White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 16. Vid Gennesarets Sjö

 Tidsåldrarnas Längtan

Sextonde Kapitlet: Vid Gennesarets Sjö

Grundat på Matteusevangeliet 4:18-22; Markusevangeliet 1:16-20; Lukasevangeliet 5:1-11.

Dagen grydde över Galiléiska Sjön. Lärjungarna, som var trötta av en natts fruktlösa ansträngningar, var ännu kvar i sina fiskebåtar ute på sjön. Jesus hade kommit, för att tillbringa en stilla stund vid sjöstranden. I den tidiga morgonstunden hoppades Han, att få en stunds vila, befriad från folkskarorna, som följde Honom dag efter dag. Men snart samlades folket omkring Honom som vanligt. Skaran ökades snabbt, så att Han trängdes från alla sidor. Under tiden hade lärjungarna kommit i land. För att undkomma folkträngseln, steg Jesus ned i Simon Petrus’ båt och bad honom, att lägga ut från land. Här kunde Jesus bättre bli sedd och hörd av alla, och från båten talade Han till folkskaran på stranden.

För varje ögonblick ökades skaran. De kom – ålderstigna män, stödda på sina stavar, väderbitna allmogemän från bergen, fiskare från sitt arbete på sjön, köpmän och skriftlärde, rika och fattiga, gamla och unga, förande med sig sina sjuka och lidande – alla trängdes, för att lyssna till den gudomlige Lärarens ord.

Talet var slut. Jesus vände Sig till Petrus och bad honom, att lägga ut från land och kasta ut sina nät. Men Petrus var nedstämd. På hela natten hade han ingenting fått. Under de tysta nattimmarna hade allehanda tunga tankar plågat honom. Han tänkte på Johannes Döparen, som försmäktade ensam i sin fängelsecell. Han tänkte även på framtidsutsikterna, som öppnade sig för Jesus och Hans lärjungar, på verkets ringa framgång i Judéen och på prästernas och de skriftlärdes illvilja. Även hans egen sysselsättning hade misslyckats, och han betraktade sorgset sina tomma nät. Framtiden tedde sig i dystra färger.

”’Mästare”, sade han, ”vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.’”

 Natten var den enda lämpliga tiden för fiske i denna sjö med dess klara vatten. Efter att ha arbetat hela natten utan fångst, tycktes det honom vara hopplöst, att lägga ut näten om dagen. Men Jesus hade gett Sin befallning, och av kärlek till Mästaren beredde lärjungarna sig att lyda. Simon och hans bror lade tillsammans ut nätet. Då de försökte, att dra in det igen, började det att gå sönder, så stor blev deras fångst av fiskar. De måste kalla på hjälp från Jakob och Johannes. Sedan fångsten bärgats, var båtarna så tungt lastade, att de var nära att sjunka.

Petrus glömde nu emellertid både båtar och last. Detta underverk, som var större än något han dittills bevittnat, blev för honom en uppenbarelse av gudomlig makt. I Jesus såg han nu Den, som hade hela naturen i Sin hand. Och denna uppenbarelse av Gudomen kom honom att känna sin egen syndfullhet. Kärleken till Mästaren, skamkänsla över sin egen otro, tacksamhet över Kristi välgärning och framför allt känslan av sin egen orenhet i den Oändliga Renhetens närhet överväldigade honom. Medan hans kamrater tog vara på fångsten, kastade han sig till Mästarens fötter och utropade: ”’Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.’” – Och likväl omslöt han Jesu fötter, som om han aldrig ville skiljas från Honom.

”’Frukta inte”, svarade Jesus honom. ”Härefter skall du fånga människor.’”

Det var sedan Jesaja sett Guds helighet och sin egen ovärdighet, som han blev anförtrodd det gudomliga budskapet. Det var sedan Petrus hade lärt sig självförnekelsens konst och insett sitt beroende av gudomlig kraft, som han tog emot kallelsen till sitt verk i Mästarens tjänst.

Innan Jesus bad lärjungarna, att lämna sina nät och fiskebåtar, hade Han lovat, att fylla deras timliga eller materiella behov. Användningen av Petrus’ båt för evangeliets verk hade rikt belönats. Han, som ”ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom”, har sagt: ”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er’” (Romarbrevet 10:12; Lukasevangeliet 6:38). Ett sådant mått hade Han lovat lärjungarna för deras tjänst. Och varje offer, som görs för Honom, skall få sin lön efter Hans ”överväldigande rika nåd” (Efésierbrevet 3:20; 2:7).

Under den sorgliga natten på sjön plågades lärjungarna djupt av otro och nedslagenhet. De var trötta av sitt fruktlösa arbete. Men Hans närvaro tände åter troslågan i deras hjärtan och bringade dem åter glädje och framgång. Så är det även för oss. Skilda från Kristus, är vårt arbete fåfängt, och det är lätt att misströsta och klaga. Men när Han är nära och vi arbetar under Hans ledning, får vi glädja oss över bevisen på Hans makt. Det är Satans verk, att göra själen missmodig – det är Kristi verk, att inspirera till tro och hopp.

