjade det till, att skrämma de godtrogna och vidskepliga massorna. Denna villfarelse går ut på, att det finns ett pinorum, där de själar, som inte har förtjänat evig fördömelse, skall straffas för sina synder, innan de får lov att komma till himmelen.

Rom hade användning för ett ändå ett påfund, för att kunna utnyttja sina anhängares fruktan och laster. Detta fick man genom läran om avlaten. Alla de, som lovade att delta i påvens krig för att utvidga hans världsliga herradöme, straffa hans fiender eller utrota dem, som vågade att förneka hans andliga överhöghet, fick löfte om full förlåtelse för begångna, nutida och framtida synder och eftergift för alla de straff, som de hade gjort sig förtjänta av. Folk blev också lärda att tro, att de kunde frigöra sig från synden och befria sina avlidna vänners själar från skärseldens lågor, genom att betala in pengar till kyrkan. Det var sådana metoder, som Rom använde sig av, för att fylla sina skattkistor och skaffa sig medel, så att de kunde leva i prakt, överdåd och lastbarhet.

Herrens nattvard, som påbjuds i Skriften, ersattes av det avgudiska mässoffret. De påvliga prästerna utgav sig genom sitt meningslösa mummel, att förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga lekamen och blod. Det krävdes av de kristna, vid hot om dödsstraff, att de skulle bekänna sig tro på denna fruktansvärda, hädiska vrånglära. Alla de, som vägrade detta, blev brända på bål.

På 1200-talet fick påvedömet det mest fruktansvärda av sina redskap i handen, nämligen Inkvisitionen, det vill säga att döma personer utan att gavs möjlighet att försvara sig. Mörkrets furste arbetade tillsammans med