Den djupaste lärdom, som detta under gav lärjungarna, ges även till oss: Han, som kunde samla fiskarna i sjön, kan också påverka människor och dra dem till Sig med kärlekens band, så att Hans tjänare blir ”människofiskare”.

De var enkla och olärda män, dessa galiléiska fiskare, men Kristus var fullt i stånd till, att göra dem dugliga för det verk, Han kallat dem att utföra. Frälsaren föraktade ej lärdom och uppfostran. Behärskad av Gud och helgad till Hans tjänst, är intellektuell bildning en välsignelse. Men Han gick förbi Sin tids visa män, emedan de var så självtillräckliga, att de ej kunde sympatisera med den lidande mänskligheten och bli medarbetare till Mannen från Nasaret. I sin självtillräcklighet föraktade de, att ta emot undervisning från Jesus. Herren Jesus söker samarbete med dem, som vill bli förmedlare av Hans nåd. Det första de bör lära sig, som vill bli Guds medarbetare, är att misströsta om sin egen förmåga. Sedan är de redo, att ikläda sig Kristi karaktär. Det kan man inte uppnå genom utbildning i de mest vetenskapliga skolor. Det är utfallet av den visdom, som endast den gudomlige Läraren kan meddela.

Jesus lärde upp olärda fiskare till Sina sändebud, eftersom de inte hade insupit sin samtids traditioner och vilseledande bruk. De var män av naturlig begåvning, de var enkla och läraktiga – män, som Han kunde uppfostra för Sitt verk. Det finns många, som troget går i sin dagliga gärning, omedvetna om att de äger möjligheter, som skulle, om de toges i anspråk, ställa dem i klass med världens mest ansedda män. En skicklig hand behövs, för att väcka dessa slumrande förmågor. Det var sådana män Jesus kallade till Sina medarbetare, och de fick den stora förmånen, att vara i Hans sällskap. Aldrig har denna världs store haft en sådan lärare. Sedan lärjungarna tagit emot Hans undervisning, var de inte längre okunniga och obildade män. De blev Honom lika i sinne och karaktär, och människorna såg, att de varit hos Jesus.

Det är ej en sann uppfostrans högsta mål, att skänka kunskap endast, utan dess mål är, att meddela den livgivande kraft, som erhålls genom personlig växelverkan i själsligt och andligt avseende. Det är endast liv, som ger liv. Vilken förmån hade då ej dessa, som i tre års tid var i daglig beröring med det gudomliga liv, genom vilket varje livgivande och välsignelsebringande impuls kommit världen till del! Mer än någon av sina kamrater hängav sig Johannes, den älskade lärjungen, åt kraften från detta underbara liv. Han säger:

”Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.” ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd” (Första Johannesbrevet 1:2; Johannesevangeliet 1:16).

Ingen av Jesu apostlar sökte, att förhärliga sig själv. Det var tydligt, att de tillskrev Gud äran för verkets framgång. Dessa mäns liv, den karaktär de utvecklade och det mäktiga verk Gud utförde genom dem, är ett vittnesbörd om, vad Han vill göra för alla, som är villiga att lära och lyda.

Den, som älskar Jesus mest, kommer att uträtta det mesta i det godas tjänst. Det finns ingen gräns för den människas användbarhet, som förnekar sig själv och lämnar rum för den Helige Andes verk i sitt hjärta och lever ett liv, helt överlåtet åt Herren. Om vi underkastar oss den nödvändiga disciplinen, utan att klaga och utan att ge upp på vägen, skall Gud undervisa och leda oss timme efter timme, dag efter dag. Han längtar efter, att få uppenbara Sin nåd. Om Hans folk ville avlägsna alla hinder, skulle Han låta skurar av frälsning strömma ned över oss och genom oss i överflödande mått komma andra till del. Om människor i det dagliga livets förhållanden uppmuntrades till, att göra allt det goda de kan och om inget hämmande band lades på dem, för att dämpa ned deras nit, skulle det finnas hundra arbetare i Kristi tjänst, där det nu bara finns en.

Gud kallar oss människor, just som vi är, och utbildar oss för Sin tjänst, om vi vill överlåta oss till Honom. Guds Ande, utgjuten i hjärtat, skall väcka till liv våra slumrande möjligheter. Under den Helige Andes ledning skall den själ, som överlåter sig helt åt Gud, utvecklas harmoniskt och skickliggöras till att förstå och uppfylla Guds fordringar. Den svaga, vacklande karaktären blir förvandlad till fasthet och styrka. Fortsatt helgelse åstadkommer en så nära förbindelse mellan Jesus och lärjungen, att han blir lik Honom till sinne och karaktär. Genom föreningen med Kristus får vi en klarare och alltmer vidgad syn. Vår urskillningsförmåga skärps och vårt omdöme blir mera oförvillat eller säkert. Den, som längtar efter att träda in i Kristi tjänst, blir så vederkvickt av den livgivande kraften från Rättfärdighetens Sol, att han blir i stånd till, att bära mycken frukt till Guds ära.